Laddar dokument...
Prop. 2025/26:95Sida 290
Passtillstånd krävs för den som
1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller ge- nomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid,
2. avtjänar säkerhetsförvaring, eller
3. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter vill- korlig frigivning från fängelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

Vad som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket.

Vad som sägs i första stycket 10 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §.

Det som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket.

Det som sägs i första stycket 11 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §.

18 §Not3

Passmyndigheten får besluta att pass ska omhändertas, om

1. fråga om återkallelse av passet enligt 12 § första stycket 2, 4 eller

10 har uppkommit och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan beslut om återkallelse hinner meddelas,

11 har uppkommit och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan beslut om återkallelse hinner meddelas,

2.framställning enligt 24 eller 25 § har beslutats och det finns risk att passinnehavaren reser ut ur landet innan fråga om återkallelse av passet eller begränsning av dess giltighet har slutbehandlats.

Bestämmelserna i 17 § tillämpas också när beslut om omhändertagande har meddelats enligt första stycket.

Om pass som har omhändertagits enligt första stycket 1 inte har återkallats inom en vecka efter passets omhändertagande, ska innehavaren ges tillfälle att få tillbaka passet. Pass som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska förvaras av passmyndigheten tills frågan om återkallelse eller begränsning har avgjorts slutligt.

19 §Not4
Passtillstånd fordras för den som

1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid, eller

2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse.

21 §Not5

En fråga om passtillstånd för den som avtjänar fängelsestraff enligt

19 § 1 eller står under övervakning

19 § 1, avtjänar säkerhetsförvaring

3Senaste lydelse 2020:351.

4Senaste lydelse 2005:655.

5Senaste lydelse 2005:974.

Prop. 2025/26:95Sida 291
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

enligt 19 § 2 prövas av Kriminalvården. Myndigheten får hänskjuta ärendet till övervakningsnämnd för avgörande. Ärendet skall alltid hänskjutas, om Kriminalvården finner att tillstånd inte bör meddelas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff skall hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den kriminalvårdsanstalt där den intagne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning skall hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutionsstyrelse.

Passtillstånd skall vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en utlandsresa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället. vakning enligt 19 § 3 prövas

Passtillstånd skall vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en utlandsresa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället. enligt 19 § 2 eller står under överav

Kriminalvården. Myndigheten hänskjuta ärendet till övervakningsnämnd för avgörande. Ärendet ska alltid hänskjutas, om Kriminalvården finner att tillstånd inte bör meddelas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den kriminalvårdsanstalt där den

får

intagne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutionsstyrelse.

Passtillstånd ska vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en utlandsresa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället.

24 §Not6

Om en passinnehavare avtjänar fängelsestraff som anges i 19 § 1, eller står under övervakning enligt

Om en passinnehavare avtjänar fängelsestraff som anges i 19 § 1, avtjänar säkerhetsförvaring enligt

19 § 2 och skulle passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan övervakningsnämnden att framställning skall göras hos passmyndigheten om att skall återkallas. Om en passinnehavare genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 och passtillstånd ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan Statens

19 § 2, eller står under övervakning enligt 19 § 3 och skulle passtillstånd besluta ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan övervakningsnämnden besluta passet att framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas. Om en passinnehavare skulle genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 och skulle passtillinstitustånd ha vägrats enligt 21 § andra

Fotnoter1 not
  1. Fotnot 6
    Senaste lydelse 2005:655.
Prop. 2025/26:95Sida 292
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

tionsstyrelse göra en motsvarande framställning. Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning skall göras hos passmyndigheten om att passet skall återkallas.

stycket, kan Statens institutionsstyrelse göra en motsvarande framställning.

Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas.

26 §Not7

Om en passmyndighet får kännedom om att ett pass har utfärdats i strid mot bestämmelserna om strid passtillstånd, skall den omedelbart anmäla detta till myndighet som anges i 24 §, om passinnehavaren fortfarande avtjänar fängelsestraff eller genomgår sluten ungdoms- eller vård, står under övervakning eller bereds sjukvård som avses i under nämnda paragraf.

Om en passmyndighet får kännedom om att ett pass har utfärdats i mot bestämmelserna om passtillstånd, ska den omedelbart anmäla detta till myndighet som anges i 24 §, om passinnehavaren fortfarande avtjänar fängelsestraff säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård, står övervakning eller bereds sjukvård som avses i den paragrafen.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

7 Senaste lydelse 2005:655.
Prop. 2025/26:95Sida 293

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 17 och 18 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
17 §Not1

Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om

1.fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,

2.fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3.förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4.säkerhetsförvaring gallras tio år efter det att påföljden är helt verkställd,

4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras

5. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,

6. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,

6. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras

7. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

7. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras

8. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

8. överlämnande till rättspsykiat- 9. överlämnande risk vård gallras tio år efter utskrivningen, skrivningen,

till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter ut-

9. böter gallras fem år efter 10. böter gallras domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

Fotnoter1 not
  1. Fotnot 1
    Senaste lydelse 2025:159.
Prop. 2025/26:95Sida 294
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

10. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras

11. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

11. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras

12. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras

a)tio år efter beslutet, eller b)tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet,

12. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt

13. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt

3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet,

13. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och

14. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och

14. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras

15. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras

a)tio år efter beslutet, eller b)fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet.

18 §Not2

Om det före utgången av den tid som anges i 17 eller 17 a § har gjorts en ny anteckning enligt 3, 4 eller 4 a § som avser samma person, ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av dem ska finnas kvar i registret. Detta ska dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter.

En uppgift ska dock alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1 eller

En uppgift ska dock alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som avses i 17 § 1, 4

8 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där har gått ut.

eller 9 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där har gått ut.

2Senaste lydelse 2022:735.

Prop. 2025/26:95Sida 295

Ska en uppgift som avses i 3, 4 eller 4 a § gallras enligt denna paragraf, ska även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning till uppgiften gallras, om inte regeringen föreskriver annat.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 296

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska ha följande lydelse.

4 §

Den som har avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård.

Den som har avtjänat fängelsestraff, säkerhetsförvaring, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 297
En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:520) om inter- nationell verkställighet i brottmål, i en annan stat avtjänar ett fängelse- straff eller säkerhetsförvaring som har dömts ut i Sverige, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkstäl- ligheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras.

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 29 a och 31 a §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
4kap. 29 a §Not1

Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som en frihetsberövad person, avtjänar ett fängelsestraff i Sverige avtjänar ett enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, överföras till den stat där fängelse- verkställighet i straffet har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska frihetsberövade

Efter ansökan av en annan stat får som fängelsestraff eller säkerhetsförvaring i Sverige enligt lagen (2025:520) om internationell brottmål, överföras till den stat där påföljden har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den samtycker till det.

framgå av ansökan.

Samtycket ska framgå av ansökan.

31 a §Not2

En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, avtjänar ett i Sverige utdömt fängelsestraff i en annan stat, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

1Senaste lydelse 2025:525.

2 Senaste lydelse 2025:525.
Prop. 2025/26:95Sida 298
Sekretess gäller i ärende om nåd, i ärende om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken eller förlängning av ramtiden enligt 33 kap. 8 § samma balk och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden.

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 13 och 17 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
35kap. 13 §

Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende som bestämmelserna om ärende som förundersökning i brottmål är förundersökning i tillämpliga på, för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra enskilds hälsotillstånd personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det psykiatrisk av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i

Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller bestämmelserna om brottmål är tillämpliga på, för uppgift om en eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutred- ning, särskild riskutredning, rätts- undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan utredning. utredning.

Motsvarande sekretess gäller i en annan myndighets verksamhet för att bistå domstol med sådan

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

17 §

Sekretess gäller i ärende om nåd och i ärende enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller även hos en myndighet som lämnar biträde i sådana ärenden.

Prop. 2025/26:95Sida 299

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 300

Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap. 12 och 21 §§ lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
1 kap.
4 §

Med en svensk dom på frihetsberövande påföljd avses i denna lag en dom eller ett slutligt beslut

1. som har meddelats av en svensk domstol,

2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, och

2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säker- hetsförvaring, och

3. som har fått laga kraft.

3kap. 12 §

Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården

1.besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller

2.överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos tingsrätten om att en ny påföljd ska bestämmas.

Beslut enligt första stycket 1 får meddelas endast om anpassningen av påföljden är av enklare slag.

En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård.

En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdoms- vård eller säkerhetsförvaring.

En frihetsberövande påföljd som har anpassats enligt första stycket får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden.

21 §Not1

Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag.

Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård, överlämnande till rätts psykiatrisk vård eller säkerhetsför-

1Senaste lydelse 2018:1261.

Prop. 2025/26:95Sida 301

varing, om inte annat följer av denna lag.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 302

Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska ha följande lydelse.

2 §
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.

Om någon har dömts till fängelse på viss tid, till säkerhetsförvaring eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.

Tillgodoräknande ska dock inte ske om

  1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller
  2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat

mål.

Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 303
Förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251)
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 1, 18 och 21 §§ strafftidslagen (2018:1251) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas.

Det som föreskrivs om fängelsestraff och strafftid i denna lag ska gälla även för säkerhetsförvaring och för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring, om inte något annat är föreskrivet.

18 §

När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar.

När ett fängelsestraff på viss tid eller säkerhetsförvaring verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska

Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar.

omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar.

Lydelse enligt

Föreslagen lydelse

21 §

En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer

1.dagen för strafftidens början,

2.fängelsestraffets längd i dagar,

3.antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande,

4.dagen för strafftidens slut,

5.tidigaste dag för villkorlig frigivning,

6.återstående strafftid i dagar, och

7.dagen för prövotidens utgång.

Om ett beslut enligt första stycket avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa

Om ett strafftidsbeslut avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa

  1. dagen för strafftidens början, och
  2. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms.

Om ett strafftidsbeslut avser säkerhetsförvaring, ska beslutet fastställa

  1. dagen för verkställighetens början,
  2. minimitidens längd i dagar,
Prop. 2025/26:95Sida 304
  1. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och
  2. dagen för ramtidens slut.

Beslutet ska meddelas utan Beslutet ska meddelas omedel- dröjsmål.bart.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 305
Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsyk- iatrisk vård med särskild utskriv- ningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket.

Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 8 §§ lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt Föreslagen lydelse

4 kap.

7 §

Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet och som har gjorts gemensamt tillgängliga enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades.

Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de personuppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård särskild utskrivningsprövning inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket.

Den tid då en misstänkt person eller avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår med sluten ungdomsvård eller rättspsykska iatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket.

8 §

Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes.

Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket.

Prop. 2025/26:95Sida 306

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 307
Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller säkerhetsförvaring eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsyk- iatrisk vård med särskild utskriv- ningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket.

Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 och 9 §§ lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
4 kap.
8 §

Personuppgifter som kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som anges i 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades.

Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de uppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas.

Den tid då en misstänkt person avtjänar ett fängelsestraff genomgår eller rättspsykiatrisk vård särskild utskrivningsprövning inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket.

Den tid då en misstänkt person eller avtjänar ett fängelsestraff eller sluten ungdomsvård säkerhetsförvaring eller genomgår med sluten ungdomsvård eller rättspsykska iatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av de tidsfrister som anges i andra stycket.

9 §

Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes.

Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 308

Förslag till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap. 11 och 20 §§ lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
1kap. 4 §
I denna lag avses med

1. svensk dom på frihets- berövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet som avser fängelse överlämnande till rättspsykiatrisk vård,

1. svensk dom på frihets- berövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol beslut, meddelat lagakraftvunnet beslut, eller som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring,

  1. svenskt bötesstraff: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, som avser böter enligt 25 kap. brottsbalken,
  2. svenskt beslut om förverkande: ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, om förverkande

a) som avser

– vinster från ett brott, eller

– egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, b) som avser egendom

– som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott,

– som har framställts genom brott,

– vars användande utgör brott,

– som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

– som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller c) som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken,

  1. utländsk dom på frihetsberövande påföljd: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten,
  2. utländskt bötesstraff: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser en skyldighet för en fysisk person att betala ett penningbelopp på grund av en gärning som är straffbar i den staten,
  3. utländskt beslut om förverkande: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen
Prop. 2025/26:95Sida 309
Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse, överlämnande till rätts- psykiatrisk vård eller säkerhets- förvaring.

a)förklarat att egendomen har utgjort

– vinster från ett brott, eller

– ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen,

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

b) förklarat att förverkandet avser egendom

som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott,

som har framställts genom brott,

vars användande utgör brott,

som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller c)förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken,

7. utländsk utevarodom: ett avgörande enligt 4, 5 eller 6 som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.

Avgöranden som har meddelats av en domstol i en annan stat enligt första stycket 5 och 6 a och b ska likställas med avgöranden som i den staten meddelats av en myndighet efter ett straffrättsligt förfarande, i den utsträckning det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Detsamma gäller sådana avgöranden som har meddelats efter ett förfarande som i den internationella överenskommelsen likställs med ett straffrättsligt förfarande.

3kap. 11 §

Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården

1.besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller

2.överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas.

En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller säkerhetsförvaring.

En frihetsberövande påföljd som har anpassats får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden.

20 §

Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Prop. 2025/26:95Sida 310

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2026.

Prop. 2025/26:95Sida 311

Förslag till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978:302) dels att 7 § lagen i stället för lydelsen enligt lagen (2025:798) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse, dels att punkt 2 i ikraftträdande-och övergångsbestämmelserna till lagen (2025:798) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2025:798Föreslagen lydelse
7 §

Passansökan ska avslås, om

1.bestämmelserna i 6 § inte har följts och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen,

2.ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass,

3.sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk,

4.sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande,

5.sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande,

6.sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet,

7.sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten,

8.sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigetts,

9.sökanden avtjänar säkerhets-

9.sökanden avtjänar säkerhets- förvaring,

9. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år,

10. sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år,

10. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen

11. sökanden genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller

11. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 b § konkurslagen

12. sökanden enligt 2 kap. 12 § eller 6 kap. 6 b § konkurslagen

(1987:672) är ålagd att lämna ifrån

Prop. 2025/26:95Sida 312
Lydelse enligt SFS 2025:798Föreslagen lydelse

sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser. 2.Vid tillämpningen av 7 § 11 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) idess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen.

sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser.

2.Vid tillämpningen av 7 § 12 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) idess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen.

Prop. 2025/26:95Sida 313

Bilaga 5Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2025-11-27

Närvarande: F.d. justitieråden Sten Andersson och Kristina Svahn Starrsjö samt justitierådet Jonas Malmberg

Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd

Enligt en lagrådsremiss den 23 oktober 2025 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

  1. lag om verkställighet av säkerhetsförvaring,
  2. lag om ändring i brottsbalken,
  3. lag om ändring i passlagen (1978:302),
  4. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
  5. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
  6. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
  7. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
  8. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,
  9. lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,
  10. lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251),
  11. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
  12. lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
  13. lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål,
  14. lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Elin Dalenius, rättssakkunniga Amanda Kåhlin och ämnessakkunniga Frida Velander.

Förslagen föranleder följande yttrande.

Allmänt

I lagrådsremissen föreslås att det ska införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd, benämnd säkerhetsförvaring. Påföljden ska kunna dömas ut när någon har begått allvarliga brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och det finns en hög risk för att han eller hon återfaller i sådan brottslighet. I domen på säkerhetsförvaring ska rätten ange dels en minimitid, dels en ramtid. Minimitiden, som ska utgöra den tid som den dömde minst ska vara frihetsberövad, ska motsvara brottslighetens straffmätningsvärde (dvs. straffvärdet av brottsligheten med beaktande av försvårande och förmildrande omständigheter samt bland annat återfall i brott

Prop. 2025/26:95Sida 314

och billighetsskäl). Ramtiden, som ska utgöra den totala verkställighetstiden, ska överstiga minimitiden med mellan fyra och sex år. Efter minimitidens utgång ska, efter tillstånd av rätten, Kriminalvården kunna vidta åtgärder för s.k. villkorad utslussning av den dömde. Den villkorade utslussningen kan, men behöver inte, innebära vistelse utanför anstalt. Påföljden ska vara helt verkställd vid ramtidens utgång. Om det är absolut nödvändigt med hänsyn till behovet av samhällsskydd, ska ramtiden – och därmed verkställigheten av påföljden – kunna förlängas.

