Proposition
Naturvårdshänsyn vid fiske i havet för att skydda Natura 2000-områden
≈ 22 506 ord · ca 113 min lästid
Sammanfattning
Naturvårdshänsyn vid fiske i havet för att skydda Natura 2000-områden
Prop. 2024/25:24
Naturvårdshänsyn vid fiske i havet för att skydda Natura 2000-områden
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 3 oktober 2024
Ulf Kristersson
Peter Kullgren
(Landsbygds- och infrastrukturdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen ändringar i fiskelagen (1993:787). Ändringarna innebär att bemyndigandet att meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske utvidgas på så sätt att föreskrifter ska få meddelas även om de är så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Detta ska gälla om föreskrifterna behövs för att förhindra att fiske i havet medför en försämring av den livsmiljö eller de livsmiljöer som avses att skyddas i ett Natura
Regeringen föreslår också ändringar i miljöbalken som innebär att miljöbalkens regler om ersättning vid ingripanden av det allmänna, som bl.a. gäller vid rådighetsinskränkningar på grund av vissa beslut om områdesskydd, ska gälla vid rådighetsinskränkningar på grund av sådana beslut om föreskrifter som meddelas med stöd av det utvidgade bemyndigandet i fiskelagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2025.
Innehållsförteckning
1Förslag till riksdagsbeslut
Regeringens förslag
- Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i miljöbalken.
- Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787).
2Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 4, 5, 9, 13 och 15 §§ miljöbalken ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
|---|---|
| 31kap. 4 §1 | |
Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller | |
1.föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör nationalparker, | |
2.föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat, | |
3.en dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket som har förenats med särskilda villkor eller en vägran att ge en dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket, om dispensen avser ett biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 § första stycket 1, | |
4.bildande av ett biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 § första stycket 2, | |
5.föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör vattenskyddsområden, | |
6. skydd för särskilda områden enligt 7 kap. 28 | 6. skydd för särskilda områden enligt 7 kap. 28 |
7. förelägganden eller förbud en- ligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss verksamhet. | 7. förelägganden eller förbud en- ligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss verksamhet, eller |
8. föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket fiskelagen (1993:787). | |
En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.
5 §2
Om ett beslut som avses i 4 § första stycket 1, 2, 5 eller 6 innebär att det krävs tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd, betalas ersättning endast om tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Om ett beslut som avses i 4 § första stycket 1, 2, 5, 6 eller 8 innebär att det krävs tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd, betalas ersättning endast om tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Fotnoter
- Senaste lydelse 2009:1322.
- Senaste lydelse 2009:1322.
Om det enligt 7 kap. 24 § har meddelats ett förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd och tillstånd vägras, gäller 4 § första stycket.
9 §3
Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ ska hänsyn tas också till andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § och 18 b § första stycket 1 skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 5–
7och
Om en rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant beslut har förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.
Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ ska hänsyn tas också till andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § och 18 b § första stycket 1 skogsvårdslagen (1979:429), beslut om föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket fiskelagen (1993:787) samt beslut som avses i
14kap.
30§ skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid uppmärksammas.
Att en rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant beslut har förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen hindrar inte att beslutet beaktas enligt första stycket.
13 §4
Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 § eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad enligt 12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen väcka talan hos mark- och miljödomstolen mot den som är skyldig att betala ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett år från det att beslutet på vilket anspråket grundas
3Senaste lydelse 2022:1272.
4Senaste lydelse 2010:923.
Om det inte finns någon överenskommelse om ersättning enligt 4 eller 11 § eller om inlösen enligt 8 § och rätten till talan inte har gått förlorad enligt 12 §, ska den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen väcka talan mot den som är skyldig att betala ersättning eller att lösa in fastigheten. Talan ska väckas hos mark- och miljödomstolen inom ett år från det att beslutet på vilket
har vunnit laga kraft vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.
anspråket grundas har fått laga kraft. Om talan inte väcks inom den tiden går rätten till ersättning eller inlösen förlorad.
Om anspråket grundas på ett beslut som avses i 4 § första stycket 8, ska talan i stället väckas inom ett år från det att föreskrifterna har trätt i kraft.
15 §5
Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten har beslutat att inte kräva rättelse.
Talan om återbetalning skall väckas vid mark- och miljödomstolen inom ett år från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten att föra talan annars går förlorad.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2025.
Fotnoter
- Senaste lydelse 2010:923.
2.2Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs i fråga om fiskelagen (1993:787) dels att 20 och 40 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 20 a och 20 b §§, av följande lydelse.
20 §1
Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela som regeringen bestämmer får föreskrifter om vilken hänsyn som meddela föreskrifter om vilken vid fiske skall tas till naturvårdens hänsyn som ska tas till naturvårintressen. Föreskrifterna får dock dens intressen vid fiske.
inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys skall göras av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter.
Föreskrifterna får inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.
Andra stycket gäller inte föreskrifter som behövs för att förhindra att fiske i havet medför
- en försämring av den livsmiljö eller de livsmiljöer som avses att skyddas i ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken, eller
- att den art eller de arter som avses att skyddas i ett sådant naturområde utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna.
1Senaste lydelse 1998:848.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
|---|---|
| 20 a § | |
Bestämmelser om rätt till ersätt- ning på grund av beslut om före- skrifter som avses i 20 § tredje stycket finns i 31 kap. 4 och 5 §§ miljöbalken. | |
| 20 b § | |
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det i ärenden enligt denna lag ska finnas en analys av vilken inverkan fiske- metoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys ska göras av den som avser att använda fiskemetoder eller sätta ut fiskarter. | |
| 40 §2 | |
Den som med uppsåt eller av Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §, som meddelats med stöd av 19, 20, | |
20 § första stycket eller | |
Till samma straff döms den som Till samma straff döms den som med uppsåt eller av grov oaktsam- med uppsåt eller av grov oaktsam- het bryter mot EG:s förordningar het bryter mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripoliti- om den gemensamma fiskeripoliti- ken genom otillåtet fiske eller ge- ken genom otillåtet fiske eller ge- nom att behålla fisk ombord, bear- nom att behålla fisk ombord, bear- beta fisk ombord, förvara fisk i beta fisk ombord, förvara fisk i sump eller omlasta, föra i land, föra sump eller omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fångst i in i landet eller saluhålla fångst i strid mot bestämmelserna eller ge- strid mot bestämmelserna eller ge- nom att bryta mot bestämmelser om nom att bryta mot bestämmelser om förvaring av fiskeredskap ombord förvaring av fiskeredskap ombord eller om anmälnings- eller upp- eller om anmälnings- eller upp- giftsskyldighet. Vad nu sagts gäller giftsskyldighet. Vad nu sagts gäller bara om inte annat följer av 41 §. bara om inte annat följer av 41 §. | |
gärningen är ringa. | Till ansvar enligt första eller I ringa fall ska det inte dömas till andra stycket skall inte dömas om ansvar enligt första eller andra stycket. |
Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Fotnoter
- Senaste lydelse 2003:251.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2025.
3Ärendet och dess beredning
I en formell underrättelse, som delgavs Sverige den 3 juli 2020, meddelade Europeiska kommissionen bl.a. att den ansåg att Sverige inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 6.2 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet), dels genom att inte vidta lämpliga åtgärder för att förhindra betydande störningar av tumlare i de särskilda bevarandeområden som utsetts för att skydda arten, dels genom att inte införliva artikeln på ett korrekt sätt (INFR[2020]4037 C[2024]158 final). Regeringen beslutade den 24 mars 2022 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen i syfte att reglera fisket för att stärka skyddet för marina skyddade områden (dir. 2022:22). Uppdraget omfattade bl.a. att senast den 28 oktober 2022 lämna ett delbetänkande med förslag till de författningsändringar som krävs för att säkerställa att kraven i artikel 6.2 och 6.3 i art- och habitatdirektivet tillämpas fullt ut på fiske. Genom tilläggsdirektiv förlängdes utredningstiden för den delen av uppdraget till den 2 december 2022 (dir. 2022:128). Utredningen, som tog namnet Utredningen om reglering av fiske i marina skyddade områden, överlämnade den 2 december 2022 delbetänkandet Åtgärder på fiskeområdet för att skydda Natura
Betänkandena har remitterats. Förteckningar över remissinstanserna finns i bilaga 3 och bilaga 6. Remissvaren finns tillgängliga i Landsbygds- och infrastrukturdepartementet (LI2023/00569 respektive LI2023/02507).
Under beredningen av ärendet har kommissionen, i ett motiverat yttrande som delgavs Sverige den 7 februari 2024, upprepat sin kritik mot hur Sverige uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet.
I denna proposition behandlas lagförslagen i betänkandena, med undantag av förslaget att utvidga bemyndigandet i 20 § fiskelagen (1993:787) för att möjliggöra ett generellt förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 29 augusti 2024 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag som överensstämmer med lagförslagen i denna proposition. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
4Skydd av Natura 2000-områden i havet från påverkan av fiske
4.2Genomförandet av art- och habitatdirektivets krav på åtgärder för att skydda Natura 2000-områden i svensk miljölagstiftning
medlemsstaterna har utsett i enlighet med rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (1979 års fågeldirektiv). Av artikel 7 i art-och habitatdirektivet framgår vidare att bestämmelserna i artikel
4.2Genomförandet av art-och habitatdirektivets krav på åtgärder för att skydda Natura 2000-områden i svensk miljölagstiftning
Artikel 6.2 och 6.3 i art-och habitatdirektivet genomförs i svensk rätt med förfarandet för s.k. Natura
Bestämmelser som genomför artikel 6.2 i direktivet finns även i 16 och 19 §§ förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.I 16 § anges att myndigheterna ska prioritera skyddsarbetet för de områden som har förtecknats enligt 15 § förordningen. Hit hör bl.a. Natura
Bestämmelserna i 16 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. fick sin nuvarande lydelse genom en ändring som trädde i kraft i april 2024. Med ändringen förtydligades att myndigheterna har en skyldighet att förhindra sådana försämringar och störningar som avses i artikel
6.2i art- och habitatdirektivet. Ändringen gjordes sedan Europeiska kommissionen i ett motiverat yttrande som delgavs Sverige den 7 februari 2024 påpekat att det i de bestämmelser som genomför artikel 6.2 saknas en uttrycklig hänvisning till kravet att ”förhindra försämring av livsmiljöerna och betydande störningar av de arter för vilka områdena har utsetts” (se kommissionens motiverade yttrande om underlåtenhet att tillämpa och införliva rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter – INFR[2020]4037 C[2024]158 final).
