Södertälje tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Södertälje tingsrätt åtal mot I.A., född 2002, för vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning.

I.A. har orsakat M.A., född 2019, kroppsskador i form av medvetslöshet till följd av hjärtstopp, kramp och syrebrist till hjärnan samt lunginflammation. Det hände den 20 juli 2022 på Hökmossebadet, Hökmossvägen 42, Nykvarn, Nykvarns kommun.

I.A. begick gärningen av oaktsamhet. Oaktsamheten bestod i att han lämnat målsäganden M.A. utan uppsikt och tillsyn på en badplats där det aktuell dag var mycket folk och trångt trots vetskap om att M.A. inte var simkunnig.

Brottet bör bedömas som grovt då det innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag och/eller försummelse av allvarligt slag när särskild uppmärksamhet var påkallad.

I andra hand yrkade åklagaren ansvar för framkallande av fara för annan enligt följande gärningsbeskrivning.

I vart fall har I.A. genom ovan nämnda agerande av grov oaktsamhet utsatt M.A. för livsfara, fara för svår kroppskada eller allvarlig sjukdom.

M.A. yrkade skadestånd av I.A.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Madeleine Arpegård) anförde i dom den 27 mars 2023 följande.

Skäl

Inställning m.m.

I.A. har förnekat gärningen, även yrkandet i andra hand om framkallande av fara för annan. Han har även bestritt skadeståndsanspråket – – –.

Åklagaren har på fråga från rätten uppgett att hon har yrkat som hon gjort i andra hand eftersom vållandebrottet har ett högre straffvärde än andrahandsyrkandet. Åklagaren har även anfört att hon anser att I.A. har intagit en sådan garantställning i förhållande till sin lillebror som krävs för att ansvar ska kunna komma i fråga.

Målsäganden har biträtt åtalet.

Skuld

Utredningen

Inledningsvis är följande utrett. Den 20 juli 2022 inträffade ett drunkningstillbud på Nykvarnsbadet då 3-åriga M.A. – yngre bror till I.A. – hade påträffats livlös i vattnet. Hjärt- och lungräddning påbörjades först av personer på platsen, bland annat M.A:s pappa, och togs sedan över av personal från räddningstjänsten. Av rättsintyget framgår att M.A. har befunnit sig i ett livshotande tillstånd efter drunkningstillbudet och att han i eftermälet ådrog sig en lunginflammation. Han var sur i kroppen när han kom till sjukhus, något nedkyld och uppvisade tecken på syrebrist i centrala nervsystemet. Intygande läkare har även angett att det ännu är för tidigt i förloppet att uttala sig om eventuella kvarvarande kognitiva men efter händelsen. Parterna har vid huvudförhandlingen förklarat att M.A. i dagsläget mår bra.

I.A. har hörts. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med D.S. Åklagaren har även åberopat den skriftliga bevisning som framgår av stämningsansökningen.

De hörda har uppgett i huvudsak följande.

I.A.: Han var på badplatsen tillsammans med sina syskon och sin pappa. Han är lite osäker på sina syskons åldrar men en av dem är cirka 10 år, en annan cirka 7 år, A. 3–4 år och M.A. 3 år. De båda äldre syskonen kan simma men inte M.A. och A. Det var en varm dag och väldigt mycket folk på stranden och i vattnet. Efter en stund sa hans pappa att denne skulle gå iväg och byta kläder på A. och att de då skulle ”ta hand om varandra”. Om han i förhör under förundersökningen sagt att pappan sa att ”han skulle hålla ett öga på M.A.” så var det inte det han menade eller så han minns det idag. Som han minns det sa denne ”ta hand om varandra”. När pappan sa det var de två äldre syskonen i badet och han och M.A. på bryggan tillsammans med pappan. Pappan tog sedan med sig A. upp till gräset där de hade en filt och bytte om på henne där. Därefter minns han bara att han snabbt vände sig om för att titta till sin pappa och att han därefter såg M.A. när han låg där på bryggan. Det handlade om sekunder och han förstår inte hur det hela har kunnat inträffa. Han har för sig att M.A. hade armpuffar på sig men han minns inte, han vet dock att M.A. inte hade några armpuffar när han låg på bryggan. Han minns inte heller om han kom springande efter att M.A. hade påträffats men det kan ha varit så. Anledningen till att han inte minns så mycket mer än detta är nog för att han blev så chockad av det inträffade. Hans pappa brukar inte be honom hålla koll på sina syskon. Han bor själv och inte längre tillsammans med sina föräldrar och syskon. Han har känt skuld över det inträffade men anser inte att pappan la ansvaret specifikt på honom. Pappan var ju dessutom kvar på platsen och hade det övergripande ansvaret.