Det är inte Lagrådets uppgift att ha synpunkter på de rättspolitiska överväganden som ligger bakom förslaget. Lagrådet invänder alltså inte mot dessa överväganden och framför inga principiella invändningar mot att det införs en ny påföljd av det slag som föreslås i lagrådsremissen. Det finns emellertid anledning att göra några anmärkningar som bör beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Proportionalitet och likabehandling

Förslaget om säkerhetsförvaring innebär att den dömde kommer att hållas frihetsberövad längre tid än vad som motsvarar straffmätningsvärdet av hans eller hennes brottslighet. Detta motiveras av intresset av att motverka att personer som begått mycket allvarliga brott och som är återfallsbenägna inte ska friges så länge det föreligger en påtaglig risk för att de kommer att återfalla i allvarlig brottslighet. Från principiella utgångspunkter är ett sådant system svårt att förena med de principer om proportionalitet och likabehandling som under flera decennier varit rådande inom svensk straffrätt. Förslaget är därigenom ett uttryck för en ny kriminalpolitisk inriktning, där intresset av proportionalitet och likabehandling får stå tillbaka för behovet av det som i lagrådsremissen beskrivs som ”samhällsskydd”.

Lagrådet återkommer till dessa frågor under rubriken Tidpunkten för villkorad utslussning.

Rättssäkerhetsaspekter

En påföljd av det aktuella slaget förutsätter att domstolen när den tar ställning till om påföljden ska bestämmas till säkerhetsförvaring kan göra en pålitlig bedömning av risken för att den tilltalade återfaller i brott. Lagrådet är för sin del inte övertygat om att domstolen kommer att kunna göra en säker återfallsprognos. En typ av återfallsprognos görs förvisso redan i dag i ärenden om omvandling av livstidsstraff. Den prognosen kan dock grundas på bland annat de erfarenheter som Kriminalvården har av den dömdes fleråriga vistelse i anstalt. Möjligheten att göra en pålitlig återfallsprognos förefaller vara betydligt sämre i ett vanligt brottmål – och detta även om domstolen tar in det slag av utredning som enligt lagrådsremissen ska eller kan tas in. Det går alltså inte att bortse från risken för att en person, till följd av en felaktig bedömning av återfallsrisken, kommer att hållas frihetsberövad betydligt längre än vad som är påkallat med hänsyn till straffmätningsvärdet.

Den föreslagna påföljden ger alltså upphov till vissa särskilda rättssäkerhetsrisker. Dessa är visserligen – såsom lagförslaget är utformat – inte större än vad som kan godtas. Det sagda understryker emellertid vikten av att regleringen tillämpas restriktivt och kommer till användning

Prop. 2025/26:95Sida 315

enbart när domstolen anser sig kunna konstatera en påtaglig och konkret risk för återfall i allvarlig brottslighet.

Lagstiftningens tydlighet

Det är självklart att regleringen av en så utomordentligt ingripande påföljd som det här är fråga om måste utformas på ett tydligt sätt. Lagrådet återkommer i anslutning till särskilda paragrafer i lagförslaget till några frågor där förslaget brister i tydlighet.

Tidpunkten för villkorad utslussning

Påföljden säkerhetsförvaring består alltså av två delar, dels en minimitid som ska avtjänas i anstalt, dels den återstående ramtiden.

Minimitiden ska motsvara längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd, det s.k. straffmätningsvärdet, och får högst uppgå till arton år. När den dömde verkställt minimitiden har han eller hon alltså avtjänat det straff som är motiverat med hänsyn till brottens straffvärde med beaktande av försvårande eller förmildrande omständigheter och billighetsskäl samt eventuellt återfall i brott.

Det som i första hand skiljer påföljden säkerhetsförvaring från fängelsestraff är att påföljden inte är fullt verkställd när den dömde har avtjänat ett straff som motsvarar straffmätningsvärdet av den brottslighet som han eller hon gjort sig skyldig till (minimitiden). Därutöver ska den dömde under den tid av ramtiden som överstiger minimitiden – lägst fyra och högst sex år – fortsatt vara frihetsberövad eller underkastad restriktioner. Detta ytterligare frihetsberövande syftar till att motverka att den dömde återfaller i brott av allvarligt slag och är inte till någon del motiverat av att det skulle utgöra en proportionerlig reaktion på den brottslighet som den dömde har gjort sig skyldig till.

Påföljden säkerhetsförvaring innefattar alltså två delar, där den ena – minimitiden – är avsedd att vara en proportionerlig reaktion på den brottslighet som den dömde gjort sig skyldig till, medan den resterande delen av påföljden syftar till att motverka att den dömde inte återfaller i allvarlig brottslighet.

Påföljden säkerhetsförvaring skiljer sig från fängelse även på så sätt att villkorlig frigivning inte ska ske. I stället kan den dömde – om det vid en särskild prövning bedöms att risken för återfall har minskat i tillräcklig grad – bli föremål för villkorad utslussning. Detta ligger fullt i linje med det angivna syftet med den nya påföljden, nämligen att motverka återfall i allvarlig brottslighet.

En annan skillnad ligger i tidpunkten för när villkorlig frigivning respektive villkorad utslussning kan komma i fråga. Villkorlig frigivning ska för närvarande normalt ske när två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff har avtjänats. I föreslås att tiden förlängs till tre fjärdedelar. Villkorad utslussning kan däremot inte komma i fråga förrän hela minimitiden har avtjänats.

Både fängelsestraffets längd och minimitiden utgår från det ovan angivna straffmätningsvärdet. Detta innebär att en person som har dömts till säkerhetsförvaring undantagslöst, och utan möjlighet till prövning av om det finns skäl för villkorad utslussning, kommer att vara intagen i

Prop. 2025/26:95Sida 316

kriminalvårdsanstalt under avsevärt längre tid än en person som har dömts till fängelse för brottslighet med samma straffmätningsvärde.

Detta innebär en påfallande skillnad i stränghet, trots att den brottslighet som föranleder fängelse och den som föranleder säkerhetsförvaring kan ha ett och samma straffmätningsvärde. Skillnaden i behandling av personer som dömts för brott med samma straffmätningsvärde är – som Lagrådet redan har konstaterat – svår att förena med den princip om likabehandling som hittills har gällt inom svensk straffrätt.

Lagrådet vill i och för sig inte invända mot att den som har dömts för brott ska kunna vara frihetsberövad eller underkastad andra restriktioner under längre tid än som är motiverat med hänsyn till brottslighetens allvar, om det finns en hög risk för återfall i allvarlig brottslighet. Det är emellertid svårt att se något skäl till att den dömde inte ska kunna få prövat om det finns anledning till villkorad utslussning redan vid den tidpunkt där den som har dömts till fängelse normalt blir villkorligt frigiven. Prognoser om risken för återfall kan förändras över tid och under de relativt långa frihetsberövanden som är aktuella vid säkerhetsförvaring kan mycket hända i en människas liv.

Skillnaden i behandling av personer som har dömts till fängelse respektive säkerhetsförvaring för brottslighet med samma straffmätningsvärde förstärks av att minimitiden ska bestämmas inte bara med beaktande av brott som i sig kan leda till säkerhetsförvaring, utan även med beaktande av andra brott. Det kan t.ex. handla om narkotikabrott. Narkotikabrottsligheten kan inte ensamt föranleda säkerhetsförvaring men den kan påverka minimitiden om den tas med i en dom på säkerhetsförvaring. Den dömde kommer då inte att omfattas av den möjlighet till villkorlig frigivning som hade funnits om han eller hon hade dömts enbart för narkotikabrottsligheten. Han eller hon kommer alltså inte att bli villkorligt frigiven och kommer inte heller att få möjlighet till villkorad utslussning under den del av minimitiden som hänför sig till narkotikabrottsligheten. Även i detta avseende kommer alltså den som döms till säkerhetsförvaring att vistas längre tid i anstalt än den som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff för lika allvarlig brottslighet.

Vidare kommer, om en person har dömts till säkerhetsförvaring och sedan ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, 34 kap. brottsbalken att vara tillämpligt. I en sådan situation ska domstolen enligt förslagets huvudregel besluta att den tidigare ådömda säkerhetsförvaringen ska avse också den nya brottsligheten (t.ex. vapenbrott eller narkotikabrott). Domstolen ska då kunna förlänga minimitiden, även om den tillkommande brottsligheten inte är sådan att den i sig hade kunnat leda till säkerhetsförvaring. Inte heller i detta fall kommer det under minimitiden att ske någon villkorlig frigivning eller finnas någon möjlighet att få prövat om det finns förutsättningar för villkorad utslussning.

Som framgått anser Lagrådet att förslaget i denna del är svårt att förena med principen om likabehandling. Att villkorad utslussning inte kan komma i fråga förrän hela minimitiden är avtjänad innebär att personer som döms till säkerhetsförvaring får en avsevärt strängare påföljd än de som döms till fängelse för brottslighet med samma straffmätningsvärde. Den risk för återfall i allvarlig brottslighet som påföljden säkerhetsförvaring syftar till att motverka kan inte motivera att den dömde ska vara intagen i anstalt under en längre tid än den som har dömts till fängelse,

Prop. 2025/26:95Sida 317

innan han eller hon får möjlighet till en prövning av om det finns förutsättningar för villkorad utslussning.

