Biometri i brottsbekämpningen

Propositionens huvudsakliga innehåll

Dna, fingeravtryck, ansiktsbilder och liknande information om individuella kännetecken som kan användas för biometrisk analys är ofta av avgörande betydelse för att kunna identifiera personer som har gjort sig skyldiga till brott. För att fler brott ska kunna klaras upp och fler gärningsmän lagföras behöver de brottsbekämpande myndigheterna ges utökade möjligheter att använda biometri i brottsbekämpningen. Regeringen föreslår därför bland annat följande:

• Biometriska underlag ska få tas upp, registreras och användas vid utredning av brott i större utsträckning.
• Polisens nuvarande register över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ska ersättas av nya biometriregister.
• Vid förundersökning om viss allvarlig brottslighet ska biometriska jämförelser av ansiktsbilder och fingeravtryck av misstänkta gärningsmän få göras mot Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier.
• Dna-baserad släktforskning ska under vissa förutsättningar tillåtas vid mord och grova våldtäktsbrott.

Innehållsförteckning

1Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611).
4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas.
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27).
6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete.
7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.
8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:738) om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.
9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i kustbevakningslagen (2019:32).
10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i vägtrafikdatalagen (2019:369).
11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter.
12. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar.
13. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:733) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om Ecris-TCN.
14. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:734) om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.
15. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:736) om ändring i fängelselagen (2010:610).
16. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710).

2Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 28 kap. 2, 12–12 b, 13 och 14 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 28 kap. ska lyda ”Om husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och vissa andra åtgärder”, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 28 kap. 12 c, 14 a och 14 b §§, och närmast före 14 § en ny rubrik av följande lydelse.

tagning enligt 14 § första stycket 2 får även fattas av Polismyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

2.3Förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)

Vissa åtgärder enligt rättegångsbalken

13 §

I28 kap. 12 a och 14 §§ rättegångsbalken finns bestämmelser om att prov för dna-analys, fingeravtryck och fotografi av ansikte ska tas av den som är anhållen eller häktad misstänkt för brott.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

2.5Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27)

15 §

Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716).

Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast

1.vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas,

2. i ärenden om avvisning och utvisning,
3. i testverksamhet,

7.om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela

1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och
2. föreskrifter om gallring.

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete

Rätten att behandla uppgifter i biometriregister

1 § Polismyndigheten får föra

–ett biometriregister över misstänkta,

–ett biometriregister över dömda, och

–ett biometriregister över spår.

I biometriregistren får uppgifter behandlas i syfte att

1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet,
2. utreda eller lagföra brott,
3. fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden,
4. underlätta identifiering av avlidna personer, och
5. kontrollera fingeravtryck som Migrationsverket har tagit enligt 9 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716).

I lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas finns bestämmelser om elimineringsdatabasen.

Uppgifter i biometriregistren

2 § Ett biometriregister får innehålla uppgifter om

1. dna-profiler,
2. fingeravtryck,

4. video,
5. röst,
6. handstil, och
7. signalement.

En dna-profil som registreras i biometriregistret över misstänkta eller biometriregistret över dömda får endast ge information om identitet och inte om personliga egenskaper.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om att biometriregistren får innehålla namn, personnummer och andra liknande uppgifter som behövs för att identifiera en registrerad person samt ärendeuppgifter.

Biometriregistret över misstänkta

3 § Biometriregistret över misstänkta får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som är skäligen misstänkt för brott och har varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rättegångsbalken.

Registret får också innehålla uppgifter om fingeravtryck, fotografier och video som har tagits av en utlänning med stöd av 5 kap. 3 eller 3 a § lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar.

Biometriregistret över dömda

4 § Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som har

1. varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rättegångsbalken och som därefter genom en dom som fått laga kraft har dömts för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan, eller har godkänt ett strafföreläggande avseende ett sådant brott,
2. varit föremål för en åtgärd enligt 8 a § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll eller 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610), eller
3. dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av artikel 4.2 i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll.

Sådana uppgifter som avses i första stycket 3 får dock endast behandlas om motsvarande gärning i Sverige har fängelse i ett år eller mer i straffskalan och den som uppgifterna avser vid tidpunkten för gärningen hade fyllt 15 år.

Biometriregistret över spår

5 § Biometriregistret över spår får innehålla uppgifter som anges i 2 § och som avser spår som inte kan härledas till en identifierbar person, om uppgifterna kommit fram i en utredning om brott. Sådana uppgifter får dock inte behandlas om det av omständigheterna vid tidpunkten för insamlingen eller senare framgår att spåret härrör från någon annan än den som kan misstänkas för brottet.

år efter registreringen om uppgifterna hänför sig till utredningar om brott som anges i 35 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

13 § Uppgifter som behandlas för att fullgöra ett internationellt åtagande får inte behandlas längre än vad som behövs för det ändamålet.

14 § Uppgifter om personer som har lämnat fingeravtryck, fotograferats eller videofilmats med stöd av lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar får inte behandlas längre än tio år efter det att utvisningsbeslutet verkställdes eller upphörde.

15 § Bestämmelsen i 2 kap. 17 § andra stycket brottsdatalagen (2018:1177) gäller inte vid tillämpningen av 10–14 §§.

Direktåtkomst

16 § Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Kriminalvården får för ett syfte som anges i 1 kap. 2 § brottsdatalagen (2018:1177) medges direktåtkomst till uppgifter i biometriregister.

Personuppgifter om unga lagöverträdare

17 § Personuppgifter som har inhämtats med stöd av 36 § första stycket och 36 a § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får inte behandlas i biometriregister.

Penningtvättsregister

Rätten att föra register

18 § Polismyndigheten får föra penningtvättsregister. Personuppgifter får behandlas i penningtvättsregister om det behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet

1. där penningtvätt är ett led för att dölja vinning av brott eller brottslig verksamhet, eller
2. som innefattar finansiering av terrorism.

19 § I penningtvättsregister får personuppgifter behandlas som

1. kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som avses i 18 §,
2. har rapporterats till Polismyndigheten med stöd av lag eller annan författning, eller
3. har lämnats av en utländsk myndighet som i sin stat ansvarar för arbetet med att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet som avses i 18 §.

offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, rekrytering till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, utbildning för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet eller resa för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § terroristbrottslagen (2022:666),

8. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 1–7, om en sådan gärning är belagd med straff, eller
9. ett annat brott om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år.

3 § En jämförelse får även göras vid en förundersökning om ett sådant brott som kan ligga till grund för en sökning i EU:s gemensamma databas för identitetsuppgifter (CIR)

1.enligt artikel 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/817 av den 20 maj 2019 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EU-informationssystem på området gränser och viseringar, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1726 och (EU) 2018/1861 samt rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF, eller

2.enligt artikel 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/818 av den 20 maj 2019 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EU-informationssystem på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, asyl och migration och om ändring av förordningarna (EU) 2018/1726, (EU) 2018/1862 och (EU) 2019/816.

4 § En jämförelse får göras endast om

1. det finns särskild anledning att anta att det är gärningsmannen som har avsatt fingeravtrycken eller förekommer på ansiktsbilden, och
2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

5 § Sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen (2018:1177) hindrar inte sökningar enligt detta kapitel i syfte att få fram ett urval av personer grundat på biometriska uppgifter.

6 b kap. Behandling av uppgifter i dna-baserade släktforskningsdatabaser

1 § Nationellt forensiskt centrum får efter ett beslut av åklagare använda en dna-baserad släktforskningsdatabas för att jämföra uppgifter om dna från spår med uppgifter i databasen.

2 § Ett beslut om att använda en dna-baserad släktforskningsdatabas får fattas vid en förundersökning om mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken samt grov våldtäkt eller grov våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 1 § tredje stycket eller 4 § tredje stycket brottsbalken, om

1. det finns särskild anledning att anta att dna-spåret kommer från gärningsmannen, och
2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen och det är uppenbart att syftet med den inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder.

2.10Förslag till lag om ändring i vägtrafikdatalagen (2019:369)

2.Polismyndighetens arbete med att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar dels att 5 kap. 1, 3, 8, 10 och 28 §§ och rubrikerna närmast före 5 kap. 3, 10 och 28 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 5 kap. 3 a och 28 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

5 kap.

1 §

Detta gäller också om ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 eller 8 a kap. utlänningslagen (2005:716) inte kan verkställas och utlänningen skulle kunna utvisas enligt 2 kap. 1 §.

3 §

Utlänningen får utsättas för husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, om det är av betydelse för att klarlägga om

1. utlänningen tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som planlägger eller förbereder brott enligt terroristbrottslagen (2022:666) eller om det finns en risk för att utlänningen kan komma att engagera sig i en sådan organisation eller grupp,
2. det finns risk för att utlänningen själv planlägger eller förbereder brott som avses i 1, eller
3. det finns risk för att utlänningen själv eller tillsammans med andra medverkar i eller på annat sätt främjar ett allvarligt brott som rör Sveriges säkerhet.

I fråga om sådana åtgärder gäller i övrigt 28 kap. rättegångsbalken. Det som sägs om den som är skäligen misstänkt ska då i stället avse utlänningen.

2.enligt 11 § ansöka om tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller postkontroll.

Ett godkännande enligt andra stycket 1 och 2 får ges om förutsättningarna i 1, 3 och 5–7 §§ är uppfyllda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (2022:734) om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (2022:734) om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll dels att 8 a och 14 §§ och rubriken närmast före 8 a § i stället för lydelsen enligt lagen (2022:734) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse, dels att ikraftträdande-och övergångsbestämmelserna till lagen (2022:734) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse.

14 §

Beslutet om verkställighet utanför anstalt ska upphävas, om den elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning ska dock inte leda till att ett beslut om verkställighet utanför anstalt upphävs.

Beslut om verkställighet utanför anstalt ska upphävas om den dömde

1. åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom eller henne till last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så ska ske,

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (2022:736) om ändring i fängelselagen (2010:610)

Härigenom föreskrivs i fråga om fängelselagen (2010:610) dels att 8 kap. 7 a § och rubriken närmast före 8 kap. 7 a § i stället för lydelsen enligt lagen (2022:736) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse, dels att ikraftträdande-och övergångsbestämmelserna till lagen (2022:736) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse.

2.16Förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats och i lagstiftningsärendet (Ju2023/01494).

I denna proposition behandlas utredningens förslag med undantag för förslaget om att Polismyndigheten i vissa fall ska få göra biometriska jämförelser med uppgifter i registret över pass. Utredningens förslag i denna del bereds vidare i Regeringskansliet.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om effektivare användning av biometrisk information (bet. 2021/22:JuU44 punkt 5, rskr. 2021/22:252). Av tillkännagivandet följer att regeringen genom ett tilläggsdirektiv bör ge Biometriutredningen i uppdrag att föreslå hur en ordning bör utformas som innebär att Polismyndigheten och andra brottsbekämpande myndigheter ges utökade möjligheter att använda biometrisk information för att klara upp brott (bet. 2021/22:JuU44 s. 23 och 24). Tillkännagivandet, som behandlas i avsnitt 4, är slutbehandlat.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 juli 2024 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen görs en justering av rättelsekaraktär i 2 kap. 9 § i förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Den föreslagna ändringen är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över det förslaget. I förhållande till lagrådsremissen görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar.

4Möjligheterna att använda biometri i brottsbekämpningen behöver utökas

brottsbekämpningen behöver utökas

Brottsutvecklingen i Sverige med bland annat ett stort antal skjutningar och sprängningar är exceptionell och läget är allvarligt. Denna brottslighet har stark koppling till kriminella nätverk. De senaste 20 åren har antalet grupperingar och nätverk i den kriminella miljön blivit allt fler. Den ökade tillgången till vapen och explosiva varor i samhället tillsammans med den ökade benägenheten inom kriminella miljöer att använda dessa gör att våldet utgör ett allvarligare hot än någonsin tidigare. Men brottsligheten i de kriminella miljöerna är inte begränsad till skjutvapenvåld och sprängningar utan även andra allvarliga brott är vanligt förekommande, däribland narkotikabrott, smugglingsbrott och penningtvättsbrott. Samtidigt som det dödliga våldet har ökat har andelen fall av dödligt våld som klarats upp minskat. Runt de kriminella nätverken finns en utbredd tystnadskultur, framför allt bland dem som själva befinner sig i den kriminella miljön. Brottsoffer och vittnen är ofta rädda för eller av annan orsak ovilliga att medverka i utredningar. Detta är förhållanden som försvårar polisens arbete avsevärt.

Även utanför gängmiljön förekommer givetvis allvarlig brottslighet, som till exempel sexualbrott och våld mot kvinnor och barn. Men också mindre allvarlig brottslighet som bedrägerier, trafikbrott, stölder och annan vanligt förekommande mängdbrottslighet medför otrygghet och betydande skada för enskilda, företag och samhället i stort. Otryggheten har de senaste åren hållit sig fast på höga nivåer och särskilt oroande är otryggheten bland kvinnor samt i utsatta områden. Även oron för brottsligheten har under senare år legat på höga nivåer och begränsar hur människor lever sina liv. Sammantaget är brottsligheten ett samhällsproblem med stor påverkan på såväl enskilda som Sverige som land.

När det inte finns vittnesuppgifter eller när det är svårt att få vittnen eller brottsoffer att medverka behövs andra effektiva verktyg för att utreda brott. De brottsbekämpande myndigheterna är allt oftare beroende av teknisk bevisning för att gärningsmannen ska kunna identifieras och lagföras. Spår som kan bli föremål för biometrisk analys är ofta särskilt viktiga. Det kan handla om spår i form av fingeravtryck eller dna. Gärningsmannen kan också ha fångats på bild av en övervakningskamera eller av någon som har filmat eller tagit bilder med en mobiltelefon. Att spår av detta slag kan ha betydelse i en förundersökning för att binda en redan misstänkt gärningsman till brottet är givet. Men det är långt ifrån alltid det finns någon misstänkt gärningsman. I dessa fall är det nödvändigt att kunna jämföra spår från brottsutredningen med registrerade dnaprofiler, fingeravtryck och andra biometriska uppgifter för att öka möjligheterna att klara upp brottet.

De tekniska möjligheterna att identifiera personer med hjälp av biometri har utvecklats snabbt på senare tid. Till exempel finns det programvara för ansiktsigenkänning som gör det möjligt att snabbt och med stor träffsäkerhet jämföra en enskild ansiktsbild med tusentals andra bilder i en databas. Biometri och biometriska uppgifter är ett kraftfullt och effektivt verktyg i brottsbekämpningen med stor potential.

exempel anses drogtest genom urinprov, salivprov för dna-analys och tagande av fingeravtryck utgöra sådana ingrepp.

Av 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen följer att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Vad som är ett betydande intrång i den personliga integriteten får bedömas utifrån åtgärdens intensitet eller omfattning samt uppgifternas integritetskänsliga natur. Avgörande för om en åtgärd ska anses innebära övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden är inte åtgärdens huvudsakliga syfte, utan vilken effekt den har. Med personliga förhållanden avses information som är knuten till den enskildes person, till exempel uppgifter om namn och andra personliga identifikationsuppgifter, adress, familjeförhållanden, hälsa, vandel och fotografisk bild. Registrering av personuppgifter i polisens register över fingeravtryck, signalement och dna-profiler kan sägas innebära en kartläggning av personer som är misstänkta eller dömda för brott, även om registrens huvudsakliga syfte är brottsbekämpning.

Rättigheterna i 2 kap. 6 § regeringsformen får begränsas genom lag men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen).

Europakonventionen

Enligt artikel 8 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Att ta ett prov för dna-analys eller att ta fingeravtryck utgör ett intrång i privatlivet (se Europadomstolens avgöranden den 14 augusti 2020 i målet Dragan Petrovic mot Serbien, nr 75229/10 och den 4 december 2008 i målet S. och Marper mot Storbritannien, nr 30562/04 och 30566/04), liksom att ta fotografier av en person utan dennes samtycke (se bl.a. Europadomstolens avgörande den 24 juni 2004 i målet von Hannover mot Tyskland, nr 59320/00, jfr även JO 2022/23 s. 280). Även registrering av personuppgifter omfattas av rätten till skydd för privatlivet. De rättigheter som följer av artikel 8 kan begränsas genom lag om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till vissa ändamål, som exempelvis statens säkerhet, den allmänna säkerheten eller till förebyggande av oordning eller brott.

Europadomstolen har framhållit att det tveklöst är så att kampen mot brottsligheten, och i synnerhet organiserad brottslighet och terrorism, som är en av de utmaningar som dagens europeiska samhällen står inför, i hög utsträckning är beroende av att moderna vetenskapliga undersökningstekniker används för utredning och identifiering. Domstolen har samtidigt framhållit att, liksom är fallet vid andra inskränkningar i rätten till respekt för privatlivet, varje inskränkning i rättighetsskyddet som användningen av sådana tekniker innebär måste begränsas utifrån vad som är nödvändigt och proportionerligt. Detta innebär att en balans måste uppnås mellan

vid sidan av kravet på uttryckligt lagstöd (legalitetsprincipen), tre allmänna principer: ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Det krävs att var och en av dessa principer är uppfyllda för att den inskränkning som tvångsmedlet innebär ska kunna godtas. Legalitetsprincipen innebär att en myndighet inte får använda tvångs-medel mot en enskild utan stöd i lag. Enligt ändamålsprincipen får ett tvångsmedel användas endast för det ändamål som framgår av lagstiftningen. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov av det och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Principen kommer till uttryck i 28 kap.

3 a § rättegångsbalken och 8 § polislagen (1984:387). Proportionalitetsprincipen innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Principen kommer till uttryck i bland annat 28 kap. 3 a § rättegångsbalken, 8 § polislagen och 5 § förvaltningslagen (2017:900).

Utöver dessa grundläggande principer bör ytterligare några principer som är tillämpliga vid tvångsmedelsanvändning nämnas. Enligt objektivitetsprincipen, som kommer till uttryck i 1 kap. 9 § regeringsformen, ska domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Hänsynsprincipen innebär att praktiska hänsyn ska tas gentemot alla som involveras i en förundersökning och att berördas integritet ska värnas. Skyndsamhetsprincipen, som tar sikte på både enskilda och allmänna intressen, syftar främst till att skydda misstänkta och brottsoffer mot att utredningsförfarandet drar ut på tiden. Hänsynsprincipen och skyndsamhetsprincipen kommer båda till uttryck i 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.

5.3Biometriska och genetiska uppgifter är känsliga personuppgifter

Allmän dataskyddsreglering

Den generella regleringen för behandling av fysiska personers personuppgifter inom EU utgörs av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), i fortsättningen dataskyddsförordningen. Lagen

(2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning innehåller generella nationella kompletteringar till dataskyddsförordningen.

6Utökad upptagning av biometriska underlag under

persons nedärvda eller förvärvade genetiska kännetecken och som kan tas fram ur ett spår från till exempel en brottsplats eller ett prov från människokroppen omfattas alltså av brottsdatalagens definition. Däremot utgör inte den dna-profil som kan tas fram ur ett dna-prov och som får behandlas i polisens dna-register en genetisk uppgift eftersom den endast består av en sifferkombination och inga nedärvda eller förvärvade genetiska kännetecken kan utläsas ur den. En dna-profil utgör däremot en biometrisk uppgift.

Sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter är förbjudna (2 kap. 14 §).

Polisens brottsdatalag

För Polismyndigheten, och i viss mån Ekobrottsmyndigheten och Säkerhetspolisen, gäller lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (polisens brottsdatalag) med tillhörande förordning (2018:1942). Regleringen innehåller preciseringar, undantag och avvikelser från brottsdatalagen.

Personuppgifter får behandlas enligt lagen om det är nödvändigt för att en behörig myndighet ska kunna utföra en uppgift bestående i att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa uppbörd, upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden (2 kap. 1 §).

Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får behandla biometriska uppgifter om det är absolut nödvändigt för ändamålen med behandlingen (2 kap. 4 §). För behandling av personuppgifter inom Polismyndighetens forensiska verksamhet gäller 6 kap. polisens brottsdatalag. I 1 § det kapitlet finns särskilda bestämmelser som anger för vilka ändamål Nationellt forensiskt centrum (NFC) får behandla personuppgifter. Exempelvis får NFC behandla personuppgifter för att utföra forensiska analyser, undersökningar eller jämförelser åt den egna myndigheten eller åt andra brottsbekämpande myndigheter. NFC får i den forensiska verksamheten behandla både biometriska och genetiska uppgifter om det är absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen (4 §). Det är alltså endast NFC inom Polismyndigheten som får behandla genetiska uppgifter. I 5 § finns ett undantag från sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen, som anger att förbudet inte hindrar sökningar i personuppgifter som behandlas i registren över dna-profiler eller fingeravtrycks- och signalementsregistren i syfte att få fram ett urval av personer grundat på uppgifter som rör hälsa eller biometriska eller genetiska uppgifter.

6Utökad upptagning av biometriska underlag under förundersökning

Den som begår ett brott lämnar i många fall spår efter sig, till exempel fingeravtryck eller dna. Gärningsmannen kan också ha fångats på bild av en övervakningskamera eller av någon som har filmat eller tagit bilder med en mobiltelefon. När väl spår har säkrats i en brottsutredning kan spåren jämföras med sådana uppgifter om en misstänkt gärningsman men också mot de uppgifter som finns i polisens register över fingeravtryck, signalement och dna-profiler. Givet en registerträff finns det då goda förutsättningar att med stor träffsäkerhet identifiera den misstänkte gärningsmannen.

Dessutom har möjligheten att identifiera personer med hjälp av biometri ökat avsevärt genom användningen av moderna vetenskapliga undersökningstekniker. Förutsättningarna att identifiera personer med hjälp av dna har ökat i takt med att ny och mer finkänslig teknik har utvecklats. När det gäller fotografier finns helt andra möjligheter än tidigare att med hjälp av till exempel program för ansiktsigenkänning identifiera okända gärningsmän. Teknikutvecklingen har också fört med sig ökade möjligheter att identifiera en gärningsman genom automatiserade jämförelser av till exempel röst och handstil. En effektiv användning av moderna undersökningstekniker som baseras på vetenskaplig grund är därför av väsentlig betydelse för att effektivt kunna utreda och beivra brott. Det är nödvändigt att använda biometri inom brottsbekämpningen för att möta den brottsutveckling som finns i dagens samhälle (jfr de uttalanden som Europadomstolen har gjort i avgörandet S. och Marper mot Storbritannien, p. 105). För att modern teknik ska kunna användas på ett effektivt sätt i brottsutredningar krävs dels att det finns goda förutsättningar att ta biometriska underlag från personer som misstänks för brott, dels att dessa uppgifter kan sparas i register och användas för jämförande sökningar. Ju fler personer och uppgifter som finns registrerade, desto större är sannolikheten att med sådan teknik identifiera en misstänkt gärningsman.

Samtidigt måste skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, inklusive skyddet för den personliga integriteten, värnas. Bestämmelser som medger att biometriska underlag får samlas in med tvång bygger på en avvägning mellan å ena sidan samhällets behov av en effektiv brottsbekämpning till skydd för medborgarna och å andra sidan enskildas rätt till integritet och rättssäkerhet i förhållande till staten. För att vara rättssäkra och för att den personliga integriteten ska respekteras måste sådana bestämmelser vara förutsebara, tydliga och precisa. Upptagning av biometriska underlag med tvång måste ha stöd i lag samt vara nödvändig, proportionerlig och i övrigt förenlig med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheter som följer av regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Vid upptagning från barn måste även det särskilda skydd som barnkonventionen ställer upp beaktas. I fråga om biometriska och genetiska uppgifter måste det dessutom beaktas att sådana uppgifter enligt dataskyddsregelverket bara får behandlas om det är särskilt föreskrivet och absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen.

i registreringssyfte återfinns alltså i nuläget skilda från de bestämmelser som är tillämpliga om dna-provet tas för den aktuella utredningen. En uppdelning mellan dessa ändamål motverkar en effektiv och enhetlig tillämpning, i synnerhet som dna-prov ofta tas i båda syftena vid ett och samma tillfälle. Det är därför motiverat att bryta ut bestämmelserna om kroppsbesiktning genom tagande av dna-prov från övriga bestämmelser om kroppsbesiktning. Syftet med detta är att samla de bestämmelser som reglerar förutsättningarna för att ta dna-prov från den som är skäligen misstänkt för brott, oavsett om provet tas för den aktuella utredningen eller för att registrera dna-profilen i polisens register.

Kravet på proportionalitet ska förtydligas

I samtliga fall där användning av tvångsmedel kommer i fråga ska en proportionalitetsbedömning göras. Skälen för att använda tvångsmedlet måste väga upp det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den person som åtgärden riktas mot eller för något annat motstående intresse för att tvångsmedlet ska få användas. Proportionalitetsprincipen innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska stå i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden (se till exempel s. 26). Vid avvägningen är det viktigt att noggrant pröva samtliga omständigheter och väga dem som talar för mot dem som talar mot att en viss åtgärd används. Prövningen kan leda till att en åtgärd inte tillåts trots att de krav som lagen i övrigt ställer upp är uppfyllda (prop. 2021/22:119 s. 85). När det gäller kroppsbesiktning följer kravet på proportionalitet direkt av rättegångsbalken genom att det i 28 kap. 13 § görs en hänvisning till 28 kap. 3 a §, som gör den proportionalitetsregel som gäller för husrannsakan tillämplig även vid kroppsbesiktning. Det finns inte någon motsvarande hänvisning vid upptagning av fingeravtryck, fotografier och andra biometriska underlag enligt 28 kap. 14 § rättegångsbalken. Denna skillnad är inte motiverad. Det bör därför framgå att proportionalitetsprincipen även gäller vid upptagning av sådana underlag. Som Lunds universitet (Juridiska fakultetsstyrelsen) påpekar stärker ett uttryckligt krav på proportionalitet den enskildes rättssäkerhet vid sådana åtgärder.

6.3Upptagning av biometriska underlag från skäligen misstänkta

6.3.1Fler typer av biometriska underlag ska få tas

Regeringens förslag: Även röstprov och handstilsprov ska få tas av den som är skäligen misstänkt för brott.

Med fingeravtryck ska avses även handavtryck.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock en delvis annan utformning av bestämmelserna.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Polismyndigheten, som är positiv till förslaget, framhåller att det är nödvändigt att fler biometriska underlag kan tas vid ett och samma tillfälle för att klara upp fler brott.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande reglering

Enligt gällande rätt får ett dna-prov tas av den som är skäligen misstänkt för brott enligt bestämmelserna om kroppsbesiktning (28 kap. 12 § och 12 a § rättegångsbalken). Den som misstänks för brott får också fotograferas och videofilmas samt fingeravtryck och avtryck av hand, fot och öra får tas (28 kap. 14 § rättegångsbalken och 2 och 4 §§ fingeravtrycksförordningen). Fotografier tas till exempel av den misstänktes ansikte och av kroppsliga kännetecken såsom tatueringar och ärr. Fotografierna kan kompletteras med en videoupptagning av den misstänkte. Genom att den misstänkte filmas kan till exempel dennes gångstil och andra rörelsemönster dokumenteras och analyseras. För brottsutredande ändamål kan också skador dokumenteras genom att den misstänkte fotograferas och filmas. Det finns numera väl utvecklad teknik för att med hjälp av biometri identifiera personer genom till exempel jämförelse av ansiktsbilder, händer, blodkärl, ögats iris och andra individuella kännetecken som tatueringar, ärr, kroppsbyggnad och gångstil. Tekniken och metoderna utvecklas kontinuerligt vilket innebär att brott kan utredas och klaras upp i större utsträckning än tidigare och med mer effektiva metoder.

Med upptagning genom fotografi avses stillbilder som tas med hjälp av kamerateknik. Med upptagning genom video avses en inspelning av rörliga bilder med eller utan ljud. Det innebär att sättet att ta upp fotografi eller video inte spelar någon roll och att dessa begrepp omfattar såväl analoga som digitala upptagningar. Begreppen omfattar därmed de tekniska landvinningar som kan förväntas på området, till exempel genom 3D-teknik.

Även röstprov och handstilsprov ska få tas

Det blir allt vanligare att det i en brottsutredning finns förundersökningsmaterial där gärningsmannens röst har fångats upp. Det kan till exempel handla om inspelningar som polisen gjort inom ramen för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller inspelningar som finns sparade i elektronisk kommunikationsutrustning av olika slag, till exempel mobiltelefoner. I sådana fall kan det vara nödvändigt att göra en särskild upptagning av den misstänktes röst för att analysera om det är dennes röst som förekommer i ljudupptagningen.

Det finns i dag inte någon möjlighet att som en tvångsåtgärd ta röstprov av den misstänkte. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att behovet av att kunna ta särskilda röstprov är stort och har ökat i takt med att krypterade kommunikationstjänster används för att skicka röstmeddelanden när brott begås. Behovet kan inte tillgodoses genom att röstprov tas upp med samtycke eller att ljudupptagningar från förhör eller videoupptagningar av den enskilde används. Att tillåta att särskilda röstprov tas som en tvångsåtgärd möjliggör att polisen kan bedriva ett effektivt utredningsarbete och kan förväntas leda till att fler brott kan klaras upp. Intresset av att klara upp fler brott väger enligt regeringens bedömning tyngre än det integritetsintrång som upptagningen kan innebära för enskilda. Regeringen föreslår därför att röstprov ska få tas som en tvångsåtgärd och regleras i rättegångsbalken. Att upptagning av röstprov bygger på ett visst mått av frivillig medverkan förtar inte värdet av att införa en möjlighet att ta sådana prov. Genom en reglering i rättegångsbalken blir den misstänkte skyldig att på uppmaning lämna ett sådant prov och för många personer kommer redan en sådan uppmaning att verka tvingande. Det gäller särskilt i förening med den möjlighet att ta med och hålla kvar en person för upptagning som föreslås i avsnitt 7.5.

Det kan övervägas om begreppen fotografi, video och röstprov skulle kunna ersättas med ljud- och bildupptagning. Enligt regeringen bör dock bestämmelserna i rättegångsbalken motsvara bestämmelserna i polisens brottsdatalag när det gäller vilka underlag som får registreras. I polisens brottsdatalag behöver det på ett tydligt sätt framgå vilken typ av underlag som får registreras. Det är därför inte ändamålsenligt att i detta avseende använda begreppen ljud och bild i rättegångsbalken. De nuvarande begreppen fotografi och video bör därför behållas och en ljudupptagning av den misstänktes röst benämnas som röstprov.

Även en misstänkts handstil kan behöva analyseras för att jämföras med uppgifter som finns i brottsutredningen. Brev eller andra meddelanden som den misstänkte har skrivit samlas i dag in som bevismedel och analyseras och jämförs sedan med uppgifter i utredningen. Handstilsprov samlas också in med stöd av samtycke. Liksom för röstprov saknas möjlighet att ta sådana prov med tvång enligt gällande rätt. Polismyndigheten har till utredningen uppgett att betydelsen av handstilsundersökningar har ökat. Det gäller i synnerhet vid utredning om grova brott som mord och narkotikabrott. I utredningar om sådana brott finns inte sällan material som gärningsmannen egenhändigt har skrivit som behöver kunna jämföras med en misstänkt persons handstil.

Det finns i dag inte någon möjlighet att som en tvångsåtgärd ta handstilsprov av den misstänkte. Det finns ett konkret behov av att kunna ta särskilda handstilsprov från den som är misstänkt för brott för att fler brott ska kunna klaras upp. Behovet kan inte tillgodoses genom någon annan mindre ingripande åtgärd. Intresset av att klara upp fler brott väger enligt regeringens bedömning tyngre än det integritetsintrång som en upptagning kan innebära för enskilda. Även handstilsprov bör därför få tas som en tvångsåtgärd och regleras i rättegångsbalken. I likhet med röstprov bygger upptagningen av handstil på ett visst mått av frivillig medverkan av den enskilde. Detta förtar dock inte värdet av att införa en möjlighet att ta upp sådana prov. Genom en reglering i rättegångsbalken blir den misstänkte skyldig att på uppmaning lämna ett sådant prov och att följa med och hållas kvar för provtagning (se avsnitt 7.5).

En följd av att även röst- och handstilsprov ska få tas under en förundersökning och regleras i rättegångsbalken är att rättslig hjälp får lämnas för dessa åtgärder i enlighet med lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder.