Enligt 19 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. ska myndigheter som meddelar ett beslut som kan påverka miljön i ett Natura
I 7 kap. 30 § miljöbalken finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ordningsföreskrifter för bl.a. Natura
Av 7 kap. 32 § miljöbalken framgår att bestämmelserna i balken om Natura
4.3Bestämmelser om naturvårdshänsyn i den svenska fiskelagstiftningen
Fiske är en aktivitet som kan påverka miljön i ett Natura
I 19 § fiskelagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för fiskevården
som förbjuder eller begränsar fisket i olika avseenden. Det handlar bl.a. om vilken fisk som får fångas, användningen av fiskefartyg, fiskemetoder och fiskeredskap och om fiske inom vissa områden. Rätten att meddela föreskrifter i nyss nämnda avseenden har med vissa undantag vidaredelegerats till Havs-och vattenmyndigheten (2 kap. 7 § fiskeförordningen).
I 20 § fiskelagen finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn vid fiske. Enligt bestämmelsen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Regeringen har vidaredelegerat föreskriftsrätten enligt bestämmelsen till Havs- och vattenmyndigheten (2 kap. 12 § fiskeförordningen).
Av 24 § fiskelagen framgår att föreskrifter meddelade med stöd av 19 och 20 §§ även ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.
I propositionen Om fiskelag m.m. uttalade regeringen att avsikten med bestämmelsen i 20 § fiskelagen är att inom ramen för fiskelagstiftningen skapa möjligheter att skydda känslig natur. Regeringen uttalade också att bemyndigandet inte ska utnyttjas i den mån föreskrifter meddelade av fiskevårdsskäl (dvs. föreskrifter som får meddelas med stöd av 19 §) ger tillräckligt skydd för naturvårdsintressena. När det gäller den begränsning av bemyndigandet som följer av att föreskrifterna inte får vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras angavs att bemyndigandet inte är avsett att utnyttjas i vidare mån än att ett rationellt fiske, om än i anpassad form, kan utövas i normal omfattning på platsen (prop. 1992/93:232 s. 45 och 68).
I 3 § fjärde stycket fiskelagen finns en bestämmelse som påminner om att miljöbalkens bestämmelser om Natura
4.4EU-rätten påverkar förutsättningarna att reglera fiske i nationell rätt och att tillämpa nationell miljölagstiftning på fiske
har ett intresse som kännetecknas av antingen fiskemöjligheter eller fiske i den berörda medlemsstatens exklusiva ekonomiska zon (se artikel 4.1.22). Detta skulle kunna uppfattas som att bemyndigandet för kommissionen att anta bevarandeåtgärder enligt artikel 11 endast skulle omfatta åtgärder i den ekonomiska zonen. Artikeln har emellertid inte tillämpats på det sättet, utan har även använts för att reglera fiske i medlemsstaternas territorialhav.
I artikel 13 finns ett bemyndigande för medlemsstaterna att anta nödåtgärder. Bemyndigandet får användas om det finns bevis för ett allvarligt hot mot bevarandet av de marina biologiska resurserna eller mot det marina ekosystemet som förknippas med fiskeverksamhet i vatten under en medlemsstats överhöghet eller jurisdiktion. Nödåtgärder får tillämpas under en period på högst tre månader. Åtgärderna får, till skillnad från bevarandeåtgärder enligt artikel 11.1, påverka även andra medlemsstaters fiskefartyg. Detta gäller dock under förutsättning att det genomförts ett samråd mellan kommissionen, de berörda medlemsstaterna och de berörda rådgivande nämnderna.
I artikel 19 finns ett bemyndigande för en medlemsstat att anta åtgärder för bevarande av fiskbestånden i unionens vatten. Åtgärderna får endast tillämpas på fiskefartyg som för medlemsstatens flagg eller, om det gäller fiskeverksamhet som inte bedrivs av ett fiskefartyg, personer som är etablerade på den del av dess territorium där fördraget gäller. Bemyndigandet är således, i likhet med bemyndigandet i artikel 11.1, begränsat på så sätt att det endast avser åtgärder som tillämpas på den egna medlemsstatens fiskefartyg. Det är också begränsat till att avse åtgärder för bevarande av fiskbestånden.
Utöver bemyndigandena i artiklarna 11.1, 13 (som alltså kräver att samråd har genomförts mellan kommissionen, de berörda medlemsstaterna och de berörda rådgivande nämnderna) och 19 innehåller grundförordningen ett bemyndigande för medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder inom en gräns på tolv nautiska mil från dess baslinjer, dvs. inom det område som kan utgöra en medlemsstats territorialhav. Bemyndigandet, som finns i artikel 20, ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskbestånden och för att bibehålla eller förbättra bevarandestatusen för de marina ekosystemen. Åtgärder får endast vidtas under förutsättning att unionen inte har antagit åtgärder för bevarande och förvaltning särskilt för detta område eller åtgärder som specifikt avser det problem som identifierats av den berörda medlemsstaten. Åtgärderna ska vidare vara
Bemyndiganden för medlemsstaterna att vidta förvaltnings- och bevarandeåtgärder finns också i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 av den 20 juni 2019 om bevarande av fiskeresurserna och skydd av marina ekosystem genom tekniska åtgärder, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 2019/2006 och (EG) nr 1224/2009, och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1380/2013, (EU) 2016/1139, (EU) 2018/973, (EU) 2019/472 och (EU) 2019/1022, samt om upphävande
av rådets förordningar (EG) nr 894/97, (EG) nr 850/98, (EG) nr 2549/2000, (EG) nr 254/2002, (EG) nr 812/2004 och (EG) nr 2187/2005 (i det följande kallad den tekniska förordningen).
I artikel 11.4 i den tekniska förordningen finns ett bemyndigande för en medlemsstat att, på grundval av bästa tillgängliga tekniska rådgivning, införa mildrande åtgärder eller restriktioner för fartyg som för deras flagg vad gäller användningen av vissa redskap. Sådana åtgärder ska minimera och när så är möjligt eliminera fångsterna av de marina däggdjur och marina reptiler som avses i bilagorna II och IV till art- och habitatdirektivet och de havsfågelarter som omfattas av fågeldirektivet. Åtgärderna ska vara förenliga med de mål som anges i artikel 2 i grundförordningen och vara minst lika strikta som de tekniska åtgärder som är tillämpliga enligt unionsrätten. Åtgärderna ska syfta till att uppnå de mål som anges i artikel
4.1b i den tekniska förordningen, dvs. att säkerställa att oavsiktliga fångster av marina däggdjur, marina reptiler, havsfåglar och andra arter som inte nyttjas kommersiellt inte överstiger de nivåer som föreskrivs i unionslagstiftningen och i internationella avtal som är bindande för unionen. Medlemsstaterna ska i kontrollsyfte informera andra berörda medlemsstater om bestämmelser som antas i enlighet med punkten. De ska också göra lämplig information om sådana åtgärder allmänt tillgänglig.
I artikel 12.3 i den tekniska förordningen finns ett bemyndigande för en medlemsstat att inrätta stängda områden eller vidta andra bevarandeåtgärder för att skydda känsliga livsmiljöer, inbegripet känsliga marina ekosystem som förekommer i vatten som står under medlemsstatens överhöghet eller jurisdiktion. Detta ska ske enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 11 i grundförordningen. Även i detta fall kan medlemsstaterna alltså inte på egen hand vidta åtgärder som berör andra medlemsstaters fiskefartyg. Åtgärderna ska vara förenliga med målen i artikel 2 i grundförordningen och vara minst lika strikta som åtgärder som är tillämpliga enligt unionsrätten. De ska syfta till att uppnå det mål som anges i artikel
4.1c i den tekniska förordningen, dvs. att säkerställa att fiskeverksamhetens miljöpåverkan på livsmiljöer på havsbotten är i linje med artikel
2.5j i grundförordningen. I den sist nämnda artikeln anges att den gemensamma fiskeripolitiken särskilt ska vara förenlig med unionens miljölagstiftning samt med unionens övriga politik.