Något mer utvecklat resonemang om hur förslaget i dessa delar förhåller sig till likabehandlingsprincipen förs inte; som skäl anges endast ”samhällsskyddsaspekterna”. Det föreslås heller ingen ändring i 29 kap. 1 § brottsbalken där bland annat denna princip kommer till uttryck.

Enligt Lagrådets mening framstår förslaget i nu angivna hänseenden inte som tillräckligt genomtänkt och saknar i alla händelser en tillfredsställande motivering. Lagrådet efterlyser alltså ytterligare överväganden.

En ändring av lagförslaget så att villkorad utslussning kan komma i fråga redan från den tidpunkt när villkorlig frigivning skulle ha skett om fängelse hade valts som påföljd, kräver mindre ändringar i lagförslaget, främst i 33 kap. 4 och 6 §§ och 38 kap. 3 b § brottsbalken.

Förslaget till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring

4 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om villkorad utslussning. Villkorad utslussning saknar direkt motsvarighet i det nuvarande påföljdssystemet.

En viss jämförelse kan göras med villkorlig frigivning från fängelse. Verkställigheten av ett fängelsestraff inleds som utgångspunkt i kriminalvårdsanstalt. Under anstaltstiden kan den dömde ges tillstånd till viss vistelse utanför anstalt. Anstaltstiden avslutas med villkorlig frigivning. Efter den villkorliga frigivningen förekommer inget frihetsberövande men den dömde står normalt under övervakning och kan åläggas olika slag av föreskrifter.

Också verkställigheten av säkerhetsförvaring inleds med en anstaltsvistelse. Denna pågår under i vart fall hela den i domen bestämda minimitiden. Såsom Lagrådet har uppfattat lagrådsremissens förslag kommer det under denna tid inte att finnas någon möjlighet till vistelse utanför anstalt i syfte att underlätta den intagnes anpassning i samhället. Efter minimitidens utgång kommer Kriminalvården, sedan rätten har gett tillstånd till det (jfr 33 kap. 6 § brottsbalken i lagrådsremissens förslag), att kunna påbörja villkorad utslussning. Begreppet villkorad utslussning är inte närmare definierat i förslaget men förefaller syfta på den del av verkställigheten som inleds efter det att rätten har gett tillstånd till villkorad utslussning. Under denna del av verkställigheten kommer Kriminalvården att kunna besluta om åtgärder som i huvudsak motsvarar de som Kriminalvården, ifråga om fängelsedömda, kan besluta om för tiden före villkorlig frigivning. Kriminalvården kan också besluta att den dömde, på liknande sätt som personer som har blivit villkorligt frigivna, ska kunna verkställa straffet utanför anstalt med särskilda föreskrifter och övervakning.

Lagtexten ger inget besked om huruvida Kriminalvården också måste besluta om utslussningsåtgärder; Lagrådet utgår dock från att Kriminalvården är skyldig att vidta sådana åtgärder om de är ändamålsenliga och kan genomföras utan risk för att den dömde återfaller i brott.

Om utslussningsåtgärderna inte fungerar, kommer den dömde – efter beslut av Kriminalvården – att kunna tas in i anstalt på nytt och kan då komma att vara frihetsberövad fram till ramtidens slut.

Prop. 2025/26:95Sida 318

Av den nu gjorda jämförelsen mellan fängelse och säkerhetsförvaring framgår att även verkställighetsbestämmelsernas utformning bidrar till att säkerhetsförvaring kan komma att vara en betydligt strängare påföljd än fängelsestraff på viss tid.

Reglerna om villkorad utslussning har i lagrådsremissen i stor utsträckning utformats efter förebild av reglerna i fängelselagen om vistelse utanför anstalt och om föreskrifter vid villkorlig frigivning. I åtskilliga fall görs också direkta hänvisningar till fängelselagens bestämmelser. Enligt Lagrådets mening har detta i några avseenden medfört att bestämmelserna blivit otydliga, eftersom de motsvarande bestämmelserna i fängelselagen handlar om delvis andra situationer. Ett exempel på det finns i 4 kap. 2 §. Enligt förslaget får Kriminalvården, om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt bevilja åtgärder som finns i 11 kap. fängelselagen. De åtgärder som avses i 11 kap. fängelselagen är emellertid uteslutande sådana som vidtas före villkorlig frigivning. Vid säkerhetsförvaring torde däremot, som Lagrådet har uppfattat avsikten med förslaget, sådana åtgärder komma att företas inom ramen för den villkorade utslussningen som en del av verkställigheten utanför anstalt.

Lagrådet förordar därför en viss översyn av 4 kap. i lagförslaget. Vid den översynen bör begreppet ”vistelse utanför anstalt” bytas ut mot ”verkställighet utanför anstalt”.

Enligt Lagrådets mening skulle sambandet mellan verkställighetsreglerna och bestämmelserna om rättens tillstånd till villkorad utslussning i 33 kap. 6 § brottsbalken i lagrådsremissens förslag bli tydligare om det i en inledande paragraf i kapitlet togs in en erinran om dessa bestämmelser. Lagrådet föreslår följande lagtext.

Av 33 kap. 6 § brottsbalken följer att rätten får besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Kriminalvården får med stöd av ett sådant tillstånd besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt. Vid sådan verkställighet gäller bestämmelserna i detta kapitel.

Av lagrådsremissens förslag framgår inte i vilken utsträckning Kriminalvården kommer att vara skyldig att besluta om utslussningsåtgärder sedan rätten har gett tillstånd till villkorad utslussning. Lagrådet konstaterar att den dömde i och med minimitidens utgång har avtjänat den straffrättsliga sanktion som är motiverad med hänsyn till brottslighetens straffmätningsvärde. Det som motiverar att den dömde därefter alltjämt ska vara föremål för ett straffrättsligt ingripande är enbart intresset av att förhindra att han eller hon återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. En utgångspunkt för den fortsatta verkställigheten måste därför vara att verkställigheten inte görs mera ingripande än vad som är påkallat för att minska risken för återfall i allvarlig brottslighet. I detta ligger också att den fortsatta verkställigheten måste vara inriktad på att förbereda den dömde på det kommande livet i frihet.

Lagrådet förordar att detta får komma till uttryck i ett andra stycke i kapitlets inledningsparagraf.

Sedan tillstånd till villkorad utslussning meddelats får verkställigheten av säkerhetsförvaringen inte vara mer ingripande än som behövs för att minska risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid.

Prop. 2025/26:95Sida 319
Enligt 33 kap. 6 § tredje meningen i förslaget till lag om ändring i brotts- balken får några utslussningsåtgärder inte ske före minimitidens utgång. Den bestämmelsen framstår enligt Lagrådets mening närmast som en verkställighetsbestämmelse. Lagrådet föreslår att den tas in som ett tredje stycke i den nyss angivna inledande paragrafen i 4 kap. och att den där formuleras på följande sätt.

Verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde.

Med denna formulering klargörs också att Kriminalvården får fatta beslut om utslussningsåtgärder redan före minimitidens utgång, fastän ett sådant beslut inte får verkställas förrän minimitiden har löpt ut.

Lagrådet erinrar om vad Lagrådet ovan, under rubriken Tidpunkten för villkorad utslussning, har uttalat om att villkorad utslussning bör kunna komma ifråga redan från den tidpunkt då den dömde, om han eller hon hade dömts till fängelse, skulle ha blivit villkorligt frigiven.

4 kap. 1 §

Enligt den föreslagna 4 kap. 1 § ska villkorad utslussning vara förenad med övervakning. Enligt Lagrådets mening kommer emellertid övervakning att sakna betydelse så länge den dömde fortfarande befinner sig i anstalt. Bestämmelsen bör därför lämpligen anknyta till ”verkställighet utanför anstalt”.

Utgångspunkten i förslaget är att övervakningen ska pågå under hela den villkorade utslussningen. Avsikten synes vara att övervakningen ska pågå så länge verkställigheten utanför anstalt fortfarande pågår. Särskilt som begreppet ”villkorad utslussning” inte är närmare definierat i förslaget förordar Lagrådet att det i lagtexten direkt anges att övervakningen ska fortgå till dess verkställigheten utanför anstalt är avslutad.

Enligt lagförslaget får Kriminalvården besluta att övervakningen ska upphöra i förtid. Det förutsätter dock dels att behovet av samhällsskydd kan tillgodoses utan övervakning, dels att det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Såvitt Lagrådet kan förstå syftar uttrycket ”behovet av samhällsskydd” i detta sammanhang inte på något annat än risken för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Lagrådet förordar därför att hänvisningen till ”behovet av samhällsskydd” får utgå.

