Stockholms tingsrätt

C.C. ansökte i Stockholms tingsrätt om särskild förvaltning enligt 9 kap. 8 § ÄktB av L.H:s giftorättsgods.

L.H. yrkade att ansökan skulle avvisas eller i andra hand lämnas utan bifall.

C.C. återkallade därefter sin ansökan.

L.H. yrkade ersättning för sina rättegångskostnader med 46 000 kr avseende eget arbete. C.C. bestred yrkandet. Ett belopp om 5 000 kr vitsordades som skäligt i och för sig.

Tingsrätten

(tingsfiskalen Christian Kourieh) anförde i beslut den 7 oktober 2021 följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

C.C. har återkallat sin ansökan. Mot bakgrund av detta ska ärendet skrivas av från vidare handläggning. Det som motparten L.H. - som inte har initierat detta ärende och inte har något yrkande i saken - har anfört om att tingsrätten ska avvisa alternativt pröva frågan i sak föranleder ingen annan bedömning än att det finns förutsättningar att avskriva ärendet från vidare handläggning.

I ett ärende där enskilda är motparter till varandra får domstolen, med tillämpning av 18 kap. RB, förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet (se 32 § lagen [1996:242] om domstolsärenden). Bestämmelsen är fakultativ. Att en enskild som inleder ett ärende har en enskild motpart är i sig inte tillräckligt för att kostnadsreglerna ska tillämpas. I förarbeten till bestämmelsen har angetts att bestämmelserna i 18 kap. RB om rättegångskostnader torde endast i begränsad omfattning komma till användning (se NJA II 1947 s. 91-93 och 113). Vidare har det uttalats att det för tillämpning av kostnadsreglerna krävs att det har förekommit en intressemotsättning som föranlett en handläggning i domstolen enligt samma principer som gäller för tvistemål (se NJA 1979 s. 164).

I fråga om kostnadsreglerna i 18 kap. RB ska tillämpas i detta domstolsärende gör tingsrätten följande överväganden.

Ärendet i fråga har berört saken om särskild förvaltning av en fastighet och aktier i ett visst bolag och parterna i målet har varit enskilda. Frågan i målet har aktualiserat andra juridiska spörsmål som svensk domsrätt och lagval. Vidare har tingsrätten på yrkande av part i beslut prövat ett interimistiskt yrkande. Alla dessa omständigheter finner tingsrätten utgör skäl som talar för att 18 kap. RB ska anses tillämpligt i detta ärende. Å andra sidan konstaterar tingsrätten att det inte har hållits något sammanträde i detta ärende. Varken parterna eller rätten - som har en utredningsskyldighet vid handläggning av domstolsärenden - har funnit det påkallat att begära eller kalla till ett sammanträde. Detta talar emot att tillämpa 18 kap. RB.

Sammantaget finner tingsrätten att den restriktivitet som förarbeten ger uttryck för vid tillämpning av kostnadsreglerna i 18 kap. RB i domstolsärenden samt omständigheten att något muntligt förfarande i ärendet varken har påkallats eller ansetts behövligt utgör tillräckliga skäl för bedömningen att kostnadsbestämmelserna i 18 kap. RB ej ska anses tillämpliga i detta domstolsärende. Till följd härav har L.H. inte rätt att få ersättning för sina rättegångskostnader. Hans yrkande därom ska därför avslås.

SLUTLIGT BESLUT

1. Tingsrätten avskriver ärendet från vidare handläggning.

2. Tingsrätten avslår L.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Svea hovrätt

L.H. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förplikta C.C. att till honom utge ersättning för hans rättegångskostnader avseende eget arbete i tingsrätten med där yrkat belopp. L.H. yrkade även ersättning för rättegångskostnader avseende eget arbete i hovrätten.

C.C. motsatte sig L.H:s ändringsyrkande.

Till grund för sitt bestridande tillade C.C. följande. L.H. har inte informerat henne om att han inte var ägare till de berörda bolagen. Enligt 18 kap. 3 § RB ska hon därför inte förpliktas att ersätta L.H:s rättegångskostnader. Det föreligger sådana särskilda omständigheter som enligt 18 kap. 5 § andra stycket RB kan utgöra skäl att frångå huvudregeln i denna bestämmelse.