D.S.: Hon var på Nykvarnsbadet och badade med sin son. Det var en varm dag och många som badade och mycket folk på stranden. Efter ett tag började det bli lite mindre folk och hon gick då med på sonens önskan om att bada från bryggan. Hennes son hade inga armpuffar eller något annat att flyta på så hon höll full koll på honom hela tiden. De enda andra personer hon iakttog på bryggan var en flicka och en pojke i 10–12-årsåldrarna som hoppade i åt andra hållet, men det fanns inga vuxna där. Sonen hoppade i ett par gånger. Sedan upptäckte hon plötsligt något som flöt vid sidan av bryggan, hon tror att hon och sonen då hade varit på bryggan i mellan 5 och 10 minuter. Hon vet dock inte hur länge pojken hade legat i vattnet eftersom hon hade fullt fokus på sin egen son. Det var en liten pojke som låg med ansiktet nedåt i vattnet. Hon vände på honom och hans mage var svullen och läpparna blå. Hon lyfte upp honom på bryggan och ropade efter sin mans kusin som kom dit. Samtidigt kom flera andra springande. En av dem, en man, ropade ett namn men hon vet inte vilket namn. – – –.

Tingsrättens bedömning

Till en början anser tingsrätten det utrett att M.A. genom drunkningstillbudet drabbats av en kroppsskada som inte kan anses ringa och att hans tillstånd var livshotande. Frågan i målet är om denna kroppsskada drabbat M.A. på grund av att I.A. varit oaktsam. Tingsrätten konstaterar att I.A. i sin roll som vuxen storebror till M.A. har kunnat inta en ställning som skyddsgarant för M.A. Detta innebär att han i en situation då han blivit ombedd att skydda sin bror har haft en skyldighet att avvärja fara för denne. I.A. har uppgett att hans pappa sa att de skulle ta hand om varandra och att denne sedan gick med ett annat av småsyskonen för att byta om på henne en bit bort. Även om I.A:s uppgift vid huvudförhandlingen om att pappans uttalande inte innebar att han skulle se efter M.A. specifikt godtas, anser tingsrätten att det måste ha stått klart för honom att det ankom på honom som den enda vuxna personen på platsen och inte på hans betydligt yngre syskon, att se till att hans lillebror inte råkade illa ut. Han hade därtill vetskap om att pappan hade sin uppmärksamhet riktad på annat håll. Han måste vidare ha förstått att en simokunnig treåring inte kan lämnas utan uppsikt. Med hänsyn till det tillstånd som M.A. befann sig i när han hittades i vattnet, kan ouppmärksamheten inte ha varat endast ett fåtal sekunder, som är I.A:s minnesbild. Genom att alltså inte utöva tillräcklig tillsyn över M.A. anser tingsrätten att I.A. genom oaktsamhet vållat den kroppsskada som åklagaren påstått. Tingsrätten anser dock inte att omständigheterna i målet medger bedömningen att hans handlande innefattat ett sådant medvetet risktagande eller en sådan försummelse av allvarligt slag att gärningen är att bedöma som grovt brott. I.A. ska därför dömas för vållande till kroppsskada av normalgraden.

Påföljd

Påföljden ska bestämmas till dagsböter.

Skadestånd

– – –

Domslut

Tingsrätten dömde I.A. för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § första stycket BrB till 50 dagsböter om 50 kr. I.A. förpliktades att till M.A. betala skadestånd, avseende sveda och värk, med 5 000 kr jämte ränta.