4.5Så regleras skyddet av svenska Natura 2000- områden i havet från påverkan av fiske
I avsnitt 4.2 beskrivs de regler i miljöbalken och förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. som genomför artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet i svensk rätt. Som nämnts i avsnitt 4.3 och 4.4 är dessa regler tillämpliga på fiske. Bestämmelserna om Natura
När det gäller skyddet av Natura
En utgångspunkt för Havs- och vattenmyndighetens föreskriftsarbete är att Sverige ska leva upp till sina skyldigheter enligt artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet. Föreskrifterna ska alltså förhindra att fiske i havet ger upphov till sådana försämringar och störningar som nämns i den artikeln. Tanken är också att föreskrifterna ska vara utformade på ett sådant sätt att fiske som kan ge upphov till betydande miljöpåverkan på ett Natura 2000- område förbjuds och att det därmed inte ska behöva göras tillståndsprövningar enligt 7 kap. 28 a och 28 b §§ miljöbalken i fråga om fiske i havet (se Havs- och vattenmyndighetens redovisning s. 4). För det fall att en sådan fiskeverksamhet inte omfattas av förbud i en föreskrift gäller dock kraven på tillstånd i miljöbalken. Tillståndsprövningen utgör därmed ett slags skyddsnät som kan fånga upp fiskeverksamhet som riskerar att påverka miljön i ett Natura
Havs- och vattenmyndighetens rätt att meddela föreskrifter om åtgärder för att skydda Natura
gränsningar som följer av
När det gäller vatten där bara svenska fartyg har tillträde till fiske meddelar Havs- och vattenmyndigheten nationella föreskrifter om bevarandeåtgärder med stöd av artikel 11.1 i grundförordningen. När det gäller vatten där även andra medlemsstaters fartyg har tillträde till fiske är myndighetens utgångspunkt i stället att Sverige ska verka för att kommissionen antar åtgärder som behövs för att skydda Natura
Möjligheten att med stöd av artikel 20 i grundförordningen anta bevarandeåtgärder som berör även andra medlemsstaters fiskefartyg inom en gräns på tolv nautiska mil från baslinjen har i princip aldrig använts av Havs- och vattenmyndigheten. I vissa områden tillämpas s.k. flaggstatsjurisdiktion för danskt fiske som bedrivs enligt mellanstatliga avtal som Sverige ingått med Danmark. Det betyder att danska fartyg bedriver fiske enligt danska regler i svenskt territorialvatten. Enligt Havs- och vattenmyndighetens bedömning innebär det att även om bevarandeåtgärder skulle införas i svensk lagstiftning med stöd av artikel 20 i grundförordningen skulle danska fiskefartyg inte vara bundna av de svenska reglerna i de geografiska områden som de bilaterala avtalen i dag omfattar. För att bevarandeåtgärderna ska bli gällande i förhållande till danska fartyg skulle det alltså krävas att Danmark inför motsvarande nationella åtgärder (se Havs- och vattenmyndighetens redovisning den 1 september 2020 av regeringsuppdraget Uppdrag om generellt stopp för bottentrålning i skyddade områden, dnr
5Bemyndigandet att föreskriva om naturvårdshänsyn vid fiske ska utvidgas
Regeringens förslag: Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske ska utvidgas på så sätt att föreskrifter ska få meddelas även om de är så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Detta ska gälla om föreskrifterna behövs för att förhindra att fiske i havet medför en försämring av den livsmiljö eller de livsmiljöer som avses att skyddas i ett Natura
Utredningens förslag (SOU 2022:66) överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att utvidgningen av bemyndigandet ska gälla om föreskrifterna behövs för att förhindra att fiske medför en försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna i Natura 2000- områden eller betydande störningar av de skyddade arterna i sådana områden. Utredningen föreslår också att utvidgningen bara ska avse föreskrifter som meddelas för fiske i de delar av Sveriges sjöterritorium i havet inom vilka inga andra av Europeiska unionens medlemsstaters fiskefartyg har rätt att fiska.
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Bland dessa finns Bird Life Sverige, Havs- och kustfiskarnas producentorganisation, Kustbevakningen, länsstyrelserna i Norrbottens, Stockholms, Västerbottens och Östergötlands län, Naturvårdsverket, Statens jordbruksverk, Sveriges fiskevattenägareförbund, Sveriges fiskares producentorganisation och Swedish Pelagic Federation Producentorganisation.
En mindre grupp remissinstanser ställer sig i huvudsak positiva till förslaget, men har synpunkter och förslag till förändringar. Hit hör Havs- och vattenmyndigheten, länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Hallands, Kalmar, Skåne, Västra Götalands och Uppsala län och Naturskyddsföreningen.
Flera av remissinstanserna anser att utvidgningen av bemyndigandet även borde omfatta föreskrifter som behövs för att skydda andra typer av marina skyddade områden än Natura
Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att de möjligheter till reglering av fisket som ett utvidgat bemyndigande ger även kan behövas i sötvattenmiljöer och att frågan bör utredas vidare. En liknande synpunkt förs fram av Länsstyrelsen i Gotlands län, som påpekar att ett Natura
Stockholms universitet anser att det är olyckligt att utvidgningen av bemyndigandet har begränsats till områden där endast svenska fiskefartyg har rätt att fiska, eftersom det kan finnas behov av att begränsa fisket i sådan utsträckning att det avsevärt försvåras även i andra områden. Universitetet pekar i detta sammanhang på medlemsstaternas möjlighet att med stöd av artikel 20 i grundförordningen vidta åtgärder även mot andra staters fiske inom hela territorialhavet. Liknande synpunkter förs fram av Naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det finns flera Natura
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att författningsförslaget bör förtydligas så att det framgår att det är de livsmiljöer som motiverat utpekandet av ett Natura
Länsstyrelsen i Skåne län anser att det utvidgade bemyndigandet bör formuleras på ett sätt som så långt som möjligt överensstämmer med hur artikel 6.2 i art-och habitatdirektivet är formulerad. Länsstyrelsen påpekar att det finns en skillnad mellan uttrycket ”betydande störningar”, som används i utredningens författningsförslag, och ”störningar som kan ha betydande konsekvenser” samt att en hänvisning till konsekvenserna för målen med direktivet saknas. Länsstyrelsen påpekar också att det kan finnas arter inom ett Natura
Hovrätten för Västra Sverige för fram att den som bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av bl.a. 20 § första stycket fiskelagen (1993:787) döms till böter eller fängelse i högst två år (se 40 § fiskelagen). Om överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av den utvidgade föreskriftsrätten, vilken i förslaget placerats i en ny 20 a §, också ska vara straffsanktionerade bör detta, enligt hovrätten, komma till klart uttryck.
Skälen för regeringens förslag
Bemyndigandet i 20 § första stycket fiskelagen bör utvidgas i fråga om föreskrifter som behövs för att skydda Natura 2000-områden
Som nämnts i avsnitt 4.5 driver Havs-och vattenmyndigheten ett löpande arbete med att införa bevarandeåtgärder i form av föreskrifter om fiske i havet. Utgångspunkten för arbetet är att Sverige ska leva upp till sina skyldigheter enligt artikel 6.2 i art-och habitatdirektivet. Som nämnts i avsnitt 4.3 är bemyndigandet i 20 § första stycket fiskelagen att meddela föreskrifter om vilka naturvårdshänsyn som ska tas vid fiske begränsat på så sätt att föreskrifterna inte får vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Såvida de bevarandeåtgärder som behövs inte också är beståndsbevarande, och därmed kan antas med stöd av bemyndigandet i 19 § fiskelagen att meddela föreskrifter för fiskevården, är det alltså inte möjligt för Havs-och vattenmyndigheten (till vilken föreskriftsrätten enligt 19 och 20 §§ fiskelagen har subdelegerats) att inom ramen för fiskelagstiftningen meddela alla de föreskrifter som Sverige har möjlighet att anta enligt EUrätten och som kan krävas för att Sverige ska leva upp till sina skyldigheter enligt artikel 6.2 i art-och habitatdirektivet (medlemsstaternas möjligheter att anta nationell fiskereglering beskrivs i avsnitt 4.4).
Syftet med begränsningsregeln i 20 § första stycket fiskelagen är att markera att föreskrifterna inte får innebära sådana inskränkningar i fisket att utövarna blir berättigade till ersättning (se propositionen Ändringar i fiskelagen, m.m., s. 14). Av Proposition om fiskelag m.m.framgår att bestämmelsen har utformats med utgångspunkt i regler om naturvårdshänsyn i skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark och rennäringslagen (1971:437) (prop. 1992/93:232 s.
Detta innebär att den reglering av fisket i havet som syftar till att Sverige ska leva upp till sina skyldigheter enligt artikel 6.2 i art-och habitatdirektivet inte kan hållas samman fullt ut. Regelverket blir därmed mer svåröverskådligt för både enskilda och myndigheter, vilket kan påverka såväl efterlevnad och kontroll som förutsättningarna att bedriva ett effektivt arbete med att utvärdera och vid behov förändra bestämmelserna i fråga.
Möjligheten till reglering inom såväl fiskesom miljölagstiftningen kan också ha bidragit till en osäkerhet hos myndigheterna när det gäller frågan om vilken lagstiftning som ska användas när fiske inom marina skyddade områden ska regleras. Detta kan i sin tur, i enstaka fall, ha lett till förseningar i arbetet med att anta bevarandeåtgärder för att skydda Natura 2000-områden från påverkan av fiske. Härtill kommer att möjligheterna att inom ramen för miljölagstiftningen meddela föreskrifter om fiske i syfte att skydda Natura
En mer omfattande utvidgning av bemyndigandet kräver ytterligare utredning
Flera remissinstanser, däribland Havs-och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen i Västra Götalands län, för fram att undantag från begränsningsregeln inte bara borde göras i fråga om föreskrifter som behövs för att skydda Natura
6.2i art-och habitatdirektivet och har avgränsats i enlighet med detta. Flera av de argument som talar för att göra undantag från begränsningsregeln i fråga om föreskrifter som behövs för att skydda Natura 2000- områden i havet kan göras gällande även i andra situationer. Frågan behöver dock utredas närmare innan det kan bli aktuellt att föreslå ytterligare undantag från, eller ett borttagande av, begränsningsregeln i bemyndigandet.
Utvidgningen av bemyndigandet bör utformas i linje med artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet och miljöbalkens bestämmelser
När det gäller den närmare utformningen av undantaget från begränsningsregeln föreslår utredningen att begränsningen inte ska gälla föreskrifter som behövs för att förhindra att fiske i havet medför en försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna i sådana områden som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken (dvs. Natura
Syftet med undantaget är att det ska vara möjligt att meddela de föreskrifter som behövs för att leva upp till skyldigheterna i artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet. Flera remissinstanser, däribland Länsstyrelsen i Skåne län, påpekar att utredningens förslag till undantag från begränsningsregeln har utformats på ett sätt som i vissa delar avviker från formuleringarna i artikel 6.2 och att förslaget därför behöver förtydligas i olika avseenden.
Regeringen konstaterar att artikel 6.2 ställer krav på medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna. Som Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar avses med ”livsmiljöerna” och ”habitaten för arterna” i detta sammanhang de livsmiljöer och habitat som har motiverat utpekandet av Natura 2000- området i fråga. Detta bör förtydligas vid utformningen av undantaget från begränsningsregeln i 20 § fiskelagen. Vidare bör de termer och uttryck som används anpassas till de bestämmelser i miljöbalken och förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. som i dag genomför artikel 6.2. Där används ordet livsmiljö som en övergripande beteckning för såväl livsmiljöer i direktivets mening som för de miljöer som i direktivet kallas habitat för arter.
Artikel 6.2 ställer också krav på att förhindra störningar av de arter för vilka Natura
miljöbalken, där formuleringen ”störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna” har valts för att uttrycka det som i direktivet beskrivs som störningar som ”kan ha betydande konsekvenser för målen med direktivet”. Det bör därför i lagen anges att undantaget från begränsningsregeln gäller i fråga om föreskrifter som behövs för att förhindra att fiske i havet medför att den art eller de arter som avses att skyddas i ett Natura
För att det ska vara tydligt i vilka fall undantaget från begränsningsregeln gäller bör det vidare hänvisas till sådana områden som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken. Förteckningen över Natura
Bestämmelsen om undantag från begränsningsregeln bör inte placeras i en ny paragraf, vilket föreslås i utredningen, utan föras in i 20 § fiskelagen, där såväl bemyndigandet att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn vid fiske som själva begränsningsregeln finns. Samtidigt bör det nuvarande andra stycket i paragrafen, som innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om krav på miljöanalyser, brytas ut och placeras i en ny paragraf. I samband med detta bör, som Hovrätten för Västra Sverige påpekar, justeringar göras i straffbestämmelserna i 40 § så att det tydligt framgår att brott mot föreskrifter om naturvårdshänsyn vid fiske är straffsanktionerade, oavsett om de meddelats med stöd av bestämmelsen om undantag från begränsningsregeln eller inte.
Utvidgningen av bemyndigandet i 20 § fiskelagen bör gälla föreskrifter om fiske i havet
När det gäller tillämpningsområdet för undantaget från begränsningsregeln för utredningen fram att bevarandeåtgärder i havsområden där flera medlemsstaters fiskefartyg har rätt att fiska i normalfallet behöver omfatta allt fiske som bedrivs i områdena för att de ska ha effekt och för att syftet med artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet ska uppnås. Nationella föreskrifter som påverkar även andra medlemsstaters fiskefartyg får meddelas med stöd av artikel 20 i grundförordningen. Föreskrifter som meddelas med stöd av den artikeln får dock inte avse fiske utanför tolv nautiska mil från baslinjen. Med hänsyn till detta, och med beaktande av att artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet ska tillämpas ända ut i medlemsstaternas ekonomiska zoner, anser utredningen att artikel 20 i grundförordningen inte kan läggas till grund för nationella föreskrifter som behövs för att fullgöra artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet.
Enligt utredningens mening bör föreskrifter som behövs för att uppfylla kraven i artikeln i stället meddelas med stöd av artikel 11.1 i grundförordningen. Eftersom befogenheterna i den artikeln är begränsade till åtgärder som inte berör andra medlemsstaters fiskefartyg anser utredningen att nationella föreskrifter för att förhindra att fiske medför försämring och betydande störningar i Natura
6Ersättning på grund av föreskrifter om skydd av Natura 2000- områden
sig därför inte gällande på samma sätt som när det handlar om fiske i havet. Den samsyn som finns mellan myndigheterna om att frågor om naturvårds-hänsyn vid fiske i havet i första hand ska regleras genom fiskelagstiftningen finns heller inte när det gäller reglering av fiske i sötvattensområdena. Såvitt regeringen känner till har det heller inte identifierats några problem kopplade till tillämpningen av de regler som genomför artikel 6.2 i art-och habitatdirektivet när det gäller fiske i inlandsvatten.
6Ersättning på grund av föreskrifter om skydd av Natura
6.1Regeringsformen innebär att enskilda ska tillförsäkras ersättning när pågående markanvändning avsevärt försvåras
Skälen för regeringens bedömning
berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och folkrättens allmänna grundsatser. Detta inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Av Europadomstolens praxis följer att en inskränkning i egendomsskyddet inte får innebära att en orimligt stor börda läggs på den enskilde, vilket kan motverkas genom en ersättningsrätt (se t.ex. Europadomstolens dom den 30 juni 2005 i målet Jahn m.fl. mot Tyskland, nr 46720/99, 72203/01 och 72552/01). Av lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna framgår att konventionen, inklusive de tillägg som gjorts genom det första tilläggsprotokollet, gäller som svensk lag. Av 2 kap. 19 § regeringsformen framgår vidare att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.
Föreskrifter som medför att fiske med stöd av enskild rätt avsevärt försvåras kan grunda rätt till ersättning enligt regeringsformen
En inskränkning i användningen av mark är förenlig med bestämmelserna i 2 kap. 15 § första stycket regeringsformen om inskränkningen krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Med angelägna allmänna intressen avses främst sådana ingrepp som är motiverade med hänsyn till naturvårds- och miljöintressen (se s. 15). Regeringens förslag att utvidga bemyndigandet i 20 § fiskelagen avser föreskrifter som behövs för att skydda Natura
Enligt det andra stycket i 2 kap. 15 § regeringsformen ska ersättning vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges ilag. Vid inskränkningar som sker av
Som nämnts utgör fiske på enskilt vatten med stöd av enskild rätt användning av mark i regeringsformens mening. Fiske kan därmed också
utgöra pågående markanvändning. Regeringens förslag att utvidga bemyndigandet i 20 § fiskelagen innebär att det blir möjligt att med stöd av bemyndigandet meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn vid fiske även om det leder till att fisket avsevärt försvåras. I den mån föreskrifterna gäller enskilt vatten kan de alltså medföra att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Av bestämmelserna i 2 kap. 15 § regeringsformen följer då att den enskilde ska tillförsäkras ersättning enligt grunder som bestäms i lag. För begränsningar som görs av t.ex. miljöskyddsskäl slås det dock inte fast en absolut rätt till ersättning. I stället gäller i fråga om rätten till ersättning vad som föreskrivs i lag om den saken. Det är med andra ord upp till lagstiftaren att avgöra i vilken utsträckning en rätt till ersättning ska finnas för sådana intrång.
I förarbetena till regeringsformen har regeringen uttalat att undantagsregeln exempelvis omfattar de bestämmelser i miljöbalken som tidigare fanns i hälsoskyddslagen och miljöskyddslagen. Huvudregeln om rätt till ersättning vid inskränkningar i egendomsskyddet omfattar enligt samma förarbeten exempelvis inskränkningar till följd av beslut enligt miljöbalken om nationalparker, naturreservat, kulturreservat och biotopskyddsområden, dvs. inskränkningar till följd av beslut om områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken (se s. 170).
Regeringens förslag att utvidga bemyndigandet i 20 § fiskelagen innebär att det blir möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn vid fiske som är så ingripande att fisket avsevärt försvåras, när det behövs för att skydda ett Natura
6.2Ersättningen ska bestämmas i enlighet med miljöbalkens regler om ersättning vid rådighetsinskränkningar
Om föreskrifterna innebär att det krävs tillstånd för ett visst fiske ska ersättning betalas endast om tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Föreskrifter med stöd av det utvidgade bemyndigandet ska beaktas vid tillämpning av ackumuleringsregeln i miljöbalken.
I fråga om talan om rätt till ersättning eller inlösen på grund av föreskrifter som har meddelats med stöd av det utvidgade bemyndigandet ska preskriptionstiden börja löpa när föreskrifterna har trätt i kraft. När det gäller talan om återbetalning av ersättning som grundas på att föreskrifter som har meddelats med stöd av det utvidgade bemyndigandet har upphävts, ska preskriptionstiden börja löpa när föreskrifterna har upphört att gälla.
Utredningens förslag (SOU 2023:20) överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har inte förslagit några särskilda bestämmelser för det fall att föreskrifterna innebär att det krävs tillstånd för ett visst fiske. Utredningen har heller inte föreslagit att föreskrifter enligt det utvidgade bemyndigandet ska beaktas vid tillämpning av ackumuleringsregeln i miljöbalken eller några justeringar i bestämmelserna om preskription.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte några synpunkter på förslaget. Till dessa instanser hör Förvaltningsrätten i Göteborg, Helsingborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern, Kammarkollegiet, Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), Sveriges fiskevattenägareförbund, Uddevalla tingsrätt och Umeå tingsrätt (mark- och miljödomstolen).
Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län tillstyrker förslaget. Förslaget tillstyrks i huvudsak även av länsstyrelserna i Blekinge, Västra Götalands och Skåne län och Vänersborgs tingsrätt (mark- och miljödomstolen).
Havs- och vattenmyndigheten avstyrker förslaget och anser att frågan om ersättningsrätt behöver utredas vidare i ett större sammanhang där även frågor om rätt till ersättning på grund av inskränkningar med stöd av 19 § ingår. Bemyndigandena i 19 och 20 §§ fiskelagen tillämpas ofta tillsammans, vilket innebär att rätten till ersättning kommer att se olika ut beroende på om en reglering införs av beståndsvårds- eller naturvårdsskäl. I praktiken är det nästan alltid en kombination. Ytterligare en brist med förslaget är, enligt myndigheten, att det inte kommer att finnas rätt till ersättning när myndigheten inför bestämmelser för områden som omfattas av annat områdesskydd än Natura 2000. Även länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län anser att frågan om ersättning bör utredas vidare och avstyrker därför förslaget. Länsstyrelserna för fram liknande synpunkter som Havs- och vattenmyndigheten och påtalar att det är svårt att skilja på om en inskränkning görs av naturvårdsskäl eller fiskevårdsskäl. Även Länsstyrelserna i Gotlands, Skåne och Västra Götalands län anser att det är problematiskt att förslaget enbart omfattar ersättning vid inskränkningar av fiske i Natura
Havs- och vattenmyndigheten för vidare fram att rätten till ersättning kan slå olika beroende på när och hur en reglering görs – om föreskrifter beslutas för ett område i enskilt vatten innan områdesskyddet är klart har fastighetsägare inte rätt till ersättning för intrånget.
Även Naturvårdsverket avstyrker förslaget på den grunden att ersättningsfrågan behöver utredas vidare. Enligt verket hade det varit önskvärt om utredningen redogjort för hur frågor om retroaktivitet kopplat till enskildas ersättningsrätt ska hanteras av staten. Länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län anför att det är oklart om vissa tidigare beslutade begränsningar av fisket innebär att pågående markanvändning inom berörd del av fastighet avsevärt försvåras och om fiskerättshavaren därmed har rätt till ersättning enligt utredningens förslag.
Naturvårdsverket påtalar också att utredningen inte har gjort någon närmare analys av vad ”pågående markanvändning” inkluderar när det gäller fiske.
Naturvårdsverket anser vidare att det saknas en beskrivning av vad som ska ersättas enligt den befintliga bestämmelsen i 31 kap. 4 § första stycket 6 miljöbalken och vad som ska ersättas enligt den av utredningen föreslagna punkt 8. Verket saknar också en tydlig redovisning av varför bestämmelsen i punkt 6 är otillräcklig. Vänersborgs tingsrätt (mark- och miljödomstolen) påpekar att rätt till ersättning kan komma att finnas både med stöd av den nya punkt 8 i 31 kap. 4 § första stycket miljöbalken och den befintliga punkt 6. Enligt tingsrätten torde det dock inte uppkomma några praktiska tillämpningsproblem till följd av detta förhållande. Om så skulle vara fallet bör de enligt tingsrätten kunna lösas i rättspraxis.
Naturvårdsverket för även fram att utredningen inte har redovisat på vilka grunder förslaget är förenligt med
Länsstyrelsen i Skåne län för fram att det, ur ett ersättningsperspektiv, är viktigt att veta var gränsen går mellan havet och sötvattensområdet, särskilt i mynningsområden. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att en justering av första meningen i 31 kap. 4 § första stycket miljöbalken bör övervägas, så att det klart framgår att även vatten omfattas eftersom man vanligen skiljer mellan mark och vatten i juridiskt språkbruk.
Skälen för regeringens förslag
Miljöbalken innehåller regler om ersättning vid rådighetsinskränkningar på grund av beslut om områdesskydd
I 31 kap. miljöbalken finns regler om ersättning vid inskränkningar i användningen av mark, s.k. rådighetsinskränkningar. Enligt dessa regler kan rätt till ersättning finnas bl.a. vid rådighetsinskränkningar på grund av beslut om områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken. Grunden för rätten till
ersättning finns i 31 kap. 4 § första stycket, där det anges att fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet hör till någon av de typer av beslut som räknas upp i bestämmelsen. Hit hör bl.a. beslut som gäller föreskrifter enligt 7 kap. 5 § miljöbalken om åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat och beslut som gäller skydd för särskilda områden (dvs. Natura
I 31 kap. 5 § första stycket miljöbalken anges att om ett beslut enligt 31 kap. 4 § första stycket 1, 2, 5 eller 6 innebär att det krävs tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd, betalas ersättning endast om tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor. Punkterna 1, 2 och 5 avser beslut som gäller föreskrifter om nationalparker, naturreservat, kulturreservat och vattenskyddsområden. Punkt 6 avser beslut som gäller skydd för särskilda områden enligt 7 kap. 28
Av 31 kap. 2 § miljöbalken framgår att bestämmelserna i expropriationslagen (1972:71) ska gälla vid ersättning enligt kapitlet, om inte balken innehåller avvikande bestämmelser. Detta innebär att bestämmelserna om expropriationsersättning i 4 kap. 1 § expropriationslagen ska tillämpas när ersättningens storlek ska bestämmas. I den aktuella bestämmelsen anges att om en del av en fastighet exproprieras ska intrångsersättning betalas med ett belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen. På detta belopp ska ett schablontillägg betalas med 25 procent. Ersättning ska även betalas för de skador som i övrigt uppkommer för ägaren genom expropriationen, s.k. annan ersättning.
Av 31 kap. 8 § framgår att fastighetsägaren i vissa fall har rätt att få fastigheten inlöst i stället för att få ersättning enligt 4 §.
Vid tillämpningen av 31 kap. 4 och 8 §§ miljöbalken ska, enligt den s.k. ackumuleringsregeln i 31 kap. 9 §, hänsyn tas också till andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § och
18b § skogsvårdslagen samt beslut som avses i 14 kap.
I 31 kap. 12 § första stycket miljöbalken finns en bestämmelse som ger myndigheter möjlighet att i förväg bedöma kostnaden för ett planerat skydd. Enligt bestämmelsen får en myndighet, innan den fattar ett beslut som kan leda till ersättning, förelägga den som vill göra anspråk på
betalning eller inlösen att inom en viss tid, minst två månader, anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till talan annars förloras.
I 31 kap. 13 § miljöbalken anges att om ingen överenskommelse om ersättning eller inlösen har träffats och rätten till talan heller inte har gått förlorad enligt 12 §, ska den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen väcka talan hos mark-och miljödomstolen mot den som är skyldig att betala ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan ska väckas inom ett år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.
I 31 kap. 15 § miljöbalken regleras frågor om återbetalning av ersättning. Om ersättning har betalats med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran och föreskrifterna upphävs helt eller delvis eller tillstånd eller dispens ges, får fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten har beslutat att inte kräva rättelse. Talan om återbetalning ska väckas vid mark-och miljödomstolen inom ett år från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten att föra talan annars går förlorad.
Utgångspunkten bör vara att miljöbalkens regler om ersättning ska gälla även i fråga om rådighetsinskränkningar på grund av beslut om föreskrifter enligt 20 § fiskelagen
Förslaget att utvidga bemyndigandet i 20 § fiskelagen innebär att det (med de begränsningar som följer av
Några remissinstanser, däribland Havs-och vattenmyndigheten, anser att det inte bör införas en reglering av rätten till ersättning vid inskränkningar av fiske som endast omfattar inskränkningar som syftar till att skydda Natura
Regeringen konstaterar att den utvidgning av bemyndigandet i 20 § fiskelagen som regeringen föreslår i avsnitt 5 endast gäller i fråga om föreskrifter som behövs för att skydda Natura
Inskränkningar som görs av fiskevårdsskäl kan, som nämnts i avsnitt 5, göras trots att fisket avsevärt försvåras. Av rättsfallet Gränsälvsfiskarnas förlust (NJA 2014 s. 332) framgår att det under vissa omständigheter finns en rätt till ersättning i dessa fall. Det vore naturligtvis en fördel om rätten till ersättning vid inskränkningar av fiskevårdsskäl var reglerad. Det förhållandet att rätten till sådan ersättning är oreglerad utgör dock, enligt regeringens mening, inte något hinder mot att nu reglera rätten till ersättning när fisket inskränks i syfte att skydda Natura
Beslut om föreskrifter enligt det utvidgade bemyndigandet i 20 § fiskelagen bör läggas till i uppräkningen av ersättningsgrundande beslut i 31 kap. 4 § miljöbalken
Utredningen föreslår att de regler som gäller vid rådighetsinskränkningar på grund av beslut om områdesskydd ska göras tillämpliga även i fråga om rådighetsinskränkningar på grund av beslut om att meddela föreskrifter med stöd av det utvidgade bemyndigandet i 20 § fiskelagen, genom att sådana beslut läggs till i uppräkningen av beslut som kan utlösa ersättningsrätt i 31 kap. 4 § första stycket miljöbalken. Regeringen instämmer i utredningens förslag i detta avseende. Ett alternativ skulle kunna vara att placera en bestämmelse om grunden för rätt till ersättning i fiskelagen och att göra övriga relevanta bestämmelser i miljöbalken tillämpliga genom hänvisningar (jfr 19 § skogsvårdslagen). Med hänsyn till att det i detta fall är fråga om ersättning på grund av föreskrifter som krävs för att uppnå syftet med ett Natura
Naturvårdsverket för fram att det i utredningen saknas en redovisning av varför bestämmelsen i 31 kap. 4 § första stycket 6 miljöbalken inte är tillräcklig för att uppnå syftet med utredningens förslag. Av den aktuella punkten framgår att beslut som gäller skydd för särskilda områden enligt
7 kap. 28
beslutstypen läggs till i uppräkningen av ersättningsgrundande beslut, så att det klart framgår att vatten omfattas. Regeringen konstaterar att terminologin i paragrafen motsvarar användningen av ordet mark i 2 kap. 15 § regeringsformen och att det får anses vedertaget att ordet mark i detta sammanhang omfattar såväl torr mark som mark som täcks av vatten. Det finns därför inte något behov av att tydliggöra bestämmelsen i detta avseende.
Naturvårdsverket anser att det är oklart om förslagets förenlighet med EU:s regler om statligt stöd är tillräckligt väl utredd. När det gäller denna fråga konstaterar regeringen att statsstödsregelverket alltid måste beaktas vid tillämpning av regler om ersättning. De begränsningar av fisket som möjliggörs genom det utvidgade bemyndigandet i 20 § fiskelagen motsvarar i praktiken de begränsningar som i dag kan följa av ett beslut om avslag på en ansökan om Natura
Länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län anser att det är oklart om förslaget innebär att det finns en rätt till ersättning på grund av inskränkningar i fisket som har gjorts före ikraftträdandet. Även Naturvårdsverket frågar sig hur frågor om retroaktivitet ska hanteras av staten, medan Havs- och vattenmyndigheten påpekar att fastighetsägare inte har rätt till ersättning på grund av föreskrifter som beslutas för ett område innan områdesskyddet är klart.
När det gäller frågan om rätt till ersättning för inskränkningar som har gjorts före ikraftträdandet konstaterar regeringen inledningsvis att förslaget om rätt till ersättning endast gäller i fråga om föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet i 20 § fiskelagen. Förslaget innebär därmed inte någon förändring när det gäller inskränkningar som har beslutats med stöd av 19 § samma lag. Regeringen konstaterar vidare att rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 § miljöbalken förutsätter att ett beslut fattats som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Sådana inskränkningar som har beslutats med stöd av bemyndigandet i 20 § fiskelagen innan den föreslagna utvidgningen av bemyndigandet har trätt i kraft kan dock inte innebära att mark tas i anspråk och får heller inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Redan av den anledningen är rätt till ersättning utesluten. Regeringen konstaterar slutligen att användning av det utvidgade bemyndigandet i 20 § fiskelagen förutsätter att det behövs för att skydda ett naturområde som har förtecknats enligt 27 § första stycket 1 eller 2. Innan området har förtecknats är det alltså inte möjligt att med stöd av bemyndigandet meddela föreskrifter som avsevärt försvårar fisket.
Några remissinstanser, däribland Havs- och vattenmyndigheten, anser att det kan vara svårt att skilja på om en inskränkning görs av naturvårds-
skäl eller fiskevårdsskäl och att det i praktiken ofta är en kombination. Regeringen konstaterar att denna problematik inte är ny, utan att det redan i dag är nödvändigt att avgöra om en planerad föreskrift kan anses utgöra en föreskrift om fiskevården eller inte, eftersom det är avgörande för frågan om hur ingripande föreskriften får vara.
Länsstyrelsen i Skåne län för fram att det, ur ett ersättningsperspektiv, är viktigt att veta var gränsen går mellan havet och sötvattensområdet. Regeringen noterar i detta avseende att Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön och Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena innehåller bestämmelser om gränsen mellan kustvattenområdet och de intilliggande sötvattensområdena.
Om föreskrifterna innebär att det krävs tillstånd för att bedriva fiske bör den enskilde ha rätt till ersättning endast om tillstånd har vägrats eller villkorats
Som nämnts på s. 33 följer det av 31 kap. 5 § miljöbalken att vid beslut som gäller föreskrifter om bl.a. nationalparker och naturreservat som innebär att det är förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd betalas ersättning inte när föreskrifterna meddelas utan i stället först sedan tillståndsfrågan har prövats och resulterat i ett avslag eller att tillståndet har förenats med villkor. Utredningen har inte berört frågan om detta bör gälla också i fråga om föreskrifter som meddelas med stöd av det utvidgade bemyndigandet i 20 § fiskelagen. Regeringen konstaterar dock att det inte är otänkbart att även sådana föreskrifter kan komma att innebära att det är förbjudet att bedriva ett visst fiske utan tillstånd. Regleringen i 31 kap. 5 § miljöbalken bör därför göras tillämplig även i fråga om beslut om föreskrifter enligt 20 § fiskelagen.
Ackumuleringsregeln – beslut om föreskrifter enligt 20 § fiskelagen bör beaktas i samband med att ersättning bestäms enligt miljöbalken
Som nämnts följer det av den s.k. ackumuleringsregeln i 31 kap. 9 § miljöbalken att vissa beslut under de senaste tio åren ska beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om rätt till ersättning och inlösen. Regeln tillkom vid riksdagsbehandlingen av 1987 års plan- och bygglag med följdlagstiftning. Motivet för bestämmelsen var främst att det ansågs stötande om en fastighetsägare genom skilda restriktioner tvingades acceptera ett större intrång än om skadan bedömdes i ett sammanhang (se Bostadsutskottets betänkande 1986/87:1 om en ny plan- och bygglag m.m. [prop. 1985/86:1 och prop. 1984/85:207] s. 152). Utredningen har inte lagt fram något författningsförslag som innebär att beslut om föreskrifter enligt 20 § fiskelagen ska beaktas vid tillämpning av ackumuleringsregeln. Enligt regeringens mening bör dock en sådan följdändring göras, eftersom det inte bör spela någon roll om en avsevärd inskränkning uppkommer direkt genom en föreskrift som meddelas med stöd av 20 § fiskelagen, eller först genom flera efter varandra meddelade föreskrifter. Däremot bedöms det inte behövas någon följdändring i ackumuleringsregeln i 14 kap. 22 § plan- och bygglagen. Den sist nämnda bestämmelsen är tillämplig vid bedömningen av en skadas betydelse enligt någon av bestämmelserna i 14 kap.
fiskelagen torde inte kunna omfatta samma del av en fastighet som de beslut som avses i 14 kap.
Preskriptionstider bör börja löpa vid föreskrifternas ikraftträdande
Av 31 kap. 13 § miljöbalken framgår att talan om ersättning eller inlösen ska väckas inom ett år från det att beslutet som anspråket grundas på har fått laga kraft. Om talan inte väcks inom denna tidsfrist går rätten till ersättning eller inlösen förlorad. Naturvårdsverket för fram att det inte är helt klarlagt när beslut till följd av fiskelagen ska anses ha fått laga kraft.
Begreppet laga kraft avser den tidpunkt då ett beslut inte längre kan överklagas och har framför allt betydelse för frågan om när ett överklagbart beslut kan verkställas. Rätten att meddela föreskrifter enligt 20 § fiskelagen har vidaredelegerats till Havs- och vattenmyndigheten (2 kap. 12 § förordningen [1994:1716] om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen). Av myndighetsförordningen (2007:515) följer att Havs- och vattenmyndighetens beslut att meddela föreskrifter inte får överklagas (se 30 §). Beslut som inte är överklagbara kan sägas få laga kraft omedelbart. Med hänsyn till att begreppet laga kraft framför allt har betydelse i fråga om överklagbara beslut anser regeringen dock att preskriptionstiden för ersättningsanspråk som grundas på föreskrifter som meddelats med stöd av fiskelagen bör utgå från en annan tidpunkt än laga kraft. Enligt regeringens mening är dagen då föreskrifterna träder i kraft en lämplig tidpunkt, dels eftersom det då blir tydligt för var och en hur fristen ska beräknas, dels eftersom den som berörs av föreskrifterna senast vid ikraftträdandet får förväntas ha hunnit informera sig om innehållet i dem. På motsvarande sätt bör preskriptionstiden för sådana anspråk på återbetalning enligt 31 kap. 15 § miljöbalken som grundas på att föreskrifter som avses i 20 § fiskelagen har upphävts räknas från den dag då föreskrifterna upphörde att gälla.
Naturvårdsverket för fram att det kan vara svårt att utreda var gränsen går mellan enskilt och allmänt vatten och vem som innehar fiskerätten i ett visst område. Enligt verket kan en ettårig preskriptionstid leda till att enskilda som inte själva bevakar sin rätt går miste om rätten till ersättning. Regeringen delar verkets uppfattning att i synnerhet frågor om vem som är fiskerättshavare kan vara svårutredda. Regeringen konstaterar samtidigt att en ettårig preskriptionstid redan gäller i fråga om ersättning på grund av beslut om föreskrifter om exempelvis nationalparker och naturreservat och att även sådana beslut kan medföra inskränkningar i fiske i enskilt vatten. Enligt regeringens mening finns det därför inte skäl att i de nu aktuella fallen föreskriva om en längre preskriptionstid. Om det skulle visa sig att preskriptionstiden leder till mer omfattande svårigheter för enskilda att göra sin rätt till ersättning gällande kan det dock finnas anledning att återkomma till frågan.
7Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2025.
Utredningens förslag (SOU 2022:66 och SOU 2023:20) överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår att den bestämmelse genom vilken bemyndigandet i 20 § fiskelagen (1993:787) utvidgas ska träda i kraft den 1 juli 2023 och att lagändringarna i övrigt ska träda i kraft den 1 juli 2024.
Remissinstanserna: Havs- och vattenmyndigheten avstyrker förslaget att ändringarna i miljöbalkens bestämmelser om ersättning ska träda i kraft den 1 juli 2024. Myndigheten anser att frågan om rätt till ersättning behöver utredas ytterligare i ett vidare sammanhang och att det därför vore olämpligt att låta ändringarna i miljöbalken träda i kraft innan en sådan utredning har gjorts.
Skälen för regeringens förslag: Förslaget att utvidga bemyndigandet att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn vid fiske syftar till att förbättra möjligheterna att på ett effektivt sätt skydda Natura
8Konsekvenser
8.1Konsekvenser för enskilda
Förslaget att utvidga bemyndigandet att meddela föreskrifter om vilka hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske berör yrkesfiskare och fritidsfiskare som bedriver fiske i havet. Den svenska havsfiskeflottan uppgick under 2022 till 990 fiskefartyg. Fångstvärdet i första handelsledet uppgick till omkring 827 miljoner kronor (se Havs-och vattenmyndighetens statistiska meddelande om det yrkesmässiga fisket i havet 2022, JO 55 SM 2301). Fritidsfisket utgörs enligt Statistiska centralbyråns rapport Fritidsfiske i Sverige 2022 företrädesvis av fiske för fångst till det egna hushållet, fiske i rekreationssyfte och fisketurism eller tävlingsfiske. Antalet personer mellan 16 och 80 år som någon gång under 2022 ägnade sig åt fritidsfiske uppgick till cirka 1,2 miljoner. Det sammanlagda antalet fiskedagar under 2022 var cirka 12,2 miljoner, varav 3,6 miljoner var fiskedagar utmed kusterna och i havet.
Det finns mycket lite information om hur många fritidsfiskebaserade företag det finns. I rapporten Fritidsfiskebaserat företagande i Sverige
(FINFO 2008:2), som upprättades av Fiskeriverket och Livsmedelsekonomiska institutet, redovisas resultat av en enkätundersökning om det fritidsfiskebaserade företagandet. Av de som ingick i enkätundersökningen svarade 1 310 företag och föreningar att de hade en fritidsfiskebaserad verksamhet under 2006. Den totala omsättningen var 2,1 miljarder kronor, varav 490 miljoner beräknades komma från den fritidsfiskebaserade verksamheten. Den största delen av den svenska fisketurismen sker i fjällregionen, i rinnande vatten och i sjöarna.
Förslaget om ett utvidgat bemyndigande innebär att det blir möjligt att inom ramen för fiskelagstiftningen (och med de begränsningar som följer av
Förslaget att miljöbalkens regler om ersättning ska gälla när föreskrifter som meddelas med stöd av det utvidgade bemyndigandet medför att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras berör den som har enskild fiskerätt, antingen i egenskap av fastighetsägare eller på grund av särskild rätt till det fiske som hör till en fastighet. I sak innebär det att fastighetsägare och innehavare av särskild rätt har rätt till ersättning under samma förutsättningar oavsett om möjligheten att utnyttja rätten att fiska begränsas genom ett beslut om avslag på en ansökan om Natura
8.2Konsekvenser för det allmänna
Förslaget att utvidga bemyndigandet att meddela föreskrifter om vilka hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske innebär att Havs- och vattenmyndigheten, som är föreskrivande myndighet, kommer att få
befintliga ramar. I denna del har det inte framkommit skäl att göra någon annan bedömning än utredningen. Som nämnts är det svårt att förutse hur många fall det kan handla om och vad ersättningen kan komma att uppgå till. Det utvidgade bemyndigandet medför dock inte i sig större möjligheter att begränsa fisket än vad som redan finns inom ramen för miljölagstiftningen, utan innebär endast ett mer ändamålsenligt och effektivt sätt att nå samma resultat. När det gäller frågan om ersättning innebär förslaget vidare att förutsättningarna för rätt till ersättning blir desamma som vid inskränkningar som sker genom miljölagstiftningen.
När det gäller förslagets påverkan på myndigheternas arbete konstaterar regeringen att talan om ersättning (och en eventuell talan om återbetalning av ersättning) ska väckas vid mark- och miljödomstol. Statens talan förs där av Kammarkollegiet (se 36 § förordningen [1998:1252] om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.). Förslaget kan möjligen leda till en ökad arbetsbörda för mark- och miljödomstolarna och för Kammarkollegiet. Eftersom det endast bedöms röra sig om enstaka fall bedömer regeringen dock att domstolarnas och Kammarkollegiets arbete med mål om ersättning kan hanteras inom befintliga ramar.
8.3Konsekvenser för miljön
Förslaget att utvidga bemyndigandet att meddela föreskrifter om vilka hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske bedöms bidra till ett mer effektivt skydd av Natura
8.4Förslagens överensstämmelse med EU-rätten
Förslaget om ett utvidgat bemyndigande bedöms leda till att Natura 2000- områden kan skyddas från påverkan från fiske i havet på ett mer ändamålsenligt och effektivt sätt än i dag. Förslaget bedöms därför leda till förbättrade möjligheter att uppfylla de skyldigheter som Sverige har enligt artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet. Även förslagen om rätt till ersättning bedöms vara förenliga med
9Författningskommentar
9.1Förslag till lag om ändring i miljöbalken
31 kap.
4 § Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller
1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör nationalparker,
- föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat,
- en dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket som har förenats med särskilda villkor eller en vägran att ge en dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket, om dispensen avser ett biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 § första stycket 1,
- bildande av ett biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 § första stycket 2,
- föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör vattenskyddsområden,
- skydd för särskilda områden enligt 7 kap. 28
a–29 b §§, - förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss verksamhet, eller
- föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket fiskelagen (1993:787).
En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsägares rätt till ersättning när det allmänna meddelar vissa särskilt angivna beslut som medför att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Det följer av 31 kap. 3 § miljöbalken att den som har särskild rätt till en fastighet har rätt till ersättning på motsvarande sätt som fastighetsägaren.
Första stycket ändras på så sätt att det läggs till en ny punkt i listan över ersättningsgrundande beslut. Den nya punkt 8 gäller ersättning på grund av beslut om sådana föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket fiskelagen, dvs. föreskrifter om hänsyn till naturvårdens intressen vid fiske i havet som behövs för att uppfylla art- och habitatdirektivets krav på skydd av s.k. Natura
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
5 § Om ett beslut som avses i 4 § första stycket 1, 2, 5, 6 eller 8 innebär att det krävs tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd, betalas ersättning endast om tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Om det enligt 7 kap. 24 § har meddelats ett förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd och tillstånd vägras, gäller 4 § första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om att ersättning i vissa fall bara betalas ut om tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Ändringen i första stycket innebär att dessa bestämmelser gäller även i fråga om beslut om föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket fiskelagen, om föreskrifterna innebär att det krävs tillstånd för att bedriva en viss typ av fiske.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Att en rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant beslut har förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller motsvarande bestämmelser i plan-och bygglagen hindrar inte att beslutet beaktas enligt första stycket.
Paragrafen innehåller den s.k. ackumuleringsregeln. Den anger vilka beslut som ska beaktas vid bedömningen om det finns en rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 § eller om det finns en rätt till inlösen enligt 31 kap. 8 §.
I första stycket görs ett tillägg om att beslut om föreskrifter enligt 20 § tredje stycket fiskelagen också ska beaktas vid bedömningen.
I andra stycket görs några språkliga justeringar. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
13 § Om det inte finns någon överenskommelse om ersättning enligt 4 eller 11 § eller om inlösen enligt 8 § och rätten till talan inte har gått förlorad enligt 12 §, ska den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen väcka talan mot den som är skyldig att betala ersättning eller att lösa in fastigheten. Talan ska väckas hos mark- och miljödomstolen inom ett år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har fått laga kraft. Om talan inte väcks inom den tiden går rätten till ersättning eller inlösen förlorad.
Om anspråket grundas på ett beslut som avses i 4 § första stycket 8, ska talan i stället väckas inom ett år från det att föreskrifterna har trätt i kraft.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättningstalan. I första stycket görs några språkliga justeringar.
Andra stycket, som är nytt, innebär att fristen för att väcka talan om ersättning eller inlösen på grund av ett beslut om sådana föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket fiskelagen ska räknas från det att föreskrifterna har trätt i kraft. Den som grundar ett ersättningsanspråk på att de beslutade föreskrifterna avsevärt försvårar fisket behöver väcka talan inom ett år från ikraftträdandet.
Om det enligt sådana föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket fiskelagen krävs tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd, betalas enligt 31 kap. 5 § miljöbalken ersättning endast om tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor. I så fall börjar fristen löpa enligt huvudregeln i första stycket, dvs. fristen börjar löpa när beslutet i tillståndsärendet har fått laga kraft.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten har beslutat att inte kräva rättelse.
Talan om återbetalning ska väckas vid mark- och miljödomstolen inom ett år från det att beslutet som anspråket grundas på har fått laga kraft och senast tio år efter det att ersättningen betalades ut. Rätten att föra talan går annars förlorad.
Om anspråket grundas på ett beslut att upphäva sådana föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket fiskelagen (1993:787), ska talan i stället väckas inom ett år från det att föreskrifterna har upphört att gälla och senast tio år efter det att ersättningen betalades ut.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återbetalning av ersättning. Andra stycket justeras språkligt.
Tredje stycket, som är nytt, gäller anspråk på återbetalning av ersättning som grundas på att föreskrifter enligt 20 § tredje stycket fiskelagen har upphävts. I sådana fall ska fristen för att väcka talan om återbetalning räknas från det att föreskrifterna har upphört att gälla.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
9.2Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske.
Föreskrifterna får inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.
Andra stycket gäller inte föreskrifter som behövs för att förhindra att fiske i havet medför
- en försämring av den livsmiljö eller de livsmiljöer som avses att skyddas i ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken, eller
- att den art eller de arter som avses att skyddas i ett sådant naturområde utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske.
Första stycket ändras på så sätt att bestämmelsen om att de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet inte får vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras (den s.k. begränsningsregeln) bryts ut och placeras i ett nytt andra stycke. Det görs även några språkliga justeringar.
I tredje stycket, som också är nytt, görs ett undantag från begränsningsregeln. Genom undantaget blir det möjligt att med stöd av bemyndigandet (men med de begränsningar som följer av
Paragrafen ändras även på så sätt att det hittillsvarande andra stycket bryts ut ur paragrafen och placeras i en ny 20 b §.
Övervägandena finns i avsnitt 5.
20 a § Bestämmelser om rätt till ersättning på grund av beslut om föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket finns i 31 kap. 4 och 5 §§ miljöbalken.
Paragrafen, som är ny, innehåller en upplysning om att det finns bestämmelser i miljöbalken om rätt till ersättning på grund av beslut om föreskrifter enligt 20 § fiskelagen.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
20 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det i ärenden enligt denna lag ska finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys ska göras av den som avser att använda fiskemetoder eller sätta ut fiskarter.
Paragrafen, som är ny, motsvarar nuvarande 20 § andra stycket. Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om krav på miljöanalys. Jämfört med nuvarande 20 § andra stycket görs endast smärre språkliga justeringar.
Övervägandena finns i avsnitt 5.
40 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av 19, 20, 21, 22 eller 23 § döms till böter eller fängelse i högst ett år, om inte annat följer av 41 §.
Till samma straff döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken genom otillåtet fiske eller genom att behålla fisk ombord, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fångst i strid mot bestämmelserna eller genom att bryta mot bestämmelser om förvaring av fiskeredskap ombord eller om anmälnings- eller uppgiftsskyldighet. Vad nu sagts gäller bara om inte annat följer av 41 §.
I ringa fall ska det inte dömas till ansvar enligt första eller andra stycket.
Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Paragrafen innehåller bestämmelser som straffbelägger överträdelser av vissa föreskrifter som har meddelats med stöd av fiskelagen och överträdelser av vissa
I första stycket görs en följdändring med anledning av de ändringar som görs i 20 §.
I andra stycket ersätts ”EG:s förordningar” med ”EU:s förordningar”.
Tredje stycket justeras språkligt.
Övervägandena finns i avsnitt 5.
Bilaga 1Sammanfattning av betänkandet Åtgärder på fiskeområdet för att skydda Natura 2000-områden i havet (SOU 2022:66)
Sammanfattning av betänkandet Åtgärder på fiskeområdet för att skydda Natura 2000- områden i havet (SOU 2022:66)
I en formell underrättelse från Europeiska kommissionen har Sverige kritiserats bl.a. för att inte ha införlivat artikel 6.2 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (fortsättningsvis benämnt art- och habitatdirektivet) på ett korrekt sätt. I sitt svar till kommissionen angav regeringen att kraven i artikel 6.2 och 6.3 i art- och habitatdirektivet har genomförts genom 7 kap. 28 a och 28 b §§ miljöbalken. Av dessa bestämmelser följer att verksamheter eller åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura
Mot denna bakgrund gav regeringen utredningen i uppdrag att utreda vilka författningsändringar som behövs för att säkerställa ett förbättrat genomförande av kraven i artikel 6.2 och 6.3. Det förbättrade genomförandet ska syfta till att kraven i artikel 6.2 och 6.3 ska kunna tillämpas fullt ut i fråga om fiske såväl inom svenskt territorium som i svensk ekonomisk zon, med hänsyn till det pågående arbetet med att införa bevarandeåtgärder enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG. Utredningen lämnar härmed förslag till författningsändringar enligt uppdrag. Förslagen har utformats på ett sätt som bedöms vara förenligt med de befogenheter som en enskild medlemsstat i Europeiska unionen har att i unionens vatten på egen hand vidta bevarandeåtgärder på fiskeområdet för att fullgöra sina skyldigheter enligt art- och habitatdirektivet. Utredningen föreslår
- att det ska föreskrivas en uttrycklig skyldighet för ansvariga myndigheter, motsvarande innehållet i artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet, att förhindra att fiske i havet medför försämring av livsmiljöerna och habitaten i Natura
2000-områden och betydande störningar av de skyddade arterna i de områdena, - att Havs- och vattenmyndigheten ska få ansvaret för skydd av Natura
2000-områden i fråga om att ta fram nationella regler för fiske och att ta initiativ till regler på unionsnivå, - att bemyndigandet att meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till naturvårdens intressen ska utvidgas för att, i de havs-
områden där Sverige enligt unionsrätten har skäl att anta nationella regler om bevarandeåtgärder som påverkar fisket, möjliggöra de föreskrifter som behövs för att uppfylla kraven i artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet.
Enligt utredningens bedömning innebär de ovan redovisade förslagen ett förbättrat genomförande av artikel 6.2 i art- och habitatdirektivet i förhållande till fiske.
Utredningen har bedömt att det inte finns tillräckliga skäl att ändra den bestämmelse om krav på tillstånd till verksamheter och åtgärder i Natura
Bilaga 2Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs att det ska införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
|---|---|
20 a § | |
Begränsningen enligt 20 § första stycket andra meningen gäller inte föreskrifter som behövs för att förhindra att fiske medför | |
1. en försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna i sådana områden som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken, och | |
2. betydande störningar av de skyddade arterna i sådana områden som avses i 1. | |
Föreskrifter som avses i första stycket får endast meddelas för fiske i de delar av Sveriges sjöterritorium i havet inom vilka inga andra av Europeiska unionens medlemsstaters fiskefartyg har rätt att fiska. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
Bilaga 3Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över delbetänkandet lämnats av BirdLife Sverige, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Linköping, Havs- och Kustfiskarnas Producentorganisation, Havs- och vattenmyndigheten, Helsingborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern, Kammarrätten i Göteborg, Kustbevakningen, länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Hallands, Kalmar, Norrbottens, Skåne, Stockholms, Västerbottens, Västernorrlands, Västra Götalands och Östergötlands län, Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen, Naturvårdsverket, Regelrådet, Statens jordbruksverk, Stockholms universitet, Sveriges Fiskares Producentorganisation, Sveriges fiskevattenägareförbund, Sveriges lantbruksuniversitet, Swedish Pelagic Federation Producentorganisation, Uddevalla tingsrätt och Vänersborgs tingsrätt (mark- och miljödomstolen).
Länsstyrelsen i Södermanlands län och Riksdagens ombudsmän har avstått från att yttra sig.
Svar har inte kommit in från Greenpeace, Sportfiskarna och Världsnaturfonden.
Utöver de som fått betänkandet på remiss har yttrande kommit in från Länsstyrelsen i Uppsala län.
Bilaga 4Sammanfattning av betänkandet Förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden (SOU 2023:20)
Utredningen har haft i uppdrag att föreslå hur ett generellt förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden med möjligheter till begränsade undantag kan genomföras innanför den s.k. trålgränsen. I uppdraget har också ingått att ta ställning till om de inskränkningar av fisket som kan bli följden av dels förbudet mot bottentrålning, dels det utökade skyddet av Natura
I detta betänkande lämnar utredningen förslag till författningsändringar för att möjliggöra ett förbud mot bottentrålning i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen, fortsättningsvis benämnd fiskeförordningen. Förbudet ska gälla i nationalparker, naturreservat, biotopskyddsområden och Natura
För att förbudet ska kunna införas i fiskeförordningen har utredningen föreslagit en utvidgning av bemyndigandet i 20 § första stycket fiskelagen (1993:787) att meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till naturvårdens intressen. Utvidgningen ska ske genom att det i en ny paragraf, 20 b §, ska anges att begränsningen i 20 § första stycket andra meningen inte ska gälla föreskrifter om förbud mot fiske med trålredskap som släpas i botten i områden i havet. Det innebär att hindret mot att meddela föreskrifter som är så ingripande att fisket avsevärt försvåras tas bort för att möjliggöra ett förbud mot bottentrålning.
Vidare har utredningen föreslagit att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela föreskrifter om undantag från förbudet mot bottentrålning, om undantaget inte motverkar syftet med skyddet av det område som undantaget avser. Myndigheten föreslås också få rätt att i enskilda fall besluta om undantag från förbudet om det finns vetenskapliga skäl eller andra särskilda skäl.
Till följd av den utvidgning av bemyndigandet i 20 § första stycket fiskelagen som utredningen föreslog i sitt delbetänkande genom införande av en ny paragraf, 20 a §, har utredningen föreslagit en utvidgning av 31 kap. 4 § miljöbalken som innebär att den vars fiske i enskilt vatten avsevärt försvåras till följd av föreskrifter enligt 20 a § fiskelagen har rätt till ersättning. Utredningen har däremot bedömt att det inte behöver införas någon rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 § miljöbalken för dem som berörs av bottentrålningsförbudet.
Utredningen har också bedömt att det i nuläget inte finns skäl att föreslå en nationell stödordning för att ekonomiskt kompensera de yrkesfiskare som genom förbudet mot bottentrålning förhindras att bedriva fiske. Det blir regeringens ansvar att, i ett senare skede när det blir klart vilka undantag från förbudet som Havs- och vattenmyndigheten har medgett, göra en ny bedömning av stödbehovet.
Bilaga 5Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
31kap. 4 §1
Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller
- föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör nationalparker,
- föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat,
- en dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket som har förenats med särskilda villkor eller en vägran att ge en dispens enligt 7 kap. 11 § andra stycket, om dispensen avser ett biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 § första stycket 1,
- bildande av ett biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 § första stycket 2,
- föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som rör vattenskyddsområden,
- skydd för särskilda områden enligt 7 kap. 28
a–29 b §§, eller - förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör viss verksamhet.
1Senaste lydelse 2009:1322.
En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2024.
| Lydelse enligt SOU 2022:66 | Föreslagen lydelse |
|---|---|
3 a § | |
I 31 kap. 4 § miljöbalken finns det |
en bestämmelse om att en fastighetsägare under vissa förutsättningar har rätt till ersättning på grund av beslut om föreskrifter enligt 20 a §.
20 b §
Begränsningen enligt 20 § första stycket andra meningen gäller inte föreskrifter om förbud mot fiske med trålredskap som släpas i botten i områden i havet som avses i 7 kap. 2, 4, och 11 §§ samt 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken.
Föreskrifter som avses i första stycket får endast meddelas för fiske i de delar av Sveriges sjöterritorium i havet inom vilka inga andra av Europeiska unionens medlemsstaters fiskefartyg har rätt att fiska.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2024 i fråga om 3 a § och i övrigt den 1 juli 2025.
Bilaga 6Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över delbetänkandet lämnats av BirdLife Sverige, Förvaltningsrätten i Göteborg, Göteborgs kommun, Havs- och Kustfiskarnas Producentorganisation, Havs- och vattenmyndigheten, Helsingborgs kommun, Helsingborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Hudiksvalls kommun, Justitiekanslern, Kammarkollegiet, Kungsbacka kommun, Kustbevakningen, länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Hallands, Kalmar, Norrbottens, Skåne, Stockholms, Västerbottens, Västernorrlands, Västra Götalands och Östergötlands län, Malmö kommun, Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen, Naturvårdsverket, Norrbottens Kustfiskares Producentorganisation, Orust kommun, Piteå kommun, Polismyndigheten, Regelrådet, Sportfiskarna, Statens jordbruksverk, Stockholms universitet, Strömstads kommun, Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), Sveriges Fiskares Producentorganisation, Sveriges fiskevattenägareförbund, Sveriges lantbruksuniversitet, Swedish Pelagic Federation Producentorganisation, Tanums kommun, Tierps kommun, Tjörns kommun, Trelleborgs kommun, Uddevalla kommun, Uddevalla tingsrätt, Umeå tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Vänersborgs tingsrätt (mark- och miljödomstolen) och Åklagarmyndigheten.
Riksdagens ombudsmän, Luleå kommun, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges Kommuner och Regioner och Vellinge kommun har avstått från att yttra sig.
Svar har inte kommit in från Båstads kommun, Greenpeace, Haparanda kommun, Havsmiljöinstitutet, Höganäs kommun, Kalix kommun, Kävlinge kommun, Landskrona kommun, Lantbrukarnas Riksförbund, Lomma kommun, Lysekils kommun, Länsstyrelsen i Uppsala län, Munkedals kommun, Nordmalings kommun, Norrtälje kommun, Nyköpings kommun, Producentorganisationen Kustfiskarna Bottenhavet, Stiftelsen Rättsfonden, Svenska Ekomodernisterna, Umeå kommun, Varbergs kommun, Världsnaturfonden och Övertorneå kommun.
Utöver de som fått betänkandet på remiss har yttrande kommit in från Fiskekommunerna, Fältbiologerna och Samförvaltning Norra Bohuslän.
Bilaga 7Lagrådets yttrande
Enligt en lagrådsremiss den 29 augusti 2024 har regeringen (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
- lag om ändring i miljöbalken,
- lag om ändring i fiskelagen (1993:787).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Linnea Svenander.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Landsbygds- och infrastrukturdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 oktober 2024
Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Brandberg, Carlson, Rosencrantz, Dousa
Föredragande: statsrådet Kullgren
Regeringen beslutar proposition Naturvårdshänsyn vid fiske i havet för att skydda Natura