C.C. vitsordade ett belopp om 5 000 kr som skäligt i och för sig.

Hovrätten

(hovrättsråden Thomas Hedstrand och tf. hovrättsassessorn Emelie Norberg Kling, referent) anförde i beslut den 28 januari 2022 följande.

SKÄLEN FÖR BESLUTET

Hovrätten anser att det i ärendet i tingsrätten har förekommit en sådan intressemotsättning motsvarande vad som är typiskt för tvistemål och att motsättningen har påverkat domstolsförfarandet (jfr NJA 1979 s. 164). Kostnadsreglerna i 18 kap. RB ska därför tilllämpas (se 32 § lagen [1996:242] om domstolsärenden).

Ärendet i tingsrätten skrevs av efter att C.C. återkallat sin talan. Hon är därmed enligt 18 kap. 5 § RB som utgångspunkt skyldig att ersätta L.H. för hans rättegångskostnader. Det som C.C. har invänt om att en annan fördelning ska bestämmas med stöd av 18 kap. 3 § och 5 § andra stycket RB föranleder inte någon annan bedömning.

Enligt 18 kap. 8 § RB ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning ska enligt samma lagrum också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnad gäller som en allmän utgångspunkt att det är den verkliga kostnaden som ska ersättas (se NJA 2009 s. 441). Möjligheten till ersättning för rättegångskostnader är alltså begränsad till att motsvara parts verkliga kostnad. Den som vill ha ersättning för rättegångskostnader måste därför, om motparten motsätter sig att betala, visa att det faktiskt har förekommit en kostnad.

Enligt hovrätten har L.H. inte visat att han har haft några faktiska kostnader för sitt arbete i tingsrätten. Hans yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska därför avslås och tingsrättens beslut fastställas.

Vid denna utgång har L.H. inte heller rätt till ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.

BESLUT

1. Hovrätten fastställer tingsrättens beslut.

2. Hovrätten avslår L.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad i hovrätten.

Hovrättsrådet Anders Hübinette var skiljaktig i fråga om punkt 1 i hovrättens beslut enligt följande.

Jag vill ändra tingsrättens beslut på så sätt att C.C. ska förpliktas att ersätta L.H:s rättegångskostnad i tingsrätten med 7 500 kr och ränta på beloppet - - -.

Skälen för detta är följande.

Jag är ense med majoriteten om att kostnadsreglerna i 18 kap. RB ska tillämpas, att C.C. som utgångspunkt är skyldig att ersätta L.H. för hans rättegångskostnad enligt 18 kap. 5 § RB samt att det som C.C. har invänt om att en annan fördelning ska bestämmas med stöd av 18 kap. 3 § och 5 § andra stycket RB inte föranleder någon annan bedömning.

Enligt 18 kap. 8 § RB ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning ska enligt samma lagrum också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. En förutsättning för sådan ersättning är att det rör sig om arbete eller tidsspillan som direkt påkallats av rättegångens förberedande och utförande. Att ersättning kan utgå inte bara för partens eget arbete, utan även för arbete som utförts av partens personal, framgår av NJA 2009 s. 441 med där gjorda hänvisningar. Detsamma måste gälla om ett företags ställföreträdare utfört arbete för att förbereda och utföra företagets talan (jfr SvJT 1963 ref. s. 5).

Frågan är om en part som är en fysisk person, och som utfört sin egen talan, har rätt till ersättning för eget arbete. Detta ska skiljas från ersättning för tidsspillan, som omfattar ersättning för förlorad arbetsförtjänst och skäligt vederlag för den ekonomiska uppoffring det i övrigt kan ha inneburit för parten att tvingas använda tid för rättegångens förberedande (se Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 212). Det är ju inte givet att partens arbete utförts på ett sådant sätt att hen förlorat arbetsinkomst; parten kan sakna anställning och arbetet med att förbereda och utföra rättegången kan ha skett utanför ordinarie arbetstid.