Svea hovrätt

I.A. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och M.A:s skadeståndsyrkande. I andra hand yrkade han strafflindring och att skadeståndet skulle bestämmas till ett lägre belopp.

Åklagaren och M.A., som biträdde åtalet även i hovrätten, motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten (hovrättslagmannen Camilla Olsson samt hovrättsråden Maria Lindquist McMurray och Ralf Järtelius, referent) anförde i dom den 13 september 2023 följande.

Hovrättens domskäl

Hovrätten, som har tagit del av samma utredning som tingsrätten, gör inte någon annan bedömning än tingsrätten. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

I.A. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet och M.A:s skadeståndstalan.

Riksåklagaren och M.A., som biträdde åtalet, motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Matilda Willaume, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–3 i HD:s domskäl.

Vad målet gäller

4. Frågan i HD är främst hur långt en garantställning sträcker sig inom ramen för en familj och om ett vuxet barn kan inta en garantställning för ett mindre syskon på uppmaning av en förälder.

Brotten kan begås genom underlåtenhet

Punkterna 5–7 motsvarar i huvudsak punkterna 5 och 6 i HD:s domskäl.

Garantställning

8. Enligt allmänna principer kan straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa i ett orsakssammanhang komma i fråga endast om det finns en särskild anledning för den underlåtande att ingripa. Detta brukar uttryckas på så sätt att den underlåtande måste befinna sig i en garantställning. Kravet på garantställning syftar till att begränsa kretsen av personer som kan bli ansvariga genom underlåtenhet. Den underlåtande ska alltså ha en ställning som gör det motiverat att kräva att han eller hon ska vara verksam för att avvärja en sådan effekt som den inträffade. Eftersom underlåtenheten att avvärja en effekt ska anses lika straffvärd som att orsaka effekten genom handling, krävs omständigheter av kvalificerad natur för att ett sådant krav på aktivitet ska ställas. (Jfr Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 319 ff. och Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 106 f.)

9. En person kan ha en garantställning på grund av att det föreligger en skyldighet att avvärja risker som hotar någon eller något som personen är ansvarig för och därför har att skydda. Ett barn, inte minst ett litet barn, är särskilt skyddsvärt eftersom det saknar eller har begränsade möjligheter att själv tillvarata sina intressen och skydda sig mot hot och risker. En självklar utgångspunkt är att barnets vårdnadshavare befinner sig i en garantställning. (Se NJA 2013 s. 588 p. 10.)

10. Även för andra som har en nära levnadsgemenskap med ett barn kan en sådan ställning uppkomma. Det krävs i så fall att personen har en så nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande till barnet att han eller hon kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande över barnets omvårdnad och fostran. Oavsett om en sådan nära levnadsgemenskap föreligger kan en garantställning uppkomma, om någon får anses ha tagit på sig att ansvara för barnet under en kortare eller längre tid. (Se NJA 2013 s. 588 p. 11.) Garantansvaret grundas i så fall på ett frivilligt åtagande.

11. Ett frivilligt åtagande behöver inte göras uttryckligen, utan det är tillräckligt att vederbörande genom sitt sätt att agera ger uttryck för att han eller hon övertar ansvaret. Det har inte heller så stor betydelse om det föreligger ett giltigt avtal eller inte. Avgörande är i stället om vederbörande faktiskt har intagit en skyddsställning och att andra i förlitan på att han eller hon utövar denna har avstått från andra skyddsåtgärder eller utsatt sig för viss risk (jfr NJA 1938 s. 69). Ett förhållande som åtminstone påminner om ett avtal har dock betydelse på det sättet att det därav kan framgå vilka risker som garanten har att avvärja. (Jfr Asp m.fl. a.a. s. 113.)

12. Ett garantansvar för ett barn som grundas i ett frivilligt åtagande kan inträda då en person självmant tar initiativ till att passa ett barn. Åtagandet kan då ske uttryckligen, men personen kan också genom sitt sätt att agera ge uttryck för att han eller hon övertar ansvaret. Som exempel kan nämnas att en mormor som på eget initiativ går med ett barn till en lekplats genom handling får anses ha avgett ett frivilligt åtagande att passa barnet, vilket medför att hon kan åläggas ett skyddsgarantansvar. Detta gäller trots att det inte föreligger något direkt avtal med vårdnadshavaren.