Lagrådet har följande förslag till lagtext (med Lagrådets förslag om att kapitlet ska kompletteras med en inledande paragraf bör förevarande paragraf betecknas 2 §).

Verkställighet utanför anstalt ska vara förenad med övervakning till dess att verkställigheten är avslutad. Kriminalvården får dock besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt, om det inte finns en beaktansvärd risk för att den dömde kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

Prop. 2025/26:95Sida 320

4 kap. 2 §

I paragrafen föreskrivs bland annat att Kriminalvården får bevilja sådana åtgärder som finns i 11 kap. fängelselagen, om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt.

Såsom förslaget är utformat kan det förstås så att det ger utrymme för att vidta de i paragrafen avsedda åtgärderna redan innan verkställigheten utanför anstalt inleds. Detta torde inte vara avsikten. Som Lagrådet har uppfattat lagrådsremissen är avsikten i stället att de aktuella åtgärderna ska kunna vidtas enbart inom ramen för verkställighet utanför anstalt.

De åtgärder som Kriminalvården ska kunna bevilja framgår i förslaget genom en hänvisning till 11 kap. fängelselagen. Av författningskommentaren framgår att de åtgärder som åsyftas är de som regleras i 11 kap. 2–5 §§. Enligt Lagrådets mening bör detta anges direkt i lagtexten. Det förhållandet att, såsom upplysts vid lagrådsföredragningen, 11 kap. fängelselagen för närvarande är föremål för en översyn medför inte att kravet på precision i lagstiftningen kan åsidosättas.

Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges följande lydelse.

Kriminalvården får besluta att den dömde som ett led i verkställigheten utanför anstalt ska bli föremål för sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. 2–5 §§ fängelselagen (2010:610).

Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som är föremål för verkställighet av säkerhetsförvaring utanför anstalt. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag.

4 kap. 3 §

Enligt paragrafens första stycke ska vissa utpekade bestämmelser i 26 kap. brottsbalken tillämpas i fråga om den som ”genomgår villkorad utslussning”. Dessutom ska det kunna meddelas en särskild föreskrift om ”hur och på vilket sätt” den dömde får använda elektronisk kommunikationsutrustning.

Lagrådet noterar att de utpekade bestämmelserna i 26 kap. brottsbalken anger vad som gäller i fråga om den som har frigetts villkorligt från fängelse. Den föreslagna hänvisningen synes dock fungera även när den tillämpas på dömda som verkställer säkerhetsförvaring utanför anstalt. Förslaget kan därför i huvudsak godtas. Lagrådet föreslår dock att begreppet ”genomgår villkorad utslussning” ersätts med ”verkställer säkerhetsförvaring utanför anstalt”. Även uttrycket ”hur och på vilket sätt”, som synes säga en och samma sak två gånger, bör justeras. Avsikten torde vara att Kriminalvården genom föreskrifter ska kunna bestämma vilken elektronisk kommunikationsutrustning som den dömde får använda och på vilket sätt utrustningen får användas (jfr den motsvarande bestämmelsen i 2 kap. 5 § andra stycket 3 lagen, 2025:1053, om verkstäl-

Prop. 2025/26:95Sida 321
lighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning). Detta bör komma till uttryck i lagtexten. 4 kap. 5 § I paragrafen regleras vilka åtgärder som Kriminalvården kan vidta om den dömde bryter mot föreskrifter som gäller för den villkorade utslussningen. Enligt första stycket får Kriminalvården i så fall vidta en åtgärd som avses i 4 § (dvs. ändra beslut enligt vissa utpekade paragrafer) eller, om detta inte är tillräckligt, besluta om varning. Om sådana åtgärder inte är tillräck- liga samt överträdelsen inte är av mindre betydelse, får Kriminalvården även – enligt andra stycket – upphäva tillståndet till vistelse utanför anstalt.
Lagrådet noterar att första stycket första meningen inte ger Kriminal- vården några befogenheter som den inte redan har enligt 4 § samt att begreppet ”den villkorade utslussningen” – ett uttryck som inte är definierat i lagtexten – i detta sammanhang synes syfta på verkställigheten utanför anstalt. Lagrådet föreslår därför att paragrafen utformas på följande sätt.
Om den dömde bryter mot föreskrifter eller mot anvisningar om det som i övrigt ska gälla för verkställigheten utanför anstalt och sådana åtgärder som avses i 4 § inte är tillräckliga, får Kriminalvården besluta att en varning ska meddelas den dömde. Det som föreskrivs om varning i 38 kap. 10 § brottsbalken ska tillämpas även beträffande varning enligt denna paragraf. Om överträdelsen inte är av mindre betydelse och det inte är tillräckligt att Kriminalvården beslutar om åtgärder enligt 4 § eller om varning, får Kriminalvården upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt.
Om Lagrådets förslag om en ny 4 kap. 1 § godtas, bör det som sägs i förevarande paragraf om ”4 §”, i stället vara ”5 §”. 4 kap. 6 § I paragrafen föreskrivs att om ett tillstånd till vistelse utanför anstalt upp- hävs, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställig- het av påföljden i anstalten.
Lagrådet förordar, i linje med vad som tidigare har uttalats, att ”vistelse utanför anstalt” byts ut mot ”verkställighet utanför anstalt”. 4 kap. 7 § Paragrafen innehåller bestämmelser om upphävande av tillståndet till villkorad utslussning. Sådant upphävande ska ske om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen eller enligt särskilda föreskrifter som har meddelats enligt 3 §. Frågan om upphävande ska prövas av över- vakningsnämnden efter anmälan av Kriminalvården.
Det är här fråga om upphävande av det beslut som rätten har fattat enligt 33 kap. 6 § brottsbalken. Effekten av beslutet är att Kriminalvården inte längre får besluta om utslussningsåtgärder. Mot bakgrund av att Kriminal-
Prop. 2025/26:95Sida 322

vården, med stöd av 5 § andra stycket, ändå kan besluta att verkställigheten utanför anstalt ska upphöra kan behovet av förevarande paragraf ifrågasättas. Samtidigt torde ett beslut om att upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning tjäna som en signal om att ytterligare utslussningsåtgärder under den närmaste tiden inte är aktuella. Lagrådet vill därför inte invända mot att det ges en möjlighet att i vissa fall meddela ett särskilt beslut om upphävande av beslutet om tillstånd till villkorad utslussning.

Om en sådan möjlighet införs, framstår det emellertid som principiellt märkligt att ett domstolsbeslut ska kunna upphävas av något annat organ än en domstol, i vart fall när upphävandet som i detta fall är till den enskildes nackdel. Under lagrådsföredragningen har hänvisats till att en övervakningsnämnd i dag är behörig att besluta om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Den villkorligt medgivna friheten grundar sig emellertid, till skillnad från möjligheten till villkorad utslussning, inte på ett domstolsbeslut. Lagrådet kan därför inte tillstyrka lagrådsremissens förslag och föreslår att en fråga om upphävande av ett tillstånd till villkorad utslussning alltid ska prövas av allmän domstol.

Enligt förslaget ska frågan om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning prövas på ”anmälan” av Kriminalvården. Lagrådet förordar att ”anmälan” byts ut mot ”ansökan” som passar bättre när den anhängiggjorda frågan ska prövas i sak.

Lagrådet vill slutligen ifrågasätta om bestämmelserna om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning bör vara placerade i 4 kap. verkställighetslagen. Eftersom reglerna om tillstånd till villkorad utslussning finns i brottsbalken, bör rimligen också reglerna om upphävande av sådana tillstånd tas in i brottsbalken (jfr t.ex. motsvarande regler om förverkande av villkorligt medgiven frihet som finns i 26 kap. brottsbalken och reglerna om undanröjande av skyddstillsyn som finns i 28 kap. brottsbalken).

4 kap. 9 §

Enligt paragrafens första stycke får övervakningsnämndens beslut enligt 4 kap. överklagas till allmän domstol. Av paragrafen följer att överklagandet ska prövas av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt där den dömde är inskriven är belägen.

Eftersom det överklagade beslutet kan avse en person som vid tidpunkten för beslutet inte är intagen i anstalt, bör det övervägas om lagtexten bör kompletteras, t.ex. enligt följande.

/.../ inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven finns.