Avtryck av hand ska omfattas av begreppet fingeravtryck

I dag regleras handavtryck särskilt i förhållande till fingeravtryck (4 § fingeravtrycksförordningen). Detta framstår inte som ändamålsenligt, eftersom sådana avtryck regelmässigt tas upp i ett sammanhang vilket ökar förutsättningarna för identifiering. Fingeravtryck och handavtryck regleras också gemensamt i polisens brottsdatalag (1 kap. 5 §). Regeringen föreslår därför att dessa avtryck ska regleras gemensamt även i rättegångsbalken och att detta ska uttryckas på så sätt att med fingeravtryck avses även handavtryck.

finns konkreta omständigheter som talar för att den misstänkte har kopplingar till kriminella nätverk eller grov organiserad brottslighet. Som regeringen redogör för ovan ska en proportionalitetsbedömning göras i varje enskilt fall. Vid denna bedömning ska den misstänktes ålder beaktas. När en tvångsåtgärd rör ett barn ska dessutom en prövning göras av om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barnkonventionen. Det betyder bland annat att de hänsyn som enligt konventionen ska tas till barnets bästa, barnets känsla av värdighet och värde och barnets rätt till att få sitt privatliv till fullo respekterat måste beaktas vid avvägningen mot det behov som finns av åtgärden. Dessa hänsyn väger tyngre ju yngre barnet är. Andra, mindre ingripande åtgärder ska alltid väljas i första hand. Åtgärden ska vidare genomföras på ett anpassat sätt som innebär ett så litet obehag som möjligt för barnet.

6.4Obligatorisk upptagning av biometriska underlag vid frihetsberövanden

Regeringens förslag: Det ska vara obligatoriskt att ta dna-prov, fingeravtryck och ansiktsfotografi av den som är anhållen eller häktad misstänkt för brott.

Om den misstänktes uppgifter redan finns i de register som förs enligt polisens brottsdatalag ska sådana underlag dock endast få tas om det har betydelse för utredningen eller om det finns särskilda skäl.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ett skyndsamhetskrav ska införas och en delvis annan utformning av regleringen.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Riksdagens ombudsmän anser att det behöver göras en mer ingående analys av om en obligatorisk upptagning av biometriska underlag vid anhållande och häktning är förenlig med dataskyddsregleringen.

Skälen för regeringens förslag

Den nuvarande regleringen om obligatorisk upptagning är inte helt ändamålsenlig

Det är enligt gällande rätt obligatoriskt att ta fingeravtryck och fotografi av den som är häktad misstänkt för brott (2 § första stycket 1 fingeravtrycksförordningen). När det gäller anhållna ska fingeravtryck och fotografi tas om den anhållne är okänd och undandrar sig att uppge namn, hemvist eller födelsetid eller lämnar uppgifter om dessa förhållanden som kan antas vara osanna (2 § första stycket 2 fingeravtrycksförordningen). Uppgifterna tas i dessa fall för att underlätta identifieringen av den misstänkte. Fingeravtryck och fotografi ska även tas om det kan behövas för att utreda om den anhållne har begått brottet eller något annat brott eller annars för att få till stånd erforderlig utredning, eller om den anhållne anses farlig för den allmänna säkerheten eller laglydnaden (2 § första stycket 3).

För anhållna är alltså regleringen utformad på ett annat sätt genom att den

har anhållits eller häktats som misstänkt för brott. Att säkerställa att dna-prov, fingeravtryck och ansiktsfotografi tas av den som är anhållen eller häktad till följd av misstanke om brott kan förutsättas leda till ökad effektivitet i brottsbekämpningen och att fler brott klaras upp. Behovet av en utökad obligatorisk upptagning väger så tungt att det uppväger det integritetsintrång som upptagningen och en efterföljande registrering innebär för den som anhålls eller häktas som misstänkt för brott. En utökad obligatorisk upptagning utgör enligt regeringen en proportionerlig åtgärd som är förenlig med regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. En sådan upptagning är enligt regeringen också förenlig med kravet i dataskyddsregleringen på att biometriska och genetiska uppgifter bara får behandlas om det är absolut nödvändigt. Av betydelse för bedömningen är att uppgifterna omfattas av sekretess, att uppgifterna endast får behandlas för vissa specifika avgränsade ändamål och att uppgifterna endast får behandlas i polisens register under en begränsad tid om den misstänkte inte döms för brottet (se avsnitt 9).

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det inte finns skäl att göra undantag från den obligatoriska upptagningen vid s.k. utredningshäktning eller utredningsanhållande eller i de fall då frihetsberövandet sker på grund av att den misstänkte vägrar att uppge namn och hemvist eller saknar hemvist i Sverige (24 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken). Vid utredningshäktning och utredningsanhållande krävs skälig misstanke om brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer. Det rör sig alltså i dessa fall om så pass allvarliga brott att det redan av detta skäl är motiverat att regelmässigt ta upp underlagen. Av betydelse för bedömningen är också att det även i dessa fall krävs att någon av de särskilda häktningsgrunderna i 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken är uppfyllda och ett frihetsberövande får bara ske om det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Därutöver krävs att åtgärden är proportionerlig. Vid ett frihetsberövande på grund av att den misstänkte är okänd och vägrar uppge namn och hemvist eller saknar hemvist i Sverige krävs sannolika skäl för misstanken och ett frihetsberövande ska ske med återhållsamhet och med allt större restriktivitet ju lindrigare brott det är fråga om (prop. 1986/87:112 s. 32). I de undantagsfall den misstänkte trots det frihetsberövas finns det skäl att anta att en kontroll mot registrerade uppgifter behövs för att identifiera den misstänkte. Även i dessa fall får därför upptagningen anses motiverad.

Enligt utredningens förslag ska en upptagning av biometriska underlag göras skyndsamt. Regeringen instämmer i att upptagningen normalt bör göras direkt i samband med inskrivningen av den anhållne eller häktade. Det finns emellertid inte tillräckliga skäl för att införa ett skyndsamhetskrav i rättegångsbalken. Regleringen medger dock inte att någon hålls kvar som frihetsberövad endast för att biometriska underlag ska hinna tas. Underlagen ska som utgångspunkt tas av Polismyndigheten. Detta kan regleras på lägre författningsnivå än lag.

Fotografi av den misstänktes ansikte

Det bör framgå av lag vilka slags fotografier som omfattas av det obligatoriska tillämpningsområdet och som därmed alltid ska tas av den som är anhållen eller häktad misstänkt för brott. Det obligatoriska tagandet bör gälla fotografier av den misstänktes ansikte. Det finns ingenting som hindrar att ett sådant fotografi visar den misstänkte i helkroppsformat eller att flera fotografier tas.

Förnyad upptagning

Biometriska underlag ska endast tas om det finns ett behov av det. Om den anhållnes eller häktades uppgifter redan finns i polisens register ska underlagen därför som huvudregel inte tas upp på nytt. Förnyad upptagning kan dock behövas göras om åtgärden har betydelse för utredningen av det aktuella brottet eller om det finns särskilda skäl för det (jfr avsnitt 6.3.2).

Dna-prov ska som huvudregel tas genom salivprov

Regeringen föreslår i avsnitt 6.3.4 att dna-prov ska tas genom salivprov om det inte är av betydelse av utredningsskäl att ta provet på annat sätt. Detta gäller även när det är obligatoriskt att ta prov. Andra provtagningsmetoder får alltså bara användas om det är av betydelse för utredningen.

tas från andra än skäligen misstänkta, saknar en mer utförlig förklaring till utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag

Biometriska underlag ska även fortsättningsvis få tas av andra än skäligen misstänkta

Teknisk bevisning har stor betydelse för att brott ska kunna utredas och gärningsmän ska kunna identifieras och lagföras. Betydelsen av sådan bevisning har tilltagit i takt med att den brottslighet som är kopplad till kriminella nätverk har ökat. Biometriska underlag från andra än skäligen misstänkta tas många gånger med stöd av samtycke. Det är dock inte ovanligt att målsäganden och andra känner rädsla för eller av andra skäl inte vill medverka frivilligt i utredningen. Det gäller inte minst vid allvarliga brott och när brottet har begåtts av personer som är aktiva i kriminella grupperingar. Biometriska underlag måste då kunna tas med tvång för att utredningen ska kunna drivas framåt. Att underlag får tas upp på detta sätt är nödvändigt inte minst för att det ska vara möjligt att avgöra vilka dna-spår eller andra spår som kan ha avsatts av gärningsmannen och vilka spår som har avsatts av målsäganden eller andra som har befunnit sig på brottsplatsen. Snabba besked om vilka spår som härrör från målsäganden och vittnen och som därmed inte är intressanta i utredningen underlättar det polisiära arbetet markant. När det gäller personer som det finns endast svaga misstankar mot innebär möjligheten att ta till exempel ett dna-prov eller fingeravtryck många gånger att polisen omedelbart kan ta ställning till om personen helt kan avföras från utredningen eller om det finns skäl att inrikta de fortsatta utredningsinsatserna mot honom eller henne (jfr Högsta domstolens beslut den 4 mars 2024 i mål nr Ö 7094-23). Polisens resurser kan därmed användas på ett mer effektivt sätt. Upptagning av fotografi och video kan också behövas för att säkra dokumentation av skador.

Besked om vem som har avsatt ett spår är alltså nödvändigt för att polisen och andra brottsbekämpande myndigheter ska kunna bedriva ett effektivt utredningsarbete. Det är därför nödvändigt att dna-prov, fingeravtryck, fotografier, video samt avtryck av fot och öra även fortsättningsvis får tas upp med tvång från andra än skäligen misstänkta. Regeringen delar inte Sveriges advokatsamfunds uppfattning, att biometriska underlag till skillnad från vad som gäller i dag, endast ska få tas om det föreligger samtycke.

Av samma skäl är det nödvändigt att utvidga regleringen så att även röst- och handstilsprov kan tas upp under samma förutsättningar som andra underlag. Röstprov från andra än skäligen misstänkta kan behövas till exempel för att kunna urskilja vilken röst som kommer från vem i en ljudupptagning där flera röster förekommer. Handstilsprov kan behövas när det förekommer urkunder och andra skriftliga handlingar i en förundersökning.

En restriktiv tillämpning

Att godta att polisen med tvång ska kunna ta upp biometriska underlag från någon annan än den som är skäligen misstänkt för brott kräver

registreras. Det finns goda skäl för denna reglering. Att registrera uppgifter om till exempel målsägande och vittnen eller att jämföra sådana uppgifter med uppgifter i polisens register skulle innebära ett betydande integritetsintrång som inte kan motiveras av intresset av att bekämpa brott. Det finns inte heller skäl att se annorlunda på fingeravtryck, fotografier och andra biometriska underlag. Motsvarande bör alltså gälla även för sådana underlag. Enligt regeringen framstår det som mest ändamålsenligt att detta uttömmande regleras i polisens brottsdatalag. Den nuvarande bestämmelsen i 28 kap. 12 b § andra stycket rättegångsbalken bör därför tas bort. Detta innebär ingen ändring i sak.

Dna-prov ska tas genom salivprov

Ett dna-prov som tas av andra än skäligen misstänkta personer får enligt gällande rätt endast tas genom salivprov (28 kap. 12 b § rättegångsbalken). Andra provtagningsmetoder kan ibland behöva användas, till exempel beträffande målsägande i sexualbrottsärenden. Sådana prov får endast tas med stöd av samtycke. Det framstår inte motiverat att tillåta andra provtagningsmetoder än salivprov när prov tas med tvång från någon som inte är skäligen misstänkt för brott. Dagens krav framstår alltså som väl avvägt och bör därför gälla även fortsättningsvis.

Upptagning från barn

Dna-prov får inte tas med tvång av barn under 15 år som inte är skäligen misstänkta för brott (28 kap. 12 b § rättegångsbalken jämförd med 36 a § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

Något motsvarande förbud mot att ta fingeravtryck, fotografi, video och avtryck av fot och öra av den som är under 15 år och som inte är misstänkt för brott finns inte. I detta avseende gäller 28 kap. 14 § rättegångsbalken fullt ut (jfr 36 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Det innebär, med undantag för dna-prov, att de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken kommer att gälla även för barn under 15 år som inte är misstänkta för brott. Detsamma gäller för barn som har fyllt 15 år. I likhet med vad regeringen anför i avsnitt 6.3.5 gällande barn som är skäligen misstänkta för brott motiverar inte de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken att det nu införs särskilda bestämmelser om barn.

6.6Särskilt om upptagning enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar

Regeringens förslag: Säkerhetspolisens möjlighet att videofilma en utlänning om det finns ett beslut om utvisning eller avvisning som inte har kunnat verkställas ska regleras i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Ett beslut om sådan upptagning ska fattas av Säkerhetspolisen efter godkännande av Migrationsverket eller regeringen.

Även Migrationsverkets möjlighet att videofilma en utlänning ska regleras i lagen.

Möjligheten att ta upp nya underlag bör även omfatta video. Syftet med att ta upp video av utlänningen är i likhet med fingeravtryck och fotografi att underlätta identifieringen. Förutsättningarna för att ta upp nya underlag bör motsvara vad som gäller enligt fingeravtrycksförordningen. Bestämmelsen bör utformas i enlighet med den föreslagna regleringen om förnyad upptagning i rättegångsbalken (se avsnitt 6.3.2). Nya underlag ska alltså få tas om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl innefattar den situation att personen har förändrats till utseendet. Förnyad upptagning ska endast få göras om förutsättningarna i 5 kap. 1 § såväl som 3 § fortfarande är uppfyllda. Regeringen anser, i likhet med Migrationsverket, att detta av rättssäkerhetsskäl tydligt bör framgå av lagtexten.

Beslut om upptagning av biometriska underlag enligt 5 kap. 3 § lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar fattas av Säkerhetspolisen efter godkännande av Migrationsverket eller regeringen (5 kap. 8–10 §§). Denna ordning kommer att gälla även för upptagande av video. Beslut om att ta upp underlag på nytt får enligt gällande rätt fattas av Säkerhetspolisen utan föregående godkännande (6 § andra stycket fingeravtrycksförordningen). Detta bör fortfarande gälla och regleras i lag.

Ett beslut om upptagning av fingeravtryck och fotografi får inte överklagas (jfr 7 kap. lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar). Detsamma bör gälla för beslut om upptagning av video och om förnyad upptagning.

Migrationsverkets upptagning

När en utlännings rätt att vistas i Sverige handläggs enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar får Migrationsverket ta fingeravtryck av och fotografera utlänningen (5 kap. 28 §). Som Migrationsverket påpekar har verket rätt att även ta upp video av en utlänning och nya fingeravtryck och fotografier får tas enligt 5 a § fingeravtrycksförordningen. Även denna möjlighet till upptagning av biometriska underlag bör enligt regeringen regleras i lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Även Migrationsverket bör få ta upp nya underlag om det finns särskilda skäl.

7En mer enhetlig reglering av beslut och förfarande

7.1Beslut om upptagning av biometriska underlag

7.2Protokoll

Regeringens förslag: Protokoll ska föras vid verkställighet av beslut om upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, avtryck av fot och öra samt röst- och handstilsprov.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Skälen för regeringens förslag: Vid verkställighet av ett beslut om kroppsbesiktning ska protokoll föras. Protokollet ska innehålla uppgift om ändamålet med förrättningen och vad som förekommit vid denna (28 kap. 9 och 13 §§ rättegångsbalken).

I 27 § polislagen finns det vissa generella bestämmelser om vad ett protokoll över tvångsmedel ska innehålla som är vägledande även när ett protokoll förs vid en kroppsbesiktning. Enligt dessa bestämmelser ska det av protokollet framgå vem som har fattat beslutet om ingripandet, grunden för beslutet, tidpunkten för beslutet, vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, vem eller vilka som ingripandet har riktat sig mot, tiden för ingripandet samt vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet.

Det uppställs i dag inget krav i rättegångsbalken eller fingeravtrycksförordningen på att upptagning av fingeravtryck och andra underlag enligt 28 kap. 14 § ska protokollföras. Enligt Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om fingeravtryck och annan signalementsupptagning (PMFS 2022:6, FAP 473-1) ska det dock dokumenteras vem som har fattat beslutet samt när och på vilken grund det har fattats.

Kravet på att protokoll ska föras vid en kroppsbesiktning motiveras framför allt av att en sådan åtgärd är integritetskänslig för den som är föremål för åtgärden. Av detta skäl bör protokoll föras även när polisen tar upp fingeravtryck, fotografier eller andra biometriska underlag. Att protokoll ska föras även i dessa fall bör framgå av lag, genom att en hänvisning görs till 28 kap. 9 § rättegångsbalken. I likhet med vad som gäller vid kroppsbesiktning bör regleringen i 27 § polislagen vara vägledande för vad ett sådant protokoll bör innehålla. Hänvisningen till 28 kap. 9 § rättegångsbalken innebär att den mot vilken åtgärden har riktats på begäran har rätt att få bevis om åtgärden.

7.3Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning

Regeringens förslag: Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning ska inte bara kunna verkställas inomhus och i ett avskilt rum, utan även i ett annat avskilt utrymme som är lämpligt.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att kroppsvisitation och kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning ska få verkställas i ett lämpligt utrymme i ett transportmedel.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän, som tillstyrker förslaget, betonar vikten av att transportmedlet är så rymligt att det erbjuder ett

enligt Rädda barnen särskilt barn med funktionsnedsättningar. Övriga remissinstanser tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 28 kap. 13 § tredje stycket rättegångsbalken gäller att en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna inte får verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Undantag gäller för en kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och för en kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov, alkoholutandningsprov eller salivprov för dna-analys tas. I sådana fall får åtgärden verkställas och bevittnas av en man.

Vid kroppsbesiktning av någon som är skäligen misstänkt för att ha begått brott före 15 års ålder gäller bestämmelserna om kroppsbesiktning i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (36 a– 36 e §§). I likhet med vad som gäller vid kroppsbesiktning av en kvinna enligt rättegångsbalken får en kroppsbesiktning av barnet inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en läkare, en legitimerad sjuksköterska eller en person som är av samma kön som den unge. Om kroppsbesiktningen enbart innebär att blodprov, alkoholutandningsprov eller salivprov för dna-analys tas på den unge, får den dock verkställas eller bevittnas av någon som inte är av samma kön som den unge (36 d §).

I ett enskilt fall kan det finnas behov av att ta hårprov för att göra en dnaanalys eller en analys för att avgöra om personen har intagit narkotika eller andra substanser. Tagande av ett sådant prov kan normalt inte anses mer integritetskänsligt för att det tas av en person av motsatt kön. Regeringen anser därför att även ett hårprov av en kvinna ska kunna tas eller bevittnas av en man. Förslaget motsvarar vad som gäller enligt 8 kap. 7 § fängelselagen (2010:610) och 4 kap. 7 § häkteslagen (2010:611).

På motsvarande sätt bör ett hårprov som tas av ett barn med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare få tas eller bevittnas av en person av motsatt kön.

Att den berördas integritet ska värnas följer av bland annat hänsynsprincipen, som kommer till uttryck i 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. Det kan i ett enskilt fall finnas till exempel religiösa skäl som motiverar att åtgärden bör utföras och bevittnas av en person av samma kön. När det gäller åtgärder som riktar sig mot barn är det, som Rädda barnen anför, viktigt att åtgärden utförs på ett sådant sätt att den påverkar barnet negativt i så liten grad som möjligt. Detta är givetvis särskilt viktigt om barnet inte samtycker till åtgärden. Den som utför åtgärden ska beakta de allmänna principer som gäller vid användning av tvångsmedel, bland annat proportionalitetsprincipen och hänsynsprincipen. Dessutom ska principen om barnets bästa och övriga rättigheter i barnkonventionen beaktas. Den information som lämnas ska anpassas efter barnets ålder och mognad och särskild hänsyn ska tas till barn med funktionsnedsättningar. Regeringen anser att detta redan följer av den nuvarande regleringen och att det därför inte finns behov av att införa mer detaljerade bestämmelser när det gäller verkställighet av upptagning av biometriska underlag från barn.

7.5Särskilda tvångsåtgärder

Regeringens förslag: För att upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, avtryck av fot och öra samt röst- och handstilsprov ska kunna verkställas, ska den som beslutet gäller få hållas kvar under en viss tid, tas med till den plats där åtgärden ska vidtas samt eftersökas genom husrannsakan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Tullverket välkomnar att regleringen för finger-avtryck, fotografier och andra biometriska underlag görs mer enhetlig i förhållande till dna-provtagning och framhåller särskilt förslaget om att den som beslutet gäller ska kunna hållas kvar, tas med samt eftersökas. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 28 kap. 13 a § rättegångsbalken får den som ska kroppsbesiktigas hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar (andra stycket). Motsvarande tider vid kroppsvisitation är tre timmar, och om det finns synnerliga skäl, ytterligare tre timmar (första stycket). En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras (tredje stycket).

Av bestämmelserna om husrannsakan framgår även att en husrannsakan får genomföras för att söka efter den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas (28 kap. 2 § rättegångsbalken). Husrannsakan får genomföras hos den som eftersöks eller någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att den som eftersöks uppehåller sig där.

Någon möjlighet att ta med eller hålla kvar någon för upptagning av fingeravtryck, fotografi eller andra biometriska underlag finns inte enligt gällande rätt. Det finns inte heller någon möjlighet att eftersöka personen genom husrannsakan.

Upptagning av fingeravtryck, fotografi och video kräver i regel tillgång till särskild utrustning. Detsamma kommer att gälla för upptagning av röst- och handstilsprov. Den utrustning som i dag används för att ta upp sådana underlag är inte portabel utan finns utplacerad på arrester och polisstationer runt om i landet. Utrustningen får enligt Polismyndighetens föreskrifter endast hanteras av anställda inom Polismyndigheten som har genomgått särskild utbildning. Den som ska lämna underlag måste alltså normalt inställa sig på en arrest eller polisstation.

Vanligen tas de biometriska underlagen upp i samband med att den misstänkte frihetsberövas eller i samband med ett förhör. Det kan dock förekomma att underlagen behöver tas upp skyndsamt. Den som ska lämna underlagen bör då kunna tas med till den plats där åtgärden ska verkställas. Den som ska lämna underlag bör också kunna hållas kvar under en viss tid för att åtgärden ska kunna genomföras. Om den som är skyldig att lämna underlag håller sig undan kan det också finnas ett behov av att genom husrannsakan kunna söka efter honom eller henne. Det framstår därför som en brist att en person kan tas med, hållas kvar och eftersökas genom husrannsakan för att ta ett prov för dna-analys men inte för att ta upp andra biometriska underlag. Med tanke på vikten av att kunna säkerställa att även sådana underlag tas upp och används i brottsutredningar anser regeringen

att det ökade intrång i enskildas fri-och rättigheter som ett sådant förslag innebär är proportionerligt.

I likhet med vad som redan gäller vid dna-provtagning bör det därför införas bestämmelser som möjliggör att den som ska bli föremål för upptagning av fingeravtryck, fotografi och andra biometriska underlag ska få tas med till den plats där åtgärden ska genomföras samt hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar. På samma sätt bör husrannsakan också kunna göras för att söka efter personen. Detta bör gälla även med beaktande av att upptagning av biometriska underlag kan förutsätta ett visst mått av frivillig medverkan från den enskilde (jfr avsnitt 6.3.1). Bestämmelserna i rättegångsbalken bör därför ändras på så sätt att husrannsakan ska få göras även för att eftersöka den som ska bli föremål för upptagning av fingeravtryck, fotografi och andra biometriska underlag med stöd av bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken. En bedömning av om åtgärden är nödvändig och proportionerlig ska göras i det enskilda fallet. Eftersom husrannsakan är en ingripande åtgärd bör en sådan åtgärd endast komma i fråga i undantagsfall, till exempel för att kunna utreda allvarlig brottslighet där biometriska underlag behöver tas för att snabbt föra utredningen framåt.

7.6Särskilt om befogenheter för tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen

Regeringens förslag: De befogenheter som tillkommer en tulltjänsteman eller en kustbevakningstjänsteman enligt den nya tullbefogenhetslagen samt kustbevakningslagen ska anpassas till ändringarna i rättegångsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår en delvis annan utformning.

Remissinstanserna: Enligt Kustbevakningen omfattar en polismans befogenhet enligt rättegångsbalken inte att hålla kvar den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

De befogenheter och skyldigheter som en undersökningsledare har enligt rättegångsbalken gäller även en förundersökningsledare vid Tullverket och Kustbevakningen om det inte finns avvikande bestämmelser. De ändringar som föreslås i rättegångsbalken är alltså direkt tillämpliga när förundersökningen leds av Tullverket eller Kustbevakningen. Särskilda överväganden krävs dock när det gäller de befogenheter som tillkommer övriga tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen.

Enligt 3 kap. 15 § kustbevakningslagen har en kustbevakningstjänsteman, i fråga om brott som ingår i den direkta brottsbekämpningen, samma rätt som en polisman att enligt 28 kap. 13 och 13 a §§ rättegångs-balken besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning när det är fara i dröjsmål och att ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras. Motsvarande befogenheter gäller för tulltjänstemän enligt den nya beslutade men ännu inte ikraftträdda tullbefogenhetslagen (2024:710). Det kan dock noteras att det i den lagen uttryckligen anges att tjänstemannens befogenheter omfattar att hålla kvar den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas, till skillnad från kustbevakningslagen.

Anpassningar till ändringarna i rättegångsbalken

Regeringen föreslår i avsnitt 7.1 att en polisman, i likhet med vad som redan gäller vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning, ska kunna fatta beslut om upptagning av fingeravtryck, fotografering och andra biometriska underlag enligt 28 kap. rättegångsbalken vid fara i dröjsmål. Bestämmelserna i 28 kap. 13 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken ska vara tillämpliga vid sådana åtgärder.

Det är ändamålsenligt att de befogenheter som en polisman har enligt rättegångsbalken även ska tillkomma en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen. För att uppnå detta krävs ändringar i den nya tullbefogenhetslagen och i kustbevakningslagen. Som Kustbevakningen anför bör befogenheterna utformas på samma sätt enligt dessa lagar.

Kustbevakningen menar att en polismans befogenhet enligt rättegångsbalken inte omfattar att hålla kvar den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas. Det framgår visserligen inte uttryckligen av 28 kap. 13 a § rättegångsbalken att en polisman har rätt att hålla kvar den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas. Ett tvångsvis medtagande av en person innebär dock i praktiken att personen samtidigt hålls kvar. Det kan också noteras att tid för transport räknas in i den tid en person längst får kvarhållas. Det är alltså inte möjligt att skilja dessa åtgärder åt. En polismans befogenhet att ta med personen till den plats där åtgärden ska vidtas innefattar även enligt rättegångsbalken en rätt att hålla kvar personen (jfr s. 62 och 65 f.). Det bör därför göras ett redaktionellt förtydligande i 3 kap. 15 § kustbevakningslagen om att befogenheten också avser kvarhållande.

8Utökad upptagning av biometriska underlag vid straffverkställighet

8.1Rättsliga utgångspunkter

centraliserat system för identifiering av medlemsstater som innehar uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmedborgare och statslösa personer (Ecris-TCN). I förordningen ställs det krav på att uppgifter om fingeravtryck i vissa fall ska föras in i Ecris-TCN (artikel 5.1 b ii). Enligt dessa minimikrav ska Ecris-TCN innehålla uppgifter om fingeravtryck, antingen i de fall tredjelandsmedborgaren har dömts till ett fängelsestraff på minst sex månader eller har dömts för ett brott som enligt medlemsstatens lagstiftning är belagt med fängelsestraff om minst tolv månader. Sverige har valt att använda kriteriet att tredjelandsmedborgaren har dömts till ett fängelsestraff om minst sex månader (prop. 2021/22:172 s. 38 f.). Vid den nationella översynen bestämdes att fingeravtryck skulle tas av alla som har dömts till fängelsestraff i minst sex månader, när straffet ska verkställas. Fingeravtryck ska alltså tas även av dömda som inte är tredjelandsmedborgare. Regeringen hänvisade i denna del till att skälen för upptagning av fingeravtryck gör sig gällande med samma styrka oavsett vilket medborgarskap den dömde har (prop. 2021/22:172 s. 41).

Enligt de beslutade bestämmelserna i 8 kap. 7 a § fängelselagen ska fingeravtrycken tas så snart som möjligt efter det att verkställigheten har inletts. Fingeravtryck får även tas på nytt om det finns särskilda skäl. Ett sådant behov kan till exempel uppstå om avtrycken inte återfinns i registren vid en senare tidpunkt eller om de behöver uppdateras av tekniska skäl (samma proposition s. 45).

Det är Kriminalvården eller, om det är lämpligare, Polismyndigheten som ska ta fingeravtrycken av den intagne. Om det är Kriminalvården som har tagit fingeravtrycken ska avtrycken och de biometriska data som tas fram ur dessa omedelbart förstöras av myndigheten sedan de har tagits emot av Polismyndigheten.

Fingeravtryck som tas med stöd av de beslutade bestämmelserna i fängelselagen ska få behandlas i polisens fingeravtrycksregister (5 kap.

12§ första stycket 2 polisens brottsdatalag, i lydelse enligt SFS 2022:738). Att bestämmelserna inte har trätt i kraft ännu beror på att det enligt förordningen om Ecris-TCN är kommissionen som ska fastställa den dag från och med vilken medlemsstaterna ska börja föra in uppgifter i Ecris- TCN. Något sådant beslut har ännu inte fattats av kommissionen.

Lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Nya bestämmelser har också införts i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll (se SFS 2022:734). Enligt 8 a § i den lagen är det ett villkor för intensivövervakningen att den dömde lämnar fingeravtryck om fängelsestraffets längd uppgår till sex månader och den dömde inte redan finns i polisens fingeravtrycksregister. Polismyndigheten ska då ta fingeravtrycken efter att Kriminalvården har förelagt den dömde att lämna fingeravtryck. Om den dömde inte följer ett föreläggande om att lämna fingeravtryck, ska han eller hon enligt 14 § tas in i anstalt för fortsatt verkställighet av straffet.

I likhet med de beslutade bestämmelserna i fängelselagen ska fingeravtrycken enligt 8 a § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll lämnas så snart som möjligt efter det att verkställigheten har inletts. Förnyad upptagning får ske om det finns särskilda skäl. Fingerav-

trycken ska få behandlas i polisens fingeravtrycksregister (5 kap. 12 § första stycket 2 polisens brottsdatalag, i lydelse enligt SFS 2022:738).

8.2Fler slags biometriska underlag ska tas vid verkställighet av fängelsestraff

Regeringens förslag: Utöver fingeravtryck ska dna-prov och ansiktsfotografi tas av en intagen vid verkställighet av fängelsestraff om hans eller hennes dna-profil eller ansiktsfotografi inte redan finns i biometriregister som förs enligt polisens brottsdatalag. Upptagningen ska göras så snart som möjligt efter det att verkställigheten har inletts.

Ett dna-prov ska tas genom salivprov.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: När det gäller kravet på skyndsamhet framhåller

Kriminalvården att det bör finnas ett utrymme för myndigheten att inom rimlig tid i anslutning till inskrivningen i anstalt ordna med upptagningen. Rädda barnen befarar att förslagen kommer att träffa barn i större utsträckning än vad utredningen har kommit fram till eftersom det pågår andra utredningar och lagstiftningsarbeten som kan leda till att fler barn döms till fängelse. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Möjligheterna att ta upp biometriska underlag i samband med verkställighet av fängelsestraff ska utökas

Med stöd av de beslutade bestämmelserna i fängelselagen och lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll ska fingeravtryck tas av en intagen vid verkställighet av fängelsestraff i minst sex månader.

I avsnitt 6.4 föreslås att det ska vara obligatoriskt att ta dna-prov, fingeravtryck och ansiktsfotografi av den som anhålls eller häktas på grund av misstanke om brott. I andra fall kommer upptagning under en förundersökning även fortsättningsvis att vara fakultativ. Det innebär att det inte alltid kommer att tas upp biometriska underlag under en förundersökning trots att de rättsliga förutsättningarna för det finns. Med hänsyn till att biometri utgör ett effektivt verktyg för att klara upp brott bör det säkerställas att vissa biometriska uppgifter om personer som har lagförts för brott finns i polisens biometriregister. Mot denna bakgrund bör regleringen om upptagning av biometriska underlag vid verkställighet av fängelsestraff utvidgas. Härigenom blir det också möjligt att ta upp underlag på nytt i de fall där befintliga underlag visar sig inte längre kunna användas för jämförelser. Det har däremot inte framkommit skäl för att införa en reglering om upptagning av biometriska underlag vid verkställighet av frivårdspåföljder eller vid verkställighet av sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård. Regeringen lämnar därför inte några sådana förslag.