13. Även i de fall en vårdnadshavare uppmanar en person att passa ett barn kan ett övertagande av ansvaret genom handling, exempelvis genom att personen tar emot barnet i sin famn eller på annat sätt ger uttryck för att han eller hon frivilligt åtar sig uppdraget, medföra en ställning som skyddsgarant. Att en person har agerat på ett sätt som leder till att denne åläggs en straffsanktionerad plikt att handla får dock aldrig komma som en överraskning för den förpliktade. I de fall det är vårdnadshavaren som har initierat att ansvaret för barnet ska övergå måste därmed krävas att delegationen av ansvaret är så pass tydlig att det inte råder någon tvekan om uppdragets omfattning och innebörd. Det måste således genom uppmaningen stå klart för den som blir ombedd att passa ett barn att han eller hon förväntas överta ansvaret för barnet, så att vederbörande ges en möjlighet att själv avgöra om han eller hon uttryckligen eller genom handling frivilligt vill åta sig uppdraget eller inte.

14. Om en person uttryckligen har avgett ett frivilligt åtagande eller agerat på ett sådant sätt att han eller hon ska anses ha åtagit sig ett sådant ansvar, måste även prövas om personen kan inta en ställning som skyddsgarant. I praktiken behöver ett frivilligt åtagande därmed bedömas mot bakgrund av situationen där det lämnas och riskerna kopplade till densamma, personens kapacitet att åta sig och fullgöra sin uppgift och åtagandets omfattning. Endast i de fall det frivilliga åtagandet bedöms som rimligt mot bakgrund av samtliga dessa kriterier kan vårdnadshavaren som är primärt ansvarig utgå ifrån att skyddsgaranten vidtar de säkerhetsåtgärder som krävs och ett straffrättsligt ansvar utkrävas av skyddsgaranten.

Bedömningen i detta fall

15. Genom utredningen framgår att M.A. av drunkningstillbudet har drabbats av kroppsskador som inte är att anse som ringa. Om I.A. hade utfört den underlåtna handlingen, dvs. vaktat sin lillebror så att han inte föll i vattnet och låg där obevakad, skulle han ha förhindrat följden, i detta fall kroppsskadorna. Det finns därmed ett orsakssamband mellan underlåtenheten och de skador som M.A. åsamkats.

16. Brottet vållande till kroppsskada kan begås genom underlåtenhet. Straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa i ett orsakssammanhang kommer dock endast i fråga om det finns en särskild anledning för den underlåtande att ingripa. (Jfr p. 8.) Fråga uppkommer därför om I.A. åtagit sig att passa M.A. eller om han på grund av nära levnadsgemenskap hade en sådan ställning i förhållande till sin lillebror att straffansvar kan komma i fråga för hans underlåtenhet att utöva uppsikt och tillsyn över honom.

17. Av utredningen framgår inte att I.A. hade en så nära relation till och en sådan ställning i förhållande till M.A. att han deltog i och hade ett inflytande över dennes omvårdnad och fostran. Omständigheterna har därmed inte varit sådana att I.A. på grund av nära levandsgemenskap har haft en ställning som garant i förhållande till M.A. (Jfr p. 10.)

18. I.A. har inte uttryckligen åtagit sig att passa M.A. Pappan var hela tiden i närheten av bryggan där barnen befann sig och hans uttalande ”ta hand om varandra” när han lämnade platsen var inte sådant att det innebar en tydlig delegation av ansvar. Att I.A. måste ha förstått att han var den enda vuxna familjemedlemmen som var kvar vid bryggan, att en simokunnig treåring inte ska lämnas utan uppsikt samt att pappan hade sin uppmärksamhet riktad åt annat håll medför inte att han genom att vara kvar på platsen utan att protestera underförstått får anses ha lämnat ett frivilligt åtagande att ansvara för M.A. I.A:s underlåtenhet kan därmed inte grunda straffansvar för vållande till kroppsskada. (Jfr p. 13.)