I paragrafens andra och tredje stycken föreskrivs att övervakningsnämnden inte ska vara part i domstolen och att det ska krävas prövningstillstånd vid överklagande till hovrätten. I övrigt innehåller lagförslaget inga bestämmelser om förfarandet vid domstolen. Det framstår därmed som oklart om domstolen ska tillämpa lagen (1996:1242) om domstolsärenden eller några andra bestämmelser (jfr 37 kap. 11 § brottsbalken som dock inte är tillämplig vid överklagande av nu aktuellt slag). Lagrådet konstaterar att frågan behöver bli föremål för ytterligare överväganden.

Prop. 2025/26:95Sida 323

5 kap. 3 §

Enligt paragrafen får Kriminalvårdens beslut enligt lagen inte överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården.

Bestämmelsen är tillämplig bland annat på Kriminalvårdens beslut att upphäva tillståndet till vistelse (verkställighet) utanför anstalt (se 4 kap. 5 § andra stycket i förslaget). Ett sådant beslut gäller omedelbart (se 5 kap. 1 §) och innebär att den dömde omedelbart förs till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten (se 4 kap. 6 §). Inte minst kravet på att överklagande kan ske först sedan Kriminalvården har tagit ställning till frågan om omprövning medför att det kan dröja innan den dömde kan få till stånd en domstolsprövning av beslutet. Det kan noteras att det i lagförslaget inte uppställs något krav på att överklaganden som avser frågor av detta slag ska handläggas skyndsamt (jfr 4 kap. 8 § där ett krav på skyndsamhet uppställs för en annan situation).

Ett beslut att upphäva tillståndet till vistelse utanför anstalt innefattar ett sådant frihetsberövande som avses i artikel 5 i Europakonventionen. Av artikeln framgår bland annat att den som berövats friheten har rätt att begära att en domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och att bli frigiven om frihetsberövandet inte är lagligt.

Att en domstol har dömt en person till fängelse innebär normalt att det frihetsberövande som följer av domen uppfyller kraven enligt artikel 5. För det fall att det fortsatta frihetsberövandet förutsätter nya bedömningar, som är beroende av omständigheter som inträffar under verkställigheten, krävs att det finns möjlighet att få även dessa bedömningar prövade av domstol (se t.ex. Europadomstolens dom den 23 maj 2023 Yılmaz Aydemir mot Turkiet, mål nr 61808/19 och Guide on Article 5 of the European Convention on Human Rights – Right to liberty and security, 31 augusti 2025, p. 250). När ett beslut om frihetsberövande har fattats av annan än en domstol, ställs stora krav på skyndsamhet. I Europadomstolens dom Shcherbina mot Ryssland (dom den 26 juni 2014, mål nr 41970/11) ansågs det inte förenligt med artikel 5 att det dröjde 16 dagar innan en domstol prövade ett beslut om frihetsberövande som hade beslutats av en åklagare (se även Guide on Article 5 of the European Convention on Human Rights p. 285).

Kravet på att Kriminalvården ska ompröva sitt beslut innan överklagande kan ske medför, tillsammans med avsaknaden av ett skyndsamhetskrav, att lagrådsremissens förslag inte ger tillräckliga garantier för att en domstol snabbt kan pröva lagligheten av frihetsberövandet. Frågeställningen synes inte har övervägts i lagrådsremissen. Lagrådet föreslår att bestämmelsen om att Kriminalvårdens beslut inte får överklagas förrän det har omprövats inte ska gälla vid beslut enligt 4 kap. 5 § andra stycket.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

33 kap. 1 §

I paragrafens första och andra stycken anges de två olika situationer då påföljden får bestämmas till säkerhetsförvaring. Tredje och fjärde styckena innehåller bestämmelser som i några avseenden begränsar möjligheterna att döma till säkerhetsförvaring.

Prop. 2025/26:95Sida 324

Av första stycket, tillsammans med tredje och fjärde styckena, följer att påföljden får bestämmas till säkerhetsförvaring om (1) gärningsmannen har begått ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”, (2) dessa brott är så allvarliga att gärningsmannen skulle ha dömts till fängelse i minst fyra år om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten, (3) gärningsmannen tidigare har dömts till en frihetsberövande påföljd för ”sådan brottslighet”, (4) det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, (5) det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att tillgodose ”behovet av samhällsskydd” och (6) det inte finns skäl att döma till livstids fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Bestämmelsen i andra stycket, tillsammans med tredje och fjärde styckena, ger en motsvarande möjlighet att döma till säkerhetsförvaring, dock utan att det krävs att gärningsmannen tidigare har dömts för brottslighet av det aktuella slaget. I stället fordras att straffmätningsvärdet av den del av brottsligheten som avser brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid motsvarar minst sex års fängelse.

Vad som närmare avses med uttrycket ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” framstår som oklart. Lagrådet noterar att 3 och 4 kap. brottsbalken har rubrikerna ”Om brott mot liv och hälsa” respektive ”Om brott mot frihet och frid”. Mot den bakgrunden ligger det nära till hands att tolka begreppet ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” så att det avser just de brottstyper som räknas upp i 3 och 4 kap. brottsbalken. Detta är emellertid inte avsikten. I författningskommentaren anges i stället att bestämmelsen är avsedd att träffa ”brott mot annan person”, att den därmed omfattar också sexualbrott och att även exempelvis mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse kan omfattas om det har funnits fara för människors liv eller hälsa. Samtidigt synes avsikten inte vara att exempelvis vapenbrott eller narkotikabrott ska omfattas, trots att sådana gärningar i förlängningen kan utgöra en fara för människors liv och hälsa.

Lagrådet har i sak inget att invända mot den avgränsning till vissa slag av brott som författningskommentaren antyder men anser att det är nödvändigt att lagtexten utformas på ett sätt som ger tydligare uttryck för vilka typer av brott som avses. En modell är att – såsom några remissinstanser har varit inne på – precisera, i något slag av brottskatalog, vilka brott som ska kunna föranleda säkerhetsförvaring. Lagrådet har förståelse för att denna modell inte har valts, bland annat därför att det skulle kunna bli en ganska lång uppräkning av paragrafer. En enklare modell är att låta en brottskatalog omfatta ”brott enligt 3, 5 och 6 kap.” Den modellen innebär emellertid att brottstyper som helt klart innefattar angrepp på annans person, t.ex. rån, kommer att hamna utanför uppräkningen. En tredje modell är den som används i bestämmelserna om kränkningsersättning i 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Sådan ersättning kan utgå när någon kränks genom brott ”som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära”. Ett användande av denna modell i detta sammanhang

med formuleringen ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” – innebär att bestämmelserna om säkerhetsförvaring kommer att bli tillämpliga dels vid brott mot 3 och 4 kap., dels vid andra slag av brott som innefattar ett sådant brottsligt angrepp som avses i 3 och 4 kap. (framför allt sexualbrott men även exempelvis rån och våld mot

Prop. 2025/26:95Sida 325

tjänsteman samt mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse som innebär fara för annans liv eller hälsa). Samtidigt kommer det att stå klart att brott som saknar de brottsrekvisit som anges i 3 och 4 kap. – såsom är fallet med exempelvis narkotikabrott – faller utanför straffbestämmelsen. Lagrådet vill för sin del förorda denna tredje modell (se Lagrådets förslag till lagtext nedan).

En ytterligare förutsättning för att säkerhetsförvaring ska kunna ådömas med stöd av paragrafens första stycke är att den som döms för brottsligheten tidigare har dömts till en frihetsberövande påföljd för ”sådan brottslighet”. Avsikten synes vara att den tidigare brottsligheten inte bara måste ha innefattat angrepp mot liv, hälsa, frihet eller frid utan också att den har varit av minst lika allvarligt slag, dvs. ha haft ett straffmätningsvärde på minst fyra års fängelse. Detta bör enligt Lagrådets mening komma till tydligare uttryck i lagtexten.

Möjligheten att döma till säkerhetsförvaring med stöd av paragrafens första stycke är, enligt vad som upplysts vid lagrådsföredragningen, avsedd enbart för den situationen då den nya brottsligheten utgör återfall i brott. Det innebär att om brottsligheten är s.k. ”nyupptäckt brottslighet”, dvs. brott som begåtts före den tidigare domen, ska säkerhetsförvaring inte kunna dömas ut med stöd av första stycket. Enligt Lagrådets mening bör lagtexten formuleras om så att denna begränsning i bestämmelsens avsedda användning kommer till uttryck i lagtexten.

Därutöver krävs, enligt lagrådsremissens förslag, att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Lagrådet har inget att invända mot uttrycket ”påtaglig risk för återfall” men vill påpeka att en del av de exempel som anges på s. 186 i författningskommentaren, vad gäller de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av återfallsrisken, inte är helt klargörande. Lagrådet förordar att dessa exempel ses över.