De biometriska underlag som ska tas vid verkställighet av fängelsestraff i anstalt bör vara desamma som vid anhållande och häktning, dvs. utöver fingeravtryck även dna-prov och ansiktsfotografi. Regleringen i 8 kap. 7 a § fängelselagen bör alltså ändras och utökas så att även dna-prov och ansiktsfotografi ska tas av en intagen vid verkställighet av ett fängelsestraff i anstalt om sådana uppgifter om den intagne inte redan finns i polisens register.

Att underlagen ska få tas upp av Kriminalvården är, som regeringen anfört när det gäller fingeravtryck, naturligt och effektivt sett till att den dömde befinner sig i anstalt och därför är under Kriminalvårdens kontroll (jfr s. 42). Det förhållandet att även ansiktsfotografier och dna-prov ska tas motiverar ingen annan bedömning.

Underlagen behöver också kunna tas upp av Polismyndigheten. Det beror främst på att Kriminalvården inte alltid har tillgång till den tekniska utrustning som krävs för att kunna ta upp fingeravtryck (jfr s. 42 f.). Även fotografier som tas för registrering kräver särskild utrustning som inte alltid finns tillgänglig hos Kriminalvården.

När det gäller upptagning av fingeravtryck vid verkställighet av fängelsestraff genom intensivövervakning har det i förarbetena angetts att bedömningen av om upptagning ska ske från den dömde inte påverkas av om fängelsestraffet verkställs genom intensivövervakning i stället för i en anstalt (prop. 2021/22:172 s. 44). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning när det nu föreslås att upptagning även ska avse dnaprov och ansiktsfotografi. Det innebär att de beslutade bestämmelserna i

8 a § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll bör ändras och utökas så att även dna-prov och fotografi av den dömdes ansikte ska tas av Polismyndigheten efter föreläggande av Kriminalvården om sådana uppgifter om den dömde inte redan finns i polisens register.

Det saknas skäl att tillåta att dna-prov tas på ett mer ingripande sätt än genom salivprov eftersom upptagningen görs i registreringssyfte. Att dnaprov ska tas genom salivprov bör framgå av regleringen.

Rädda barnen befarar att förslagen kommer att träffa barn i större utsträckning än vad utredningen har kommit fram till eftersom det pågår andra utredningar och lagstiftningsarbeten som kan leda till att fler barn döms till fängelse. Regeringen konstaterar att konsekvenserna av eventuella andra förslag får bedömas i anslutning till behandlingen av dessa.

Underlagen ska tas upp så snart som möjligt

Enligt bestämmelserna i fängelselagen och lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll ska fingeravtrycken tas eller lämnas så snart som möjligt efter påbörjad verkställighet. Detsamma bör gälla för dna-prov och ansiktsfotografier. Det innebär att onödigt dröjsmål ska undvikas och att de biometriska underlagen normalt bör tas upp när den dömde tas in i anstalt eller inleder intensivövervakning med elektronisk kontroll (jfr s. 45). Det finns därmed, som Kriminalvården framhåller, ett utrymme för att i vissa situationer inte ta upp underlagen i direkt anslutning till att verkställigheten inleds, om det finns hinder mot det.

intagnes utseende eller att det tillkommit nya tekniska standarder i förhållande till vad som gällde när underlagen samlades in.

Regeringen föreslår mot den bakgrunden att det i fängelselagen och i lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll föreskrivs att ett dna-prov och ansiktsfotografi får tas upp på nytt under samma förutsättningar som fingeravtryck, dvs. om det finns särskilda skäl. Underlag får endast tas upp på nytt under den tid som straffverkställigheten pågår.

Upphävande av beslut om intensivövervakning

Kravet på att lämna fingeravtryck ska enligt de beslutade bestämmelserna i 8 a § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll gälla som ett villkor för att få avtjäna straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll i stället för i anstalt. Det innebär att ett beslut om sådan övervakning ska upphävas om den dömde inte följer ett föreläggande om att lämna fingeravtryck (14 § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll, i lydelse enligt SFS 2022:734). Motsvarande bör gälla om den dömde inte följer ett föreläggande att inställa sig för dna-provtagning och fotografering. Regleringen bör därför ändras på detta sätt.

8.4Verkställighet av fängelse i häkte

Regeringens förslag: Det ska tas in en upplysning i häkteslagen som anger att det i rättegångsbalken finns regler om att dna-prov, fingeravtryck och ansiktsfotografi ska tas av den som är anhållen eller häktad.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Det förekommer att ett fängelsestraff verkställs i häkte. Det gäller i första hand personer som ska överföras eller förpassas till en kriminalvårdsanstalt och som i avvaktan på anstaltsplacering eller med hänsyn till transportförhållandena placeras i häkte (jfr 9 § strafftidslagen [2018:1251]). Intagna som avtjänar sitt straff i häkte omfattas inte av fängelselagen och kommer inte att omfattas av de förslag som lämnas om upptagning av biometriska underlag vid verkställighet i anstalt. För dem gäller i stället de bestämmelser som finns i häkteslagen (2010:611), se 1 kap. 2 § första stycket 3 den lagen.

Det förhållandet att ett fängelsestraff i vissa fall verkställs i häkte motiverar i nuläget inte att det tas in särskilda bestämmelser i häkteslagen som tar sikte på dessa fall. I den stora merparten av fallen ska personen föras över eller förpassas till en anstalt och upptagning av underlag kan då ske med stöd av fängelselagen. Däremot bör, för tydlighetens skull, en upplysningsbestämmelse tas in i häkteslagen som anger att det i rättegångsbalken finns bestämmelser om upptagning av sådana underlag från den som är anhållen eller häktad.

8.5Hantering av biometriska underlag

Regeringens förslag: Kriminalvården ska förstöra underlagen och biometriska uppgifter som tagits fram ur dessa efter att de tagits emot av Polismyndigheten.

Regeringens bedömning: De uppgifter som Kriminalvården och Polismyndigheten behandlar med anledning av upptagning av biometriska underlag under straffverkställighet omfattas i regel av sekretess. Något behov av ytterligare sekretesskydd finns inte.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det och delar bedömningen eller invänder inte mot den.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt de beslutade ändringarna i fängelselagen ska Kriminalvården omedelbart förstöra fingeravtryck och biometriska uppgifter som tas fram ur dessa sedan underlagen har tagits emot av Polismyndigheten, se 8 kap. 7 a § tredje stycket (SFS 2022:736). Regeringen föreslår att motsvarande ska gälla när Kriminalvården tar dna-prov och ansiktsfotografier.

Kriminalvården får behandla biometriska uppgifter om det är absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen (2 kap. 3 § lagen [2018:1699] om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område). Inom kriminalvården gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs (35 kap. 15 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Eftersom de personuppgifter som Kriminalvården behöver behandla i regel kommer att avse biometriska underlag bör ett utlämnande av sådana uppgifter många gånger anses innebära men för den enskilde och därmed omfattas av detta sekretesskydd. Det har inte framkommit behov av ytterligare sekretesskydd under den tid som Kriminalvården kommer att behandla uppgifterna.

Enligt förslagen ska Polismyndigheten ta upp och ta emot biometriska underlag från Kriminalvården för registrering i polisens biometriregister. Uppgifterna kommer i regel att omfattas av sekretess enligt 18 kap.1 § andra stycket 2 och 35 kap. 1 § första stycket 5 offentlighets- och sekretesslagen. Sekretess kan även gälla enligt 18 kap. 2 § första stycket samma lag. Det finns därför inte något behov av något ytterligare sekretesskydd.

9Nya biometriregister

spår. Att uppgifterna ska hållas i särskilda register hindrar inte att de tekniskt finns på samma plattform eller stöds av samma tekniska system.

Registren ska benämnas biometriregister

Som framgår av 1 kap. 6 § brottsdatalagen avses med biometriska uppgifter personuppgifter som rör en persons fysiska, fysiologiska eller beteendemässiga kännetecken, som tagits fram genom särskild teknisk behandling och som möjliggör eller bekräftar unik identifiering av personen. Det innebär att till exempel ett fotografi inte i sig är en biometrisk uppgift. Detsamma gäller videoupptagningar, röst- och handstilsprov samt beskrivningar av signalement och andra individuella kännetecken. Däremot utgör den information som genom en särskild teknisk behandling kan tas fram ur sådana underlag, i syfte att personen ska kunna identifieras, biometriska uppgifter. Som exempel kan nämnas den dna-profil som tas fram ur ett salivprov eller sådana referensmallar, s.k. biometriska mallar, som tas fram ur till exempel fingeravtryck och fotografier för att jämförande sökningar mot andra sådana mallar ska kunna utföras i syfte att kontrollera en persons identitet (jfr s. 435).

Biometriregistren ska, i likhet med dagens dna-, fingeravtrycks- och signalementsregister, innehålla uppgifter som kan bidra till att den som har begått ett brott identifieras. Registren måste därför få innehålla uppgifter som behövs för en biometrisk analys, men även för att identifiering ska kunna ske. Det innebär att biometriregistren behöver innehålla biometriska underlag och sådana biometriska uppgifter som kan tas fram ur ett biometriskt underlag, till exempel biometriska mallar av fotografier och fingeravtryck. Därutöver behöver registren innehålla uppgifter som varken är biometriska underlag eller uppgifter och som inte i sig kan användas för en biometrisk analys, men som utgör tolkningsdata eller stödfakta i samband med identifiering, exempelvis beskrivningar av signalement och uppgifter om namn, personnummer och andra liknande identitetsuppgifter samt ärendeuppgifter.

Det huvudsakliga syftet med registren kommer att vara att kunna identifiera personer med hjälp av biometrisk analys. Regeringen anser därför att beteckningen biometriregister speglar registren på ett rättvisande sätt och även kan antas få snabbt genomslag inom polisen.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Uppgifter i biometriregistren ska få behandlas för samma syften som uppgifter i polisens befintliga register

Registrering av dna-profiler, fingeravtryck, fotografier och liknande i polisens register utgör en inskränkning i grundläggande fri- och rättigheter. För att inskränkningen ska vara tillåten måste den vara nödvändig och proportionerlig. Av betydelse i detta avseende är bland annat syftet med registreringen, för vilka ändamål som uppgifterna får användas och under hur lång tid registreringen pågår.

I polisens brottsdatalag anges för vilka syften polisen får föra register över dna-profiler, fingeravtryck och andra signalementsuppgifter. Av 5 kap. 1 och 11 §§ polisens brottsdatalag framgår att registren över dnaprofiler liksom fingeravtrycks- och signalementsregistren får föras i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet och för att utreda eller lagföra brott. Registren får också föras för att fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden. Även uppgifter i biometriregistren bör få behandlas i nu angivna syften för att säkerställa att polisen kan utreda brott och även i övrigt fullgöra sina uppgifter och åtaganden.

Det följer av dagens reglering att fingeravtrycks- och signalementsregistren också får användas för att Migrationsverket ska kunna kontrollera fingeravtryck som verket har tagit med stöd av 9 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716). Sådana fingeravtryck kontrolleras bland annat mot Migrationsverkets egna fingeravtrycksregister, mot Polismyndighetens fingeravtrycks- och signalementsregister och mot European Asylum Dactyloscopy Database (Eurodac), som är ett informationssystem med fingeravtryck av personer över 14 år som sökt asyl i ett EU-land. Det finns enligt regeringens mening inget skäl att ändra denna ordning. Biometriregistren ska därför även få användas för kontroll av de fingeravtryck som Migrationsverket har tagit med stöd av 9 kap. 8 § utlänningslagen. Det kan noteras att Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet (Ju 2022:12) har i uppdrag att ta ställning till om även fotografier som Migrationsverket tar upp med stöd av utlänningslagen ska få kontrolleras mot polisens register.

Identifiering av avlidna personer

I dag får polisens dna-, fingeravtrycks- och signalementsregister användas i syfte att underlätta identifiering av okända personer och avlidna personer även om behandlingen inte sker för något brottsbekämpande ändamål. Regleringen är dock inte likalydande när det gäller de olika registren.

Registren över dna-profiler får enligt 5 kap. 1 § polisens brottsdatalag användas för att identifiera avlidna personer. Denna möjlighet infördes genom 2010 års polisdatalag. Upprinnelsen var att dåvarande Rikspolisstyrelsen hade påtalat att erfarenheterna från tsunamikatastrofen 2004 visade att det fanns ett behov av att använda registren även för att underlätta identifiering av avlidna personer som inte hade utsatts för brott

(Ds 2007:43 s. 282 f.). I förarbetena angav regeringen att behovet av att

skydda den personliga integriteten inte gör sig lika starkt gällande när det är fråga om personer som inte längre är i livet. Av propositionen framgår att Statens kriminaltekniska laboratorium (numera Nationellt forensiskt centrum, NFC) hade väckt frågan om registren över dna-profiler också borde få användas för andra än brottsbekämpande ändamål i syfte att identifiera okända personer som är i livet. Regeringen ansåg dock att det skulle kunna innebära en betydande utvidgning av användningen av registren och att en sådan förändring inte borde genomföras utan att den frågan utreddes närmare (prop. 2009/10:85 s. 232).

När det gäller fingeravtrycks- och signalementsregistren anges i stället att registren får användas för att underlätta identifiering av okända personer, se 5 kap. 11 § polisens brottsdatalag. Det gäller även om behandlingen inte sker för något brottsbekämpande ändamål. Som exempel på när fingeravtrycks- och signalementsregistren kan användas för att identifiera okända personer nämns i förarbetena till 1998 års polisdatalag identifiering av okända avlidna personer (prop. 1997/98:97 s. 172; jfr även prop. 2009/10:85 s. 232). Det ges inget exempel i förarbetena på i vilken situation registren kan användas för att identifiera okända personer som är i livet.

Även regleringen i 5 kap. 11 § polisens brottsdatalag syftar alltså i praktiken till identifiering av okända avlidna personer. Det har inte framkommit att registren faktiskt används för att identifiera okända personer som inte är avlidna och inte heller kan misstänktas för brott. Det finns därför inte för närvarande något skäl att låta biometriregistren få användas för att underlätta identifiering av okända personer som är i livet och som inte är misstänkta för brott. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att registren, i de fall behandlingen inte sker för något brottsbekämpande ändamål, endast ska få användas för att identifiera avlidna.

9.3Uppgifter i biometriregistren

Regeringens förslag: Biometriregistren ska få innehålla uppgifter om

• dna-profiler,
• fingeravtryck,
• fotografier,
• video,
• röst,
• handstil, och
• signalement.

Det ska i polisens brottsdatalag tas in en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om att biometriregistren får innehålla namn, personnummer och andra liknande uppgifter som behövs för att identifiera en registrerad person samt ärendeuppgifter.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Vad som ska krävas för registrering i de olika registren behandlas i avsnitt 9.4–9.6.

Signalement

Med signalement avses uppgifter som beskriver den registrerades utseende, till exempel beskrivningar av yttre kännetecken som kroppsbyggnad, ärr och tatueringar. Beskrivningar av signalement i text utgör inte biometriska underlag eller uppgifter. Beskrivningar av en persons utseende kan dock utgöra ett värdefullt komplement till fotografier, videoupptagning och andra biometriska underlag. Det är därför nödvändigt att även sådana uppgifter får behandlas i biometriregistren. Utöver sådana underlag som samlas in med stöd av 28 kap. rättegångsbalken bör därför även uppgifter om signalement fortsatt få registreras.

Andra uppgifter som får registreras

För att biometriregistren ska kunna användas på ett effektivt, säkert och ändamålsenligt sätt krävs att de innehåller vissa ytterligare uppgifter som möjliggör en korrekt identifiering. När det gäller registren över misstänkta och dömda måste namn, person- eller samordningsnummer eller andra liknande identitetsuppgifter få anges. I regel är det också nödvändigt att behandla uppgifter om misstankenummer, brottskod och andra ärendeuppgifter i registren.

Vilka uppgifter av detta slag som ska få behandlas i polisens biometriregister regleras lämpligen på lägre författningsnivå än lag. Det innebär att de bestämmelser som i dag finns i polisens brottsdatalag om uppgifter av detta slag tas bort och att det ska tas in en bestämmelse i lagen som upplyser om att regeringen eller den myndighet som regeringen föreskriver med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om vilka uppgifter av detta slag som registren får innehålla.

9.4Biometriregistret över misstänkta

9.4.1Uppgifter om skäligen misstänkta

Regeringens förslag: Biometriregistret över misstänkta ska få innehålla uppgifter om en person som är skäligen misstänkt för brott och har varit föremål för en upptagning av biometriska underlag enligt rättegångsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Säkerhets-och integritetsskyddsnämnden menar att det finns skäl att överväga en lagreglerad skyldighet för polisen att dokumentera grunden för varje registrering. Polismyndigheten framför att biometriska underlag från barn under 15 år som är föremål för en utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare bör få behandlas i biometriregistren medan Åklagarmyndigheten betonar vikten av att den frågan ses över i särskild ordning.

begränsad tid. Om misstankarna läggs ner, åtal inte väcks eller ogillas ska uppgifterna raderas ur registret (se avsnitt 9.9.1). En dna-profil som registreras får inte innehålla information om personliga egenskaper och provet som sådant ska förstöras senast sex månader efter att det togs (se avsnitt 9.8). Den inskränkning i den misstänktes fri-och rättigheter som registreringen innebär är därför är motiverad och går inte utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

Uppgifter om barn under 15 år ska inte få behandlas i biometriregistren

Fingeravtryck och fotografi som har tagits av någon som är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott får inte behandlas i fingeravtrycks-och signalementsregistren (5 kap. 12 § tredje stycket). På motsvarande sätt får inte utrednings-och dna-registret innehålla dna-profiler från någon som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder, eftersom dessa register endast får innehålla profiler från prov som har tagits med stöd av rättegångsbalken (5 kap. 2 och 4 §§ polisens brottsdatalag). Dna-profiler som tas från barn som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder får inte heller jämföras med uppgifter i registren över dna-profiler. Det följer av att en kroppsbesiktning enligt 36 a § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare endast får göras i syfte att klarlägga omständigheterna kring det aktuella brottet och av att ett prov för dna-analys inte får användas för andra ändamål än det för vilket det samlades in (5 kap. 8 § polisens brottsdatalag, jfr även s. 71).

Frågan, som tas upp av Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, om det finns ett behov av att utöka dagens möjligheter att samla in biometriska underlag från barn som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder och att behandla sådana uppgifter i polisens register ingår i uppdraget för Utredningen om tvångsmedel mot underåriga (Ju 2023:12). I avvaktan på den utredningen finns det inte skäl att ändra på den nuvarande ordningen. Förbudet mot att behandla uppgifter om barn som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder i polisens register bör dock regleras på samma sätt för dna-profiler som för fingeravtryck och fotografier. Mot den bakgrunden bör förbudet komma till direkt uttryck i polisens brottsdatalag.

9.4.2Upptagningar enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar

Regeringens förslag: Biometriregistret över misstänkta ska få innehålla uppgifter om fingeravtryck, fotografi och video som har tagits upp av en utlänning med stöd av 5 kap. 3 och 3 a §§ lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens lagförslag hänvisar inte till bestämmelsen om förnyad upptagning i 5 kap. 3 a § lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar.

Remissinstanserna: Migrationsverket efterfrågar ett förtydligande av om de fingeravtryck och fotografier som verket tar upp med stöd av 5 kap.

28 § lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar ska få registreras i polisens biometriregister. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar får fotografi och fingeravtryck tas av en utlänning under vissa förutsättningar (se avsnitt 6.6). En utlänning som har fotograferats eller lämnat fingeravtryck enligt den lagen får också videofilmas och ett nytt fingeravtryck eller fotografi får tas om utlänningen har förändrats till utseendet eller om det annars finns särskild anledning till det (5 a § fingeravtrycksförordningen). I avsnitt 6.6 föreslås att möjligheten att videofilma utlänningen, i likhet med vad som redan gäller för upptagning av fingeravtryck och fotografi, ska regleras i lag. Detsamma ska gälla möjligheten att ta upp nya biometriska underlag. Uppgifter om en person som har lämnat fingeravtryck enligt 5 kap. 3 § lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar får behandlas i fingeravtrycks- och signalementsregister (5 kap. 12 § första stycket 2 polisens brottsdatalag). Såväl fingeravtryck som fotografier får behandlas i registren ( s. 175). Sådana uppgifter behöver även i fortsättningen kunna behandlas i polisens register. Även en videoupptagning som gjorts med stöd av den lagen bör få behandlas i polisens register, liksom fingeravtryck, fotografi och video som tagits upp genom förnyad upptagning. Att identitetsuppgifter om en utlänning som utgör ett allvarligt säkerhetshot finns registrerade är av särskild vikt så att det inte finns någon risk för förväxling (jfr s. 175). Enligt regeringen framstår det som mest lämpligt att registreringen görs i biometriregistret över misstänkta. Det ska dock noteras att det inte är fråga om personer som är misstänkta för brott.

Regeringen konstaterar, mot bakgrund av vad Migrationsverket anför, att det följer av nuvarande lagstiftning att biometriska underlag som har tagits upp av Migrationsverket i ett ärende om en utlännings rätt att vistas i landet och som handläggs enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar, inte får registreras i polisens fingeravtrycks- och signalementsregister (jfr 5 kap. 12 § polisens brottsdatalag). Någon ändring i detta avseende är inte motiverad i nuläget.

9.5Biometriregistret över dömda

sådant fall föra över de registrerade uppgifterna till biometriregistret över dömda bör inte ställas upp. Regelverket bör därför utformas på så sätt att det medger att uppgifter förs över till biometriregistret över dömda när den misstänkte efter upptagning och registrering i registret över misstänkta lagförs för ett brott med fängelse i straffskalan. I dessa fall är det alltså den efterföljande domen eller strafföreläggandet som utgör grund för att behandla uppgifterna i registret. För att det ska vara möjligt att härleda registreringen och för att personer inte ska registreras eller finnas kvar i registret på felaktiga grunder måste uppgifter om de domar och beslut som ligger till grund för registreringen dokumenteras (se även avsnitt 9.4.1). Regeringen anser, även med beaktande av vad Säkerhets-och integritetsskyddsnämnden anför, att det inte heller beträffande biometriregistret över dömda finns skäl att i lag reglera en särskild skyldighet för polisen. Att den personuppgiftsansvarige ska säkerställa och kunna visa att behandlingen av personuppgifter är författningsenlig och att den registrerades rättigheter skyddas följer av brottsdatalagen (3 kap. 2 §).

Uppgifter som tagits upp under straffverkställighet

Av nya beslutade men ännu inte ikraftträdda bestämmelser i 5 kap. 12 § polisens brottsdatalag följer att uppgifter om en person som har lämnat fingeravtryck med stöd av 8 a § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll eller 8 kap. 7 a § fängelselagen får behandlas i fingeravtrycks- och signalementsregistret.

Regeringen föreslår i avsnitt 8 att upptagning från den som avtjänar ett fängelsestraff, utöver fingeravtryck, även ska omfatta dna-prov och ansiktsfotografi. Syftet med att samla in dessa underlag av den intagne är att uppgifterna ska registreras i polisens register. Biometriregistret över dömda bör därför även få innehålla uppgifter om en person som har varit föremål för åtgärd enligt 8 a § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll eller 8 kap. 7 a § fängelselagen.

Uppgifter om dömda i en annan medlemsstat inom EU

Enligt 5 kap. 13 § polisens brottsdatalag får i fingeravtrycks- och signalementsregister behandlas uppgifter om en person som har dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll (Ecris-beslutet). Uppgifterna får bara behandlas i registret om det för motsvarande gärning i Sverige är föreskrivet fängelse i ett år eller mer och den som uppgifterna avser vid tidpunkten för gärningen hade fyllt 15 år. Det har inte framkommit något behov av att ändra denna reglering. Det innebär att även sådana uppgifter bör få behandlas i biometriregistret över dömda.

9.6Biometriregistret över spår

person. Det har inte framkommit att dagens krav har lett till några särskilda problem i tillämpningen. Mot denna bakgrund anser regeringen inte, så som utredningen föreslår, att begreppet identifierbar bör ersättas med identifierad.

Upptagningar av fotografi och video

Möjligheten att utföra olika former av bildanalyser har utvecklats avsevärt under senare tid. Detta gäller inte minst nya metoder för ansiktsigenkänning. Sådan teknik används redan i dagsläget för att jämföra bilder på oidentifierade gärningsmän som fångats på bild eller film med registrerade fotografier som finns av misstänkta och dömda i signalementsregistret. Det finns också möjligheter att genom teknik för bildanalys göra biometriska analyser av till exempel händer, öron och ögats iris, blodkärl och rörelsemönster.

Genom att även tillåta att fotografier och videoupptagningar får registreras i spårregistret kan polisen använda ansiktsigenkänning och annan bildjämförelse för att på så sätt regelbundet och automatiserat utföra jämförande sökningar mot registrerade fotografier och videoupptagningar av misstänkta och dömda. Därigenom ökar möjligheterna att identifiera en misstänkt gärningsman. På så sätt kan det också upptäckas om samma oidentifierade person förekommer i flera olika utredningar, vilket kan leda till att fler brott kan klaras upp.

Regeringen föreslår därför att fotografier och videoupptagningar ska få registreras i spårregistret för att stärka polisens förmåga att utreda brott. Härigenom kommer dessa uppgifter att lagras på ett strukturerat sätt och kunna användas för jämförande sökningar för att identifiera personen som avsatt spåret. Uppgifterna ska raderas ur registret så snart spåret kan knytas till en viss person.

Röst och handstil

Regeringen föreslår i avsnitt 6.3.1 att röst- och handstilsprov ska få tas upp under en förundersökning med stöd av 28 kap. rättegångsbalken. Om ett sådant prov har tagits upp från någon som är skäligen misstänkt eller dömd för brott med fängelse i straffskalan ska provet också kunna registreras. Det kommer alltså framöver att finnas sådana uppgifter i biometriregistren över misstänkta och dömda som kan jämföras med ljudupptagningar och egenhändigt skrivna handlingar från oidentifierade personer i en brottsutredning. Det finns därför skäl att behandla uppgifter om röst och handstil även i spårregistret. Samlandet av spår från oidentifierade personer i sökbara register ökar möjligheterna att klara upp brott. Det är också effektivare än att spår i varje enskilt ärende ska sökas för sig mot uppgifter i biometriregistren över misstänkta och dömda.

Regeringen föreslår därför att även uppgifter om röst och handstil ska få registreras i spårregistret. En sådan ordning kommer att bidra till ökade möjligheter att klara upp brott. På samma sätt som för övriga spår ska uppgifterna raderas ur registret så snart spåret kan knytas till en viss person.

Behovet av att kunna registrera uppgifterna i spårregistret uppväger därför det integritetsintrång som åtgärden innebär.

9.6.2Jämförelse av uppgifter i spårregistret

Regeringens förslag: Uppgifter i biometriregistret över spår ska få jämföras med

• uppgifter om spår som inte kan härledas till en identifierbar person,
• uppgifter som finns i biometriregistret över dömda,
• uppgifter som kan härledas till en person som är skäligen misstänkt för brott, eller
• uppgifter om fingeravtryck, fotografier och video som tagits upp med stöd av 5 kap. 3 eller 3 a §§ lagen om särskild kontroll av vissa

utlänningar.

Uppgifter i biometriregistret över spår ska också få jämföras i andra fall om det är nödvändigt för att fullgöra en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt eller om det följer av en unionsrättsakt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens lagförslag hänvisar inte till 5 kap. 3 a § lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Skälen för regeringens förslag: Uppgifter i spårregistret får jämföras med dna-profiler som inte kan hänföras till en identifierbar person (5 kap.

6 § polisens brottsdatalag). Med detta avses att dna-profilen inte kan hänföras till en viss person, dvs. jämförelse får ske med andra spåranalyser (prop. 1997/98:97 s. 171). Sådana jämförelser sker i syfte att finna samband mellan olika brott. Uppgifter i spårregistret får också jämföras med uppgifter i dna-registret och med uppgifter som kan hänföras till en person som är skäligen misstänkt för brott. När det gäller skäligen misstänkta personer får jämförelse ske så snart en dna-analys har företagits under en förundersökning (prop. 1997/98:97 s. 171). Det krävs alltså inte att dna-profilen har registrerats i utredningsregistret för att jämförelse ska få ske. Dna-profiler i spårregistret får också jämföras i andra fall om det är nödvändigt för att fullgöra en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt efter riksdagens godkännande eller om det följer av en unionsrättsakt. En sådan unionsrättsakt är det s.k. Prümrådsbeslutet. Enligt detta ska andra staters oidentifierade dna-profiler automatiskt kunna jämföras med de dna-profiler som finns i det svenska spårregistret.

Motsvarande bestämmelser om hur uppgifter i spårdelen i fingeravtrycksregistret får jämföras finns inte i dag.

Enligt regeringen bör det framgå av regleringen hur uppgifter i biometriregistret över spår får användas. Regleringen bör lämpligen utformas med ledning av vad som i nuläget gäller för spårregistret över dna-profiler men utökas på så sätt att den omfattar samtliga uppgifter som ska få registreras i biometriregistret över spår. Det innebär att alla uppgifter i biometriregistret över spår kommer att få användas på samma sätt som dna-profiler i spårregistret används i dag.

ändring eller motivering (se s. 308).

När det gäller andra personer än skäligen misstänkta kan det konstateras att bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 8 § polisens brottsdatalag fyller samma syfte som bestämmelsen i 28 kap. 12 b § andra stycket rättegångsbalken, som innebär att analysresultatet av ett dna-prov inte får jämföras med de dna-profiler som finns registrerade i de register över dnaprofiler som förs enligt polisens brottsdatalag, eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet har tagits. Regeringen föreslår i avsnitt 6.5 att den bestämmelsen ska utgå och att skyddet för uppgifterna uteslutande i stället ska regleras i polisens brottsdatalag.

När det gäller bestämmelsens utformning bör till att börja med nuvarande begränsning till dna-prov tas bort. Skyddet i polisens brottsdatalag bör omfatta alla de uppgifter som kommer från biometriska underlag som har samlats in under en förundersökning från någon annan än den som är skäligen misstänkt för brott. Eftersom bestämmelsen i rättegångsbalken upphävs bör det av lagtexten framgå att uppgifterna inte får jämföras med uppgifter i polisens biometriregister. Detta innebär, i likhet med vad som i dag gäller för dna-prov, att endast sådan behandling som är nödvändig för brottsutredningen får göras. Tillämpningsområdet är inte begränsat till uppgifter som härstammar från underlag som tagits upp med stöd av 28 kap. rättegångsbalken utan omfattar även till exempel underlag som samlas in med stöd av samtycke.

För att undvika upprepad tvångsmedelsanvändning bör underlag som har tagits upp i utredningssyfte från den som är skäligen misstänkt för brott även få användas för registrering i biometriregistren, givet att förutsättningarna för registrering är uppfyllda. För att tydliggöra detta ska regleringen inte omfatta den som är skäligen misstänkt, eftersom det närmast skulle kunna uppfattas som ett hinder mot en sådan tillämpning. Den ändring som föreslås innebär inte ett försämrat skydd för den som är skäligen misstänkt för brott. Det följer redan av rättegångsbalken att ett underlag som samlas in från den som är skäligen misstänkt endast får användas för vissa angivna syften.

9.8Prov för dna-analys ska förstöras

Regeringens förslag: Ett dna-prov som har tagits med stöd av fängelselagen, lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll eller lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska förstöras senast sex månader efter att provet togs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Skälen för regeringens förslag: Ett prov för dna-analys som har tagits med stöd av 28 kap. rättegångsbalken eller på begäran av en annan stat ska förstöras senast sex månader efter det att provet togs (5 kap. 9 § polisens brottsdatalag). Att sådana prov ska förstöras motiveras av att det ur ett dnaprov är möjligt att analysera fram åtskilliga uppgifter om en person och

dennes egenskaper. Provet i sig innehåller alltså mer integritetskänslig information än själva dna-profilen (prop. 2005/06:29 s. 33).

För att säkerställa en enhetlig tillämpning bör motsvarande gälla när dna-prov tas med stöd av 36 a § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 8 kap. 7 a § fängelselagen eller 8 a § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Regeringen föreslår därför att det tas in bestämmelser i polisens brottsdatalag som anger att även dnaprov som tas med stöd av dessa lagar ska förstöras senast sex månader efter det att provet togs.

9.9Längsta tid för behandling

9.9.1Biometriregistren över misstänkta och dömda

Regeringens förslag: Uppgifter i biometriregistret över misstänkta ska inte få behandlas längre än tre månader efter det att uppgifterna om den misstanke som legat till grund för registreringen har gallrats ur misstankeregistret.

Uppgifter i biometriregistret över dömda ska inte få behandlas längre än tre månader efter det att uppgifterna om den dom, det beslut eller det strafföreläggande som har legat till grund för registreringen har gallrats ur belastningsregistret.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem.

9.9.3Övriga bestämmelser om längsta tid för behandling

Regeringens förslag: Längsta tid för behandling av uppgifter i biometriregistret över spår samt för behandling av uppgifter som behandlas för att fullgöra ett internationellt åtagande och uppgifter om personer som varit föremål för upptagning enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar ska motsvara vad som gäller för de nuvarande registren.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Biometriregistret över spår

Uppgifter om spår som inte kan härledas till en identifierbar person får enligt nuvarande 5 kap. 7 § tredje stycket och 15 § andra stycket polisens brottsdatalag som huvudregel inte behandlas i spårregistret och fingeravtrycksregistret längre än trettio år efter registreringen. För uppgifter om spår som hänför sig till brottsutredningar gällande sådana allvarliga brott som är undantagna från preskription enligt 35 kap. 2 § första stycket brottsbalken gäller i dag att uppgifterna ska raderas ur registren senast sjuttio år efter registreringen. Dessa tider framstår som ändamålsenliga och det har inte framkommit några skäl för ändring. Regeringen föreslår därför att samma tider ska gälla för uppgifter i biometriregistret över spår.

Internationella åtaganden

Uppgifter i fingeravtrycks- och signalementsregister som behandlas för att fullgöra ett internationellt åtagande får inte behandlas längre än vad som behövs för det ändamålet (5 kap. 16 § polisens brottsdatalag). Så kan till exempel vara fallet när en förfrågan från en annan stat har besvarats och det inte längre finns något behov av uppgiften (prop. 2009/10:85 s. 357). Dessa bestämmelser är ändamålsenliga. Regeringen föreslår därför att detsamma ska gälla för behandling av sådana uppgifter i biometriregistren.

Uppgifter om vissa utlänningar

Enligt 5 kap. 16 § andra stycket polisens brottsdatalag får uppgifter om personer som har lämnat fingeravtryck och fotografier med stöd av lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar inte behandlas i fingeravtrycks-och signalementsregistren längre än tio år efter det att utvisningsbeslutet verkställdes eller upphörde. Det innebär att om beslutet inte kan verkställas får uppgifterna fortsätta att behandlas. Bestämmelsen gäller även för ett beslut om utvisning som har meddelats före ikraftträdandet enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Bestämmelserna om längsta tid för behandling ändrades i samband med att lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar trädde i kraft (prop. 2021/22:131). Det finns inte skäl att nu göra en annan bedömning beträffande hur länge uppgifter om sådana utlänningar ska få behandlas. Denna tidsgräns bör

därför gälla även för behandling av uppgifter om sådana personer i biometriregistren.

9.9.4Arkivering

Regeringens förslag: Brottsdatalagens bestämmelser om arkivlagstiftningens företräde ska, i likhet med i dag, inte gälla vid tillämpningen av bestämmelserna om längsta tid för behandling av uppgifter i biometriregistren.

Det ska finnas en upplysningsbestämmelse i lag som anger att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om att uppgifter i biometriregistren, med undantag för dna-profiler, ska få behandlas för arkivändamål av allmänt intresse eller vetenskapliga, statistiska eller historiska ändamål under längre tid än vad som annars gäller.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens lagförslag omfattar inte uttryckligen uppgifter om avlidna.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Riksarkivet anser att det behöver förtydligas om regeringens rätt att meddela föreskrifter även gäller uppgifter om avlidna i biometriregistret.

Skälen för regeringens förslag: Enligt polisens brottsdatalag har arkivlagstiftningen inte företräde när bestämmelserna om längsta tid för behandling i registren är tillämpliga (5 kap. 7 samt 15 och 16 §§, jfr 2 kap.

17 § andra stycket brottsdatalagen). Det innebär att personuppgifter i dessa fall inte får behandlas automatiserat för arkivändamål. Utgångspunkten är alltså att all automatiserad behandling ska upphöra när den tid som anges i bestämmelserna om längsta tid för behandling har löpt ut och att uppgifterna då ska tas bort (prop. 2017:18:269 s. 308 f.). Denna ordning framstår som ändamålsenlig och bör gälla även för behandling av uppgifter i biometriregistren.

I 5 kap. 27 § 3 polisens brottsdatalag finns en upplysning om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer med stöd av den s.k. restkompetensen i 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om att uppgifter i fingeravtrycks- och signalementsregistren får behandlas för arkivändamål av allmänt intresse eller för vetenskapliga, statistiska eller historiska ändamål under en längre tid än vad som följer av bestämmelserna om längsta tid för behandling i registren. Regeringen har genom 20 § polisens brottsdataförordning bemyndigat Riksarkivet att meddela sådana föreskrifter.

Upplysningen i 5 kap. 27 § 3 polisens brottsdatalag omfattar i dag samtliga underlag som får registreras i fingeravtrycks- och signalementsregistren, dvs. fingeravtryck, fotografier, videoupptagningar och signalement av personer som misstänks för brott och som har varit föremål för åtgärder enligt 28 kap. 14 § rättegångsbalken. En likalydande bestämmelse bör föras in i det nya kapitlet. När regleringen ändras så att även röst- och handstilsprov omfattas kan föreskrifter alltså även ta sikte på sådana underlag. Även uppgifter om avlidna personer som behandlas i biometriregistren över misstänkta och dömda bör, i linje med vad

Riksarkivet påpekar, omfattas av bestämmelsen.

Bestämmelsen i 5 kap. 27 § 3 polisens brottsdatalag omfattar i dagsläget inte dna-profiler. Det föreslås ingen ändring i denna del.

9.10Direktåtkomst

Regeringens förslag: Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Kriminalvården ska få medges direktåtkomst till uppgifter i polisens biometriregister i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Dessa myndigheter, samt Migrationsverket, ska ha rätt att trots sekretess få ta del av uppgifter i biometriregistren.

Det ska tas in en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om omfattningen av direktåtkomsten och om behörighet och säkerhet vid direktåtkomst.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Kustbevakningen betonar att det är angeläget att myndigheten ges rättsligt stöd för att behandla biometriska uppgifter i myndighetetens brottsbekämpande verksamhet. Kustbevakningen efterlyser vidare ett klargörande i vad mån biometriska underlag kan utgöra utgångspunkt för en sökning i polisens register eller om en sådan sökning uteslutande får göras med alfanumeriska uppgifter.

av uppgifter trots sekretess. Bestämmelser som bryter sekretessen i detta fall finns i 35 kap. 10 § 4 och 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) samt i 2 kap. 9 och 10 §§ polisens brottsdatalag.

Enligt 2 kap. 9 § har Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen, trots sekretess enligt 21 kap. 3 § första stycket och 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen, rätt att ta del av uppgifter om huruvida personer förekommer i sådana register över dna-profiler som regleras i 5 kap., om den mottagande myndigheten behöver uppgifterna för ett syfte som anges i 1 kap. 2 § brottsdatalagen. Enligt 2 kap. 10 § har Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket, trots sekretess enligt samma bestämmelser, rätt att ta del av personuppgifter som behandlas i fingeravtrycks- och signalementsregister. Även Migrationsverket har rätt att ta del av personuppgifter som behandlas i fingeravtrycks- och signalementsregister, om verket behöver uppgifterna för att kontrollera fingeravtryck som tagits där. Eftersom regeringen föreslår att de befintliga registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ska ersättas av nya biometriregister behöver dessa bestämmelser ändras till att avse uppgifter i de nya registren och omfatta samtliga myndigheter som enligt nuvarande bestämmelser får ta del av uppgifter i de befintliga registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement. Eftersom även Kriminalvården ska kunna medges direktåtkomst till uppgifter registren behöver myndigheten läggas till. Eftersom rätten att få del av uppgifter förutsätter att den mottagande myndigheten behöver uppgifterna för ett syfte som anges i 1 kap. 2 § brottsdatalagen, samt för Migrationsverkets del, för att kontrollera fingeravtryck som verket har tagit behöver det inte närmare anges vilka uppgifter en viss myndighet får ta del av. Vid direktåtkomst kan möjligheten att ta del av uppgifter också begränsas av bestämmelser på lägre författningsnivå än lag.

Regeringens förslag: Uppgifter om dna och fingeravtryck som har samlats in från en avliden person vid en rättsmedicinsk undersökning eller en annan förrättning där Rättsmedicinalverket har medverkat vid en undersökning av kroppen ska få jämföras med uppgifter om dnaprofiler och fingeravtryck i biometriregistret över spår, om det pågår en förundersökning om brott som kan antas ha orsakat dödsfallet och jämförelsen är nödvändig för att utreda brottet.

Polisens brottsdatalag ska gälla i tillämpliga delar vid behandling av uppgifter om avlidna personer i biometriregistret över spår.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Rättsmedicinalverket anser att det mot bakgrund av den senaste tidens brottsutveckling finns skäl att överväga om biometriska uppgifter från avlidna ska få registreras. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Rättsmedicinska undersökningar

När en person avlider och dödsfallet har inträffat under sådana omständigheter att det inte skäligen kan bortses från möjligheten att dödsfallet har samband med ett brott, får en rättsmedicinsk undersökning göras av den avlidne (13 § lagen [1995:832] om obduktion m.m.). En rättsmedicinsk undersökning får också göras om det behövs för att fastställa en avlidens identitet (15 §). Sådana undersökningar utförs av Rättsmedicinalverket.

Rättsmedicinalverket kan också bistå polisen redan på brottsplatsen. Vid en sådan förrättning kan till exempel fingeravtryck och dna-prov tas av den avlidne.

10Behandling av uppgifter om avlidna brottsoffer

Enligt brottsdatalagen är uppgifter om avlidna personer inte personuppgifter (1 kap. 6 §). Eftersom polisens brottsdatalag endast ska tillämpas när behöriga myndigheter behandlar personuppgifter omfattar lagens reglering inte uppgifter om avlidna (1 kap. 1 §). I förarbetena till lagstiftningen anges som skäl till detta att regeringen ansett att begreppet personuppgift ska ha samma betydelse i brottsdatalagen som i dataskyddsförordningen och att det därför bör framgå av definitionen att den inte omfattar uppgifter om avlidna personer (prop. 2017/18:232 s. 88). Dna-profiler och fingeravtryck som härstammar från avlidna brottsoffer får inte registreras i polisens register över dna-profiler och fingeravtryck. Detta följer motsatsvis av de bestämmelser i polisens brottsdatalag som reglerar vilka uppgifter som får registreras i polisens register. Dagens spårregister med dna-profiler får innehålla dna-profiler som har tagits fram under utredning av brott och som inte kan härledas till en identifierbar person (5 kap. 5 §). Motsvarande gäller för spårdelen i polisens fingeravtrycksregister (5 kap. 12 §). Detta innebär att endast uppgifter som härstammar från spår får registreras och inte uppgifter som tagits fram ur underlag som har tagits från en person, oavsett om denne är identifierad eller inte. Detsamma föreslås att gälla för registrering i det nya biometriregistret över spår (se avsnitt 9.6.1).

Dna-profiler från avlidna brottsoffer får inte heller jämföras med uppgifter som är registrerade i det nuvarande spårregistret. Det framgår av

5 kap. 6 § polisens brottsdatalag som uttömmande reglerar i vilka fall dnaprofiler får jämföras med uppgifter i spårregistret. Innebörden av första punkten i den paragrafen är att resultatet av andra spåranalyser får jämföras med registrerade uppgifter (prop. 1997/98:97 s. 171). Det innebär att prov som tagits från en avliden person inte får jämföras med uppgifter i registret oavsett om denne är identifierad eller inte. Motsvarande ska gälla för biometriregistret över spår (se avsnitt 9.6.2).

Ilagen (2020:421) om Rättsmedicinalverkets behandling av personuppgifter finns bestämmelser som gäller vid behandling av uppgifter om avlidna personer i verkets verksamhet. Av 1 kap. 7 § följer bland annat att den lagen, samt brottsdatalagen, i tillämpliga delar ska gälla även vid behandling av uppgifter om avlidna i myndighetens verksamhet.

Uppgifter om avlidna brottsoffer bör inte få registreras

Biometriregistret över spår föreslås få innehålla uppgifter om spår som inte kan härledas till en identifierbar person. Registrering av biometriska uppgifter från ett brottsoffer som är avliden kan förvisso öka polisens möjligheter att klara upp brottet mot den avlidne. Det bör dock beaktas att biometriska uppgifter om levande brottsoffer inte får registreras i polisens biometriregister. Även om biometriska uppgifter från avlidna personer inte utgör personuppgifter som skyddas av dataskyddsregleringen, är uppgifterna integritetskänsliga. Det innebär att registrering av sådana uppgifter bara kan tillåtas om det finns ett så starkt behov att det kan anses proportionerligt.

Rättsmedicinalverket menar att det förhållandet att uppgifter om avlidna brottsoffer inte får registreras i praktiken innebär att det kan bli svårt att koppla nya brott till gamla, om man inte aktivt jämför biometriska data i enskilda fall. Rättsmedicinalverket anser därför att det kan finnas anledning att ytterligare överväga om man bör öppna för denna möjlighet. Enligt regeringen har det dock inte framkommit tillräckligt starka skäl för att tillåta registrering av uppgifter om avlidna brottsoffer i spårregistret. Det beror på att det skulle förutsätta att uppgifter som inte avser spår börjar hållas i registret och att uppgifter om den avlidne regelbundet och automatiserat skulle jämföras med uppgifter om spår från brottsplatser. Behandling skulle därmed ske i ett betydligt vidare syfte än att utreda brott mot den avlidne.

då mer eller mindre starkt tala för att den avlidne har begått ett brott. Det finns i ett sådant fall enligt svensk rätt inget hinder för polisen att använda dessa uppgifter. Att så kan ske förtar inte behovet av att i enskilda fall, och under tiden en förundersökning om brottet mot den avlidne pågår, tillåta jämförelser av den avlidnes fingeravtryck och dna-profil med uppgifter i spårregistret när det är nödvändigt för att utreda brottet mot den avlidne. Det är därför regeringens bedömning att förslaget är proportionerligt i förhållande till de integritetsaspekter som bör beaktas vid behandling av uppgifter om avlidna personer.

Tillämpningsområdet för polisens brottsdatalag

Uppgifter om avlidna är inte personuppgifter enligt brottsdatalagen. Behandlingen av sådana uppgifter omfattas därför inte heller av polisens brottsdatalag. Eftersom fingeravtryck och dna-profiler från avlidna brottsoffer föreslås få jämföras med uppgifter i spårregistret i vissa fall och då det i polisens brottsdatalag ska framgå under vilka förutsättningar det får ske, behöver det framgå av lagen att denna behandling omfattas av lagens tillämpningsområde. En bestämmelse som anger att lagen gäller i tillämpliga delar när Polismyndigheten behandlar uppgifter om avlidna personer i spårregistret bör därför tas in i lagen. Eftersom det är fråga om behandling för forensiska ändamål och behandling av uppgifter i biometriregister styrs behandlingen av 5 och 6 kap. polisens brottsdatalag (se 1 kap. 7 §).

10.2Jämförelser ska utföras av Nationellt forensiskt centrum på begäran av brottsutredande myndigheter

Regeringens bedömning: Jämförelser av fingeravtryck och dnaprofiler från avlidna med uppgifter i spårregistret bör utföras av Nationellt forensiskt centrum (NFC). Det finns redan stöd för NFC att utföra jämförelser med uppgifter i spårregistret åt Polismyndigheten och åt andra brottsutredande myndigheter. Någon ny ändamålsbestämmelse behövs därför inte.

brottsdatalag. Där framgår det också att NFC får behandla personuppgifter om det behövs för att utföra forensiska analyser, undersökningar eller jämförelser åt den egna myndigheten eller åt Säkerhetspolisen,

Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket eller allmän domstol. I begreppet utföra jämförelser innefattas jämförelser med uppgifter i polisens register över dna-profiler, fingeravtryck och signalement (jfr s. 128). Regeringen föreslår inga ändringar i detta avseende. Det krävs alltså ingen ny ändamålsbestämmelse för att NFC ska kunna utföra jämförelser av fingeravtryck och dna-profiler från avlidna personer med sådana uppgifter i spårregistret.

Det saknar betydelse vilken brottsutredande myndighet som ansvarar för förundersökningen för att en jämförelse av NFC ska kunna göras. Det som avgör om en jämförelse får göras är att brottet är ett sådant brott som omfattas av regleringen och att övriga förutsättningar är uppfyllda. I praktiken innebär detta att NFC kommer att kunna utföra jämförelser på begäran av den egna myndigheten, Åklagarmyndigheten och Säkerhetspolisen.

11Biometriska jämförelser i register som inte förs i brottsbekämpande syfte

11.1Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier

får behandlas i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier (14 § andra stycket och 17 § tredje stycket).

Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får medges direktåtkomst till personuppgifter som behandlas hos Migrationsverket (19 §). När det gäller uppgifter i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier är Polismyndighetens direktåtkomst begränsad till de personuppgifter som myndigheten behöver för vissa ändamål, bland annat ärenden om avvisning och utvisning samt vid inre utlänningskontroll (9 § utlänningsdataförordningen [2016:30]).

En uppgift i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier ska gallras när den registrerade blir svensk medborgare (3 § utlänningsdataförordningen). I andra fall ska uppgiften gallras senast tio år efter det att den registrerades. En uppgift som tas för att varken utlänningens identitet eller rätt att vistas i Sverige kan klarläggas vid en inre utlänningskontroll ska dock gallras senast sex år efter det att uppgiften registrerades, om inte den registrerade blir svensk medborgare innan dess.

Migrationsverket för i nuläget inget särskilt register över fotografier. Fotografierna finns i stället i den centrala utlänningsdatabasen och är tillgängliga genom myndighetens olika ärendehanteringssystem. Fotografierna är inte sökbara i dagsläget. Åtkomst till ett visst fotografi kan fås genom att personens ärende tas fram i handläggningssystemen. En grupp fotografier kan också tas fram baserat på alfanumeriska uppgifter som till exempel registreringstid, kön eller nationalitet.

Migrationsverkets register över fingeravtryck förvaltas av Polismyndigheten efter en särskild överenskommelse mellan Migrationsverket och Polismyndigheten. Överenskommelsen innebär att det endast är Polismyndigheten (i praktiken ett fåtal personer på NFC) som har tillgång till fingeravtrycken i registret.

ansiktsbilder från en okänd person som misstänks för brott. Det skulle på det sättet bli möjligt att i vissa fall identifiera och lagföra även personer som inte förekommer i polisens biometriregister. Migrationsverkets register över fingeravtryck innehåller ett mycket stort antal fingeravtryck. Biometriska jämförelser i Migrationsverkets register skulle alltså på ett väsentligt sätt öka polisens och andra brottsbekämpande myndigheters förutsättningar att identifiera den som har begått ett brott i de fall det finns anledning att anta att den misstänkte förekommer i verkets register. Detta talar starkt för att biometriska jämförelser med uppgifter i Migrationsverkets register bör få göras. Samtidigt måste varje nytt verktyg som de brottsbekämpande myndigheterna ges vara förenligt med grundläggande fri- och rättigheter för att kunna tillåtas. Förslaget måste därför utformas efter noggranna avvägningar utifrån behovet av en effektiv brottsbekämpning och proportionalitet. Förslaget måste också vara förenligt med dataskyddslagstiftningen.

Det framgår av utredningen att det förekommer att Migrationsverkets fingeravtrycksregister redan i dag används för biometriska jämförelser i brottsutredande syfte. Sådana sökningar sker då efter att Migrationsverket fattat ett beslut i det enskilda fallet. Även om metoden alltså används i viss utsträckning finns det enligt regeringen ett behov av en tydligare rättslig reglering. Detsamma gäller för fotografier i verkets register. På så sätt kan lagstiftaren bedöma under vilka förutsättningar metoden ska tillåtas, till exempel genom krav på att den endast får användas vid brottslighet av allvarligare slag. Det underlättar för myndigheterna men stärker också skyddet för den personliga integriteten.

Biometriska jämförelser kan tillåtas enligt dataskyddsregelverket vid utredning om allvarliga brott

När uppgifter som samlats in inom ramen för Migrationsverkets verksamhet behandlas för brottsbekämpande ändamål faller behandlingen inom dataskyddsdirektivets och brottsdatalagens tillämpningsområde. Detta innebär att biometriska uppgifter endast får behandlas om det är särskilt föreskrivet och absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen (2 kap. 12 § brottsdatalagen och 6 kap. 4 § polisens brottsdatalag, jfr artikel 10 i dataskyddsdirektivet).

Brottsdatalagen och de tillhörande registerlagstiftningarna innehåller ingen reglering som specifikt tar sikte på användandet av fingeravtrycks- och ansiktsigenkänning i brottsbekämpningen, utan användandet av sådan teknik regleras av de generella bestämmelserna om dataskydd och hur biometriska uppgifter får behandlas. Integritetsskyddsmyndigheten har i ett samrådsyttrande ansett att Polismyndigheten har ett berättigat intresse av att använda programvara för ansiktsigenkänning mot signalementsregistret (dnr DI-2019-10508). Här är det fråga om huruvida sådan teknik bör tillåtas i register som primärt inte förs för brottsbekämpande ändamål. Eftersom det handlar om integritetskänsliga sökningar i myndighetsregister som innehåller fingeravtryck och ansiktsbilder av ett stort antal personer som varken är misstänkta eller dömda för brott bör jämförelser endast få göras inom tydliga ramar som anges i lag. En sådan personuppgiftsbehandling bör alltså inte enbart stödja sig på den grunden att

Polismyndigheten får behandla biometriska uppgifter om det är absolut

11.1.2Brott som ska kunna föranleda jämförelse ....

jämförelser med de uppgifter som behandlas hos Skatteverket i sådana ärenden (Utökade befogenheter för Skatteverket inom brottsbekämpning och folkbokföring, dir. 2023:134).

Särskilt om det internationella straffrättsliga samarbetet

Svea hovrätt framhåller att förslaget om att tillåta biometriska jämförelser i myndighetsregister som inte förs för brottsbekämpande ändamål kan påverka det internationella straffrättsliga samarbetet och att detta i första hand gäller det samarbete som sker inom EU med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EIO-direktivet). Enligt Svea hovrätt kan förslagen få till följd att en utländsk åklagare eller domstol kan begära att svensk åklagare företar sådana åtgärder i ärenden som rör relativt bagatellartad brottslighet.

Regeringen kan för sin del konstatera att frågor om att utföra en jämförelse kan komma att aktualiseras i det internationella straffrättsliga samarbetet. När det gäller en europeisk utredningsorder kan det konstateras att en sådan endast får utfärdas om den eller de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern kunde ha begärts under samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende. Detta följer av artikel 6 i EIO-direktivet. Det är alltså endast tillåtet för en annan medlemsstat att begära en biometrisk jämförelse med uppgifter i de register över fingeravtryck och fotografier som förs av svenska Migrationsverket om en sådan jämförelse är tillåten i motsvarande register i den utfärdade staten och under samma förutsättningar som gäller där. Dessutom krävs enligt samma artikel att utfärdandet av utredningsordern är nödvändigt och proportionellt med avseende på det inhemska förfarandet och med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter. Den utfärdande myndigheten ska i varje enskilt ärende göra en bedömning av om dessa villkor är uppfyllda. Om en verkställande myndighet har skäl att tro att villkoren i dessa avseenden inte har uppfyllts får den samråda med den utfärdande myndigheten om vikten av att verkställa utredningsordern. Efter samrådet får den utfärdande myndigheten besluta att återkalla utredningsordern. Det är i detta sammanhang också av betydelse att det av EU:s dataskyddsregelverk dessutom följer att biometriska uppgifter endast får behandlas om det är absolut nödvändigt.

Regeringen anser mot denna bakgrund inte att det finns skäl att hysa farhågor om att biometriska jämförelser kommer att utföras vid bagatellartad brottslighet inom ramen för en europeisk utredningsorder.

11.1.2Brott som ska kunna föranleda jämförelse

Regeringens förslag: Automatiserad ansikts- och fingeravtrycksjämförelse ska få användas för att jämföra ansiktsbilder och fingeravtryck från en brottsutredning med ansiktsbilder och fingeravtryck i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier vid förundersökning om

1.ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

en straffvärdeventil möjliggörs att biometriska jämförelser i Migrationsverkets register kan göras vid misstanke om ett allvarligt brott där straffvärdet för det enskilda brottet är högt, även om straffskalan börjar på en lägre nivå än två år och det inte är fråga om ett sådant samhällsfarligt brott som ska omfattas av den särskilda brottskatalog som föreslås. Regeringen anser i likhet med utredningen att det är rimligt att gränsen dras vid en gärning som har ett straffvärde som kan antas överstiga fängelse i två år. Det innebär att det kommer att krävas en bedömning av straffvärdet i det enskilda fallet för att jämförelse ska få ske. På så sätt kan det, beroende på straffvärdet i det enskilda fallet, vara möjligt att göra jämförelser vid exempelvis grov stöld och rån, utredningar där det typiskt sett kan förekomma bilder av den misstänkte från en övervakningskamera eller liknande.

Det är straffvärdet för ett enskilt brott som ska uppgå till minst två år för att jämförelse ska få ske. Straffvärdehöjande eller straffvärdelindrande omständigheter ska beaktas i den mån de är kända. Det bör inte vara tillåtet att göra en jämförelse baserat på flerfaldig brottslighet som tillsammans når upp till ett straffvärde om minst två år.

Brott som omfattas av sökningar i CIR

Som framgår ovan finns det en möjlighet för nationella brottsbekämpande myndigheter att använda vissa europeiska informationssystem för att söka efter oidentifierade gärningsmän vid terroristbrott och annan grov brottslighet. Genom sökningar i EU:s gemensamma databas för identitetsuppgifter, CIR, kommer brottsbekämpande myndigheter att få tillgång till uppgifter som lagras i bland annat in- och utresesystemet, VIS och Eurodac. CIR ska tas i drift den dag som kommissionen fastställer. Sökningar i CIR ska under vissa angivna förutsättningar få göras vid utredning om terroristbrott eller andra grova brott. Med terroristbrott avses ett brott enligt nationell rätt som motsvarar eller är likvärdigt med ett av de brott som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism. Med grovt brott avses ett brott som motsvarar eller är likvärdigt med något av de brott som avses i artikel 2.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF om europeisk arresteringsorder om det enligt nationell rätt kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd under en maximal tidsperiod på minst tre år. Regeringen delar utredningens bedömning om att en biometrisk jämförelse med uppgifter i Migrationsverkets register även bör få göras vid ett sådant brott som kan föranleda en sökning i CIR enligt artikel 22 i interoperabilitetsförordningarna. Detta bör åstadkommas genom en hänvisning till den brottskatalog som gäller enligt förordningarna. Hänvisningen bör vara dynamisk, dvs. avse respektive förordning i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Det bör av regleringen uttryckligen ställas ett krav på att det pågår en förundersökning om ett sådant brott för att en jämförelse ska få göras. Det innebär att jämförelser även får göras vid en förundersökning om till exempel korruption, penningtvätt och bedrägeri beroende på hur gärningen rubriceras enligt svensk rätt.

Fingeravtryck och fotografier av barn som misstänks för att ha begått brott efter att ha fyllt 15 år får registreras i polisens fingeravtrycks- och signalementsregister under samma förutsättningar som gäller för vuxna.

Motsvarande ska enligt regeringens förslag gälla för registrering i de nya biometriregistren (se avsnitt 6.3.5.). För den som är straffmyndig finns alltså ingen särreglering i detta avseende. Regeringen anser mot denna bakgrund att det är rimligt att fingeravtryck och ansiktsbilder av oidentifierade misstänkta gärningsmän ska få jämföras med fingeravtryck och fotografier av barn som har fyllt 15 år och vars uppgifter finns i Migrationsverkets register. Detta gäller i synnerhet som allt fler barn och unga involveras i kriminella nätverk och begår grova brott. Det är ett samhällsintresse av mycket stor vikt att även dessa brott klaras upp och att gärningsmannen kan lagföras. Regeringen anser att detta intresse väger upp den integritetskränkning som det innebär att få sitt fotografi eller sina fingeravtryck jämförda med ansiktsbilder eller fingeravtryck av oidentifierade gärningsmän, även med beaktande av det särskilda skydd för barn som rättigheterna i barnkonventionen ställer upp. Att Migrationsverkets register i större utsträckning än i dag ska få användas kan också minska incitamenten för personer inom kriminella nätverk att utnyttja barn till att begå brott och därmed skydda barn mot att utnyttjas på detta sätt.

Den personkrets som berörs av jämförelsen ska begränsas så långt det är möjligt

Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier förs inte primärt i ett brottsbekämpande syfte. När det nu föreslås att ansiktsbilder och fingeravtryck i registren ska få användas för biometriska jämförelser för att utreda brott är det därför angeläget att polisen inte behandlar fler personuppgifter än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Det innebär att jämförelsen alltid ska begränsas utifrån relevanta sökkriterier när det är möjligt. Med hänsyn till vad som är känt om den misstänkte gärningsmannen kan det till exempel ofta vara motiverat att avgränsa jämförelsen utifrån ålder eller kön. På så sätt begränsas de personuppgifter som behandlas i Migrationsverkets register i brottsutredande syfte. Att inte fler personuppgifter än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen får behandlas följer redan av 2 kap. 8 § brottsdatalagen och av kravet på att biometriska uppgifter bara får behandlas om det är absolut nödvändigt. Frågan behöver därför inte regleras särskilt.

Regeringen anser, i likhet med Lunds universitet (Juridiska fakultets-styrelsen), att frågan om vem som fattar beslut om åtgärden bör anges i lag.

Dokumentation

Att användningen av metoden ska dokumenteras i förundersökningsprotokollet följer av 20 och 22 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948). Därutöver behöver Polismyndigheten säkerställa att det finns dokumentation över personuppgiftsbehandlingen, för att på så sätt kunna visa att behandlingen av personuppgifter är författningsenlig och att den registrerades rättigheter skyddas (jfr 3 kap. 2 § brottsdatalagen). Detta är, vilket Integritetsskyddsmyndigheten och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden framhåller, nödvändigt för att det i efterhand ska kunna kontrolleras i vilken utsträckning metoden har använts och om de rättsliga förutsättningarna har varit uppfyllda. Regeringen anser att de bestämmelser som finns i dataskyddsregelverket är tillräckliga och att en dokumentationsskyldighet inte behöver regleras särskilt.

Regeringen anser i likhet med Integritetsskyddsmyndigheten att en författningsreglerad årlig rapporteringsskyldighet inte är nödvändig.

användas som bevisning i domstol. Mot denna bakgrund bör biometriska jämförelser med ansiktsbilder och fingeravtryck i Migrationsverkets register lämpligen göras av NFC. Den omständigheten att det är Migrationsverket som är personuppgiftsansvarig för registren hindrar inte en sådan ordning.

Det är Polismyndigheten som ska se till att de personer vid NFC som ges behörighet att utföra biometriska jämförelser i registren endast ges åtkomst till sådana uppgifter som behövs för att jämförelsen ska kunna genomföras samt att vidta andra lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda de personuppgifter som behandlas. Detta följer av de krav som dataskyddsregleringen ställer på den som behandlar personuppgifter (se 3 kap. brottsdatalagen).

Regeringen föreslår i avsnitt 11.1.4 att biometriska jämförelser med uppgifter i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier ska beslutas av åklagaren. Beslutet är en förutsättning för att NFC ska få göra jämförelsen. Ett sådant beslut kan fattas oberoende av vilken brottsutredande myndighet som förundersökningen hör till. Det bör när det gäller förundersökningar som bedrivs inom ramen för Säkerhetspolisens verksamhet poängteras att NFC inte övertar en arbetsuppgift på så sätt att lagen om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter blir tillämplig när Säkerhetspolisen begär att en jämförelse med uppgifter i Migrationsverkets register ska göras (se 1 kap. 2 § andra stycket den lagen). Det är här fråga om en särskild typ av forensisk verksamhet som NFC har till uppgift att utföra med stöd av polisens brottsdatalag. Det finns därför inte skäl att införa bestämmelser som reglerar användandet av metoden i säkerhetspolisens datalag.

En jämförelse ska alltid åtföljas av en manuell forensisk analys

Det är av stor vikt att personuppgifterna behandlas på ett sådant sätt att risken för diskriminering och felaktig identifiering minimeras. Mot den bakgrunden behöver resultatet av en automatiserad jämförelse alltid följas upp av NFC genom manuella forensiska analyser innan mer ingripande utredningsåtgärder vidtas mot en enskild. Denna bedömning har även utredningen gjort. Regeringen anser dock att kravet på att en automatiserad jämförelse alltid ska åtföljas av manuella analyser uttryckligen bör anges i författning. Detta kan dock regleras på lägre författningsnivå än lag.

En ny ändamålsbestämmelse

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det är mest lämpligt att placera bestämmelserna som anger förutsättningarna för när en biometrisk jämförelse får göras med uppgifter i Migrationsverkets register i polisens brottsdatalag. Regeringen föreslår därför att bestämmelserna ska tas in i ett nytt kapitel i den lagen och att det av lagen ska framgå att det är fråga om forensisk verksamhet.

NFC får behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att bland annat utreda brott (2 kap. 1 § brottsdatalagen). Biometriska uppgifter får behandlas om det är absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen (6 kap. 4 § polisens brottsdatalag). Det finns alltså rättslig grund för NFC att utföra biometriska jämförelser. För att behandlingen ska vara tillåten

krävs dock också att något av de särskilda ändamål som anges i 6 kap. 1 § polisens brottsdatalag är uppfyllda.

Enligt 6 kap. 1 § 2 får NFC utföra forensiska analyser, undersökningar eller jämförelser åt den egna myndigheten, Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket eller allmän domstol. Detta innebär att NFC till exempel kan göra forensiska analyser och undersökningar av bilder och fingeravtryck i en brottsutredning. Jämförelser med fingeravtrycks- och ansiktsigenkänningsteknik i polisens nuvarande fingeravtrycks- och signalementsregister kan alltså ske med stöd av denna bestämmelse och detsamma kommer att gälla för sådana jämförelser i biometriregistren. Det kan ifrågasättas om bestämmelsen också ger stöd för att NFC utför jämförelser i myndighetsregister som förs i annat syfte än att utreda brott. Regeringen anser att det bör tas in en ny ändamålsbestämmelse i 6 kap. 1 § polisens brottsdatalag som klargör att det finns ett sådant stöd.

11.1.6Något sökförbud ska inte gälla

Regeringens förslag: Biometriska jämförelser ska kunna göras i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier i syfte att få fram ett urval av personer grundat på biometriska uppgifter. Ett undantag från sökförbudet i brottsdatalagen ska därför införas i polisens brottsdatalag som möjliggör detta.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 14 § brottsdatalagen är det förbjudet att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter. Sökförbudet utgår från syftet med sökningen. Om syftet inte är att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter är sökningen tillåten, även om känsliga personuppgifter används vid sökningen (prop. 2017/18:269 s. 172).

I polisens brottsdatalag finns, för den forensiska verksamheten, ett undantag från sökförbudet för sökningar som görs i syfte att få fram ett urval av personer baserat på biometriska eller genetiska uppgifter. Undantaget är dock begränsat till sökningar i polisens register över dnaprofiler, fingeravtryck och signalement (6 kap. 5 §). Motsvarande ska enligt regeringens förslag gälla för biometriregistren. Frågan är om det behövs ett motsvarande undantag från sökförbudet för att möjliggöra biometriska jämförelser i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier.

Syftet med den biometriska jämförelsen är att få fram en lista över registrerade personer som potentiellt kan vara den person som har avsatt fingeravtrycket eller som förekommer på spårbilden. Den automatiserade jämförelsen baseras på biometriska uppgifter. Regeringen anser att behandlingen träffas av brottsdatalagens förbud mot att göra sökningar för att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter. För att möjliggöra biometriska jämförelser i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier bör därför ett nytt undantag från sökförbudet tas in i polisens brottsdatalag.

11.1.7Vissa följdändringar i utlänningsdatalagen ...

Det kan konstateras att det även enligt 17 § utlänningsdatalagen är förbjudet att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter. Förbudet hindrar dock inte att känsliga personuppgifter behandlas i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier. Det innebär att förbudet inte hindrar nödvändiga sökningar i registren (prop. 2017/18:254 s. 38 och 63). Det finns alltså inte något behov av att införa ytterligare undantag i utlänningsdatalagen från sökförbudet för att Polismyndigheten ska kunna göra biometriska jämförelser i Migrationsverkets register.

Det kan noteras att polisen och andra brottsutredande myndigheter använder teknik för automatiserad jämförelse, som ansiktsigenkänningsteknik, även i andra sammanhang under en brottsutredning, exempelvis för att eftersöka om samma person förekommer på flera olika ställen i ett bildmaterial. Sådan användning utgör en normal behandling av biometriska uppgifter som är tillåten om den är absolut nödvändig och berörs inte av förslaget.

11.1.7Vissa följdändringar i utlänningsdatalagen

Regeringens förslag: Det ska framgå av utlänningsdatalagen att uppgifter om fingeravtryck och fotografier i Migrationsverkets register över sådana uppgifter även ska få användas om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren med stöd av den nya regleringen i polisens brottsdatalag.

Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i utlänningsdatalagen ska kompletteras på så sätt att Migrationsverket ska åläggas att på begäran av Polismyndigheten lämna ut uppgifter som finns i verkets register över fingeravtryck och fotografier för att Polismyndigheten ska kunna göra biometriska jämförelser med oidentifierade fingeravtryck och ansiktsbilder från brottsutredningar i enlighet med polisens brottsdatalag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Migrationsverket anger att förslaget ger tillräckligt stöd för att polisen ska kunna utföra biometriska jämförelser i Migrationsverkets register.

Skälen för regeringens förslag

Registren ska få användas för nya ändamål

Enligt utlänningsdatalagen är det tillåtet att behandla personuppgifter när det är nödvändigt för att tillhandahålla information till en annan myndighet om uppgifterna lämnas med stöd av lag eller förordning (13 § första stycket 2). Eftersom det ska följa av polisens brottsdatalag att Polismyndigheten får använda Migrationsverkets register för att göra biometriska jämförelser vid förundersökning i vissa fall, anser regeringen att behandlingen omfattas av detta ändamål. Det krävs därför inte något tillägg i bestämmelserna om tillåtna sekundära ändamål enligt utlänningsdatalagen för att möjliggöra behandlingen.

Däremot krävs att det görs ett tillägg i 15 § utlänningsdatalagen. Enligt den paragrafen får Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier endast användas för vissa angivna ändamål. För att Polismyndigheten, genom NFC, ska kunna göra biometriska jämförelser med fingeravtryck och ansiktsbilder av oidentifierade gärningsmän med fingeravtryck och fotografier i registren behöver paragrafen ändras och utökas till att även omfatta detta ändamål.

Uppgiftsskyldighet och direktåtkomst

I utlänningsdatalagen finns bestämmelser som medger att Polismyndigheten ges direktåtkomst till och har rätt att ta del av uppgifter som behandlas i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier för vissa angivna ändamål (19 och 20 §§). Genom Polismyndighetens rätt att ta del av uppgifterna uppkommer en sådan uppgiftsskyldighet som enligt 10 kap. 28 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen bryter den sekretess som kan gälla för uppgifterna hos Migrationsverket. För att möjliggöra att Polismyndigheten ska kunna göra biometriska jämförelser med oidentifierade fingeravtryck och ansiktsbilder från brottsutredningar i enlighet med de nya bestämmelser som regeringen nu föreslår i polisens brottsdatalag behöver bestämmelserna om uppgiftsskyldighet kompletteras till att även omfatta detta ändamål. Detta bör göras genom ett tillägg i 20 § utlänningsdatalagen.

11.2Tullverket ska kunna medges direktåtkomst till körkortsfotografier

Regeringens förslag: En personuppgift i form av en fotografisk bild av en enskild som behandlas i Transportstyrelsens verksamhet som rör behörigheter ska även få behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla en uppgift som behövs i Tullverkets brottsbekämpande och lagförande verksamhet.

Regeringens bedömning: Det finns i nuläget inte förutsättningar för att införa bestämmelser om biometriska jämförelser i vägtrafikregistret.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det och delar bedömningen eller invänder inte mot den. Tullverket framhåller att förslaget kommer att underlätta myndighetens arbete i de fall det anses nödvändigt att få tillgång till körkortsfotografier för att identifiera misstänkta och andra personer i en utredning. Polismyndigheten och Tullverket anser att det finns ett behov av att kunna göra biometriska jämförelser även i vägtrafikregistret.

het. Uppgifterna kommer att omfattas av samma sekretesskydd hos Tull-verket som hos de myndigheter – Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kustbevakningen – som redan har rätt att ta del av fotografier i registret (jfr s. 108 f.).

Regeringen föreslår mot denna bakgrund att personuppgifter som får behandlas för att det är nödvändigt för att hantera frågor om behörighet att föra ett fordon även ska få behandlas när det är nödvändigt för att tillhandahålla en uppgift som behövs i Tullverkets brottsbekämpande och lagförande verksamhet. Härigenom kan Tullverket medges direktåtkomst till vägtrafikregistret.

12Användning av dna-baserade släktforskningsdatabaser

12.1Dna-baserad släktforskning

Dna-baserad släktforskning, eller genetisk genealogi, är en metod inom släktforskning som använder dna-analyser för att konstatera släktskap. Metoden innebär att en person lämnar ett prov för dna-analys till ett privat företag som analyserar provet och lägger upp resultatet i en egen databas där det jämförs med resultat från företagets andra kunder. Tjänsten har blivit populär både i Sverige och internationellt bland personer som vill ta reda på okända släktingar. Tidigt under 2019 uppgick det totala antalet användare av olika privata dna-baserade släktforskningsdatabaser till 26 miljoner personer, med en majoritet av användarna från västra Europa och Nordamerika.

Av utredningen framgår att brottsutredande myndigheter i vissa länder använt sig av ett nytt sätt att identifiera okända misstänkta gärningsmän med hjälp av dna-baserad släktforskning. Metoden, som kallas för utredande genetisk genealogi eller forensisk genetisk genealogi, utvecklades i USA och användes första gången 2018 för att identifiera och lagföra en tidigare okänd gärningsman, kallad för ”The Golden State Killer”, som under 1970- och 1980-talen hade begått många allvarliga brott i USA. I USA är det bara tillåtet att använda metoden vid vissa grova brott (till exempel mord och sexualbrott) och för att identifiera okända avlidna personer (identifieringsärenden). Dna-baserad släktforskning har även använts i Kanada och Australien. I Norge har dna-baserad släktforskning använts i ett pilotfall för att lösa ett mord som begicks 1999. Dna-spåret kunde där kopplas till en person som visade sig ha avlidit.

I Danmark har det danska folketinget fattat beslut om att dansk polis ska kunna använda sig av utredande genetisk genealogi vid brottsutredning om mord, våldtäkt och terrorism samt för identifiering av avlidna personer (folketingsbeslutning den 18 april 2023, till beslutningsforslag nr. B 15). Det danska justitieministeriet och den danska rikspolisen utreder för närvarande möjligheten att införa genetisk släktforskning som utredningsverktyg inom polisen. Som utredningen redovisar övervägs frågan om

ett släktskap med den person som dna-data kommer från. Av träfflistan framgår vilken grad av släktskap som finns för varje träff. De olika träffarna bearbetas sedan vidare genom traditionell släktforskning. Med utgångspunkt upp till fyra eller fem generationer tillbaka kartläggs släktbanden och ett släktträd sammanställs. Kartläggningen kan till exempel göras genom sökningar i traditionella släktforskningsdatabaser (dvs. icke dna-baserade), folkbokföringsdatabaser och kyrkböcker. Syftet är att få fram en mycket begränsad lista med personer som har relevant släktskap med personerna på träfflistan och som kan vara intressanta att utreda vidare.

I metodens fjärde steg (träff på person) handlar det om att, med utgångspunkt i resultaten från släktforskningen, nå fram till en misstänkt gärningsman med vanliga brottsutredande metoder. Om en misstänkt gärningsman hittas tas ett dna-prov från denne och resultatet jämförs med brottsplatsspåret.

I praktiken kan inte steg två och tre hållas helt skilda åt, eftersom till exempel förnyade sökningar och jämförelser kan behöva göras i databasen efter bearbetning av erhållna träfflistor. Detta åskådliggörs i figuren nedan.

Släktforskningsmetoden steg för steg

Källa: Polismyndigheten

12.2Det ska införas regler som tillåter dna-baserad släktforskning i vissa brottsutredningar

Regeringens bedömning: En möjlighet att använda dna-baserad släktforskning i vissa brottsutredningar bör införas i svensk rätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar bedömningen eller invänder inte mot den. Polismyndigheten framhåller att användning av dna-baserad släktforskning kommer att vara ett viktigt verktyg för att klara upp fler allvarliga brott. Rättsmedicinalverket och Åklagarmyndigheten framför liknande synpunkter. Lunds universitet (Juridiska fakultetsstyrelsen) menar att förslaget kan godtas mot bakgrund av det restriktiva tillämpningsområde som föreslås för metoden.

Institutet för mänskliga rättigheter ser en risk för allvarliga rättighetskränkningar om mycket känsliga uppgifter skulle komma att överlämnas till kommersiella aktörer i tredje land och anser att det behövs ett tydligare svar på frågan om överföring av personuppgifter till en utländsk släktforskningsdatabas är tillåten eller inte. Även Domstolsverket,

Riksdagens ombudsmän och Svea hovrätt anser att frågan om det finns

släktforskning som finns tillgänglig i ett svenskt ärende måste ha någon sorts koppling eller betydelse för den andra EU-medlemsstatens brottsutredning för att det över huvud taget ska bli aktuellt att utfärda en sådan utredningsorder. För att en europeisk utredningsorder ska kunna utfärdas krävs dessutom att den eller de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern kunde ha begärts under samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende.

Utredningsordern får endast erkännas och verkställas om den gärning som avses i utredningsordern motsvarar ett brott enligt svensk lag och om övriga förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål är uppfyllda (3 kap. 4 § lagen [2017:1000] om europeisk utredningsorder). Om det är tillåtet för en medlemsstat att utföra dna-baserad släktforskning är det också den statens sak att själv utföra denna. Det finns alltså inte anledning att hysa farhågor om att dna-baserad släktforskning kan komma att utföras vid bagatellartad brottslighet inom ramen för en europeisk utredningsorder.

Regeringen anser mot denna bakgrund att det internationella straffrättsliga samarbetet inte påverkar bedömningen av metodens tillåtlighet eller under vilka förutsättningar dna-baserad släktforskning ska få utföras.

12.3Förutsättningar för att använda dna-baserad släktforskning

Regeringens förslag: Vid en förundersökning om mord, grov våldtäkt eller grov våldtäkt mot barn ska uppgifter om dna från spår få jämföras med uppgifter om dna som behandlas i en dna-baserad släktforskningsdatabas om

• det finns särskild anledning att anta att dna-spåret kommer från gärningsmannen, och
• åtgärden är av synnerlig vikt för att utreda brottet och det är uppenbart att syftet med den inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår en delvis annan redaktionell utformning.

Remissinstanserna: Brottsoffermyndigheten och Lunds tingsrätt anser att brottskatalogen avseende när dna-baserad släktforskning får användas bör utvidgas. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Släktforskningsmetoden ska endast få användas vid förundersökning om mord, grov våldtäkt eller grov våldtäkt mot barn

En förutsättning för att använda dna-baserad släktforskning i en brottsutredning är att den släktforskningsdatabas som används tillåter utredande genetisk genealogi för det brott som utredningen gäller. En användning av dna-baserade släktforskningsdatabaser i brottsutredande syfte förutsätter vidare att genetiska och i regel även biometriska uppgifter

dna-spåret kommer från gärningsmannen (jfr propositionen Hemlig rumsavlyssning, prop. 2005/06:178 s. 101; se även avsnitt 11.1.3).

Åtgärden ska vara av synnerlig vikt för utredningen

Det bör därutöver också ställas upp ett krav på att användningen av metoden ska vara av synnerlig vikt för utredningen av det aktuella brottet. Det innebär att behovet av åtgärden måste vara kvalificerat på något sätt för att metoden ska få användas. På detta sätt tydliggörs att släktforskningsmetoden endast får användas med restriktivitet och att polisen inte regelmässigt får använda metoden vid utredning om mord och grova våldtäktsbrott. Det ställer krav på att det finns omständigheter som visar att åtgärden faktiskt kan föra utredningen framåt. Till exempel kan det finnas vittnesuppgifter eller en dna-baserad bedömning av gärningsmannen som ger stöd för slutsatsen att släktingar till personen kan förekomma i databasen.

Det ska vara uppenbart att syftet med åtgärden inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder

För att ytterligare tydliggöra den restriktivitet som släktforskningsmetoden bör omgärdas av och för att säkerställa att den endast används när det är absolut nödvändigt bör det särskilt framgå av lag att metoden endast får användas om det är uppenbart att syftet med åtgärden inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder. Det innebär att det i det enskilda fallet klart måste framgå för beslutsfattaren att det inte finns andra utredningsåtgärder som kan föra utredningen framåt och som påverkar fri- och rättigheter i mindre omfattning. Andra utredningsåtgärder måste alltså ha uttömts innan släktforskningsmetoden får användas. Exempel på sådana åtgärder är uttömmande sökningar i polisens biometriregister (inklusive familjesökning), internationella sökningar (till exempel inom ramen för Prümsamarbetet), utvidgade dna-analyser avseende utseende och biogeografiskt ursprung samt sedvanliga utredningsåtgärder.

krävs. Även Riksdagens ombudsmän ser svårigheter för Polismyndigheten att följa upp efterlevnaden av sådana avtal och menar att förslaget därför medför risker för obehörig eller otillåten behandling av känsliga personuppgifter. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Dataskyddsrättsliga krav på behandlingen av personuppgifter

Dataskyddsregleringen ställer upp en rad krav som ska uppfyllas av den som behandlar personuppgifter.

Av 2 kap. 8 § brottsdatalagen följer att mängden uppgifter som behandlas måste begränsas utifrån ändamålen med behandlingen. Detta innebär bland annat att den mängd dna-data som förs över till släktforskningsdatabasen måste begränsas på så sätt att överföringen inte omfattar fler uppgifter än vad som behövs för att jämförelse med uppgifter om andra användare av databasen ska kunna ske.

I3 kap. brottsdatalagen anges den personuppgiftsansvariges skyldigheter när det gäller behandling av personuppgifter. Enligt 1 § är den personuppgiftsansvarige ansvarig för all personuppgiftsbehandling som utförs under dennes ledning eller på dennes vägnar. Av 2 § framgår att den personuppgiftsansvarige genom tekniska och organisatoriska åtgärder ska säkerställa att behandlingen är författningsenlig och att den registrerades rättigheter skyddas. Enligt 8 § är den personuppgiftsansvarige också skyldig att vidta skyddsåtgärder, särskilt mot obehörig eller otillåten behandling och mot förlust, förstöring eller annan oavsiktlig skada. Uppräkningen är inte uttömmande men den belyser vad säkerhetsåtgärderna ska åstadkomma (prop. 2017/18:232 s. 457).

Som framgår av avsnitt 12.2 tillkommer särskilda krav vid en överföring av personuppgifter till tredjeland enligt 8 kap. brottsdatalagen. Vid en sådan överföring kan polisen även ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna om det krävs med hänsyn till den enskildes rätt eller från allmän synpunkt (8 kap. 10 § brottsdatalagen).

Villkor i förhållande till databasen

Eftersom släktforskningsmetoden kräver överföring av känsliga personuppgifter till en kommersiell släktforskningsdatabas bör en användning av metoden förenas med krav på att Polismyndigheten ingår avtal med den som tillhandahåller databasen i syfte att säkerställa att personuppgifterna behandlas på ett säkert sätt.

Det följer av brottsdatalagen att den personuppgiftsansvarige bland annat ska vidta lämpliga skyddsåtgärder vid behandling av personuppgifter. Dessa krav gäller alltid. Regeringen anser dock att det direkt i lag bör ställas upp vissa uttryckliga krav för att dna-baserade släktforskningsdatabaser ska få användas i en brottsutredning. Det bör därför framgå av lag att Polismyndigheten måste säkerställa att uppgifterna inte behandlas för andra ändamål än för vilket de överförs. Det innebär att uppgifterna inte får vara sökbara för andra användare av databasen eller i övrigt användas av den som tillhandahåller databasen för andra ändamål, till exempel som underlag för forskning och statistik. Polismyndigheten måste

också säkerställa att jämförelser endast sker med uppgifter om dna från personer som har samtyckt till att deras uppgifter behandlas för att utreda brott och att de överförda uppgifterna och övrig information relaterat till ärendet raderas när myndigheten begär det. Kravet på säkerställande innebär i praktiken att Polismyndigheten måste ställa upp villkor som innebär att den som tillhandahåller databasen förpliktar sig att följa dessa. Polismyndigheten behöver också framställa en särskild begäran om radering när ärendet är avslutat. Regeringen anser, till skillnad från Integritetsskyddsmyndigheten och Riksdagens ombudsmän, att tillräcklig säkerhet för personuppgifterna på detta sätt kan uppnås.

12.5Beslut ska fattas av åklagare

Regeringens förslag: Beslut om användning av släktforskningsmetoden ska fattas av åklagare.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens förslag har en annan utformning där det inte uttryckligen framgår att ett beslut om jämförelse fattas av en åklagare.

Remissinstanserna: Integritetsskyddsmyndigheten och Riksdagens ombudsmän anser att ett beslut om användning av släktforskningsmetoden bör föregås av en domstolsprövning. Domstolsverket framför liknande synpunkter.

Lunds universitet (Juridiska fakultetsstyrelsen) påpekar att det inte framgår av utredningens författningsförslag vem som avgör frågan om synnerlig vikt och proportionalitet. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden framhåller vikten av att undersökningsledaren, i normalfallet åklagaren, först efter samråd på hög nivå inom Polismyndigheten ska få fatta beslut om användning av släktforskningsmetoden. Nämnden anser även att det bör övervägas om det bör införas en reglerad rapporterings- och dokumentationsskyldighet för Polismyndigheten angående metodens användning. Integritetsskyddsmyndigheten framhåller vikten av att dokumentationen kring metoden hålls samlad men menar att det inte bör införas någon rapporteringsskyldighet.

Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Skälen för regeringens förslag

Beslut ska få fattas av åklagare

Integritetsskyddsmyndigheten, Riksdagens ombudsmän och Domstolsverket anser att ett beslut om användning av släktforskningsmetoden bör föregås av en domstolsprövning. Det är visserligen fråga om en mycket integritetskänslig metod. En ordning med domstolsprövning framstår dock varken som lämplig eller ändamålsenlig, i synnerhet som det är fråga om användning av en polisiär utredningsmetod som innebär jämförelse av spår. Det är alltså inte fråga om användning av tvångsmedel mot en enskild och metoden kan därför inte jämföras med till exempel användning av hemliga tvångsmedel där det typiskt sett kan vara motiverat med domstolsprövning.

Regeringen anser, i likhet med Lunds universitet (Juridiska fakultets-styrelsen) att beslutsordningen uttryckligen bör framgå av lag. Beslut om utredningsåtgärder under en förundersökning fattas normalt av undersök-ningsledaren. Denna ordning har starka skäl för sig, då det är viktigt att förundersökningsledaren självständigt kan fatta beslut om de åtgärder som behöver vidtas. Ett beslut om att använda metoden är dock av så kvalificerat slag att det i lag bör anges att beslutet fattas av åklagare, oavsett vem som vid tidpunkten för beslutet leder förundersökningen. Beslut kan alltså fattas av en åklagare som antingen redan leder förundersökningen eller som annars behöver ta över den för att fatta beslut om att dna-baserad släktforskning ska genomföras.

Eftersom metoden kräver att polisen avsätter särskilda resurser anser utredningen att ett beslut om att använda metoden bör fattas av undersökningsledaren i samråd med Polismyndigheten och att detta bör regleras i förordning. Utredningen anger att en sådan ordning möjliggör att användningen av metoden centraliseras inom Polismyndigheten och att en prioritering kan göras mellan olika ärenden där de rättsliga och praktiska förutsättningarna för att använda metoden är uppfyllda. Enligt regeringen är det dock inte nödvändigt att i författning reglera hur samråd ska ske med Polismyndigheten. Den åklagare som ska fatta beslut kommer ändå behöva inhämta Polismyndighetens inställning innan beslutet tas, eftersom Polismyndigheten måste pröva om den kan säkerställa att de särskilda villkor som beskrivs i avsnitt 12.4 kan uppfyllas och att det i övrigt finns praktiska förutsättningar att använda metoden i det enskilda fallet.

Dokumentation

Att användningen av metoden ska dokumenteras i förundersökningsprotokollet följer av 20 och 22 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948). Därutöver behöver Polismyndigheten även säkerställa att det finns dokumentation över personuppgiftsbehandlingen, för att på så sätt kunna visa att behandlingen av personuppgifter är författningsenlig och att berördas rättigheter skyddas (jfr 3 kap. 2 § brottsdatalagen). Detta är, vilket Integritetsskyddsmyndigheten och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden framhåller, nödvändigt för att det i efterhand ska kunna kontrolleras i vilken utsträckning metoden har använts och om de rättsliga förutsättningarna har varit uppfyllda. Regeringen anser att de bestämmelser som finns i dataskyddsregelverket är tillräckliga och att en dokumentationsskyldighet inte behöver regleras särskilt.

Regeringen anser i likhet med Integritetsskyddsmyndighetens att en författningsreglerad årlig rapporteringsskyldighet inte är nödvändig.

12.6Bestämmelserna ska tas in i polisens brottsdatalag

Regeringens förslag: Bestämmelser om användning av dna-baserad släktforskning ska tas in i lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

regeringens bedömning den personuppgiftsbehandling som dessa steg innefattar inom befintliga ändamål. När det gäller metodens andra steg

(jämförelse med uppgifter i en kommersiell dna-baserad släktforskningsdatabas) är det dock inte givet att den personuppgiftsbehandling som detta steg innefattar ryms inom befintliga ändamål. Det bör enligt regeringens mening tydligt framgå av regleringen att NFC får behandla de personuppgifter som behövs för att utföra jämförelser i en dna-baserad släktforskningsdatabas. Ändamålsbestämmelserna i 6 kap. 1 § polisens brottsdatalag bör därför ändras på så sätt att det uttryckligen ska framgå att NFC får behandla personuppgifter om det behövs för att utföra jämförelser i en dna-baserad släktforskningsdatabas. När det gäller själva överföringen av personuppgifter till databasen måste förutsättningarna enligt 8 kap. brottsdatalagen därutöver vara uppfyllda för att överföring ska kunna ske till tredjeland.

Metoden ska få användas efter beslut i det enskilda fallet

Regeringen föreslår i avsnitt 12.5 att beslut om att använda metoden ska fattas av åklagare. Beslutet är en förutsättning för att NFC ska få utföra jämförelser med uppgifter i en dna-baserad släktforskningsdatabas. Ett sådant beslut kan fattas oberoende av inom vilken brottsutredande myndighet som förundersökningen bedrivs (i praktiken begränsas detta av de brottstyper som omfattas av regleringen). När det gäller förundersökningar som bedrivs inom ramen för Säkerhetspolisens verksamhet bör det poängteras att NFC inte övertar en arbetsuppgift på så sätt att lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter, här benämnd säkerhetspolisens datalag, blir tillämplig när Säkerhetspolisen begär att släktforskningsmetoden ska användas (se 1 kap. 2 § andra stycket den lagen). Det är här fråga om en särskild typ av forensisk verksamhet som NFC har till uppgift att utföra med stöd av polisens brottsdatalag. Det finns därför inte skäl att införa bestämmelser som reglerar användandet av dna-baserade släktforskningsdatabaser även i säkerhetspolisens datalag.

Ett nytt undantag från sökförbudet

I 2 kap. 14 § brottsdatalagen finns ett förbud mot att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter. Ett undantag från detta sökförbud finns i 6 kap. 5 § polisens brottsdatalag som anger att förbudet inte hindrar sökningar i personuppgifter som behandlas i polisens egna register över dna-profiler. Motsvarande ska enligt regeringens förslag gälla för uppgifter i de nya biometriregistren.

Eftersom undantaget i 6 kap. 5 § endast gäller sökningar i polisens egna register över dna-profiler krävs enligt regeringens mening att ett nytt undantag från sökförbudet införs som innebär att NFC får göra sökningar i en dna-baserad släktforskningsdatabas i syfte att få fram ett urval av personer baserat på genetiska eller biometriska uppgifter.

13Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2025.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2025.

Remissinstanserna: Kriminalvården välkomnar förslaget eftersom det är av stor vikt att det finns tillräckligt med tid för samverkan och implementering. Åklagarmyndigheten uttrycker tveksamheter kring om nödvändiga uppdateringar av it-system och upprättande av nya biometriregister kommer hinnas med och påpekar att detta kan påverka myndighetens förmåga att leva upp till de förväntningar som följer med den nya lagstiftningen. Övriga remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. De brottsbekämpande myndigheterna och då främst Polismyndigheten kommer dock att behöva viss tid att förbereda sig genom att bland annat uppdatera sina register och system. Polismyndigheten och Kriminalvården behöver även en viss tid för samordning och för framtagande av systemstöd samt säkerställande av personella resurser innan förslaget om upptagning av biometriska underlag i samband med verkställighet av fängelsestraff kan träda i kraft. Regeringen anser mot denna bakgrund, samt med beaktande av vad Åklagarmyndigheten framför, att författningsändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2025.

13.2Övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: En uppgift som vid ikraftträdandet är registrerad iutrednings-, dna-, spår-, fingeravtrycks-eller signalementsregistret med stöd av äldre föreskrifter i polisens brottsdatalag ska få föras över till och behandlas i de nya biometriregistren. Vid den fortsatta behandlingen av överförda uppgifter ska de nya föreskrifterna i polisens brottsdatalag gälla.

Lagändringarna i lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll och fängelselagen ska gälla för den som inleder verkställighet av fängelsestraff efter det att lagändringarna har trätt i kraft.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens förslag till övergångsbestämmelse i polisens brottsdatalag har dock en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden efterlyser ytterligare förtydliganden i frågan om den föreslagna övergångsbestämmelsen i polisens brottsdatalag och vilka konsekvenser denna får. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det.

Särskilda övergångsbestämmelser i polisens brottsdatalag

Regeringen föreslår i denna proposition att de nuvarande registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ska ersättas av biometriregister. Det är då nödvändigt att de uppgifter som finns i de befintliga registren kan föras över till de nya biometriregistren oavsett om förutsättningarna för registrering enligt de nya föreskrifterna är uppfyllda vid ikraftträdandet. För att möjliggöra detta föreslås att uppgifter som vid ikraftträdandet är registrerade i utrednings-, dna-, spår-, fingeravtrycks- eller signalementsregistret med stöd av äldre föreskrifter i polisens brottsdatalag ska få föras över till och behandlas i de nya biometriregistren. Regeringen instämmer i Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens synpunkt om att den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen kan leda till tillämpningssvårigheter. Det bör därför även framgå av övergångsbestämmelsen att de nya bestämmelserna i 5 kap. polisens brottsdatalag ska tillämpas på överförda uppgifter vid den fortsatta behandlingen. Som exempel kan nämnas att om fingeravtryck har tagits upp av en skäligen misstänkt och registrerats i fingeravtrycksregistret enligt äldre föreskrifter, får uppgifterna i enlighet med övergångsbestämmelserna föras över till biometriregistret över misstänkta. Uppgifterna får därefter endast föras över till biometriregistret över dömda om förutsättningarna för registrering enligt de nya föreskrifterna är uppfyllda, dvs. om den misstänkte lagförs för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan. Om registreringen i det befintliga registret i stället avser en redan dömd person får uppgifterna föras över till biometriregistret över dömda oavsett om det brott som lagföringen avser har fängelse i straffskalan eller inte.

Särskilda övergångsbestämmelser vid straffverkställighet

Enligt de föreslagna ändringarna i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll och fängelselagen (2010:610) ska fingeravtryck, dna-prov och fotografi av ansikte tas av den som avtjänar ett fängelsestraff. Den nya regleringen bör endast gälla för den som inleder verkställighet efter det att lagändringarna trätt i kraft. Detta innebär att underlagen inte ska tas upp från den som vid ikraftträdandet redan är intagen i anstalt eller har en pågående intensivövervakning. Särskilda övergångsbestämmelser behövs därför som anger detta.

Övriga författningsändringar

Ny processrättslig lagstiftning ska som utgångspunkt tillämpas genast efter ikraftträdandet. Nya regler ska alltså tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. Det innebär att de nya bestämmelserna även ska tillämpas i förundersökningar och tvångsmedelsärenden som har inletts innan de föreslagna bestämmelserna träder i kraft. Regeringen bedömer därför att det inte behövs några ytterligare övergångsbestämmelser.

14Konsekvenser av förslagen

tillgängliga forensiska verktyg. Att metoden kan vara ett mycket effektivt verktyg visar det pilotfall som svensk polis har genomfört men också erfarenheterna av metodens användning i USA.

Även detta förslag utgör resultatet av en noga avvägning mellan intresset av att klara upp brott och det intrång i rättighetsskyddet som metoden innebär. Mot denna bakgrund anser regeringen, liksom utredningen, att metoden endast ska få användas vid förundersökning om mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Möjligheten att använda en dnabaserad släktforskningsdatabas förenas därutöver med ytterligare krav som markerar att metoden endast ska få användas med stor restriktivitet, bland annat krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen och att andra utredningsåtgärder som kan föra utredningen framåt har uttömts. Kravet på restriktivitet är motiverat bland annat av att det är fråga om en mycket integritetskänslig metod där uppgifter om dna om ett stort antal personer behandlas och att metoden i dagsläget förutsätter att känsliga personuppgifter i form av dna-data förs över till och behandlas i en kommersiell databas i tredjeland. I praktiken kommer användningen av metoden också att begränsas av att det krävs att det i ärendet finns dnaspår av sådan kvalitet att spåret kan användas för jämförelse och av att metoden är mycket kostsam och resurskrävande, vilket innebär att en prioritering kommer att behöva göras mellan olika ärenden där metoden skulle kunna vara till nytta. Det är alltså fråga om en metod som endast kommer att komma i fråga i undantagsfall. Förslaget är noga avvägt utifrån behov och proportionalitet och innebär enligt regeringen ett godtagbart integritetsintrång.

Särskilt om konsekvenser för barn

All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionens bestämmelser och utifrån principen om barnets bästa.

Förslagen påverkar inte i vilka fall biometriska underlag får tas upp från barn som misstänks för brott före 15 års ålder eller hur sådana underlag får användas. När det gäller straffmyndiga barn är utgångspunkten för förslagen att de även fortsättningsvis ska behandlas på samma sätt som vuxna och att det därför inte ska införas några särskilda bestämmelser som tar sikte på barn som misstänks för brott efter att de har fyllt 15 år. Förslagen om ändringar i regelverken för upptagning av biometriska underlag och om registrering i polisens biometriregister kommer alltså att gälla fullt ut för denna åldersgrupp. Det finns därför anledning att utgå från att biometriska underlag från straffmyndiga barn kommer att tas upp och registreras i fler fall än i dag. Dessutom kommer fler typer av biometriska underlag också att få tas upp och registreras.

Regeringen gör bedömningen att förslagen sammantaget innebär en rimlig avvägning mellan behovet av en effektiv brottsbekämpning och barnets rätt till skydd för sina grundläggande fri- och rättigheter. Det gäller även med beaktande av barnets rättigheter i barnkonventionen, särskilt barnets skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Det gäller i synnerhet som det är mycket angeläget att även brott begångna av straffmyndiga barn kan klaras upp, att uppklarningen kan ske snabbt och att en negativ utveckling för barnet kan brytas. Det finns i detta avseende anledning att också erinra om att en upptagning av biometriska underlag också kan leda till att ett barn som är misstänkt för ett brott avförs från vidare misstankar.

upptäcka missbruk. Regeringen avser därför att tillföra Migrationsverket medel fr.o.m. 2025 för att bl.a. utveckla it-system för att kunna lagra och söka biometriska uppgifter som fingeravtryck och fotografier (prop. 2024/25:1 utg.omr. 8). Vad gäller övriga kostnader som uppkommer till följd av anpassningar och säkerhetsåtgärder som behöver vidtas av Migrationsverket med anledning av förslagen instämmer regeringen i utredningens bedömning att dessa inte är högre än att de ryms inom verkets befintliga ekonomiska ramar.

Åklagarmyndigheten anför att förslagen kommer kräva ett visst resurstillskott till myndigheten. De ökade kostnaderna avser anpassning av itsystemen, ett ökat personalbehov till följd av ett ökat antal förundersökningar som i sin tur kommer leda till fler väckta åtal och fler förhandlingsdagar, utredning av fler kalla fall, utbildning samt översyn av styrdokument. Åklagarmyndigheten har till utredningen endast redovisat marginella kostnader av förslagen, att dessa kostnader främst tar sikte på viss itutveckling och ryms inom myndighetens ekonomiska ramar. Regeringen konstaterar att förslagen syftar till att fler personer som begått brott ska kunna identifieras och lagföras. Eftersom ledningen av en förundersökning många gånger ska övertas av en åklagare när det finns en skäligen misstänkt person kan förslagen förväntas leda till fler åklagarledda förundersökningar. Förslagen kommer sannolikt också att leda till att fler åtal väcks vilket i sin tur kan leda till fler förhandlingsdagar. Som Åklagarmyndigheten påpekar kommer också fler kalla fall kunna utredas. Kostnaderna för detta är svåra att bedöma. Förslagen kan dock också förväntas leda till att utredningsarbetet effektiviseras och att utredningstider kortas. När det gäller de förslag som får bäring på kalla fall, särskilt förslaget om användandet av dna-baserade släktforskningsdatabaser, kommer den stora kostnaden för detta i första hand belasta Polismyndigheten. Regeringen anser sammantaget att kostnaderna ryms inom Åklagarmyndighetens ekonomiska ramar.

Tullverket anför att förslagen kommer att kräva nedprioritering av Tullverkets andra arbetsuppgifter om myndigheten inte tilldelas ett ökat anslag. Tullverket pekar särskilt på att förslagen om ändrade förutsättningar för upptagning av biometriska underlag under förundersökning kan förväntas leda till ökade kostnader i form av ett ökat antal transporter. Det framgår av utredningen att Tullverket därutöver har upplyst om att viss omarbetning av befintliga blanketter kommer krävas, liksom utbildnings- och informationsinsatser. Utredningen konstaterar att Tullverkets kostnader för transporter är svårbedömda, i synnerhet som antalet daktningsstationer kommer att utökas och transporterna därför i många fall kommer att bli kortare än i dag. Enligt utredningen ryms kostnaderna inom ram. Inte heller anser utredningen att det i övrigt har framkommit några kostnadshöjningar som motiverar att anslaget höjs. Regeringen gör, även med beaktande av Tullverkets synpunkter, inte någon annan bedömning än utredningen i denna del.

Förslagen påverkar även Rättsmedicinalverket, Skatteverket och Sveriges domstolar. Regeringen anser att förslagen inte påverkar myndigheterna på ett sådant sätt att det motiverar utökade anslag.

14.4Övriga konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen medför inte några andra konsekvenser som behöver redovisas särskilt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen bedömer att förslagen inte får några konsekvenser för miljön, för den kommunala självstyrelsen, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Förslagen bedöms inte heller få konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män. Enligt kriminalstatistiken misstänks och lagförs dock fler män än kvinnor för brott. Det är därför sannolikt att fler män än kvinnor kommer att beröras av de nya reglerna.

15Författningskommentar

15.1Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

28 kap. Om husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och vissa andra åtgärder

2 § För att söka efter den som ska gripas, anhållas, häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller underkastas kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller upptagning av fingeravtryck och andra underlag som anges i 14 § får husrannsakan göras hos honom eller henne, eller hos någon annan om det finns synnerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats eller bedöms som utsiktslösa.

Paragrafen innehåller bestämmelser om s.k. personell husrannsakan, dvs. husrannsakan som sker för att söka efter en person. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.

I paragrafen görs en ändring som innebär att husrannsakan även får göras för att söka efter en person som ska bli föremål för upptagning av fingeravtryck och andra underlag som anges i 14 §, dvs. fotografi, video, röstprov och handstilsprov samt avtryck av fot och öra. Med fingeravtryck avses även handavtryck (14 § femte stycket). Genom ändringen får husrannsakan göras för att söka efter en person som ska bli föremål för upptagning av sådana underlag enligt bestämmelserna i 14 eller 14 a §. Övriga ändringar är språkliga.

12 § Den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas

1.för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans,

2. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken, eller
3. för utredning om den misstänktes ålder, om åldern har betydelse för om påföljd får dömas ut eller betydelse för påföljdsfrågan i övrigt.

Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt att prov tas från människokroppen och undersöks. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den som undersöks riskerar framtida ohälsa eller skada.

Bestämmelser om kroppsbesiktning genom prov för dna-analys finns i 12 a– 12 c §§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kroppsbesiktning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

I första stycket 1–3 anges för vilka syften kroppsbesiktning får ske. Bestämmelserna ändras på så sätt att detta anges direkt i paragrafen i stället för genom en hänvisning till 11 §.

Andra stycket innehåller en definition av begreppet kroppsbesiktning och motsvarar hittillsvarande tredje stycket.

I tredje stycket anges att bestämmelser om kroppsbesiktning genom prov för dna-analys finns i 12 a–12 c §§. Detta innebär att förutsättningarna för att ta ett sådant prov regleras av dessa bestämmelser i stället för av 12 §. De hittillsvarande hänvisningarna till 12 a och 12 b §§ i första stycket 2 och i andra stycket tas som en följd av detta bort.

Övriga ändringar är språkliga.

12 a § Kroppsbesiktning genom ett prov för dna-analys får göras på den som är skäligen misstänkt för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan

1. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken,
2. för utredning om den misstänktes ålder, om åldern har betydelse för om påföljd får dömas ut eller betydelse för påföljdsfrågan i övrigt, eller
3. för att registrera den misstänktes dna-profil i ett biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

Ett prov för dna-analys ska tas på den som är anhållen eller häktad misstänkt för brott.

Om den misstänktes dna-profil redan finns i ett biometriregister, får ett nytt prov tas endast om det är av betydelse för utredningen eller om det finns särskilda skäl.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kroppsbesiktning genom ett prov för dna-analys. Övervägandena finns i avsnitt 6.3 och 6.4.

Paragrafen ändras på så sätt att den omfattar samtliga fall då en kroppsbesiktning får göras genom att ett prov för dna-analys tas på den som är skäligen misstänkt för brott. Vidare införs nya bestämmelser om obligatorisk dna-provtagning (andra stycket) och om förnyad dnaprovtagning (tredje stycket).

Enligt första stycket får ett prov för dna-analys tas på den som är skäligen misstänkt för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan. Det är alltså tillräckligt att fängelse ingår i straffskalan för att de formella förutsättningarna för provtagning ska vara uppfyllda. Vid gradindelade brott ska varje brott betraktas som ett särskilt brott med en egen straffskala. Om ett brott bedöms som ringa och påföljden vid ringa brott endast kan bli böter får biometriska underlag alltså inte tas upp. Det innebär att beslutsfattaren,

och som inte är skäligen misstänkt för brott (jfr 36 a § lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

Bestämmelsen i andra stycket som anger hur analysresultatet av ett prov får användas tas bort. En motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 8 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, se kommentaren till den paragrafen.

12 c § Kroppsbesiktning genom ett prov för dna-analys enligt 12 a och 12 b §§ ska göras genom att salivprov tas. Ett prov för dna-analys enligt 12 a § första stycket 1 och 2 får dock tas på annat sätt om det är av betydelse för utredningen.

Paragrafen, som är ny, anger hur kroppsbesiktning genom ett prov för dnaanalys ska göras. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.4, 6.4 och 6.5.

Av första meningen, som gäller både den som är skäligen misstänkt för brott och andra än skäligen misstänkta, framgår att ett prov för dna-analys ska tas genom salivprov. För andra än skäligen misstänkta innebär bestämmelsen även fortsättningsvis att ett prov för dna-analys endast får tas genom salivprov. Andra provtagningsmetoder är alltså bara tillåtna om personen i fråga samtycker till det.

För den som är skäligen misstänkt för brott gäller enligt andra meningen att ett prov för dna-analys får tas på annat sätt än genom salivprov om det är av betydelse för utredningen. Exempel på situationer där det kan vara av betydelse att ta provet på annat sätt är när blod, sperma, vävnadsprov eller annat prov från kroppen behöver tas för att jämföras med spår i ärendet eller för att utföra en viss typ av dna-analys. Ett annat slags prov än salivprov kan också behöva tas om den misstänkte vägrar att medverka till att ett salivprov tas och en analys av den misstänktes dna är av betydelse för utredningen.

Det finns inte något hinder mot att i polisens biometriregister registrera analysresultatet av ett prov för dna-analys som tagits på annat sätt än genom salivprov (12 a § första stycket 3). Om till exempel ett blodprov har tagits för att utreda brottet kan alltså analysresultatet av det provet registreras.

13 § I fråga om kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller i tillämpliga delar det som föreskrivs om husrannsakan i 3 a, 4, 8 och 9 §§. Om det är fara i dröjsmål, får en polisman besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Ett beslut om att ta prov för dna-analys enligt 12 a § första stycket 3 får även fattas av Polismyndigheten.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning som är av mera väsentlig omfattning ska verkställas inomhus och i ett avskilt rum eller i ett annat avskilt utrymme som är lämpligt. Om åtgärden utförs av någon annan än en läkare ska den som utför åtgärden se till att ett vittne närvarar, om det är möjligt. Blodprov får inte tas av någon annan än en läkare eller en legitimerad sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov, alkoholutandningsprov, salivprov för dna-analys eller hårprov tas får dock verkställas och bevittnas av en man.

Paragrafen innehåller vissa gemensamma bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Övervägandena finns i avsnitt 7.1, 7.3, och 7.4.

Ändringen i första stycket innebär att även Polismyndigheten får besluta om att ta ett prov för dna-analys enligt 12 a § första stycket 3, dvs. i syfte att registrera dna-profilen i polisens biometriregister. Första stycket ändras också språkligt.

I andra stycket införs en möjlighet att verkställa kroppsvisitation och kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning i ett annat avskilt utrymme som är lämpligt. Kravet på att utrymmet ska vara avskilt och lämpligt innebär att det ska vara så rymligt att det går att jämställa med ett rum inomhus och som också är skyddat från insyn. Det kan handla om ett utrymme i en s.k. polisbuss eller i ett annat transportmedel, men även andra utrymmen kan vara lämpliga. Övriga ändringar är endast språkliga.

I tredje stycket finns bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning av kvinnor. Genom ändringen likställs hårprov med blodprov, alkoholutandningsprov och salivprov för dna-analys. Det innebär att ett hårprov av en kvinna får tas och bevittnas av en man. Att den berördas integritet ska värnas när ett sådant prov tas följer bland annat av hänsynsprincipen, som kommer till uttryck i 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. I ett enskilt fall kan det exempelvis finnas religiösa skäl som motiverar att åtgärden bör utföras och bevittnas av en kvinna.

Upptagning av fingeravtryck och andra underlag

14 § Fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov får tas av den som är skäligen misstänkt för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan

1. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet, eller
2. för att registrera underlagen i ett biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

Avtryck av fot och öra får tas av den som är skäligen misstänkt för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet.

Fingeravtryck och fotografi av ansikte ska tas av den som är anhållen eller häktad misstänkt för brott.

Om ett sådant underlag som avses i första stycket redan finns i ett biometriregister får en ny upptagning göras endast om det är av betydelse för utredningen om brottet eller om det finns särskilda skäl.

Med fingeravtryck avses även handavtryck.

Paragrafen innehåller bestämmelser om upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röst- och handstilsprov samt avtryck av fot och öra. Övervägandena finns i avsnitt 6.3 och 6.4.

Paragrafen motsvarar delvis det som hittills gällt enligt paragrafen och enligt 2, 4 och 5 §§ förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. (fingeravtrycksförordningen). Bestämmelserna om röstprov och handstilsprov är nya.

I första stycket anges förutsättningarna för att ta fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov av den som är skäligen misstänkt för ett brott. För att sådana underlag ska få tas upp krävs att misstanken avser ett

för brott, dvs. fingeravtryck, fotografi, video, röst-och handstilsprov samt avtryck av fot och öra. Med fingeravtryck avses även handavtryck (14 § fjärde stycket). Biometriska underlag kan behöva tas av någon annan än den som är skäligen misstänkt för brott för att till exempel jämföra med spår i ärendet, för fotokonfrontation eller för att dokumentera skador.

Förutsättningarna för att ta upp biometriska underlag från någon annan än den som är skäligen misstänkt är desamma som i 12 b §, dvs. att det ska finnas synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen om ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan, se vidare kommentaren till den paragrafen.

Kravet på att det ska finnas synnerlig anledning att anta att åtgärden är av betydelse för utredningen om brottet innebär att det ska föreligga faktiska omständigheter som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att uppnå det avsedda resultatet med åtgärden. Om det finns någon annan mindre ingripande utredningsåtgärd som kan vidtas i stället för upptagning av fingeravtryck eller andra underlag ska en sådan åtgärd vidtas om den inte skulle kräva en orimligt hög personalinsats eller om åtgärden med hänsyn till utredningen inte kan vänta. Så kan till exempel vara fallet om det finns ett behov av att skyndsamt avgöra vilka fingeravtryck som kommer från gärningsmannen och vilka avtryck som kommer från målsäganden eller andra som har befunnit sig på brottsplatsen. Fingeravtryck och andra biometriska underlag kan också behöva tas upp från ett vittne eller en målsägande om det är angeläget att snabbt kunna ta ställning till om ett frihetsberövande av en misstänkt ska bestå. Det kan också finnas ett behov av att skyndsamt ta fotografier av skador.

En helhetsbedömning ska i varje enskilt fall göras av om åtgärden är nödvändig och proportionerlig (3 a och 14 b §§).

Paragrafen reglerar även förutsättningarna för att ta upp biometriska underlag från ett barn som inte är skäligen misstänkt för brott. Om åtgärden avser ett barn som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder utan att misstankegraden når upp till skälig misstanke gäller dessutom bestämmelserna i 36 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Detta innebär att underlag bara får tas upp om det finns särskilda skäl och att endast fingeravtryck och fotografi får tas av en sådan misstänkt.

I lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område finns bestämmelser som begränsar användningen av insamlade underlag (se kommentaren till 5 kap. 8 § den lagen).

14 b § I fråga om upptagning av fingeravtryck och andra underlag enligt 14 och 14 a §§ gäller i tillämpliga delar det som föreskrivs om husrannsakan i 3 a, 4 och 9 §§ och det som föreskrivs om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i 13 a § andra och tredje styckena. Om det är fara i dröjsmål, får en polisman besluta om upptagning enligt 14 och 14 a §§. Ett beslut om en upptagning enligt 14 § första stycket 2 får även fattas av Polismyndigheten.

I paragrafen, som är ny, anges att vissa bestämmelser om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning ska tillämpas vid upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov samt avtryck av fot och öra. Övervägandena finns i avsnitt 7.1, 7.2, och 7.5.

Paragrafen motsvarar delvis vad som hittills gällt enligt 6 § första stycket förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m.

Genom hänvisningen i första meningen gäller vissa bestämmelser om husrannsakan i tillämpliga delar även vid upptagning av fingeravtryck och andra biometriska underlag enligt 14 och 14 a §§. Hänvisningen till 3 a § innebär ett förtydligande av att proportionalitetsprincipen är tillämplig vid upptagning av fingeravtryck och andra biometriska underlag.

Hänvisningen till 4 § innebär att ett beslut om upptagning av biometriska underlag enligt 14 och 14 a §§ fattas av åklagaren, undersökningsledaren eller rätten.

Hänvisningen till 9 § innebär att protokoll ska föras vid åtgärder enligt 14 och 14 a §§. I likhet med vad som gäller vid kroppsbesiktning är regleringen i 27 § polislagen (1984:387) vägledande för vad ett sådant protokoll bör innehålla. Det innebär att det normalt behöver framgå av protokollet vem som har fattat beslutet, grunden och tidpunkten för beslutet, vem eller vilka som har deltagit, vem eller vilka åtgärden har riktat sig mot, tiden för upptagningen samt vad som i övrigt har förekommit vid den. Den som utsätts för upptagningen ska på begäran få ett bevis om åtgärden.

Hänvisningen till 13 a § andra och tredje styckena innebär att en polisman får ta med den som ska bli föremål för en upptagning enligt 14 eller 14 a §§ till den plats där åtgärden ska genomföras. Bestämmelsen möjliggör att en polisman tar med den som ska bli föremål för upptagningen till en polisstation eller en annan plats där nödvändig utrustning finns. Av hänvisningen följer också att den som ska bli föremål för upptagningen får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.

Enligt andra meningen får en polisman fatta beslut om upptagning enligt 14 och 14 a §§ om det är fara i dröjsmål. Kravet på fara i dröjsmål innebär att åtgärden är så brådskande att den inte kan vänta.

Av tredje meningen följer att även Polismyndigheten får fatta beslut om upptagning i registreringssyfte enligt 14 § första stycket 2. Det innebär att bestämmelserna fullt ut svarar mot vad som gäller vid beslut om dnaprovtagning (jfr 13 § första stycket).

15.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

36 d § Kroppsbesiktning enligt 36 a eller 36 b § får inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en läkare, en legitimerad sjuksköterska eller en person som är av samma kön som den unge. Kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov, alkoholutandningsprov, salivprov för dna-analys eller hårprov tas på den unge, får dock verkställas eller bevittnas av någon som inte är av samma kön som den unge.

Paragrafen innehåller vissa krav på vem som får verkställa eller bevittna en kroppsbesiktning enligt 36 a och b §§. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.

Genom en ändring i paragrafen likställs hårprov med blodprov, alkoholutandningsprov och salivprov för dna-analys. Det innebär att även ett hårprov får tas eller bevittnas av någon som inte är av samma kön som barnet. Att barnets integritet ska värnas när ett sådant prov tas följer bland annat av hänsynsprincipen som kommer till uttryck i 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. Ett önskemål om att en person av samma kön ska verkställa åtgärden eller bevittna den bör tillgodoses om det är praktiskt möjligt. Det är särskilt angeläget om önskemålet motiveras av religiösa skäl.

I övrigt görs endast en redaktionell ändring.

36 e § Vid kroppsbesiktning enligt 36 a § ska 28 kap. 12 § andra stycket, 13 § första och andra styckena och 13 a § tredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Vid kroppsbesiktning enligt 36 b § ska 28 kap. 3 a och 9 §§, 12 § andra stycket andra meningen, 13 § andra stycket och 13 a § tredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Paragrafen anger vilka bestämmelser i rättegångsbalken som gäller vid kroppsbesiktning enligt 36 a och 36 b §§. Övervägandena finns i avsnitt 7.1 och 7.3.

I första stycket anges vilka bestämmelser i rättegångsbalken som gäller vid kroppsbesiktning enligt 36 a §. Ett tillägg, som anger att bestämmelserna gäller i tillämpliga delar, görs till följd av att bestämmelsen i 28 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken ändras på så sätt att Polismyndigheten får fatta beslut om att ta ett prov för dna-analys i registreringssyfte. Denna bestämmelse är inte tillämplig vid dna-prov som tas med stöd av 36 a §, eftersom sådana prov inte får tas i registreringssyfte.

I såväl första som andra stycket finns en hänvisning till bestämmelserna i 28 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken. Den paragrafen ändras på så sätt att en kroppsbesiktning som är av mer väsentlig omfattning även får utföras i ett avskilt utrymme som är lämpligt, se vidare kommentaren till den paragrafen. I både första och andra styckena ersätts hänvisningen till 28 kap. 12 § tredje stycket rättegångsbalken med en hänvisning till 28 kap. 12 § andra stycket i balken, till följd av ändringen i den paragrafen.

15.3Förslaget till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)

4 kap.

Vissa åtgärder enligt rättegångsbalken

1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och
2. föreskrifter om gallring.

Paragrafen innehåller bestämmelser om Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.7.

Ändringen i andra stycket 5 är en följd av att registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ersätts av biometriregister.

Bestämmelsen i andra stycket 7 är ny och innebär att uppgifter i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier får behandlas om det behövs för att Polismyndigheten med hjälp av automatiserad teknik ska kunna göra biometriska jämförelser av oidentifierade fingeravtryck och fotografier från brottsutredningar med fingeravtryck eller fotografier i registren enligt bestämmelserna i 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

20 § Polismyndigheten har rätt att ta del av personuppgifter som Migrationsverket behandlar enligt 11 eller 15 § vid direktåtkomst enligt 19 §. Säkerhetspolisen och utlandsmyndigheterna har motsvarande rätt att vid direktåtkomst ta del av uppgifter som Migrationsverket behandlar enligt 11 §.

Migrationsverket ska på begäran av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller en utlandsmyndighet lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 11 § 1 eller 2. Migrationsverket ska också på begäran av Polismyndigheten lämna ut personuppgifter som verket behandlar enligt 15 § andra stycket 1, 2, 5, 6 eller 7.

Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna uppgifter som avses i andra stycket andra meningen till Polismyndigheten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om viss uppgiftsskyldighet för Migrationsverket. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.7.

I andra stycket görs en följdändring med anledning av det nya ändamål för behandling av uppgifter om fingeravtryck och fotografier som läggs till i 15 § andra stycket 7. Ändringen innebär att Polismyndigheten har rätt att på begäran ta del av uppgifter som behandlas i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier för att Polismyndigheten med hjälp av automatiserad teknik ska kunna göra biometriska jämförelser av oidentifierade fingeravtryck och ansiktsbilder från brottsutredningar med fingeravtryck och fotografier i registren enligt bestämmelserna i 6 a kap. lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Genom att Polismyndigheten har rätt att ta del av uppgifterna uppkommer en sådan uppgiftsskyldighet som enligt 10 kap. 28 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bryter den sekretess som kan gälla för uppgifterna hos Migrationsverket.

15.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete

7 kap.

Paragrafen innehåller bestämmelser om direktåtkomst till referensupp-gifter om fingeravtryck i svenska biometriregister. Ändringarna är en följd av att registren över fingeravtryck ersätts av biometriregister.

2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.

Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.

Paragrafen reglerar det svenska kontaktställets sökning i amerikanska fingeravtrycksregister. Ändringen i andra stycket är en följd av att registren över fingeravtryck ersätts av biometriregister.

15.7Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ersätts av nya biometriregister. Som en följd av detta ersätts 5 kap. av ett nytt 5 kap. Det nya kapitlet utgör en omarbetning av den hittillsvarande regleringen och innebär bland annat att många av skillnaderna mellan registren över dnaprofiler och fingeravtrycks- och signalementsregistren tas bort. De bestämmelser som hittills funnits i 5 kap. 18–26 §§ om penningtvättregistret, det internationella registret och tillträdesförbudsregistret överförs oförändrade till det nya kapitlet.

Vidare införs två nya kapitel i lagen: 6 a och 6 b kap. Dessa kapitel innehåller bestämmelser om viss behandling av personuppgifter för forensiska ändamål. I 6 a kap. regleras förutsättningarna för att vid en förundersökning utföra automatiserade jämförelser av fingeravtryck och ansiktsbilder av oidentifierade misstänka gärningsmän med uppgifter i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier. I 6 b kap. regleras förutsättningarna för att vid en förundersökning använda dnabaserade släktforskningsdatabaser. Som en följd av detta införs också nya undantag från sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen (2018:1177) och nya ändamålsbestämmelser som anger att Nationellt forensiskt centrum får behandla personuppgifter enligt 6 a och 6 b kap.

1 kap.

1 a § Lagen gäller i tillämpliga delar även när Polismyndigheten behandlar uppgifter om avlidna personer enligt 5 kap. 3, 4 och 7 §§.

Paragrafen, som är ny, anger att lagen även gäller i tillämpliga delar när Polismyndigheten behandlar uppgifter om avlidna personer enligt 5 kap. 3, 4 och 7 §§. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.2 och 10.1.

Uppgifter om avlidna är inte personuppgifter (jfr 1 kap. 6 § brottsdatalagen [2018:1177]). Enligt bestämmelserna om längsta tid för behandling av uppgifter i biometriregistren över misstänkta och dömda får Polismyndigheten fortsatt behandla uppgifter om en registrerad person som har avlidit, dock inte längre än 10 år efter dödsfallet (5 kap. 10 och 11 §§). Av 5 kap. 7 § framgår att Polismyndigheten under vissa förutsättningar också får utföra jämförande sökningar i spårregistret med uppgifter om avlidna. Bestämmelsen tydliggör att lagen gäller i tillämpliga delar även vid sådan behandling.

7 § I detta kapitel och i 2 kap. finns allmänna bestämmelser om behandling av personuppgifter. I 4 kap. finns bestämmelser om längsta tid för behandling av personuppgifter.

För personuppgifter som görs eller har gjorts gemensamt tillgängliga gäller även

3 kap.

För personuppgifter som behandlas i biometriregister, penningtvättsregister, det internationella registret och tillträdesförbudsregistret, gäller 5 kap. i stället för 3 och 4 kap.

I6–6 b kap. finns bestämmelser om Polismyndighetens behandling av personuppgifter för forensiska ändamål. Vid sådan behandling gäller dessa kapitel istället för 2–4 kap.

I7 kap. finns bestämmelser om administrativa sanktionsavgifter, skadestånd och överklagande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens uppbyggnad. Övervägandena finns i avsnitt 9.1, 11.1.5 och 12.6.

Ändringen i tredje stycket är en följd av att registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ersätts av nya biometriregister.

I fjärde stycket finns bestämmelser om behandling av personuppgifter för forensiska ändamål. Bestämmelsen ändras på så sätt att en hänvisning också görs till de nya 6 a och 6 b kap. Detta innebär att bestämmelserna i dessa kapitel gäller i stället för bestämmelserna i 2–4 kap.

2 kap.

9 § Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Kriminalvården har, trots sekretess enligt 21 kap. 3 § första stycket och 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), rätt att ta del av uppgifter i biometriregister som förs enligt 5 kap., om den mottagande myndigheten behöver uppgifterna för ett syfte som anges i 1 kap. 2 § brottsdatalagen (2018:1177).

Europeiska åklagarmyndigheten har enligt 4 § lagen (2024:461) om Sveriges deltagande i Europeiska åklagarmyndigheten rätt att ta del av uppgifterna enligt första stycket. Denna rätt inskränks inte av vad som anges i 18 kap. 1 och 17 §§ offentlighets- och sekretesslagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser som ger vissa brottsbekämpande myndigheter rätt att, trots sekretess, ta del av uppgifter i biometriregistren. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.

I första stycket läggs Skatteverket och Kriminalvården till i uppräkningen av de myndigheter som trots sekretess har rätt att ta del av uppgifter i registren. Vidare tas begränsningen till att en myndighet endast har rätt att ta del av uppgifter om huruvida en person förekommer i ett dnaregister bort. Begränsningar i rätten att ta del av uppgifter genom direktåtkomst kommer dock kunna föreskrivas på lägre författningsnivå än lag. Ändringarna är en anpassning dels till att registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ersätts av biometriregister, dels till att Kriminalvården enligt 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610) ska ta upp biometriska underlag och enligt 8 a § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll ska förelägga den dömde att inställa sig för upptagning av biometriska underlag om sådana uppgifter om den dömde inte redan finns i polisens biometriregister. Sekretessen för de myndigheter som anges i paragrafen bryts om myndigheten behöver uppgifterna för ett syfte som anges i 1 kap. 2 § brottsdatalagen, dvs. för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Samma myndigheter får enligt 5 kap. 16 § medges direktåtkomst till biometriregistren.

10 § Migrationsverket har, trots sekretess enligt 21 kap. 3 § första stycket och 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), rätt att ta del av uppgifter i biometriregister som förs enligt 5 kap., om verket behöver uppgifterna för att kontrollera fingeravtryck som tagits där.

Paragrafen innehåller bestämmelser som ger Migrationsverket rätt att, trots sekretess, ta del av personuppgifter i biometriregistren om Migrationsverket behöver uppgifterna för att kontrollera fingeravtryck som har tagits upp av verket. Övervägandena finns i avsnitt 9.10.

Paragrafen anpassas till att fingeravtrycks- och signalementsregistren ersätts av biometriregister och att de brottsbekämpande myndigheter som har rätt att ta del av uppgifter i biometriregistren regleras i 9 § (se kommentaren till den paragrafen).

12 § Personuppgifter får lämnas ut elektroniskt på annat sätt än genom direktåtkomst om det inte är olämpligt.

Elektroniskt utlämnande genom direktåtkomst är tillåtet bara i den utsträckning som anges i 3 kap. 7 § och 5 kap. 16 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när personuppgifter får lämnas ut elektroniskt. Hänvisningen i andra stycket om utlämnande genom direktåtkomst ändras till att avse 5 kap. 16 § som en följd av ändringar i 5 kap.

4 kap.

1 § Detta kapitel gäller bara för automatiserad behandling.

Av 2 kap. 17 § första stycket brottsdatalagen (2018:1177) framgår det att personuppgifter inte får behandlas under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen.

I följande bestämmelser anges hur länge uppgifter som behandlas i särskilda register och i forensisk verksamhet får behandlas:

1. 5 kap. 10–15 §§ om uppgifter i biometriregister,

2. 5 kap. 20 § om uppgifter i penningtvättsregister,

3. 5 kap. 22 § om uppgifter i det internationella registret,

4. 5 kap. 26 § om uppgifter i tillträdesförbudsregistret, och

5. 6 kap. 6 § om uppgifter om sådana uppslag som anges i 6 kap. 1 § första stycket 5.

Paragrafen innehåller bestämmelser om längsta tid för behandling av personuppgifter.

Hänvisningen till bestämmelserna om längsta tid för behandling av uppgifter i dna-, fingeravtrycks- och signalementsregistren i tredje stycket utgår och ersätts med en hänvisning till bestämmelserna om längsta tid för behandling av uppgifter i biometriregister. Som en följd av detta slås första och andra punkterna samman och efterföljande punkter numreras om.

5 kap. Register

Biometriregister

Rätten att behandla uppgifter i biometriregister

1 § Polismyndigheten får föra

–ett biometriregister över misstänkta,

–ett biometriregister över dömda, och

–ett biometriregister över spår.

I biometriregistren får uppgifter behandlas i syfte att

1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet,
2. utreda eller lagföra brott,
3. fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden,
4. underlätta identifiering av avlidna personer, och
5. kontrollera fingeravtryck som Migrationsverket har tagit enligt 9 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716).

I lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas finns bestämmelser om elimineringsdatabasen.

Paragrafen innehåller bestämmelser som reglerar Polismyndighetens rätt att föra biometriregister. Övervägandena finns i avsnitt 9.1 och 9.2.

I första stycket anges att Polismyndigheten får föra biometriregister: ett över personer som är misstänkta för brott, ett över personer som är dömda för brott och ett över spår från oidentifierade personer. Biometriregistren ersätter registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement.

I andra stycket anges för vilka syften uppgifter får behandlas i biometriregistren. Punkterna 1–3 och 5 motsvarar vad som gäller för dna-, fingeravtrycks- och signalementsregistren. I punkt 4 görs en ändring i förhållande till det som gällt hittills enligt 11 § 4 på så sätt att biometriregistren får användas för att underlätta identifiering av avlidna personer. Bestämmelsen innebär att biometriregistren får användas för att underlätta identifiering av en avliden person även när syftet inte är brottsbekämpande, till exempel för att identifiera personer som avlidit till följd av olyckor eller katastrofer. Biometriregistren får däremot inte användas för att underlätta identifiering av en okänd levande person, om inte behandlingen sker inom ramen för den brottsbekämpande verksamheten eller annars i ett syfte som anges i övriga punkter i paragrafen.

I tredje stycket finns en upplysningsbestämmelse som anger att det i lagen om Polismyndighetens elimineringsdatabas finns bestämmelser om den s.k. elimineringsdatabasen. Enligt den lagen får Polismyndigheten föra ett register över dna-profiler i syfte att stärka kvaliteten i den forensiska verksamheten med dna-analyser. Bestämmelsen motsvarar vad som gällt hittills enligt 1 § andra stycket.

Uppgifter i biometriregistren

2 § Ett biometriregister får innehålla uppgifter om

1. dna-profiler,
2. fingeravtryck,
3. fotografier,
4. video,
5. röst,
6. handstil, och
7. signalement.

En dna-profil som registreras i biometriregistret över misstänkta eller biometriregistret över dömda får endast ge information om identitet och inte om personliga egenskaper.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av

8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om att biometriregistren får innehålla namn, personnummer och andra liknande uppgifter som behövs för att identifiera en registrerad person samt ärendeuppgifter.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka uppgifter biometriregistren får innehålla. Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 2–5 och 14 §§. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Enligt första stycket får biometriregistren innehålla uppgifter om dnaprofiler, fingeravtryck, fotografier, video, röst, handstil och signalement. Detta innebär en skillnad i förhållande till den reglering som hittills gällt, som inte omfattar uppgifter om röst och handstil. Paragrafen gäller samtliga biometriregister, dvs. såväl registren över misstänkta och dömda som registret över spår. Att registren får innehålla uppgifter om dessa underlag innebär att även biometriska uppgifter som tagits fram ur underlaget, s.k. biometriska mallar, och annan slags information som är nödvändig för att registren ska kunna användas för biometriska jämförelser får behandlas i registren. De biometriska mallarna är i sig uppgifter om de underlag som de har tagits fram ur.

Av andra stycket följer att en dna-profil som registreras i biometriregistren över misstänkta eller dömda endast får ge information om identitet och inte om personliga egenskaper. Bestämmelsen motsvarar vad som hittills gällt enligt 3 § första stycket. Med personliga egenskaper avses exempelvis hår-, hud- och ögonfärg, biogeografiskt ursprung och sjukdomar. Kön är däremot inte en sådan personlig egenskap som avses i bestämmelsen. Det är därför tillåtet att det från dna-profilen går att utläsa om det i profilen ingår X- eller Y-kromosomer, vilket ger information om kön (jfr s. 102).

I tredje stycket finns en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om att biometriregistren får innehålla uppgifter om namn, personnummer och andra liknande uppgifter

fängelse ingår i straffskalan, eller har godkänt ett strafföreläggande avseende ett sådant brott,

2. varit föremål för en åtgärd enligt 8 a § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll eller 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610), eller
3. dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av artikel 4.2 i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll.

Sådana uppgifter som avses i första stycket 3 får dock endast behandlas om motsvarande gärning i Sverige har fängelse i ett år eller mer i straffskalan och den som uppgifterna avser vid tidpunkten för gärningen hade fyllt 15 år.

8 kap. 7 a § fängelselagen får registreras i polisens register (SFS 2022:738).

Enligt punkt 3 får biometriregistret över dömda också innehålla uppgifter om en person som har dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av artikel 4.2 i det s.k. Ecris-beslutet.

Enligt andra stycket får sådana uppgifter som avses i första stycket 3 endast behandlas om motsvarande gärning i Sverige har fängelse i ett år eller mer i straffskalan och den som uppgifterna avser vid tidpunkten för gärningen hade fyllt 15 år. Bestämmelsen, som motsvarar det som hittills gällt enligt 13 §, förs över med endast en språklig ändring.

Biometriregistret över spår

5 § Biometriregistret över spår får innehålla uppgifter som anges i 2 § och som avser spår som inte kan härledas till en identifierbar person, om uppgifterna kommit fram i en utredning om brott. Sådana uppgifter får dock inte behandlas om det av omständigheterna vid tidpunkten för insamlingen eller senare framgår att spåret härrör från någon annan än den som kan misstänkas för brottet.

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att registrera uppgifter i biometriregistret över spår. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.1.

För registrering i spårregistret krävs att uppgifterna har kommit fram i en utredning om brott och att uppgifterna inte kan härledas till en viss person. Det är alltså endast uppgifter som härrör från spår som får registreras. En uppgift som har registrerats i spårregistret ska tas bort så snart det finns information som visar vem spåret härrör från. Detta motsvarar den reglering som hittills gällt enligt 5 § och 12 § andra stycket.

Vilka uppgifter som spårregistret får innehålla framgår av 2 §. Spårregistret får alltså innehålla uppgifter om dna-profiler, fingeravtryck, fotografier, video, röst, handstil och signalement. Det innebär en utvidgning i förhållande till den reglering som hittills gällt, som endast medger att dna-profiler och fingeravtryck registreras. Även fotografier, filmer och ljudupptagningar där en misstänkt gärningsman förekommer får alltså registreras i spårregistret. Detsamma gäller till exempel handskrivna brev eller andra handlingar som en misstänkt gärningsman har skrivit.

Bestämmelsen tydliggör även att uppgifter inte får behandlas i spårregistret om det av omständigheterna vid tidpunkten för insamlingen eller senare framgår att spåret härrör från någon annan än den som kan misstänkas för brottet. Det innebär att det inte är tillåtet att registrera ett spår om det av omständigheterna framgår att det härrör från till exempel en målsägande, ett vittne eller någon annan person som inte kan misstänkas för brottet. Om registrering har skett och det senare under utredningen framkommer uppgifter av vilka det framgår att spåret härrör från någon annan än den som kan misstänkas för brottet, ska uppgifterna raderas ur spårregistret.

6 § Uppgifter i biometriregistret över spår får jämföras med

1. uppgifter om spår som inte kan härledas till en identifierbar person,
2. uppgifter i biometriregistret över dömda,

3. uppgifter som kan härledas till en person som är skäligen misstänkt för brott, eller
4. uppgifter om fingeravtryck, fotografier och video som tagits med stöd av 5 kap. 3 eller 3 a § lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar.

Uppgifter i biometriregistret över spår får jämföras i andra fall om det är nödvändigt för att fullgöra en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt efter riksdagens godkännande eller om det följer av en unionsrättsakt.

obduktion eller en rättsmedicinsk likbesiktning. Med en annan förrättning avses till exempel en undersökning av kroppen på brottsplatsen (jfr 2 § 5 förordningen [2007:976] med instruktion för Rättsmedicinalverket).

För att en jämförelse ska få göras krävs också att det pågår en förundersökning om brott mot den avlidne och att den gäller ett brott som kan antas ha orsakat dödsfallet. Det är alltså endast vid en förundersökning om brott som har haft dödlig utgång som jämförelse får ske. Till exempel kan en jämförelse alltså göras vid samtliga brott enligt 3 kap. brottsbalken som haft dödlig utgång, dvs. mord, dråp, barnadråp och vållande till annans död, men också andra brott som haft dödlig utgång som folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse mot person och grov krigsförbrytelse enligt lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott samt terroristbrott enligt terroristbrottslagen (2022:666).

För en jämförelse krävs slutligen att åtgärden är nödvändig för att utreda brottet. En bedömning av om en jämförelse kan förväntas leda utredningen framåt ska alltså göras i det enskilda fallet. Jämförelse får inte göras efter det att brottet mot den avlidne har klarats upp eller förundersökningen av annan orsak har lagts ner.

Personuppgifter om andra än skäligen misstänkta

8 § Personuppgifter som härrör från underlag som avses i 28 kap. 12 b och 14 a

§§rättegångsbalken och som har tagits upp under utredningen av ett brott från någon som inte är skäligen misstänkt för brottet får inte jämföras med uppgifter i biometriregistren eller i övrigt behandlas för något annat ändamål än det som underlaget togs upp för.

Paragrafen innehåller bestämmelser som begränsar behandlingen av personuppgifter som härrör från biometriska underlag som har tagits upp under utredningen av ett brott från någon som inte är skäligen misstänkt för brottet. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.

Paragrafen ändras på flera sätt. Genom en hänvisning till bestämmelserna om upptagning av biometriska underlag i rättegångsbalken omfattar paragrafen, utöver dna-prov, även fingeravtryck, fotografier och video samt röst- och handstilsprov. Paragrafen omfattar däremot inte längre biometriska underlag som har tagits upp av den som är skäligen misstänkt för brott. Paragrafen ändras också som en följd av att bestämmelsen i 28 kap. 12 b § andra stycket rättegångsbalken om behandling av analysresultat av ett prov för dna-analys som tagits av någon annan än den som är skäligen misstänkt utgår. Paragrafen ändras vidare språkligt.

Av paragrafen framgår att personuppgifter som härrör från biometriska underlag som har tagits upp från någon annan än en skäligen misstänkt person under en brottsutredning inte får jämföras med uppgifter i biometriregistren eller i övrigt behandlas för något annat ändamål än det för vilket underlaget togs upp. Det kan till exempel handla om uppgifter om målsägande eller vittnen (se kommentaren till 28 kap. 12 b § rättegångsbalken). Detta innebär att endast sådan personuppgiftsbehandling som är nödvändig för brottsutredningen får göras. Uppgifterna får alltså till exempel inte registreras i biometriregister eller jämföras med registrerade uppgifter.

Skyddet för personuppgifter omfattar uppgifter som härrör från biometriska underlag som har tagits upp med stöd av bestämmelserna i

28 kap. rättegångsbalken, men även sådana underlag som till exempel har tagits upp med stöd av samtycke.

Förstörande av prov för dna-analys

9 § Ett prov för dna-analys som har tagits med stöd av 28 kap. rättegångsbalken, lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll, fängelselagen (2010:610) eller på begäran av en annan stat, ska förstöras senast sex månader efter det att provet togs.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förstörande av prov som tagits för dna-analys. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.

Paragrafen motsvarar hittillsvarande lydelse av paragrafen med tillägget att även prov som tagits med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll och fängelselagen ska förstöras senast sex månader efter det att provet togs.

Längsta tid för behandling

10 § Uppgifter i biometriregistret över misstänkta får inte behandlas längre än tre månader efter det att uppgifterna om den misstanke som ligger till grund för registreringen har gallrats ur misstankeregistret enligt lagen (1998:621) om misstankeregister. Uppgifter om en registrerad person som har avlidit får dock behandlas som längst tio år efter dödsfallet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om längsta tid för behandling av uppgifter i biometriregistret över misstänkta. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.1 och 9.9.2.

I paragrafen föreskrivs att uppgifter i biometriregistret över misstänkta inte får behandlas längre än tre månader efter det att uppgifterna om den misstanke som ligger till grund för registreringen har gallrats ur misstankeregistret. Att uppgifterna inte längre får behandlas innebär att de ska raderas ur registret. Detta motsvarar vad som hittills gällt för uppgifter om misstänkta i fingeravtrycks-och signalementsregistren enligt 15 § första stycket men innebär en skillnad i förhållande till utredningsregistret enligt 7 § andra stycket som inte innehåller någon hänvisning till lagen om misstankeregister.

Genom hänvisningen till lagen om misstankeregister följer att uppgifterna om en misstänkt person i biometriregistret över misstänkta ska raderas ur registret om förundersökningen har avslutats utan att åtal väckts med anledning av misstanken eller om åtal som har väckts med anledning av misstanken har lagts ned. Uppgifterna i biometriregistret över misstänkta ska också raderas ur registret om en domstol har meddelat dom eller beslut som fått laga kraft med anledning av den eller de misstankar som legat till grund för registreringen eller om den misstänkte har godkänt ett strafföreläggande som har utfärdats med anledning av misstanken. Om den misstänkte, efter det att uppgifterna har registrerats i registret över misstänkta, döms för ett brott med fängelse i straffskalan eller godkänner ett strafföreläggande avseende ett sådant brott får uppgifterna föras över till biometriregistret över dömda (se 4 §). Om flera misstankar ligger till grund för en registrering behöver uppgifterna inte raderas ur biometriregistret över misstänkta förrän samtliga misstankar har gallrats ur misstankeregistret.

Paragrafen innehåller också en ny bestämmelse som medger fortsatt behandling av uppgifter i det fall en registrerad person avlider. Uppgifter om en registrerad person som har avlidit får som längst behandlas i tio år efter dödsfallet.

11 § Uppgifter i biometriregistret över dömda får inte behandlas längre än tre månader efter det att uppgifterna om den dom, det beslut eller det strafföreläggande som ligger till grund för registreringen har gallrats ur belastningsregistret enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. Uppgifter om en registrerad person som har avlidit får dock behandlas som längst tio år efter dödsfallet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om längsta tid för behandling av uppgifter i biometriregistret över dömda. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.1 och 9.9.2.

I paragrafen föreskrivs att uppgifter i biometriregistret över dömda inte får behandlas längre än tre månader efter det att uppgifterna om den dom, det beslut eller det strafföreläggande som ligger till grund för registreringen har gallrats ur belastningsregistret. Detta motsvarar den reglering som hittills har gällt för fingeravtrycks- och signalementsregistren i 15 § första stycket men innebär en skillnad i förhållande till regleringen av dnaregistret i 7 § första stycket som inte innehåller någon tidsfrist. Flera domar och beslut kan ligga till grund för registreringen. Uppgifterna ska raderas ur registret när samtliga domar och beslut som legat till grund för registreringen har gallrats ur belastningsregistret. Hur länge uppgifter får behandlas i belastningsregistret är beroende av brottets allvar. Vid böter gallras uppgifterna efter fem år och vid fängelsestraff ska uppgifterna i regel gallras tio år efter att den registrerade friges från fängelse (17 § lagen om belastningsregister). Om den registrerade döms på nytt inom fristen sker normalt ingen gallring ur belastningsregistret förrän de sist införda uppgifterna ska gallras, s.k. uppskjuten gallring (18 § lagen om belastningsregister). Detta innebär att uppgifterna även fortsatt får behandlas i biometriregistret över dömda.

Paragrafen innehåller också en ny bestämmelse som medger fortsatt behandling av uppgifter om en registrerad person som har avlidit. Uppgifter om en registrerad person som har avlidit får som längst behandlas i tio år efter dödsfallet.

12 § Uppgifter i biometriregistret över spår får inte behandlas längre än trettio år efter registreringen. Uppgifter i registret får dock behandlas sjuttio år efter registreringen om uppgifterna hänför sig till utredningar om brott som anges i 35 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om längsta tid för behandling av uppgifter i biometriregistret över spår. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.3.

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 7 § tredje stycket och 15 § andra stycket, ersätter regleringen om längsta tid för behandling av uppgifter i det nuvarande spårregistret och uppgifter om spår i fingeravtrycksregistret.

13 § Uppgifter som behandlas för att fullgöra ett internationellt åtagande får inte behandlas längre än vad som behövs för det ändamålet.

Paragrafen reglerar längsta tid för behandling av uppgifter som behandlas för att fullgöra ett internationellt åtagande. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.3.

Paragrafen motsvarar det som hittills har gällt enligt 16 § första stycket med den skillnaden att den gäller alla uppgifter som behandlas i biometriregistren för att fullgöra ett internationellt åtagande.

14 § Uppgifter om personer som har lämnat fingeravtryck, fotograferats eller videofilmats med stöd av lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar får inte behandlas längre än tio år efter det att utvisningsbeslutet verkställdes eller upphörde.

Paragrafen innehåller bestämmelser om längsta tid för behandling av uppgifter om en utlänning som har lämnat fingeravtryck, fotograferats eller videofilmats med stöd av lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.3.

Paragrafen motsvarar det som hittills gällt enligt 16 § andra stycket med den skillnaden att det anges att paragrafen även gäller den som fotograferats och videofilmats.

15 § Bestämmelsen i 2 kap. 17 § andra stycket brottsdatalagen (2018:1177) gäller inte vid tillämpningen av 10–14 §§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att arkivlagstiftningens företräde inte gäller vid tillämpningen av 10–14 §§. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.4.

Paragrafen motsvarar det som hittills gällt enligt 7 § fjärde stycket, 15 § tredje stycket och 16 § tredje stycket. Utgångspunkten är att all automatiserad behandling av uppgifter ska upphöra när den tid som anges i 10–14 §§ har löpt ut. Endast om det har meddelats uttryckliga föreskrifter som innebär att uppgifterna i fråga får behandlas för arkivändamål av allmänt intresse eller för vetenskapliga, statistiska eller historiska ändamål får de behandlas automatiserat under längre tid än vad som anges i respektive paragraf. Sådana föreskrifter får inte meddelas om dna-profiler (se 27 §).

Direktåtkomst

16 § Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Kriminalvården får för ett syfte som anges i 1 kap. 2 § brottsdatalagen (2018:1177) medges direktåtkomst till uppgifter i biometriregister.

Bestämmelsen ändras i förhållande till den reglering som hittills gällt enligt 10 och 17 §§ på så sätt att Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Kriminalvården får ges direktåtkomst till uppgifter i biometriregistren om det sker i ett sådant syfte som anges i 1 kap. 2 § brottsdatalagen, oberoende av vilken typ av uppgift det är fråga om. Den direktåtkomst som kan medges kan dock, i likhet med det som hittills gällt, begränsas genom föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (27 §).

Det är Polismyndigheten som beslutar att ge en myndighet direktåtkomst.

Personuppgifter om unga lagöverträdare

17 § Personuppgifter som har inhämtats med stöd av 36 § första stycket och 36 a § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får inte behandlas i biometriregister.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behandling av personuppgifter om barn som misstänkts för att ha begått brott före 15 års ålder. Paragrafen motsvarar delvis vad som hittills har gällt enligt 2 § och 4 § första stycket samt 12 § tredje stycket och ändras språkligt och redaktionellt. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.1.

Av paragrafen framgår att fingeravtryck och fotografier som tagits av ett barn med stöd av 36 § första stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inte får behandlas i biometriregistren. Detta innebär att uppgifterna varken får registreras i biometriregistren eller jämföras med uppgifter som finns registrerade där. Detsamma gäller analysresultatet av ett dna-prov som har tagits med stöd av 36 a § samma lag.

Penningtvättsregister

Rätten att föra register

18 § Polismyndigheten får föra penningtvättsregister. Personuppgifter får behandlas i penningtvättsregister om det behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet

1. där penningtvätt är ett led för att dölja vinning av brott eller brottslig verksamhet, eller
2. som innefattar finansiering av terrorism.

I paragrafen, som motsvarar det som hittills har gällt enligt 18 §, regleras polisens rätt att föra penningtvättsregister (se s. 310).

19 § I penningtvättsregister får personuppgifter behandlas som

1. kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som avses i 18 §,
2. har rapporterats till Polismyndigheten med stöd av lag eller annan författning,

eller

3.har lämnats av en utländsk myndighet som i sin stat ansvarar för arbetet med att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet som avses i 18 §.

I paragrafen, som motsvarar det som hittills har gällt enligt 19 §, regleras vilka personuppgifter som får behandlas i penningtvättsregister (se prop.

2017/18:269 s. 310).

Längsta tid som personuppgifter får behandlas

20 § Personuppgifter i penningtvättsregister får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personens anknytning till brottslig verksamhet gjordes.

Bestämmelsen i 2 kap. 17 § andra stycket brottsdatalagen (2018:1177) gäller inte vid tillämpningen av denna paragraf.

I paragrafen, som motsvarar det som hittills har gällt enligt 20 §, regleras den längsta tid under vilken personuppgifter får behandlas i penningtvättsregister (se s. 310 f.).

Det internationella registret

Rätten att föra register

21 § Polismyndigheten får föra ett internationellt register. Personuppgifter i det internationella registret får behandlas om det behövs för handläggningen av ärenden som rör internationellt polisiärt samarbete eller internationellt straffrättsligt samarbete.

Uppgifter om dödsfall, olyckshändelser eller andra liknande händelser i utlandet får också behandlas i det internationella registret, om ärendet rör en fråga som ska handläggas av Polismyndigheten.

I paragrafen, som motsvarar det som hittills har gällt enligt 21 §, regleras Polismyndighetens rätt att föra ett internationellt register (se s. 311).

Längsta tid som personuppgifter får behandlas

22 § Personuppgifter i det internationella registret får inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då ärendet som uppgifterna behandlades i avslutades.

Personuppgifter i registret får dock behandlas i fem år efter registreringen om uppgifterna avser en begäran enligt artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1153 av den 20 juni 2019 om fastställande av bestämmelser för att underlätta användning av finansiell information och andra uppgifter för att förebygga, upptäcka, utreda eller lagföra vissa brott och om upphävande av rådets beslut 2000/642/RIF, i den ursprungliga lydelsen.

Bestämmelsen i 2 kap. 17 § andra stycket brottsdatalagen (2018:1177) gäller inte vid tillämpningen av denna paragraf.

I paragrafen, som motsvarar det som hittills har gällt enligt 22 §, anges hur länge personuppgifter får behandlas i det internationella registret (se s. 311 och prop. 2021/22:127 s. 57 f.).

Tillträdesförbudsregistret

Rätten att föra register

23 § Polismyndigheten får föra ett register med uppgifter om personer som meddelats tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid

vetenskapliga, statistiska eller historiska ändamål under längre tid än vad som anges i 20, 22 och 26 §§.

Första stycket 3 gäller också i fråga om uppgifter i biometriregister enligt 10– 14 §§, med undantag för dna-profiler.

I paragrafen finns en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela vissa föreskrifter. Paragrafen motsvarar delvis det som hittills har gällt enligt 27 §. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.4 och 9.10.

Punkt 1 ändras som en följd av att biometriregister ersätter dna-, fingeravtrycks-och signalementsregistren. Punkt 3 ändras på så sätt att hänvisningen till uppgifter i fingeravtrycks-och signalementsregister utgår och ersätts av ett nytt andra stycke som reglerar uppgifter i biometriregister. I andra stycket anges också att dna-profiler, i likhet med det som hittills har gällt, undantas från föreskriftsrätten. Det innebär att all automatiserad behandling av dna-profiler ska upphöra när den tid som anges i 10–14 §§ har löpt ut.

6 kap.

1 § Vid Nationellt forensiskt centrum får personuppgifter behandlas om det behövs för att

1. sammanställa det underlag i form av insamlade spår eller annat som krävs för att sådana forensiska åtgärder som anges i 2 ska kunna utföras,
2. utföra forensiska analyser, undersökningar eller jämförelser åt den egna myndigheten eller åt Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket eller allmän domstol,
3. begära forensiska analyser, undersökningar eller jämförelser av eller utföra sådana åtgärder åt

a) Rättsmedicinalverket, b) ett utländskt forensiskt laboratorium, eller c) en utländsk brottsbekämpande myndighet eller en mellanfolklig organisation eller ett EU-organ med brottsbekämpande uppgifter,

4. begära forensiska analyser eller undersökningar av andra svenska expertorgan,
5. ta fram uppslag i syfte att underlätta arbetet med att förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda och beivra brott, genom att använda resultat från sådana åtgärder som anges i 2 eller i 2 § andra stycket,
6. utföra jämförelser enligt 6 a kap., eller
7. använda en dna-baserad släktforskningsdatabas för att utföra jämförelser enligt 6 b kap.

Personuppgifter får också behandlas vid Nationellt forensiskt centrum om det behövs för

1. forskning och statistik, eller
2. kvaliteten i den forensiska verksamheten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om Polismyndighetens behandling av personuppgifter för forensiska ändamål. Paragrafen tillförs två nya punkter i första stycket, punkterna 6 och 7. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.5 och 12.6.

Av första stycket 6 följer att personuppgifter får behandlas vid Nationellt forensiskt centrum om det behövs för att utföra jämförelser i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier enligt bestämmelserna i 6 a kap. Under ändamålet ryms också återkopplingen av resultaten av utförda jämförelser.

Enligt första stycket 7 får personuppgifter behandlas vid Nationellt forensiskt centrum om det behövs för att använda en dna-baserad släktforskningsdatabas för att utföra jämförelser enligt 6 b kap. Bestämmelsen ger uttryckligt stöd för att personuppgifter förs in i och jämförs med uppgifter i en dna-baserad släktforskningsdatabas. Det innebär även att Nationellt forensiskt centrum får återkoppla resultaten av utförda jämförelser.

5 § Sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen (2018:1177) hindrar inte sökningar i personuppgifter som behandlas i biometriregister, i syfte att få fram ett urval av personer grundat på uppgifter som rör hälsa eller biometriska eller genetiska uppgifter.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om undantag från sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen. Ändringarna är en följd av att registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ersätts av biometriregister.

6 a kap. Behandling av uppgifter i vissa register som inte förs med stöd av denna lag

1 § Nationellt forensiskt centrum får, efter ett beslut av åklagare, använda automatiserad ansikts- och fingeravtrycksjämförelse för att jämföra ansiktsbilder och fingeravtryck med uppgifter om fingeravtryck och ansiktsbilder som finns i de register över fingeravtryck och fotografier som förs med stöd av 15 § utlänningsdatalagen (2016:27).

En jämförelse får endast göras med uppgifter som finns i registren om personer som har fyllt 15 år.

Paragrafen innehåller bestämmelser om automatiserade jämförelser av ansiktsbilder och fingeravtryck med uppgifter i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.1 och 11.1.3-11.1.5.

Enligt första stycket får Nationellt forensiskt centrum, efter ett beslut av åklagare, använda automatiserad teknik för att utföra biometriska jämförelser med uppgifter i Migrationsverkets register. Därmed kan ansiktsbilder och fingeravtryck från en brottsutredning jämföras med ansiktsbilder och fingeravtryck i registren, innefattande biometriska uppgifter som tagits fram ur dessa, med hjälp av till exempel mjukvara för ansiktsigenkänning. Bestämmelsen reglerar endast automatiserade jämförelser i registren och omfattar alltså inte den situationen att ett visst fingeravtryck eller fotografi begärs ut från registret för att därefter jämföras. En förutsättning för att Nationellt forensiskt centrum ska få göra en jämförelse med uppgifter i Migrationsverkets register är att en åklagare har fattat ett beslut om jämförelse under en förundersökning om vissa allvarliga brott i enlighet med bestämmelserna i 2–4 §§. Det är alltså en åklagare som ska pröva om förutsättningarna i 2–4 §§ är uppfyllda. När beslutet är fattat får det bedömas om förundersökningen är av sådant slag att den ska ledas av en åklagare även i fortsättningen (jfr 23 kap. 3 § rättegångsbalken).

Enligt punkt 9 får en jämförelse också göras vid en förundersökning om ett annat brott om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år. Detta innebär att jämförelse kan göras vid misstanke om brott där straffvärdet för det enskilda brottet är högt, även om straffskalan börjar på en lägre nivå än två år och det inte är fråga om ett sådant samhällsfarligt brott som omfattas av punkterna 2–7. En bedömning av brottets straffvärde ska alltså göras i det enskilda fallet. Straffvärdehöjande eller straffvärdelindrande omständigheter enligt 29 kap. brottsbalken ska beaktas i den mån de är kända. Det är straffvärdet för ett enskilt brott som ska uppgå till minst två år för att jämförelse ska få göras. Det är alltså inte tillåtet att göra en jämförelse baserat på flerfaldig brottslighet som tillsammans når upp till ett straffvärde om minst två år.

För att en jämförelse ska få göras krävs att även förutsättningarna i 4 § är uppfyllda.

3 § En jämförelse får även göras vid en förundersökning om ett sådant brott som kan ligga till grund för en sökning i EU:s gemensamma databas för identitetsuppgifter (CIR)

1. enligt artikel 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/817 av den 20 maj 2019 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EUinformationssystem på området gränser och viseringar, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1726 och (EU) 2018/1861 samt rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF, eller
2. enligt artikel 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/818 av den 20 maj 2019 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EUinformationssystem på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, asyl och migration och om ändring av förordningarna (EU) 2018/1726, (EU) 2018/1862 och (EU) 2019/816.

Paragrafen anger tillsammans med 2 § vilka brott som kan aktualisera en jämförelse enligt 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.2.

Enligt paragrafen får en jämförelse i Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier göras vid en förundersökning om ett sådant brott som kan ligga till grund för en sökning i EU:s gemensamma informationssystem CIR enligt artikel 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/817 eller artikel 22 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/818, de s.k. interoperabilitetsförordningarna. Enligt dessa bestämmelser får en sökning i CIR under vissa förutsättningar göras för att utreda terroristbrott eller andra grova brott. Med terroristbrott avses ett brott enligt nationell rätt som motsvarar eller är likvärdigt med ett av de brott som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism. Med grova brott avses ett brott som motsvarar eller är likvärdigt med ett av de brott som avses i artikel 2.2 i rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder (2002/584/RIF) om det enligt nationell rätt är föreskrivet en påföljd om tre år eller mer.

För att en jämförelse ska få göras krävs även att förutsättningarna i 4 § är uppfyllda. Det krävs däremot inte att de förutsättningar för att göra sökningar i CIR som ställs upp enligt interoperabilitetsförordningarna är uppfyllda. Det avgörande är att förundersökningen avser ett sådant brott som omfattas av artikel 22 i respektive förordning. Hänvisningarna till

EU-förordningarna är dynamiska och avser alltså respektive förordning i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

4 § En jämförelse får göras endast om

1. det finns särskild anledning att anta att det är gärningsmannen som har avsatt fingeravtrycken eller förekommer på ansiktsbilden, och
2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Paragrafen reglerar tillsammans med 2 och 3 §§ förutsättningarna för automatiserade jämförelser enligt 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.3.

För att en automatiserad jämförelse ska få göras krävs enligt punkt 1 att det finns särskild anledning att anta att det är gärningsmannen som har avsatt fingeravtrycken eller som förekommer på ansiktsbilden. Kravet innebär att det ska finnas någon faktisk omständighet som med viss styrka talar för att det är gärningsmannens fingeravtryck eller ansiktsbild. Jämförelsen ska göras i syfte att identifiera den som kan misstänkas för brottet. Registerjämförelser får alltså inte göras för att till exempel söka efter en okänd målsägande eller ett vittne.

Enligt punkt 2 krävs att jämförelsen är av synnerlig vikt för utredningen. Bestämmelserna ska alltså tillämpas restriktivt och en bedömning av behovet måste göras i varje enskilt fall. Systematiska eller rutinmässiga jämförelser är inte tillåtna. Behovet av åtgärden måste vara kvalificerat på något sätt för att en jämförelse ska få göras. Kravet att åtgärden ska vara av synnerlig vikt för utredningen innebär också att det ska finnas en rimlig anledning att anta att en jämförelse kan bidra till att brottet kan klaras upp, dvs. att den eftersökte förekommer i det aktuella registret. Den bedömningen får göras utifrån vad som är känt om den misstänkte gärningsmannen. Därutöver krävs att åtgärden bedöms vara proportionerlig i det enskilda fallet. Det innebär att utrymmet för att utföra en jämförelse är större ju allvarligare brott misstanken avser. Detsamma gäller om den misstänkte gärningsmannen bedöms vara farlig för allmänheten och det av den anledningen är angeläget att denne snabbt kan identifieras. Kravet på synnerlig vikt innebär dessutom att det som utgångspunkt klart ska framgå för beslutsfattaren i det enskilda fallet att det inte finns andra utredningsåtgärder som kan föra utredningen framåt och som innebär ett mindre integritetsintrång. Andra utredningsåtgärder måste alltså ha uttömts innan en jämförelse får göras, till exempel jämförelser i polisens egna biometriregister över misstänkta och dömda samt sedvanliga utredningsåtgärder som exempelvis vittnesförhör. Om syftet med åtgärden kan uppnås med mindre ingripande åtgärder ska sådana väljas i stället.

5 § Sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen (2018:1177) hindrar inte sökningar enligt detta kapitel i syfte att få fram ett urval av personer grundat på biometriska uppgifter.

Paragrafen innehåller ett undantag från sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.6.

någon faktisk omständighet som med viss styrka talar för att spåret kommer från gärningsmannen. Bestämmelserna tillåter inte att en dna-baserad släktforskningsdatabas används i syfte att till exempel identifiera en avliden målsägande.

Av punkt 2 framgår vidare att en dna-baserad släktforskningsdatabas endast får användas om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen och det är uppenbart att syftet med åtgärden inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder. Kravet på synnerlig vikt innebär att metoden ska användas med restriktivitet och att polisen inte regelmässigt får använda metoden vid utredning om mord och grova våldtäktsbrott. Det krävs också att det finns omständigheter som visar att åtgärden faktiskt kan föra utredningen framåt. Till exempel behöver det normalt finnas vittnesuppgifter eller en dna-baserad bedömning av gärningsmannens biogeografiska ursprung som ger stöd för slutsatsen att släktingar till personen kan förekomma i databasen. Kravet på att det ska vara uppenbart att syftet med åtgärden inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder innebär att andra utredningsåtgärder som kan föra utredningen framåt och som påverkar fri- och rättigheter i mindre omfattning måste ha uttömts för att metoden ska få tillämpas. Exempel på sådana åtgärder är sökningar i polisens biometriregister (inklusive familjesökning), internationella sökningar (till exempel inom ramen för Prümsamarbetet), utvidgade dnaanalyser avseende utseende och biogeografiskt ursprung samt sedvanliga utredningsåtgärder, som s.k. urvalstopsning.

3 § För att en dna-baserad släktforskningsdatabas ska få användas ska Polismyndigheten säkerställa att

1. den som tillhandahåller släktforskningsdatabasen inte behandlar uppgifterna för andra ändamål än att utföra en sådan jämförelse som avses i 1 § åt Polismyndigheten,
2. jämförelsen endast omfattar uppgifter om dna från personer som har medgett att deras uppgifter behandlas för att utreda brott, och
3. den som tillhandahåller släktforskningsdatabasen raderar uppgifterna när Polismyndigheten begär det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vissa särskilda krav som måste vara uppfyllda för att en dna-baserad släktforskningsdatabas ska få användas. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Enligt punkt 1 ska Polismyndigheten säkerställa att den som tillhandahåller databasen inte behandlar uppgifterna för andra ändamå l än att utföra en sådan jämförelse som avses i 1 § åt Polismyndigheten. Med uppgifterna avses såväl dna-data och andra uppgifter som överförs till databasen som resultatet av den eller de jämförelser som gjorts. Uppgifterna får alltså inte vara sökbara för andra användare av databasen eller användas av den som tillhandahåller databasen för egna ändamål, till exempel som underlag för statistik eller forskning.

Punkt 2 innebär att Polismyndigheten ska säkerställa att jämförelsen endast omfattar uppgifter om dna från personer som har medgett att deras uppgifter behandlas för att utreda brott. Sökunderlaget ska alltså begränsas till att endast avse personer som har samtyckt till att deras uppgifter används på detta sätt.

Enligt punkt 3 ska Polismyndigheten även säkerställa att den som tillhandahåller släktforskningsdatabasen raderar uppgifterna när Polismyndigheten begär det. Med uppgifterna avses all information och dnadata som är kopplat till ärendet.

Kraven i punkterna 1–3 innebär i praktiken att Polismyndigheten behöver ingå ett avtal med den som tillhandahåller databasen som innehåller villkor som svarar mot dessa krav. Polismyndigheten behöver också på ett ändamålsenligt sätt följa upp att avtalet efterlevs.

De krav som ställs upp i paragrafen gäller utöver det som i övrigt följer av dataskyddsregleringen, bland annat kraven i 3 kap. brottsdatalagen (2018:1177) om den personuppgiftsansvariges skyldigheter och 8 kap. samma lag om överföring av personuppgifter till tredje land.

4 § Sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen (2018:1177) hindrar inte sökningar enligt detta kapitel i syfte att få fram ett urval av personer grundat på genetiska eller biometriska uppgifter.

Paragrafen innehåller ett undantag från sökförbudet i 2 kap. 14 § brottsdatalagen. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Bestämmelsen innebär att sökförbudet inte hindrar sökningar som Nationellt forensiskt centrum utför med stöd av 1 § i en dna-baserad släktforskningsdatabas i syfte att få fram ett urval av personer grundat på genetiska eller biometriska uppgifter.

7 kap.

1 § En sanktionsavgift får tas ut av den personuppgiftsansvarige vid överträdelse av bestämmelserna i

1. 2 kap. 1 § om rättsliga grunder för behandling av personuppgifter,
2. 3 kap. 3 och 4 §§ om särskilda upplysningar, eller
3. någon av 4 kap. 2–4, 5 a eller 7–11 §§, 5 kap. 10–15, 20, 22 eller 26 § eller 6 kap. 6 § om längsta tid som personuppgifter får behandlas.

Sanktionsavgiften ska bestämmas till högst 10 000 000 kronor.

Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall en sanktionsavgift får tas ut av den personuppgiftsansvarige vid överträdelse av vissa av bestämmelserna i lagen. Hänvisningen i första stycket 3 ändras och anpassas till bestämmelserna om längsta tid för behandling i biometriregister.

Ikraftträdande-och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.
2. En uppgift som vid ikraftträdandet är registrerad i utrednings-, dna-, spår-, fingeravtrycks-eller signalementsregistret med stöd av äldre föreskrifter får föras över till och behandlas i biometriregister som förs enligt 5 kap. i den nya lydelsen. Vid den fortsatta behandlingen av överförda uppgifter tillämpas 5 kap. i den nya lydelsen.

Ikraftträdande-och övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2025.

Enligt punkt 2 får en uppgift som vid ikraftträdandet är registrerad i de befintliga registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement med stöd av äldre föreskrifter föras över till och behandlas i biometriregister som förs enligt det nya 5 kap. En överföring av befintliga uppgifter får alltså ske och uppgifterna får fortsatt behandlas i biometriregistren oavsett om kraven på registrering enligt de nya bestämmelserna är uppfyllda vid tidpunkten för överföringen eller inte. Vid den fortsatta behandlingen av de uppgifter som har förts över gäller 5 kap. i den nya lydelsen. Till exempel får alltså fingeravtryck som har tagits upp av en skäligen misstänkt och registrerats i fingeravtrycksregistret enligt äldre föreskrifter föras över till biometriregistret över misstänkta. Uppgifterna får därefter endast föras över till biometriregistret över dömda om förutsättningarna för registrering enligt de nya föreskrifterna är uppfyllda, dvs. om den misstänkte därefter lagförs för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan. Om registreringen i det befintliga registret i stället avser en redan dömd person får uppgifterna föras över till biometriregistret över dömda oavsett om det brott som lagföringen avser har fängelse i straffskalan eller inte.

15.8Förslaget till lag om ändring i kustbevakningslagen (2019:32)

3 kap.

Kroppsvisitera , kroppsbesikta och ta fingeravtryck och andra underlag

15 § I fråga om brott som ingår i den direkta brottsbekämpningen har en kustbevakningstjänsteman samma rätt som en polisman att

1. enligt 28 kap. 13 och 14 b §§ rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation, kroppsbesiktning och upptagning av fingeravtryck och andra underlag, och
2. enligt 28 kap. 13 a och 14 b §§ rättegångsbalken

a)hålla kvar den som ska kroppsvisiteras, kroppsbesiktigas eller bli föremål för en upptagning av fingeravtryck och andra underlag, och b)ta med den som ska kroppsvisiteras, kroppsbesiktigas eller bli föremål för en upptagning av fingeravtryck och andra underlag till den plats där åtgärden ska genomföras.

En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en tulltjänsteman att vidta åtgärder enligt 7 kap. 1–3 §§ tullbefogenhetslagen (2024:710).

Paragrafen innehåller bestämmelser om kustbevakningstjänstemäns befogenhet att använda vissa tvångsmedel. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.

Första stycket 1 ändras på så sätt att en hänvisning till 28 kap. 14 b § rättegångsbalken läggs till. Det innebär att en kustbevakningstjänsteman ges samma rätt som en polisman att fatta beslut om upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov samt avtryck av fot och öra. Som huvudregel ska ett beslut om en sådan åtgärd fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. För att en kustbevakningstjänsteman ska få fatta beslut krävs att det är fara i dröjsmål. Kravet på fara i dröjsmål innebär att åtgärden ska vara så brådskande att den inte kan vänta.

Första stycket 2 ändras på så sätt att en hänvisning till 28 kap. 14 b § rättegångsbalken läggs till. Hänvisningen innebär att en kustbevaknings-

Första stycket hindrar inte heller sökningar i biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område i syfte att få fram ett urval av personer grundat på biometriska uppgifter, om sökningen är absolut nödvändig för något av de syften som anges i 1 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om sökförbud och om undantag från sökförbudet. Övervägandena finns i avsnitt 9.11.

I fjärde stycket, som är nytt, införs ett undantag från sökförbudet som gäller sökningar som Säkerhetspolisen gör i polisens biometriregister i syfte att få fram ett urval av personer grundat på biometriska uppgifter. Bestämmelsen möjliggör för Säkerhetspolisen att vid direktåtkomst göra sökningar i biometriregistren med till exempel en ansiktsbild eller en röstupptagning för att få fram ett uppslag på vem personen på bilden eller röstupptagningen kan vara.

För att sökningen ska vara tillåten krävs att den är absolut nödvändig för något av de syften som anges i 1 §. Av 5 kap. 16 § lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område följer att direktåtkomst till personuppgifter i biometriregister endast får medges för ett syfte som anges i 1 kap. 2 § i den lagen. Sökningen måste alltså dessutom göras i ett sådant syfte för att vara tillåten. Den måste även göras inom ramarna för vad som är tillåtet enligt 5 kap. polisens brottsdatalag.

15.11Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar

5 kap.

1 § De tvångsmedel som anges i 2–3 a och 5–7 §§ får användas om ett beslut om utvisning enligt denna lag tills vidare inte kan verkställas på grund av ett beslut om inhibition eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Detta gäller också om ett beslut om avvisning eller utvisning enligt 8 eller 8 a kap. utlänningslagen (2005:716) inte kan verkställas och utlänningen skulle kunna utvisas enligt 2 kap. 1 §.

I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för ett beslut om att använda tvångsmedel enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.

Första stycket ändras på så sätt att den nya 3 a § läggs till i uppräkningen av tvångsmedel. Enligt den paragrafen får fingeravtryck, fotografi och video under vissa förutsättningar tas på nytt (se vidare kommentaren till 3 a §).

Husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och upptagning av fingeravtryck och andra underlag

3 § Utlänningen får utsättas för husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, om det är av betydelse för att klarlägga om

1.utlänningen tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som planlägger eller förbereder brott enligt terroristbrottslagen (2022:666) eller om det finns en risk för att utlänningen kan komma att engagera sig i en sådan organisation eller grupp,

2. det finns risk för att utlänningen själv planlägger eller förbereder brott som avses i 1, eller
3. det finns risk för att utlänningen själv eller tillsammans med andra medverkar

ieller på annat sätt främjar ett allvarligt brott som rör Sveriges säkerhet.

I sådana fall är det också tillåtet att ta fingeravtryck, fotografi och video av utlänningen.

I fråga om sådana åtgärder gäller i övrigt 28 kap. rättegångsbalken. Det som sägs om den som är skäligen misstänkt ska då i stället avse utlänningen.

I paragrafen anges de närmare förutsättningarna för att en utlänning ska få utsättas för husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt upptagning av fingeravtryck, fotografi och video. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.

I andra stycket görs ett tillägg som innebär att det av lagen framgår att det även är tillåtet att videofilma utlänningen. Det görs också en språklig ändring. Bestämmelsen ersätter regleringen i 5 a § förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. Möjligheten att videofilma utlänningen är inte beroende av att fingeravtryck eller fotografi tas. Utlänningen får alltså videofilmas om de övriga förutsättningarna i paragrafen är uppfyllda. För att paragrafen ska bli tillämplig krävs enligt 1 § att det finns ett beslut om utvisning eller avvisning som inte har kunnat verkställas. Beslut om att videofilma en utlänning fattas av Säkerhetspolisen efter godkännande av Migrationsverket eller regeringen (8–10 §§).

3 a § Om fingeravtryck, fotografi eller video har tagits enligt 3 § andra stycket får Säkerhetspolisen besluta om ny upptagning, om det finns särskilda skäl och om förutsättningarna enligt 3 § är uppfyllda.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förnyad upptagning av fingeravtryck, fotografi och video av en utlänning som varit föremål för upptagning av sådana underlag enligt 3 §. Paragrafen motsvarar delvis regleringen i 5 a § och 6 § andra stycket förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.

I första stycket anges att om fingeravtryck, fotografi eller video har tagits enligt 3 § andra stycket får Säkerhetspolisen besluta om att ett sådant underlag ska tas på nytt om det finns särskilda skäl. Vid beslut om förnyad upptagning krävs alltså inte ett godkännande av Migrationsverket eller regeringen enligt 8 eller 9 §. Särskilda skäl kan till exempel finnas om utlänningen har förändrats till utseendet eller om de underlag som tidigare har tagits upp är av dålig teknisk kvalitet. Nya underlag får endast tas om förutsättningarna för upptagning enligt 5 kap. 1 och 3 §§ fortfarande är uppfyllda. Vid en åtgärd enligt paragrafen ska en proportionalitetsbedömning göras enligt 1 kap. 8 §. Inom ramen för proportionalitetsbedömningen ska vid åtgärder som rör barn i första hand beaktas vad som bedöms vara till barnets bästa, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

1.enligt 10 § besluta om husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller upptagning av fingeravtryck, fotografi eller video, eller

2.enligt 11 § ansöka om tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller postkontroll.

Ett godkännande enligt andra stycket 1 och 2 får ges om förutsättningarna i 1, 3 och 5–7 §§ är uppfyllda.

I paragrafen regleras Migrationsverkets möjlighet att besluta eller godkänna användningen av de tvångsmedel som anges i 2, 3 och 5–7 §§. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.

I andra stycket 1 läggs videoupptagning till. Det innebär att Säkerhetspolisen kan ansöka hos Migrationsverket om godkännande att få fatta beslut enligt 10 § om att videofilma utlänningen.

Beslut om husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och upptagning av fingeravtryck och andra underlag

10 § Säkerhetspolisen får efter ett godkännande enligt 8 § andra stycket 1, 9 § första stycket 1 eller 16 § tredje stycket besluta om husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller upptagning av fingeravtryck, fotografi eller video. Ett beslut om sådant tvångsmedel får meddelas om förutsättningarna i 3 § är uppfyllda.

I paragrafen anges vem som beslutar om användning av vissa tvångsmedel. Upptagning av video läggs till i paragrafen. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.

Migrationsverkets upptagning av fingeravtryck, fotografi och video

28 § När en utlännings rätt att vistas i Sverige handläggs enligt denna lag får Migrationsverket ta fingeravtryck, fotografi och video av utlänningen. Om utlänningen inte samarbetar får Migrationsverket begära hjälp av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen med att verkställa beslutet.

I paragrafen finns bestämmelser om att Migrationsverket har rätt att ta fingeravtryck av samt fotografera och videofilma en utlänning. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.

Ett tillägg görs i paragrafen som innebär att Migrationsverket även får videofilma utlänningen. Paragrafen motsvarar delvis regleringen i 5 a § förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m.

28 a § Om fingeravtryck, fotografi eller video har tagits enligt 28 § får upptagning göras på nytt om det finns särskilda skäl och endast om förutsättningarna i 28 § är uppfyllda. Om utlänningen inte samarbetar får Migrationsverket begära hjälp av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen med att verkställa beslutet.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förnyad upptagning av fingeravtryck, fotografi och video av en utlänning som lämnat sådana underlag enligt 28 §. Paragrafen motsvarar delvis regleringen i 5 a § förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.

Bestämmelserna i första meningen anger att om fingeravtryck, fotografi eller video har tagits enligt 28 § får ett sådant underlag tas på nytt om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan till exempel föreligga om utlänningen har förändrats till utseendet eller om de underlag som tidigare tagits upp är av dålig teknisk kvalitet. Nya underlag får enligt andra meningen endast tas upp om förutsättningarna för upptagning enligt 28 § fortfarande är uppfyllda. Vid en åtgärd enligt paragrafen ska en proportionalitetsbedömning göras enligt 1 kap. 8 §. Inom ramen för proportionalitetsbedömningen ska vid åtgärder som rör barn i första hand beaktas vad som bedöms vara till barnets bästa, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

Migrationsverket ges enligt tredje meningen en möjlighet att begära hjälp av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen med att verkställa beslutet.

15.12Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:733) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om Ecris-TCN

7 § Fingeravtryck som behandlas i Polismyndighetens biometriregister med stöd av 5 kap. 3 § andra stycket och 4 § 3 lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska föras in i Ecris-TCN.

Paragrafen kompletterar artikel 5.6 i EU:s förordning om Ecris-TCN, vilken ger medlemsstaterna möjlighet att föra in fingeravtryck som har samlats in för andra ändamål än brottmålsförfaranden i Ecris-TCN.

Paragrafen ändras till följd av ändringar i lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, bland annat bestående i att fingeravtrycksregistret ersätts av biometriregister.

8 § Ansiktsbilder som behandlas i Polismyndighetens biometriregister med stöd av lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska föras in i Ecris-TCN.

Paragrafen kompletterar artikel 5.3 i EU:s förordning om Ecris-TCN, vilken ger medlemsstaterna möjlighet att föra in ansiktsbilder i Ecris-TCN. Ändringen är en följd av att signalementsregistret ersätts av biometriregister.

15.13Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:734) om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

15.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:734) om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Upptagning av fingeravtryck och andra underlag

8 a § Vid verkställighet utanför anstalt av en dom på fängelse ska Kriminalvården förelägga den dömde att inställa sig för upptagning av fingeravtryck, salivprov för dna-analys och fotografi av ansikte om sådana uppgifter om den dömde inte finns i biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Upptagningen ska göras så snart som möjligt efter det att verkställigheten har inletts. Av föreläggandet ska det framgå att beslutet om verkställighet utanför anstalt kan komma att upphävas om föreläggandet inte följs.

Kriminalvården får förelägga den dömde att inställa sig för sådan upptagning på nytt, om det finns särskilda skäl.

Upptagningen ska utföras av Polismyndigheten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om upptagning av fingeravtryck, salivprov för dna-analys och fotografi av ansikte av den som ska avtjäna ett fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. Övervägandena finns i avsnitt 8.2 och 8.3.

Ändringarna i första stycket innebär att den dömde inte bara ska inställa sig för att lämna fingeravtryck utan även för upptagning av salivprov för dna-analys och fotografi av ansikte samt att upptagning ska göras oavsett fängelsestraffets längd. Den ändrade hänvisningen – från Polismyndighetens fingeravtrycksregister till myndighetens biometriregister – är en följd dels av att registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement ersätts av biometriregister, dels av att fler biometriska underlag ska tas upp.

Ändringarna innebär att Kriminalvården regelmässigt ska kontrollera om den som ska verkställa ett fängelsestraff genom intensivövervakning förekommer i polisens biometriregister över misstänkta eller dömda med uppgifter om fingeravtryck, dna-profil och fotografi av ansikte. Om någon av dessa uppgifter saknas ska Kriminalvården förelägga den dömde att inställa sig för upptagning. Upptagningen ska ske så snart som möjligt efter att verkställigheten inletts.

Andra stycket ändras så att förnyad upptagning även blir möjligt av salivprov för dna-analys och fotografi. Särskilda skäl för förnyad upptagning kan föreligga om uppgifterna i registret till exempel behöver uppdateras av tekniska skäl eller för att den dömde har förändrats till utseendet. Underlag får endast tas upp på nytt under den tid som straffverkställigheten pågår.

Tredje stycket anpassas till den utvidgade tillämpningen.

14 § Beslutet om verkställighet utanför anstalt ska upphävas, om den elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning ska dock inte leda till att ett beslut om verkställighet utanför anstalt upphävs.

Beslut om verkställighet utanför anstalt ska upphävas om den dömde

1. åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom eller henne till last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så ska ske,
3. inte följer föreläggandet att påbörja verkställigheten eller, när verkställigheten ska påbörjas, är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser,
4. innan verkställigheten har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 5 § brottsbalken på sådan tid att han eller hon ska avtjäna fängelse i mer än etthundraåttio dagar, eller
5. inte följer ett föreläggande enligt 8 a § att inställa sig för upptagning av fingeravtryck, salivprov för dna-analys eller fotografi av ansikte.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett beslut om verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll ska upphävas. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Ändringen i andra stycket 5 innebär att ett beslut om verkställighet utanför anstalt ska upphävas även om den dömde inte följer ett föreläggande att inställa sig för upptagning av salivprov för dna-analys eller fotografi av ansikte. Om den dömde inte följer ett sådant föreläggande ska den dömde tas in i anstalt för fortsatt verkställighet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om verkställighet som pågår vid ikraftträdandet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2025.

Enligt punkt 2 gäller äldre föreskrifter fortfarande i fråga om verkställighet som pågår vid ikraftträdandet. Detta innebär att bestämmelserna om upptagning av fingeravtryck, dna-prov och fotografi av ansikte endast gäller för den som inleder verkställighet efter det att lagändringarna trätt i kraft. Biometriska underlag ska alltså inte tas upp från den som vid ikraftträdandet redan har en pågående intensivövervakning.

15.14Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:736) om ändring i fängelselagen (2010:610)

8 kap.

Upptagning av fingeravtryck och andra underlag

7 a § Fingeravtryck, salivprov för dna-analys och fotografi av ansikte ska tas av en intagen vid verkställighet av en dom eller ett beslut på fängelse, om sådana uppgifter om den intagne inte finns i biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Upptagningen ska göras så snart som möjligt efter det att verkställigheten har inletts.

Fingeravtryck, salivprov för dna-analys och fotografi av ansikte får tas på nytt, om det finns särskilda skäl.

Upptagningen ska utföras av Kriminalvården eller, om det är lämpligare, Polismyndigheten. Om Kriminalvården utför upptagningen ska underlagen och de biometriska uppgifter som tas fram ur dessa förstöras av Kriminalvården omedelbart efter det att underlagen har tagits emot av Polismyndigheten.

Bestämmelserna gäller inte vid verkställighet av beslut om förvandling av böter enligt bötesverkställighetslagen (1979:189) i de fall förvandlingsstraffet endast avser brott där fängelse inte ingår i straffskalan. Bestämmelserna gäller inte heller vid verkställighet av beslut om förvandling av vite enligt den lagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om upptagning av fingeravtryck, salivprov för dna-analys och fotografi av ansikte av den som verkställer fängelsestraff i kriminalvårdsanstalt. Övervägandena finns i avsnitt 8.2, 8.3 och 8.5.

Ändringarna i första stycket innebär att de underlag som ska tas upp av en intagen utökas till att utöver fingeravtryck även omfatta salivprov för dna-analys och fotografi av ansikte och att underlagen ska tas upp oavsett fängelsestraffets längd, med det undantag som framgår av fjärde stycket. Den ändrade hänvisningen – från Polismyndighetens fingeravtrycksregister till myndighetens biometriregister – är en följd dels av att registren över dnaprofiler, fingeravtryck och signalement ersätts av nya biometriregister, dels av att fler biometriska underlag ska tas upp. Ändringarna innebär att Kriminalvården regelmässigt ska kontrollera om den intagne förekommer i polisens biometriregister över misstänkta och dömda med uppgifter om fingeravtryck, dna-profil och fotografi av ansikte. Om någon av dessa uppgifter saknas ska upptagning göras. Enligt tredje stycket ska upptagningen utföras av Kriminalvården eller, om det är lämpligare, Polismyndigheten. Upptagningen ska göras så snart som möjligt efter att verkställigheten inletts.

Andra stycket ändras för att möjliggöra förnyad upptagning även av salivprov för dna-analys och fotografi. Särskilda skäl för förnyad upptagning kan föreligga om uppgifterna i registren till exempel behöver uppdateras av tekniska skäl eller om den dömde har förändrats till utseendet. Underlag får endast tas upp på nytt under den tid som straffverkställigheten pågår.

Tredje stycket anpassas till att omfatta även upptagning av dna-prov och fotografi av ansikte. Underlagen ska tas av Kriminalvården eller, om det är lämpligare, Polismyndigheten. Om underlagen har tagits av Kriminalvården ska underlagen och de biometriska uppgifter som tagits fram ur dessa förstöras av Kriminalvården omedelbart efter det att underlagen har tagits emot av Polismyndigheten.

Fjärde stycket, som är nytt, innebär att bestämmelserna om upptagning i första och andra styckena inte gäller vid verkställighet av beslut om förvandling av böter enligt bötesverkställighetslagen om förvandlingsstraffet endast avser brott som inte har fängelse i straffskalan. Upptagning är alltså inte tillåten om förvandlingsstraffet endast avser brott med endast böter i straffskalan. Bestämmelserna gäller inte heller om förvandlingsstraffet avser ett beslut om vite.

I övrigt ändras paragrafen språkligt.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om verkställighet som pågår vid ikraftträdandet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2025.

Enligt punkt 2 gäller äldre föreskrifter fortfarande i fråga om verkställighet som pågår vid ikraftträdandet. Detta innebär att bestämmelserna om upptagning av fingeravtryck, dna-prov och fotografi av ansikte endast gäller för den som inleder verkställighet efter det att lagändringarna trätt i kraft. Biometriska underlag ska alltså inte tas upp från den som vid ikraftträdandet redan är intagen i anstalt.

15.15Förslaget till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710)

8 kap.

Kroppsvisitation , kroppsbesiktning och upptagning av fingeravtryck och andra underlag

20 § En tulltjänsteman har samma rätt som en polisman att

1. enligt 28 kap. 13 och 14 b §§ rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation, kroppsbesiktning och upptagning av fingeravtryck och andra underlag, och
2. enligt 28 kap. 13 a och 14 b §§ rättegångsbalken

a)hålla kvar den som ska kroppsvisiteras, kroppsbesiktigas eller bli föremål för en upptagning av fingeravtryck och andra underlag, och b)ta med den som ska kroppsvisiteras, kroppsbesiktigas eller bli föremål för en upptagning av fingeravtryck och andra underlag till den plats där åtgärden ska genomföras.

Paragrafen reglerar en tulltjänstemans rätt att besluta om vissa tvångsmedel. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.

Punkt 1 ändras på så sätt att en hänvisning till 28 kap. 14 b § rättegångsbalken läggs till. Det innebär att en tulltjänsteman ges samma rätt som en polisman att fatta beslut om upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov samt avtryck av fot och öra. Som huvudregel ska ett beslut om en sådan åtgärd fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. För att en tulltjänsteman ska få fatta beslut krävs att det är fara i dröjsmål. Kravet på fara i dröjsmål innebär att åtgärden ska vara så brådskande att den inte kan vänta.

Genom ändringen i punkt 2 ges en tulltjänsteman också samma rätt som en polisman att ta med den som ska bli föremål för en upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov samt avtryck av fot och öra enligt 28 kap. 14 eller 14 a § rättegångsbalken till den plats där åtgärden ska genomföras och att hålla kvar denne för att åtgärden ska kunna genomföras.

Bilaga 1Sammanfattning av betänkandet Biometri – för en effektivare brottsbekämpning (SOU 2023:32)

Vårt uppdrag har inneburit att vi noga ska väga behovet av en effektiv

Bilaga 1brottsbekämpning mot den enskildes rätt till skydd för grundläggande fri- och rättigheter och då i synnerhet rätten till personlig integritet.

En mer enhetlig reglering

Genom våra förslag utformas rättegångsbalkens bestämmelser om upptagning av prov för dna-analys, fingeravtryck, fotografier och andra biometriska underlag på ett mer enhetligt sätt än i dag. Det gäller såväl förutsättningarna för att ta upp underlagen som de bestämmelser som finns om förfarandet. Eftersom det utgör en kroppsbesiktning att ta ett prov för dna-analys ska en sådan provtagning dock även fortsättningsvis regleras särskilt i förhållande till upptagning av fingeravtryck, fotografier och andra underlag. Att regelverket görs mer enhetligt kommer att leda till en effektivare tillämpning genom att biometriska underlag från en person kan tas upp under samma förutsättningar vid samma tillfälle.

En utökad upptagning under förundersökning

Vi föreslår att rekvisitet för när biometriska underlag får tas upp under en förundersökning ska kopplas till brottets straffskala i stället för till en bedömning av vad påföljden kan förväntas bli i det enskilda fallet. Förslaget innebär att biometriska underlag får tas upp vid en förundersökning om brott med fängelse i straffskalan. Förslaget förväntas underlätta för Polismyndigheten och andra brottsutredande myndigheter vid bedömningar av när biometriska underlag får tas upp och medföra en mera enhetlig tillämpning. Förslaget förväntas också leda till att biometriska underlag kommer att tas upp av skäligen misstänkta i fler fall än i dag, eftersom det kan vara nödvändigt och proportionerligt att samla in underlag även vid brott som typiskt sett leder till böter.

Vi föreslår också att fingeravtryck, fotografier och video ska få tas upp i registreringssyfte, dvs. oberoende av om den misstänkte är anhållen eller häktad och om underlagen behövs för att utreda brottet eller inte. Detta motsvarar vad som i dag gäller för dna-prov. Vi föreslår också att även handstils- och röstprov ska få tas upp. Handstilsprov ska endast få tas upp om ett sådant prov behövs för att utreda brottet medan röstprov även ska få tas upp i registreringssyfte. Ett handstilsprov som har tagits upp för att utreda ett brott ska dock få registreras.

Vi föreslår också en utökad obligatorisk upptagning av biometriska underlag från den som anhållits eller häktats på grund av misstanke om brott. Enligt vårt förslag ska prov för dna-analys, fingeravtryck och fotografier av ansikte tas i dessa fall om uppgifterna inte redan finns i polisens biometriregister. Förslaget kommer att leda till att sådana underlag tas upp av fler personer än vad som sker med tillämpning av nuvarande bestämmelser, vilket är nödvändigt för att lösa fler brott.

Om den misstänktes uppgifter redan finns i polisens biometriregister ska nya underlag få tas upp om det behövs för att utreda brottet eller om det finns särskilda skäl.

Dna-baserad släktforskning ska tillåtas vid mord och grova våldtäktsbrott

Dna-baserad släktforskning, eller utredande genetisk genealogi, användes av Polismyndigheten i ett pilotfall som genomfördes åren 2019 och 2020. Metoden innebär i korthet att omfattande dna-data tas fram ur dna-spår från brottsutredningen som sedan förs in i en kommersiell dna-baserad släktforskningsdatabas och jämförs med andra användares dna-data. Syftet med jämförelsen är att hitta släktingar till den som har avsatt dna-spåret.