19. Eftersom I.A. inte bedöms ha haft ett garantansvar för M.A. i den aktuella situationen kan inte heller åtalet för framkallande av fara för annan vinna bifall. Åtalet i sin helhet och M.A:s skadeståndstalan ska därmed ogillas.

Domslut

Se HD:s domslut.

HD (justitieråden Dag Mattsson, Malin Bonthron, Eric M. Runesson, referent, Jonas Malmberg och Anders Perklev) meddelade den 20 december 2024 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. Den 20 juli 2022 inträffade ett drunkningstillbud vid Hökmossebadet i Nykvarn. Den treårige M.A. påträffades livlös i vattnet. Hans storebror I.A., som då var tjugo år, befann sig på badplatsen tillsammans med ytterligare tre yngre syskon, pappan och andra badande. M.A. räddades ur vattnet av människor på platsen; hjärt- och lungräddning påbörjades och räddningstjänsten tillkallades. Han befann sig då i ett livshotande tillstånd. Han fördes till sjukhus. Han var nedkyld och visade tecken på syrebrist i det centrala nervsystemet. Han ådrog sig senare en lunginflammation, men hans liv räddades och han kunde återgå till hemmet efter några dagar på sjukhus.

2. I.A. åtalades för vållande till kroppsskada, grovt brott, eller, i andra hand, för framkallande av fara för annan enligt följande gärningsbeskrivningar.

I.A. har orsakat M.A., född 2019, kroppsskador i form av medvetslöshet till följd av hjärtstopp, kramp och syrebrist till hjärnan samt lunginflammation. Det hände den 20 juli 2022 på Hökmossebadet, Hökmossvägen 42, Nykvarn, Nykvarns kommun.

IA begick gärningen av oaktsamhet. Oaktsamheten bestod i att han lämnat målsäganden M.A. utan uppsikt och tillsyn på en badplats där det aktuell dag var mycket folk och trångt trots vetskap om att M.A. inte var simkunnig.

Brottet bör bedömas som grovt då det innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag och/eller försummelse av allvarligt slag när särskild uppmärksamhet var påkallad.

Lagrum: 3 kap. 8 § andra stycket BrB

I vart fall har I.A. genom ovan nämnda agerande av grov oaktsamhet utsatt M.A. för livsfara, fara för svår kroppskada eller allvarlig sjukdom.

Lagrum: 3 kap. 9 § BrB

3. Tingsrätten dömde I.A. för vållande till kroppsskada av normalgraden till 50 dagsböter. Han ålades även att betala skadestånd till M.A. med 5 000 kr avseende sveda och värk. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

Vad målet gäller

4. Frågan i HD är främst vad som krävs för att någon ska anses ha åtagit sig att utöva tillsyn över ett barn, med verkan att straffansvar kan inträda vid underlåtenhet att fullgöra åtagandet.

De aktuella brotten

5. Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada som inte är ringa ska dömas för vållande till kroppsskada (3 kap. 8 § första stycket BrB). Den som av grov oaktsamhet utsätter någon annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom ska dömas för framkallande av fara för annan (3 kap. 9 §).

6. Verben ”orsaka” och ”utsätta” ska i detta sammanhang inte förstås så att det nödvändigtvis förutsätts någon form av aktivitet från gärningspersonens sida. Även en inaktivitet anses kunna orsaka någon en skada eller utsätta någon för en fara. Det kan uttryckas så att om personen inte hade varit inaktiv, så hade inte skadan eller faran uppstått.

7. För att inaktiviteten ska få straffrättslig betydelse för brottet vållande till kroppsskada krävs att inaktiviteten varit vårdslös; i fråga om brottet framkallande av fara för annan krävs att inaktiviteten varit grovt vårdslös. Vårdslösheten består i att den tilltalade både kunde och borde ha varit aktiv för att avvärja en skada eller en fara. Det förutsätts således att det har funnits en aktivitetsplikt som är så kvalificerad att den bör ges straffrättslig betydelse.

Ansvarskretsen

8. I rättspraxis och litteratur sägs det ofta att den som har en rättslig skyldighet att handla eller vara aktiv för att skydda någon eller något intar en garantställning. Men den s.k. garanten har inte ett strikt ansvar för uppkomsten av en skada eller fara, utan en vårdslöshetsbedömning ska alltid göras av en inaktivitet med avseende på en viss situation.

9. Det möter svårigheter att tydligt avgränsa ansvarskretsen. Ibland måste det ske i relation till en skyddskrets. En avgränsning bör ta sin utgångspunkt från praxis och de rättspolitiska skälen för att anse att en inaktivitet att avvärja en skada eller en fara är lika straffvärd som en aktivitet som leder till en skada eller fara (jfr Petter Asp och Magnus Ulväng, Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 111).

Särskilt om ansvaret för skyddet av barn

10. Barn ska skyddas mot skador och faror, och barnets vårdnadshavare har en aktivitetsplikt i förhållande till barnet. En aktivitetsplikt kan också vara motiverad när någon har en sådan nära relation till barnet och en sådan ställning att han eller hon kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande över barnets vård och fostran (jfr ”Barnets brännskada” NJA 2013 s. 588 p. 11).

11. Även andra som har anförtrotts och tagit på sig ett ansvar för ett barn kan ha en aktivitetsplikt. Vårdnadshavaren kan, t.ex. när han eller hon inte har praktiska möjligheter att själv säkra barnets trygghet, anförtro tillsyn åt någon annan, t.ex. personal inom barnomsorgen och skolan eller till ett äldre syskon. Barnet ska inte utsättas för en ökad skaderisk på grund av att någon annan får ett ansvar. Det måste därför säkerställas att den som åtar sig tillsyn också har förmåga att ta ansvar för uppgiften. Många gånger kan detta förutsättas, såsom när tillsyn anförtros personal inom barnomsorgen och skolan. Är det fråga om någon som saknar eller endast har begränsad erfarenhet av att ha tillsyn över barn, måste en mer konkret bedömning göras. Därvid har det betydelse i vilken situa­tion tillsynen ska utövas liksom barnets ålder och utveckling.

12. För att någon genom ett åtagande ska ansvara för att skydda ett barn mot skador och faror måste det stå klart att han eller hon godtagit att ansvaret under viss tid eller i visst avseende ligger på honom eller henne. Det kan behövas tydlighet i förhållande till den som ska ta på sig ett självständigt ansvar så att inga missförstånd uppkommer. Sådana missförstånd kan ytterst gå ut över barnet.

13. Det bör, för att ett straffrättsligt ansvar för inaktivitet ska träffa den som anförtrotts tillsynen över ett barn, krävas att den som tar ansvaret har förmåga att klara uppgiften och att han eller hon förstått innebörden av sitt åtagande i alla relevanta delar.

Bedömningen i detta fall

14. Det finns inget som tyder på att I.A. stod i en sådan nära relation till M.A. att han haft ett faktiskt ansvar för vård och fostran av sitt syskon och därmed redan på denna grund ett straffsanktionerat ansvar för M.A:s trygghet.

15. Av utredningen framgår att M.A:s pappa lämnade honom på bryggan för att ta hand om ett av syskonen en bit bort. Det har skett med vetskap om att M.A. hade sällskap av I.A. och ytterligare ett par syskon. I.A:s ålder talar för att han hade förmåga att utöva tillräcklig grad av tillsyn, om han hade tydligt instruerats om att han var ensam ansvarig för M.A. och inte fick släppa honom med blicken. Vidare finns det ingen anledning att betvivla att han omedelbart skulle ha ingripit om han hade observerat att M.A. fallit i vattnet.

16. I samband med att pappan lämnade I.A. med syskonen uppmanade han dem att de skulle ta hand om varandra. Det kan inte anses vara tillräckligt för att det ska vara klarlagt att det blev tydligt för I.A., att han ombads åta sig ett ensamt ansvar för M.A. och att han förstod vad som därvid krävdes av honom. Det finns heller inte några andra omständigheter som medför att I.A. ändå ska anses ha tagit på sig sådant ansvar.

17. I.A. ska därför frikännas från ansvar för vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan. M.A:s skadeståndstalan ska därmed ogillas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom frikänner HD I.A. från åtalet för vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan, avslår M.A:s yrkande om skadestånd – – –.