En ytterligare förutsättning för att någon ska dömas till säkerhetsförvaring är, enligt den föreslagna lagtexten, att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder ”för att tillgodose behovet av samhällsskydd”. Lagrådet vill starkt ifrågasätta användningen av uttrycket ”behovet av samhällsskydd” i detta sammanhang. Lagrådet inser att uttrycket avspeglar den kriminalpolitiska inriktning som lagrådsremissen har men anser att det är alldeles för oprecist för att användas i lagtext i förevarande sammanhang. Rent språkligt för uttrycket närmast tanken till behovet av att skydda viktiga samhällsfunktioner. Bestämmelsen handlar dock om något helt annat, nämligen att domstolen ska pröva huruvida ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder skulle kunna neutralisera risken för att den tilltalade återfaller i allvarlig brottslighet. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Lagrådet, som även förordar vissa redaktionella ändringar i lagtexten, föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges följande lydelse.

Den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får dömas till säkerhetsförvaring, om

1.brotten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse,

Prop. 2025/26:95Sida 326
2. brotten utgör återfall efter tidigare brottslighet av motsvarande art och allvar, och 3. han eller hon har dömts för den tidigare brottsligheten till en frihets- berövande påföljd genom en dom som har fått laga kraft.
Till säkerhetsförvaring får även den dömas som vid ett och samma till- fälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse.
För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första eller andra stycket krävs också 1. att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som
innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och 2. att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att på ett ändamålsenligt sätt motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet.
Påföljden får inte bestämmas till säkerhetsförvaring om det är motiverat att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Lagrådet vill i sammanhanget peka på en fråga som kan uppkomma vid tillämpningen av paragrafens andra stycke. Enligt det stycket kan en person dömas till säkerhetsförvaring om han eller hon döms för upprepad brottslighet som, om påföljden hade bestämts till fängelse, hade föranlett ett fängelsestraff om sex år eller mera. Det väcker frågan vad som gäller om en tilltalad döms för brottslighet som i sig har ett straffmätningsvärde som motsvarar mindre än sex års fängelse men domstolen samtidigt undanröjer tidigare utdömda fängelsestraff och bestämmer en ny gemen- sam påföljd och straffmätningsvärdet av den samlade brottsligheten som denna påföljd ska omfatta uppgår till sex år eller mera. Den närmast liggande tolkningen av lagtexten är att förutsättningarna för att döma till säkerhetsförvaring då inte är uppfyllda, eftersom den nya domen enbart innebär en ny påföljdsbestämning som omfattar även tidigare brott, dvs. den tilltalade ”döms” inte för annat än de nya brotten. Frågan bör behand- las i författningskommentaren. 33 kap. 4 § Av paragrafens första stycke framgår att rätten, när den dömer till säker- hetsförvaring, ska fastställa en minimitid och en ramtid. I andra stycket anges hur minimitiden och ramtiden ska bestämmas.
Enligt förslaget ska minimitiden motsvara längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. Vad gäller denna bestämmelse kan hänvisas till vad som Lagrådet har uttalat under rubriken Tidpunkten för villkorad utslussning.
Prop. 2025/26:95Sida 327
Av paragrafen framgår också att rätten vid bestämmande av ramtidens längd ska beakta hur allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som den tilltalade ska dömas för.
Lagrådet har i anslutning till 33 kap. 1 § föreslagit att uttrycket ”brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” byts ut mot ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”. Motsvarande förändring bör göras i förevarande paragraf.
Enligt Lagrådets mening skulle paragrafen bli mera överskådlig om andra stycket delades upp i två stycken som behandlar hur minimitiden respektive ramtiden ska bestämmas. Lagrådet, som även förordar vissa ytterligare redaktionella ändringar av paragrafen, föreslår att lagtexten ges följande lydelse.

När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring, ska den i domslutet ange den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av säkerhetsförvaringen (ramtiden).

Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst arton år.

Ramtiden ska bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. Vid bestämmandet av ramtidens längd ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som den tilltalade ska dömas för. Ramtiden får förlängas enligt det som framgår av 8 §.

33 kap. 6 §

Enligt paragrafen får rätten, efter ansökan av den dömde eller Kriminalvården, besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att den dömde får vistas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Det får dock inte ske några utslussningsåtgärder före minimitidens utgång.

Såsom Lagrådet har anfört i anslutning till 4 kap. förslaget till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring är begreppet ”villkorad utslussning” inte närmare definierat i lagrådsremissens förslag. Begreppet synes dock användas som en allmän beskrivning av de utslussningsåtgärder som Kriminalvården kan vidta sedan rätten har meddelat beslut om tillstånd till villkorad utslussning. I den delen synes den valda terminologin inte innebära några särskilda problem. Däremot anser Lagrådet – av skäl som har berörts i anslutning till förslaget till verkställighetslag – att begreppet ”vistas utanför anstalt” bör bytas ut mot ”verkställas utanför anstalt”.

Vilken faktisk betydelse som ett tillstånd till villkorad utslussning har framgår inte av brottsbalken utan enbart av den föreslagna regleringen i verkställighetslagen. Med hänsyn till det föreslår Lagrådet att det i förevarande paragraf tas in en erinran om bestämmelserna i verkställighetslagen.

I lagrådsremissens förslag innehåller paragrafen också en bestämmelse om att det inte får ske några utslussningsåtgärder före minimitidens slut. Bestämmelsen framstår som en reglering av själva verkställigheten och

Prop. 2025/26:95Sida 328

Lagrådet har ovan, i anslutning till 4 kap. verkställighetslagen, föreslagit att bestämmelsen flyttas till den lagen.

Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges följande lydelse.

Rätten får, efter ansökan av den dömde eller Kriminalvården, besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring utanför anstalt finns i 4 kap. lagen (000) om verkställighet av säkerhetsförvaring.

33 kap. 7 §

Paragrafen innehåller en uppräkning av omständigheter som rätten ska beakta särskilt när den bedömer om tillstånd till villkorad utslussning ska ges. Enligt punkten 1 ska rätten beakta risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Vidare ska, enligt punkten 3, beaktas ”det som framgår av domen om brottslighetens karaktär”.

I linje med vad Lagrådet utvecklat i anslutning till 33 kap. 1 § föreslår Lagrådet att uttrycket ”brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid” i punkten 1 byts ut mot ”brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”.

Enligt Lagrådets mening är det oklart vad som avses med punkten 3 (”brottslighetens karaktär”). Det framstår i och för sig som rimligt att rätten, när den tar ställning till risken för att den dömde återfaller i brott, gör det mot bakgrund av vad som är känt om bevekelsegrunderna för och tillvägagångssättet vid brottsligheten. Detta kan emellertid göras redan inom ramen för den prövning som rätten ska göra enligt punkten 1 och förutsätter inte någon bestämmelse av det slag som finns i punkten 3.

Punkten 3 ger dessutom intrycket av att brottslighetens karaktär ska ges en mer självständig betydelse vid rättens prövning. Om bestämmelsen är avsedd att ha denna innebörd, inger det starka betänkligheter. Regelmässigt har brottslighetens karaktär och straffmätningsvärde beaktats fullt ut när påföljden, inklusive minimitidens längd, har bestämts. Att beakta brottslighetens karaktär, t.ex. att den framstår som särskilt straffvärd, också när rätten tar ställning till om den dömde ska vara frihetsberövad även efter minimitidens utgång skulle innebära att försvårande omständigheter beaktas dubbelt, något som inte bör komma i fråga.

Lagrådet förordar därför att punkten 3 får utgå.

Lagrådet noterar att det i författningskommentaren till paragrafen anges att det är ”samhällsskyddet” som ska stå i fokus för bedömningen av om rätten ska ge tillstånd till villkorad utslussning. Det framgår av kontexten att det som åsyftas med ”samhällsskydd” är intresset av att den dömde inte återfaller i brott. Som Lagrådet anfört i anslutning till 33kap. 1 § är uttrycket ”samhällsskydd” inte lämpligt i detta sammanhang.

Prop. 2025/26:95Sida 329

33 kap. 8 §

Enligt paragrafen får rätten, efter ansökan av åklagaren, förlänga ramtiden om ett fortsatt frihetsberövande är absolut nödvändigt för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Förlängning kan ske med högst tre år vid varje tillfälle. Av motiven framgår att ”absolut nödvändigt” är avsett att motsvara det äldre uttrycket ”oundgängligen påkallat”, att det innebär att det måste finnas mycket starka skäl för att förlänga ramtiden och att kravet är betydligt strängare än de krav som gäller för att döma till säkerhetsförvaring. Lagrådet har inget att invända mot begreppet ”absolut nödvändigt” och det som sägs i motiven om dess innebörd. I och med att begreppet kopplas till ”för att tillgodose behovet av samhällsskydd” kvarstår emellertid en oacceptabel oklarhet. Mot bakgrund av vad som måste antas vara syftet med lagreglerna föreslår Lagrådet att första stycket i stället formuleras enligt följande.