I förarbeten och praxis har klargjorts att det vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnad som en allmän utgångspunkt gäller att det är den verkliga kostnaden som ska ersättas (se a.a., s. 212 och NJA 2009 s. 441). Frågan är dock om denna princip - som av lagstiftaren och HD inte synes ha uttalats med sikte på den nu aktuella situationen - är tillämpbar när det gäller en parts eget arbete. Vid sådant arbete har det ju inte uppstått någon verklig kostnad i den bemärkelsen att parten måste betala någon utomstående eller att hen förlorat möjligheten till en inkomst. Vidare talar utformningen av bestämmelsen i 18 kap. 8 § första stycket RB i viss mån för att det inte måste ha uppstått en sådan kostnad. I andra meningen anges ju att ersättning "ock" ska utgå för partens eget arbete, dvs. utöver den rätt till ersättning för kostnad som följer av första meningen. Vidare framstår det som mindre ändamålsenligt att göra skillnad mellan den nu aktuella situationen och en där parten anlitat en utomstående som utfört och debiterat ett sådant arbete som parten lika gärna hade kunna utföra själv. Det finns inte heller några bärande skäl att endast tillerkänna ersättning till sådan part som själv är "rättsbildad" (jfr SvJT 1963 ref. s. 5 och Welamson i SvJT 1969 s. 942 f.). Även den som inte är sakkunnig, och lägger ner arbete som är påkallat för rättegångens förberedande och talans utförande, bör alltså kunna tillerkännas ersättning. Att det kan vara förenat med vissa svårigheter att i dessa situationer bedöma vad som utgör en skälig ersättning kan inte utgöra något avgörande hinder mot den principiella utgångspunkten att en part i och för sig ska kunna få ersättning för eget arbete. Mot denna bakgrund menar jag att L.H. har rätt till ersättning för eget arbete, i den mån det varit direkt påkallat för ärendets förberedande och utförande.

L.H. har yrkat ersättning för sitt arbete i tingsrätten med 46 000 kr. C.C. har vitsordat 5 000 kr som skäligt i och för sig. L.H. har angett att nedlagt arbete avsett granskning av ansökan med kompletteringar och tingsrättens beslut, överväganden med anledning av ansökan och beslutet, rättsutredning, upprättande av svarsskrivelse och ytterligare en skrivelse samt kontakter med tingsrätten per e-post och telefon. Dessa åtgärder får i och för sig anses ha varit direkt påkallade för att han skulle kunna ta tillvara sin rätt i ärendet. Ärendet har i tingsrätten gällt inte helt okomplicerade frågor om bl.a. domstols behörighet och tillämplig lag. L.H. har dock inte preciserat sin tidsåtgång och det finns anledning att vara försiktig i fråga om uppskattningen av en skälig ersättning, särskilt när det inte gjorts gällande att arbetet utförts av en praktiserande jurist eller annan särskilt sakkunnig (jfr NJA 2009 s. 441). Mot denna bakgrund, och med hänsyn till ärendets art och omfattning, finner jag att L.H. får anses vara skäligen tillgodosedd med en ersättning för eget arbete i tingsrätten med 7 500 kr. Eftersom L.H., vid en sådan utgång, endast till viss del vunnit framgång i hovrätten ska han inte tillerkännas någon ersättning för eget arbete här.

Högsta domstolen

L.H. överklagade och yrkade att HD skulle förplikta C.C. att ersätta honom för hans rättegångskostnader i tingsrätten, hovrätten och HD.

C.C. motsatte sig L.H:s yrkande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Axel Johnsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1-4 motsvarar i huvudsak punkterna 1-5 i HD:s skäl.

Frågorna i HD

5. Frågorna i HD är i första hand om en part har rätt till ersättning för rättegångskostnad för eget arbete när hon eller han inte haft några faktiska kostnader för sitt arbete och vilka omständigheter som kan beaktas vid bestämmandet av en sådan eventuell ersättning. Därutöver aktualiseras frågan om det i detta fall föreligger förutsättningar att tillämpa bestämmelserna om rättegångskostnad i 18 kap. RB.

Den rättsliga regleringen

Ersättning för rättegångskostnad i domstolsärenden

Punkten 6 motsvarar i huvudsak punkten 7 i HD:s skäl.

Ersättning för rättegångskostnad beträffande en parts eget arbete

Punkterna 7-12 motsvarar i huvudsak punkterna 8-14 i HD:s skäl.

13. Det är alltså i dessa fall inte fråga om att parten utan vidare har rätt till en rent marknadsmässig ersättning (jfr p. 10). I många fall kan här därför beaktas bl.a. att fysiska parter som utför eget arbete normalt sett inte har några särskilda kostnader som ska täckas av ersättningen för arbete, t.ex. kostnader för lokaler, kontor och för olika administrativa funktioner i en verksamhet (jfr NJA 2009 s. 441).

14. Bedömningen av skälig ersättning bör inte sällan grunda sig i vad en rimlig kompensation för utfört arbete får anses uppgå till utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och de grunder som parten presenterat för ersättningsyrkandet. Ofta kan denna bedömning innebära att domstolen får göra en uppskattning av skälig ersättning.

15. Vad som anförts ovan hindrar inte att det vid bestämmandet av ersättning läggs vikt vid även de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av vad som utgör skäligt ombudsarvode, t.ex. målets beskaffenhet och omfattning och den omsorg och skicklighet med vilken arbetet har utförts (jfr p. 10).

16. Det ska dock påpekas att det enligt bestämmelserna om ersättning för rättegångskostnad inte per automatik föreligger någon skillnad om någon begär ersättning för arbete i egenskap av part eller ombud, särskilt inte om parten haft verkliga kostnader för sitt arbete. Beroende på omständigheterna kan det i vissa fall framstå som en rimlig kompensation för t.ex. en advokat som uppträder som part att hon eller han ska få samma ersättning som om arbetet utförts i advokatverksamheten. (Jfr Welamson, SvJT 1969 s. 942 f.)

Bedömningen i detta fall

17. L.H. har motsatt sig C.C:s ansökan i tingsrätten, som rört frågor bl.a. om vem som ägt viss egendom och om det även i övrigt har funnits förutsättningar för att egendomen skulle sättas under särskild förvaltning. Mot denna bakgrund har det förekommit en intressemotsättning mellan parterna som föranlett en handläggning i domstol enligt samma principer som gäller för tvistemål. Bestämmelserna i 18 kap. RB om rättegångskostnad ska därför tillämpas.

18. Eftersom C.C. har återkallat sin ansökan i tingsrätten har L.H. som huvudregel rätt till ersättning för sin rättegångskostnad där. Det saknas skäl att i detta fall göra avsteg från huvudregeln.

19. De åtgärder som L.H. har begärt ersättning för har varit sådana ersättningsgilla åtgärder som varit direkt påkallade för att han skulle kunna tillvarata sin rätt. Han har därför rätt till ersättning för sitt arbete i tingsrätten.

20. L.H. har inte företrätts av ombud och ärendet i tingsrätten har skrivits av i princip efter att han inkommit med svarsskrift. Svarsskriften framstår som genomarbetad och han har i denna behandlat frågeställningar som fordrat en del inte alldeles enkla rättsliga överväganden, t.ex. om domsrätt och om svensk eller spansk lag skulle tillämpas i ärendet. Samtidigt har L.H. inte påstått att det funnits några särskilda omständigheter knutna till honom eller hans arbete som skulle motivera en högre ersättning för arbete, t.ex. kostnader för kontor eller personal. Vid en helhetsbedömning framstår 15 000 kr som en rimlig och skälig kompensation för av honom nedlagt arbete.

21. L.H. har vunnit framgång i HD på så sätt att han har tillerkänts ersättning för rättegångskostnad i tingsrätten, men med ett betydligt lägre belopp än vad han har begärt. Mot denna bakgrund ska han i detta fall inte få ersättning för sin rättegångskostnad i hovrätten och HD.

HD:S AVGÖRANDE

Se HD:s beslut.

HD

(justitieråden Anders Eka, Johan Danelius och Christine Lager) meddelade den 16 februari 2023 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1. Medan det pågick ett mål om äktenskapsskillnad i Spanien mellan parterna ansökte den ena parten, C.C., i tingsrätten om att viss egendom som hon menade tillhörde L.H. skulle sättas under särskild förvaltning enligt 9 kap. 8 § ÄktB. L.H. yrkade i första hand att ansökan skulle avvisas under åberopande av att svensk domstol saknade domsrätt. I andra hand var hans inställning att ansökan skulle avslås och han gjorde gällande dels att han inte ägde den aktuella egendomen, dels att spansk lag var tillämplig i ärendet.

2. C.C. återkallade därefter sin ansökan. L.H. yrkade då ersättning för sin rättegångskostnad med 46 000 kr. Beloppet avsåg ersättning för eget arbete bestående i bl.a. granskning av ansökan, rättsutredning avseende vissa frågor i ärendet och upprättande av svarsskrift. C.C. vitsordade, om ersättning för rättegångskostnad över huvud taget skulle utgå för L.H:s eget arbete, ett belopp om 5 000 kr som skälig ersättning för rättegångskostnad i tingsrätten.

3. Tingsrätten skrev av ärendet och avslog L.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad och anförde att domstolsärendet inte var av sådan beskaffenhet att det fanns förutsättningar att tillämpa bestämmelserna om rättegångskostnad i 18 kap. RB.

4. Hovrätten har avslagit L.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad på den grunden att det inte visats att han haft några faktiska kostnader för sitt arbete i tingsrätten.

5. L.H. har i hovrätten och HD yrkat ersättning för eget arbete med 3 000 kr respektive 5 000 kr.

Frågorna i HD

6. Målet i HD gäller en parts rätt till ersättning för rättegångskostnad för eget arbete.

Den rättsliga regleringen

Ersättning för rättegångskostnad i domstolsärenden

7. I 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden anges att domstolen, i ett ärende där enskilda är motparter till varandra, med tilllämpning av 18 kap. RB får förplikta den ena parten att ersätta den andra partens kostnader i ärendet. För att en tillämpning av 18 kap. RB ska komma i fråga förutsätts som huvudregel att det har förekommit en intressemotsättning mellan parterna som föranlett en handläggning i domstol enligt samma principer som gäller för tvistemål (jfr "Kostnaderna i godmansärendet" NJA 1979 s. 164).

Ersättning för rättegångskostnad enligt 18 kap. RB

8. Om ett mål skrivs av efter att en part har återkallat sin talan ska han eller hon enligt 18 kap. 5 § andra stycket RB som huvudregel ersätta motpartens rättegångskostnad.

9. Enligt 18 kap. 8 § första stycket RB ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Enligt samma lagrum ska ersättning också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.

10. Vid bestämmandet av ersättning för rättegångskostnad gäller som en allmän utgångspunkt att det är partens verkliga kostnader som ska ersättas.

11. I de fall då parten har anlitat ett ombud är det alltså den faktiska kostnaden för ombudet som ska ersättas, förutsatt att den bedöms skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

12. Ersättning för eget arbete kan avse såväl arbete som utförts av parten själv som arbete som utförts exempelvis av anställda hos parten.

13. I rättspraxis har en juridisk person som låtit en anställd jurist utföra arbete i målet fått rätt till ersättning för juristens arbete. Ersättningen har då bestämts med utgångspunkt i vad en måttlig kostnad för ett externt ombud skulle ha utgjort. (Se "Bilstugan" NJA 2009 s. 441, jfr även "Porsi kraftstation" NJA 1991 s. 28 där en myndighet ansågs ha rätt till ersättning för arbete som anställda tjänstemän hade utfört.)

14. Om däremot en fysisk person är part i en tvist som privatperson och utför eget arbete uppstår det sällan några faktiska kostnader på grund av det egna arbetet. I vissa fall kan parten visserligen förlora arbetsförtjänst, men den ersätts i så fall som tidsspillan (jfr SOU 1938:44 s. 238). De principer som har utvecklats för bestämmande av ersättning för en juridisk persons eget arbete kan inte utan vidare tillämpas när det gäller en fysisk person som inte har några anställda. Som bestämmelsen i 18 kap. 8 § andra meningen RB är formulerad måste det dock även för fysiska personer som utgångspunkt finnas en rätt till ersättning för eget arbete. För en sådan tolkning av bestämmelsen talar också att det annars skulle uppkomma omotiverade skillnader mellan fysiska och juridiska personer samt mellan de fall då en fysisk person väljer att föra sin egen talan och då han eller hon anlitar ett ombud.

15. Allt som en part utför med anledning av en rättegång kan emellertid inte betraktas som ersättningsgillt arbete. En viss restriktivitet bör därför prägla bedömningen av när ersättning kan utgå till en fysisk person för eget arbete. Det gäller i synnerhet när ett ombud har anlitats för att föra partens talan. Utgångspunkten är då att det är ombudet och inte parten själv som ska utföra det arbete som behövs för tillvaratagandet av partens rätt. I vissa fall när partens arbete avser något annat än det arbete som ombudet har utfört och arbetet har varit skäligen påkallat för att ta till vara partens rätt kan det dock ersättas vid sidan av ombudsarvodet.

16. I avsaknad av fasta hållpunkter för att beräkna det som ska ersättas när en fysisk person utför arbete i målet får det i regel göras en försiktig bedömning av vad som utgör skälig ersättning. Av vikt är då bl.a. målets beskaffenhet och omfattning, dess betydelse för parten i ekonomiskt eller annat hänseende samt det sätt på vilket talan har utförts.

Bedömningen i detta fall

17. Det finns förutsättningar att i målet tillämpa 18 kap. RB (jfr p. 7). Vidare är C.C. enligt 18 kap. 5 § andra stycket skyldig att ersätta L.H. för hans rättegångskostnad i tingsrätten (jfr p. 8).

18. L.H. har inte företrätts av något ombud. Hans arbete har i huvudsak bestått av att han granskat ansökan, gjort en rättsutredning avseende vissa frågor och upprättat en svarsskrift. Målet har inte varit helt okomplicerat till sin karaktär. I svarsskriften har han redovisat omständigheter av betydelse för målets prövning och fört fram rättsligt relevanta argument för sin ståndpunkt. Han bör mot denna bakgrund ersättas för sitt eget arbete med ett belopp som skäligen bestäms till 15 000 kr.

19. L.H. har vunnit framgång i HD på så sätt att han har tillerkänts ersättning för rättegångskostnad i tingsrätten. Han har emellertid tillerkänts ett betydligt lägre belopp än vad han har begärt. Det finns därmed skäl för kvittning, vilket i detta fall gör att han inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten och HD.

HD:S AVGÖRANDE

HD ändrar hovrättens beslut och förpliktar C.C. att ersätta L.H. för hans rättegångskostnad i tingsrätten med 15 000 kr jämte ränta - - -.

HD avslår L.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten och HD.

Justitieråden Agneta Bäcklund och Petter Asp, referent, var skiljaktiga och fastställde hovrättens beslut. De anförde följande.

Enligt vår mening bör skälen från och med punkt 9 ha följande lydelse.

9. Enligt 18 kap. 8 § första stycket RB ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Enligt andra meningen i samma lagrum ska ersättning också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Ersättningen kan avse såväl arbete som utförts av parten själv som arbete som utförts av bl.a. partens anställda.

10. Andra meningen i 18 kap. 8 § RB måste läsas i sitt sammanhang, med hänsyn tagen till bl.a. att hela 18 kap. handlar om ersättning för rättegångskostnader. Av såväl förarbetsuttalanden som praxis och litteratur följer att det som utgångspunkt är partens verkliga kostnader som ska ersättas (jfr bl.a. SOU 1938:44 s. 237, Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 212 och NJA 2009 s. 441). Till detta ska läggas att det av förarbetena framgår att det, vad gäller parts tidsspillan, ska vara fråga om ersättning för en parts ekonomiska uppoffringar (jfr a. bet. s. 238). Vidare måste ersättning för arbete och tidsspillan - som regleras i samma mening i lagtexten - rimligen behandlas på samma sätt. När en part är en fysisk person bör ersättning för arbete därför förutsätta att parten visar att den haft någon form av kostnad i anledning av det utförda arbetet. Det förhållandet att domstolar emellanåt har tillerkänt också fysiska personer ersättning för eget arbete utan att det har visats att detta föranlett några faktiska kostnader utgör inte skäl för en annan bedömning.

Bedömningen i detta fall

11. Det finns förutsättningar att i målet tillämpa 18 kap. RB (jfr p. 7). Vidare är C.C. enligt 18 kap. 5 § andra stycket skyldig att ersätta L.H. för hans rättegångskostnad i tingsrätten (jfr p. 8).

12. L.H. har begärt ersättning med 46 000 kr för eget arbete. Han har inte visat att det utförda arbetet har medfört någon kostnad för honom. Mot denna bakgrund föreligger inte någon rätt till ersättning för rättegångskostnad (se p. 10).

13. Hovrättens beslut ska därför fastställas. Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.