Rätten får, efter ansökan av åklagaren, förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid.

Enligt paragrafens andra stycke får rätten också förlänga ramtiden ”om det behövs för att villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna pågå under tillräckligt lång tid för att tillgodose behovet av samhällsskydd”, dock endast med högst ett år vid varje tillfälle. Även i denna bestämmelse framstår uttrycket ”behovet av samhällsskydd” som oklart. Det gäller särskilt som frihetsberövandet i detta fall inte synes syfta till att omedelbart skydda omgivningen mot den dömde utan i stället till att möjliggöra avslutandet av beslutade utslussningsåtgärder. Med den tolkningen bör det citerade uttrycket bytas ut mot ”om det behövs för att beslutad villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.”

I båda förlängningsfallen kommer det, som lagtexten är utformad, att vara möjligt att förlänga ramtiden vid flera tillfällen. Eftersom varje förlängning av ramtiden utgör en ytterligare avvikelse från vad som allmänt gäller om proportionalitet och likabehandling inom straffrätten, inger detta vissa betänkligheter. Lagrådet vill dock inte invända mot att det ges ett begränsat utrymme för ytterligare förlängning när det föreligger en risk för återfall i mycket allvarlig brottslighet. När det däremot gäller förlängning enligt andra stycket – med dess mera begränsade syfte – kan det enligt Lagrådets mening ifrågasättas om det över huvud taget bör vara möjligt att besluta om förlängning mer än en gång.

34 kap. 1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom på fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård. I lagrådsremissen föreslås ett nytt fjärde stycke som anger att det för den som dömts till säkerhetsförvaring finns särskilda bestämmelser i 9 och 10 §§.

Vid föredragningen har angetts att de påföljder som omfattas av bestämmelserna i paragrafen är uttömmande angivna i första stycket. Bestämmel-

Prop. 2025/26:95Sida 330

serna i 1 § är därmed inte tillämpliga när den tidigare domen är en dom på säkerhetsförvaring, eftersom säkerhetsförvaring inte anges i första stycket. Och eftersom 3 och 4 §§, som det hänvisas till i paragrafens andra stycke, omfattar samma påföljder som de som anges i det första stycket, är inte heller dessa paragrafer tillämpliga. De paragrafer i 34 kap. som är tillämpliga när påföljden i den tidigare domen är säkerhetsförvaring skulle därmed – förutom de föreslagna 9 och 10 §§ – vara 2, 5, 6 och 8 §§.

Enligt Lagrådets uppfattning framgår det inte tillräckligt tydligt av förslaget till nytt fjärde stycke vilka paragrafer i kapitlet som är tillämpliga på säkerhetsförvaring. Förslaget skulle bli betydligt tydligare om det i lagtexten uttryckligen anges vilka dessa paragrafer är.

Lagrådet föreslår att fjärde stycket ges följande lydelse.

För den som har dömts till säkerhetsförvaring ska 2, 5, 6 och 8–[10] §§ tillämpas.

34 kap. 9 och 10 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om ny påföljdsbestämning efter en tidigare dom på säkerhetsförvaring. Av 9 § första stycket framgår att rätten som huvudregel ska besluta att den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Detta gäller oavsett om det är fråga om ny eller nyupptäckt brottslighet. I andra och tredje styckena anges förutsättningarna för att rätten i stället ska döma till en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten eller undanröja den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. I 10 § finns bestämmelser om att rätten när den beslutar att en tidigare utdömd säkerhetsförvaring ska avse också tillkommande brottslighet, under vissa förutsättningar får förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning.

Enligt Lagrådets mening skulle innebörden av regleringen framgå tydligare om de tre alternativen – att låta tillkommande brottslighet omfattas av tidigare dom, att döma till ny påföljd och att undanröja påföljden och döma till gemensam påföljd – regleras i separata paragrafer, såsom det görs i 2–4 §§ i kapitlet.

Huvudregeln att den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten bör finnas i 9 §. Den paragrafen bör även reglera möjligheten att förlänga minimi- eller ramtiderna och att upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning.

Förutsättningarna för att döma till en ny påföljd för tillkommande brottslighet respektive att undanröja den tidigare utdömda säkerhetsförvaringen och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten bör regleras i separata bestämmelser.

Regeln om att bestämma gemensam påföljd – som avser tiden innan domen på säkerhetsförvaring är fullt verkställd – bör placeras före den bestämmelse som reglerar möjligheten att döma särskilt för den tillkommande brottsligheten, något som bara är möjligt efter det att säkerhetsförvaringen är helt verkställd.

Prop. 2025/26:95Sida 331

Lagrådet föreslår följande lagtext.

9 §

Om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, ska rätten, om annat inte följer av 10 eller 11 §, besluta att säkerhetsförvaringen ska avse också den tillkommande brottsligheten. Rätten får samtidigt förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Minimitiden och ramtiden får dock förlängas endast om det är fråga om

  1. ny brottslighet och en förlängning är påkallad med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller
  2. nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten.

Om den tillkommande brottsligheten utgör brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, får ramtiden förlängas med längre tid än den tid minimitiden förlängs med. Ramtiden får dock aldrig överstiga minimitiden med mer än sex år. Om förlängning beslutas enligt första stycket 1, får minimitiden överstiga arton år och ramtiden tjugofyra år.

10 §

Om domen på säkerhetsförvaring har fått laga kraft och inte är helt verkställd, får rätten undanröja en tidigare utdömd säkerhetsförvaring och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det.

11 §

Om domen på säkerhetsförvaring är helt verkställd, får rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten, om

  1. det är fråga om ny brottslighet och det är påkallat med hänsyn till den nya brottslighetens allvar, eller
  2. det är fråga om nyupptäckt brottslighet och denna påtagligt skulle ha påverkat minimitidens längd, om säkerhetsförvaring hade dömts ut för den samlade brottsligheten.

38 kap. 3 b §

Av paragrafen framgår att en ansökan om förlängning av ramtiden ska ha kommit in till tingsrätten senast sex månader innan ramtiden har löpt ut. Rätten ska då pröva ansökan enligt de kriterier som anges i 33 kap. 8 §. Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätten – varvid något krav på prövningstillstånd inte ska gälla – och hovrättens beslut kan överklagas till Högsta domstolen. Det kommer därmed att kunna inträffa att det, när ramtiden löper ut, inte finns något lagakraftvunnet avgörande i frågan om förlängning av ramtiden. Denna situation hanteras i lagrådsremissen genom bestämmelsen i förevarande paragrafs tredje stycke som ger rätten möjlighet att besluta att säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess saken är slutligt avgjord.

Prop. 2025/26:95Sida 332

Lagrådet har inget att invända mot att rätten får en möjlighet att interimistiskt besluta att säkerhetsförvaringen ska bestå till dess frågan om förlängning av ramtiden är avgjord. Den föreslagna bestämmelsen ger emellertid inget besked om efter vilka kriterier rätten ska pröva huruvida säkerhetsförvaringen ska fortsätta. Särskilt som det här blir fråga om ett frihetsberövande som inte är förutsatt i den ursprungliga domen är det givet att rättens prövning inte får vara rent skönsmässig; prövningen måste tvärtom göras utifrån i lagtext tydligt angivna kriterier och ett beslut om att säkerhetsförvaringen tills vidare ska bestå måste innefatta de skäl som ligger till grund för beslutet. Lagrådet förutsätter att frågan övervägs ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Lagrådet noterar i sammanhanget att om någon genom ett interimistiskt beslut om förlängning av säkerhetsförvaringen kommer att vara frihetsberövad efter ramtidens utgång och yrkandet om förlängning av ramtiden därefter ogillas, bör han eller hon enligt allmänna principer vara berättigad till ersättning. Såväl befintlig lagstiftning som lagrådsremissen synes dock sakna bestämmelser om detta.

Prop. 2025/26:95Sida 333

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 januari 2026

Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Svantesson, Edholm, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Slottner, Wykman, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Bohlin, Carlson, Pourmokhtari, Larsson, Britz, Mohamsson

Föredragande: statsrådet Strömmer

Regeringen beslutar proposition Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd