Snabbare och enklare verkställighet av myndighetsbeslut

Vid verkställighet av ett beslut enligt första stycket tillämpas 23 § tredje stycket.

I fråga om verkställighet på grund av handling som avses i 1 § första stycket 7 gäller vad som är särskilt föreskrivet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2022.
2. Lagen tillämpas inte på Centrala studiestödsnämndens beslut som har meddelats före den 1 september 2025. För sådana beslut gäller äldre föreskrifter.
3. Äldre föreskrifter gäller även för förvaltningsmyndighets beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

Det finns numera ett antal särskilda föreskrifter i olika författningar som medför att en myndighets beslut direkt kan ligga till grund för verkställighet enligt utsökningsbalken. När det inte finns en sådan särskild föreskrift om verkställighet är myndighetens beslut inte verkställbart. I dessa fall krävs att fordran fastställs i en dom eller ett utslag innan verkställighet kan ske. Myndigheten måste alltså då väcka talan vid allmän domstol eller ansöka om betalningsföreläggande för att få till stånd en exekutionstitel. Detta gäller även i de fall där myndighetsbeslutet överklagas till förvaltningsdomstol. Enligt vad Högsta domstolen har uttalat i rättsfallet NJA 2013 s. 413 är nämligen inte heller en förvaltningsdomstols avgörande verkställbart när ett myndighetsbeslut som inte är direkt verkställbart har överklagats (jfr Rune Lavin, En verkställighetsfråga i nygammal belysning i FT 2013 s. 259).

Före 2013 års avgörande var rättsläget ett annat. Om den enskilde då överklagade ett myndighetsbeslut och förvaltningsdomstolen lämnade överklagandet utan bifall ansågs domstolens domslut, läst tillsammans med förvaltningsmyndighetens beslut, utgöra en verkställbar exekutionstitel (se t.ex. rättsfallet NJA 1991 s. 363). För det fall den enskilde inte överklagade beslutet saknade myndigheten däremot möjlighet att föra talan vid förvaltningsdomstol för att utverka ett verkställbart avgörande. I ett sådant fall var myndigheten även före 2013 års avgörande tvungen att väcka talan vid allmän domstol eller ansöka om betalningsföreläggande för att få en exekutionstitel.

Det kan i sammanhanget nämnas att det i 35 § förvaltningslagen (2017:900) finns bestämmelser om verkställighet av myndigheters beslut. Dessa bestämmelser avser dock inte verkställighet enligt utsökningsbalken utan handlar om när beslutsmyndigheten får vidta åtgärder för att genomföra beslutet. Att det i paragrafen anges att beslutet får verkställas innebär alltså inte att det är fråga om en sådan särskild föreskrift som medför att beslutet får verkställas enligt utsökningsbalken (se s. 212 och 327).

Vikten av en effektiv verkställighet av myndighetsbeslut

Målet för verkställighet genom utmätning är att borgenären ska få betalt för sin fordran. Kronofogdemyndigheten driver årligen in drygt 12 miljarder genom utmätning, varav knappt hälften drivs in i allmänna mål. Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet är alltså mycket

viktig och beträffande statens fordringar bidrar verksamheten till att säkerställa finansieringen av den offentliga sektorn. Genom indrivning av berättigade krav bidrar verksamheten också till att upprätthålla betalningsmoralen och till ett väl fungerande samhälle för enskilda och företag. Det är därför av avgörande vikt att utsökningsförfarandet är effektivt.

Att ett förfarande är effektivt innebär att det är snabbt och verkningsfullt. Snabbhet i verkställighetsprocessens alla faser är av stor betydelse för att betalning ska komma till stånd utan onödigt dröjsmål. Det minskar också riskerna för att en gäldenär ska hinna undandra egendom. Ett verkningsfullt system innebär att varje verkställighet leder till bästa möjliga resultat.

Som anförs ovan kan vissa myndighetsbeslut redan i dag ligga till grund för verkställighet hos Kronofogdemyndigheten. För de beslut där en särskild föreskrift om verkställighet saknas måste den beslutsfattande myndigheten däremot först ansöka om stämning vid allmän domstol eller ansöka om betalningsföreläggande för att få till stånd en exekutionstitel. Denna skillnad i hur olika typer av myndighetsbeslut får verkställas är enligt regeringens mening inte tillfredsställande. Det förhållandet att många myndighetsbeslut inte utgör exekutionstitlar riskerar att försvåra och fördröja myndigheters hantering av återkrav av felaktiga utbetalningar och indrivningen av andra betalningsförpliktelser till det allmänna.

Högsta domstolens avgörande 2013 har påverkat möjligheterna till en effektiv verkställighet av förvaltningsmyndigheters beslut. Det är sedan dess inte längre möjligt för myndigheterna att utverka en exekutionstitel genom överklagandeprocessen i förvaltningsdomstol. Även när den enskilde har valt att överklaga beslutet måste alltså den beslutsfattande myndigheten driva en särskild process vid allmän domstol, eller en summarisk process vid Kronofogdemyndigheten, för att verkställighet ska kunna komma till stånd.

Nuvarande ordning leder till att prövningen av i praktiken samma fråga, den enskildes betalningsskyldighet, kan behöva ske i både allmän förvaltningsdomstol och allmän domstol. Allmän domstol är inte bunden av den prövning som gjorts i förvaltningsprocessen vid sin bedömning av betalningsfrågan (se rättsfallen NJA 1984 s. 648 och NJA 2008 s. 560). En ordning som kräver prövning i två olika domstolsprocesser är något som bör undvikas. En sådan ordning innebär att effektiviteten i förfarandet försämras, bl.a. eftersom det leder till att det tar längre tid innan ett verkställbart avgörande kan komma till stånd. Dessutom innebär en sådan ordning en risk för att det meddelas motstridiga avgöranden, vilket kan påverka förutsebarheten och i förlängningen förtroendet för rättsväsendet negativt. Det kan därutöver uppstå olägenheter och ökade kostnader för såväl parterna som domstolarna.

En förutsättning för ett fungerande välfärdssystem är att utbetalda medel som mottagaren inte har rätt till faktiskt betalas tillbaka till det allmänna. Det ger samhällsekonomiska effekter men en högre grad av regelefterlevnad är också avgörande för att upprätthålla acceptansen för systemet. Ur det perspektivet är det av stor vikt att myndigheters beslut om återkrav av felaktigt utbetald ersättning och annan betalningsskyldighet kan verkställas på ett effektivt sätt.

Att myndigheters beslut om återkrav behöver kunna verkställas på ett snabbare och enklare sätt har framhållits från flera håll under de senaste åren (se t.ex. betänkandet Vissa processuella frågor på socialförsäkrings-

snabbare, för myndigheter att kräva in betalning från enskilda, och det kan undvikas att samma fråga behöver prövas i två olika domstolsprocesser.

Med utredningens förslag kommer förvaltningsmyndigheters beslut att bli verkställbara utan att ha varit föremål för domstolsprövning, om beslutet inte överklagas. Landsorganisationen i Sverige invänder mot en sådan ordning och hänvisar till att återkrav kan gälla stora belopp, att den enskilde ibland inte inser vilka invändningar mot betalningsskyldighet som kan göras och inte heller förstår konsekvenserna av att inte överklaga beslutet.

Det bör framhållas att förslaget inte innebär en principiellt ny ordning för verkställighet av förvaltningsmyndigheters beslut. Redan i dag får vissa myndighetsbeslut verkställas hos Kronofogdemyndigheten utan krav på föregående domstolsprövning. Bland dessa beslut kan exempelvis nämnas skattebeslut, Centrala studiestödsnämndens beslut om årsbelopp och avgifter enligt studiestödslagen (1999:1395), Bolagsverkets beslut om förseningsavgift enligt årsredovisningslagen (1995:1554), Lantmäteriets beslut om expeditionsavgifter enligt jordabalken och Försäkringskassans beslut enligt socialförsäkringsbalken om betalningsskyldighet för en bidragsskyldig förälder då underhållsstöd lämnats. Det har inte framkommit något annat än att den verkställighet som sker med stöd av dessa myndighetsbeslut fungerar väl. Det kan i detta sammanhang framhållas att det under en lång tid har pågått ett arbete med att stärka förvaltningsmyndigheters kompetens och ställning. Det har från lagstiftarens sida uttalats att om mål och ärenden inte är av sådan karaktär att en domstolsprövning är nödvändig i första instans bör utgångspunkten vara att de ska flyttas från domstol till förvaltningsmyndighet (se t.ex.

s.23).

Genom att ge förvaltningsmyndigheter utökade beslutsbefogenheter åläggs myndigheterna att säkerställa att de har den kompetens som krävs för att under rättssäkra former fatta välgrundade beslut av hög kvalitet. Regeringen bedömer att det utifrån denna utgångspunkt får anses finnas förutsättningar för att kunna lägga myndighetsbeslut till grund för verkställighet. Däremot är det, som regeringen återkommer till, en grundläggande del i ett rättssäkert förfarande att den enskilde ska ha möjlighet att överklaga myndighetsbeslutet och på så sätt kunna få till stånd en rättslig prövning av saken. I förvaltningslagen finns regler om att den enskilde ska underrättas om innehållet i beslutet och möjligheten att överklaga när sådan finns (33 §). Det ska också påpekas att förvaltningsmyndigheters beslut om återkrav typiskt sett innefattar en materiell prövning av den enskildes betalningsskyldighet gentemot myndigheten. Detta skiljer sig från t.ex. fordringar fastställda genom utslag i mål om betalningsföreläggande, vilka blir verkställbara utan att ha varit föremål för domstolsprövning. Dessutom kommer, vilket behandlas i avsnitt 4.2, ett myndighetsbeslut i regel inte att få verkställas förrän det har fått laga kraft.

Om förvaltningsmyndigheters beslut blir direkt verkställbara, torde det normalt utgöra hinder mot en talan vid allmän domstol beträffande den betalningsskyldighet som fastställs i myndighetsbeslutet (se rättsfallen NJA 1991 s. 363, NJA 2001 s. 22 och NJA 2016 s. 933). Riktigheten av myndighetens betalningskrav kommer då, för det fall beslutet överklagas, i regel att prövas i förvaltningsdomstol, inte i allmän domstol. Från

I de flesta fall borde det inte vara förenat med några större svårigheter att avgöra om kravet på överklagbarhet är uppfyllt beträffande ett visst beslut. Det kan t.ex. framgå av en särskild bestämmelse att beslutet får överklagas. När det finns ett uttryckligt överklagandeförbud bör utgångspunkten för verkställighetsfrågan vara att beslutet inte får överklagas. För det fall det har slagits fast i praxis att överklagandeförbudet beträffande en viss typ av beslut ska åsidosättas, skulle det möjligen finnas utrymme för en annan bedömning av beslutets verkställbarhet.

Som utgångspunkt överklagas förvaltningsmyndigheters beslut till allmän förvaltningsdomstol (40 § förvaltningslagen). Det förekommer dock att överklagande i stället sker till andra rättsliga instanser. Till exempel överklagas vissa beslut meddelade av Centrala studiestödsnämnden till Överklagandenämnden för studiestöd (6 kap. 11 § studiestödslagen). Lagstiftaren har i dessa fall bedömt det som rättssäkert och lämpligt att överklagande görs till ett annat organ än domstol. Det kan också noteras att Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt att Överklagandenämnden för studiestöd får anses uppfylla de krav som ställs för att ett prövningsorgan ska anses vara en domstol i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen (rättsfallet HFD 2015 ref. 6). Regeringen ser inte något bärande skäl till att inte även beslut som överklagas på detta sätt ska anses uppfylla kravet på överklagbarhet. Överklagandemöjligheten måste alltså inte med nödvändighet avse domstol för att beslutet ska utgöra en exekutionstitel. Däremot är det från ett rättssäkerhetsperspektiv viktigt att rätten att överklaga beslutet ger möjlighet till en fullständig materiell prövning av kravet. Beslut som kan bli föremål för laglighetsprövning enligt kommunallagen (2017:725) bör därför, enligt regeringens mening, inte omfattas av verkställighetsbestämmelsen.

Myndighetsbeslut som avser andra förpliktelser än betalning

Avsikten med den förändring som nu övervägs är inte att begränsa verkställbarheten av redan i dag verkställbara beslut. Den nuvarande regleringen i utsökningsbalken innehåller inte någon begränsning av innebörd att det enbart är beslut som avser betalningsskyldighet som är verkställbara om det finns en särskild föreskrift om det. Merparten av de beslut som i dag får verkställas med stöd av en särskild föreskrift gäller avgifter och andra betalningsförpliktelser och kommer därmed att bli direkt verkställbara genom den föreslagna bestämmelsen i utsökningsbalken. Det kan dock inte uteslutas att det finns myndighetsbeslut som avser en annan förpliktelse än betalning som enligt nuvarande ordning är verkställbara enligt utsökningsbalken med stöd av en särskild föreskrift eller att det framöver uppstår behov av att göra ett sådant beslut direkt verkställbart.

Regeringen anser därför att de nuvarande möjligheterna till verkställighet av myndighetsbeslut som avser annan förpliktelse än betalningsskyldighet bör behållas. För att uppnå detta bör den nuvarande regleringen i 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken, där det föreskrivs att förvalt-

I vilken utsträckning och på vilket sätt den nuvarande regleringen i utsökningsbalken ger utrymme för verkställighet av myndighetsbeslut avseende betalningsskyldighet före laga kraft beror på om verkställigheten handläggs som allmänt eller enskilt mål hos Kronofogdemyndigheten. I allmänna mål gäller att beslutet får verkställas före laga kraft om det är särskilt föreskrivet (3 kap. 23 § andra stycket utsökningsbalken). I enskilda mål får besluten verkställas före laga kraft under vissa villkor (3 kap. 20 § utsökningsbalken).

Det kan enligt regeringens mening ifrågasättas om skillnaden i reglering kring verkställighet av myndighetsbeslut före laga kraft mellan allmänna och enskilda mål alltjämt är motiverad. Den nuvarande möjligheten till viss omedelbar verkställighet av beslut i enskilda mål är en konsekvens av att reglerna beträffande dom gäller för sådan verkställighet. Bakgrunden till att en dom avseende betalningsskyldighet ska få verkställas före laga kraft är bl.a. att borgenären har möjlighet att få ett beslut om kvarstad innan talan väckts och under rättegången, vilket i regel kräver att borgenären ställer säkerhet för eventuell skada (Gregow, Utsökningsrätt, 5 uppl., s. 89). Det har då ansetts motiverat att borgenären ska kunna komma i ett än bättre läge när dennes anspråk blivit fastslaget i en dom, genom att få till stånd utmätning som medför förmånsrätt och inte kräver ställande av säkerhet. Regeringen kan konstatera att detta skäl inte gör sig gällande ifråga om förvaltningsmyndighets beslut som ålägger enskilda betalningsskyldighet.

Med regeringens förslag om att förvaltningsmyndigheters beslut ska vara generellt verkställbara blir många nya typer av beslut, som i dag inte kan ligga till grund för verkställighet, exekutionstitlar. En följd av den föreslagna ändringen är att även myndighetsbeslut där det inte har gjorts något särskilt övervägande om att beslutet ska vara verkställbart kommer att kunna ligga till grund för verkställighet. Huruvida ett beslut om betalningsskyldighet ska få verkställas innan den enskilde har fått möjlighet till en rättslig prövning av kravet behöver övervägas noga beträffande varje typ av beslut. Det är också önskvärt med en enhetlig reglering i utsökningsbalken när det gäller verkställighet före laga kraft av myndighetsbeslut. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att den mest lämpliga ordningen är att det i såväl enskilda som allmänna mål ska krävas en särskild föreskrift i den aktuella specialförfattningen för att en förvaltningsmyndighets beslut ska få verkställas omedelbart.

För att uppnå en enhetlig reglering av hur myndighetsbeslut får verkställas bör det också föreskrivas att en exekutionstitel i form av en förvaltningsmyndighets beslut alltid får verkställas som en dom som fått laga kraft, även när handläggningen sker i enskilda mål. Med det menas att såväl utmätning som försäljning och utbetalning får ske. Eftersom det kommer att krävas en särskild föreskrift för att ett beslut över huvud taget ska få verkställas innan det har fått laga kraft är en sådan ordning, enligt regeringens mening, inte problematisk. Det är dessutom staten, eller en kommun, som är borgenär i dessa mål. Någon reell risk för att utbetalda medel inte skulle betalas tillbaka för det fall beslutet ändras av förvaltningsdomstol lär alltså inte finnas. På motsvarande sätt som gäller i allmänna mål bör återgång av utmätning ske genast när exekutionstiteln (myndighetsbeslutet) har upphävts, trots att det avgörande varigenom

Verkställighet före laga kraft

Förvaltningsmyndigheters beslut ska alltså få verkställas före laga kraft om det är särskilt föreskrivet, oavsett om handläggningen sker i allmänt eller enskilt mål.

I vilken utsträckning det finns behov av att för vissa myndighetsbeslut införa en särskild föreskrift om att de får verkställas före laga kraft kan inte bedömas inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det får i stället, liksom hittills, övervägas särskilt i varje enskilt fall. För att en särskild föreskrift ska införas bör det enligt regeringens uppfattning finns ett tydligt behov för den specifika beslutstypen. Sådana föreskrifter bör alltså inte meddelas slentrianmässigt i specialförfattning.

Även fortsättningsvis kommer en särskild föreskrift om att verkställighet får ske före laga kraft att kunna formuleras på olika sätt, det är föreskriftens sakliga innebörd som är avgörande. Av den särskilda föreskriften bör det dock klart framgå att avsikten är att den beslutade betalningsförpliktelsen ska kunna krävas in genom verkställighet enligt utsökningsbalken trots att myndighetsbeslutet inte har fått laga kraft. Som Kronofogdemyndigheten påpekar bör det normalt inte vara tillräckligt att det i föreskriften endast anges att fordran ska handläggas enligt indrivningslagen.

Särskilda bestämmelser om omedelbar giltighet kan finnas i specialförfattningar också beträffande beslut som inte är direkt verkställbara enligt utsökningsbalken. Detta gäller t.ex. beslut om återkrav enligt socialförsäkringsbalken (112 kap. 5 § socialförsäkringsbalken). Dessa bestämmelser om omedelbar giltighet tar inte sikte på verkställighet enligt utsökningsbalken. Det är, annorlunda uttryckt, inte fråga om en sådan särskild föreskrift som medför att beslutet utgör en exekutionstitel (se t.ex. Hessmark m.fl., Socialförsäkringsbalken, kommentaren till 112 kap. 5 §). Med den nuvarande ordningen saknar det förhållandet att besluten gäller omedelbart alltså betydelse för verkställigheten enligt utsökningsbalken, eftersom besluten inte utgör exekutionstitlar. Som Skatteverket och Centrala studiestödsnämnden påpekar uppstår emellertid frågan om vilken effekt som förslaget om generell verkställbarhet för myndighetsbeslut får beträffande möjligheten till verkställighet före laga kraft av i dag icke verkställbara beslut som gäller omedelbart. Enligt regeringens uppfattning förändrar den föreslagna ändringen i utsökningsbalken inte verkan av sådana bestämmelser. En regel om att ett beslut gäller omedelbart, utan att den avser verkställighet enligt utsökningsbalken, kommer således inte heller framöver att utgöra en särskild föreskrift om verkställighet före laga kraft i utsökningsrättsligt hänseende.

I 35 § förvaltningslagen anges att beslut får verkställas och att det i vissa fall får ske omedelbart. Den paragrafen utgör i dag inte en sådan särskild föreskrift som medför att beslutet utgör en exekutionstitel (se s. 327). Enligt regeringen kan den heller inte anses reglera frågan om huruvida ett beslut får verkställas i utsökningsbalkens mening innan det har fått laga kraft. Annorlunda uttryckt, utgör bestämmelserna i förvaltningslagen inte en sådan särskild föreskrift som krävs för att omedelbar verkställighet enligt utsökningsbalken ska få ske. Utmätning är nämligen en mycket ingripande tvångsåtgärd och som regeringen anför ovan behöver frågan om ett beslut ska få verkställas innan den enskilde

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, bl.a. Barnombudsmannen, Landsorganisationen i Sverige, Rädda Barnen och Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare i kommunal tjänst, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Ekobrottsmyndigheten framhåller särskilt att den nuvarande ordningen har medfört praktiska problem och att förslaget bör svara upp mot barnets berättigade förväntningar på samhällets stöd när en av vårdnadshavarna har gjort sig skyldig till brott mot barnet.

Skälen för regeringens förslag: Verkställighet sker normalt på begäran av den som vill få till stånd verkställighet (sökanden), t.ex. ett brottsoffer som i en dom tilldömts skadestånd av en gärningsperson. I regel krävs att sökanden gör en särskild ansökan om verkställighet till Kronofogdemyndigheten. Sedan den 1 augusti 2021 krävs inte längre att en skriftlig ansökan undertecknas av sökanden. Verkställighetsansökningar kan därmed göras digitalt (prop. 2020/21:161 s. 8 f.).

Ett barns vårdnadshavare har båda tillsammans rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter (6 kap. 13 § föräldrabalken). Om barnet har två vårdnadshavare, måste de alltså som huvudregel gemensamt ansöka om verkställighet för barnets räkning.

Enligt regeringen bör ett barn, i samma utsträckning som vuxna, ha rätt att få till stånd verkställighet av ett utdömt skadeståndsbelopp när han eller hon har utsatts för brott. Om den ena vårdnadshavaren är förhindrad att ta del i ett beslut om barnet, t.ex. på grund av sjukdom, kan den andra vårdnadshavaren bestämma på egen hand. Däremot finns det ingen möjlighet för en vårdnadshavare att ensam ansöka om verkställighet när den andra vårdnadshavaren av andra skäl inte vill medverka. Enligt regeringen bör det emellertid vara en självklarhet att barnet i en sådan situation inte ska förvägras sin rätt att få verkställighet. En jämförelse kan göras med möjligheten att ansöka om brottsskadeersättning. Enligt 18 § brottsskadelagen (2014:322) får en ansökan om sådan ersättning till ett barn göras av endast en vårdnadshavare, om den andra vårdnadshavaren har begått brottet eller det annars finns särskilda skäl. Något motsvarande undantag finns alltså inte i utsökningsbalken för ansökan om verkställighet av ett utdömt skadestånd som tillkommer ett barn.

En vårdnadshavare som har blivit ålagd att betala skadestånd till sitt barn ska enligt regeringen inte ha möjlighet att förhindra verkställighet enligt utsökningsbalken, och på så sätt försämra barnets möjligheter att få betalt. I en situation där det är den ena vårdnadshavaren som ska avkrävas på skadestånd bör det därför vara tillräckligt att det är den andra vårdnadshavaren som ansöker om verkställighet. Förra året utvidgades uppdraget för den som är särskild företrädare för ett barn till att även omfatta åtgärder som rör bl.a. verkställighet av skadestånd på grund av brott (se s. 37 f.). Detta bör bidra till att det i fler fall än tidigare säkerställs att barnet får tillgång till Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder. Det är emellertid inte alltid som denna möjlighet är tillgänglig.

Det kan vidare inträffa att en vårdnadshavare vägrar att medverka till att barnet kan ansöka om verkställighet trots att vårdnadshavaren inte är dömd för brottet. Det kan handla om att vårdnadshavaren av olika skäl inte vill eller kan ta sitt vårdnadsansvar, t.ex. på grund av att det pågår en vårdnadstvist om barnet eller att den ena av vårdnadshavarna har något annat

del det handlar om att staten ska kräva tillbaka medel som betalats ut på felaktiga grunder. De föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Samtidigt behöver berörda myndigheter, särskilt Kronofogdemyndigheten, och arbetslöshetskassorna tid för att förbereda sig inför den nya ordningen. Ett tidigare ikraftträdande än den 1 september 2022 är därför inte möjligt. Det har framkommit att Centrala studiestödsnämnden, som är en myndighet som fattar en stor mängd beslut om återkrav och annan betalningsskyldighet, behöver ytterligare tid för att förändra sina rutiner och anpassa sitt it-stöd (se avsnitt 4.1 och 7). De nya reglerna i utsökningsbalken bör därför inte tillämpas på Centrala studiestödsnämndens beslut som meddelas före den 1 september 2025.

Som utgångspunkt blir processuella regler tillämpliga omedelbart. Det skulle i det här fallet innebära att den nya ordningen gäller även vid verkställighet av beslut som meddelats före ikraftträdandet. Myndigheter och arbetslöshetskassor skulle alltså omedelbart kunna utnyttja den nya verkställighetsmöjligheten för redan meddelade beslut. Men enligt regeringens mening finns det vissa skäl som talar emot att låta den nya regleringen gälla även för äldre beslut.

Vid utformningen av beslut som meddelats före ikraftträdandet har det av naturliga skäl inte beaktats att beslutet ska gå att verkställa direkt enligt utsökningsbalken. Risken för att besluten brister i tydlighet eller i annat formellt hänseende måste därmed anses vara förhöjd, jämfört med om beslutsfattaren hade varit medveten om att beslutet skulle komma att utgöra en exekutionstitel. Sådana brister kan medföra problem vid verkställigheten hos Kronofogdemyndigheten.

En kanske ännu viktigare aspekt är det förhållandet att den enskilde som ålagts betalningsskyldighet i ett beslut meddelat före ikraftträdandet inte har haft anledning att räkna med att beslutet skulle bli direkt verkställbart. Den enskilde kan t.o.m. ha avstått från att överklaga beslutet med avsikt att i stället framföra invändningar mot betalningsskyldigheten i en eventuell kommande process i allmän domstol.

Starka rättssäkerhetsskäl talar alltså för att de nya reglerna inte ska tillämpas beträffande beslut meddelade före ikraftträdandet. För sådana beslut bör i stället den hittillsvarande ordningen gälla. Regeringen föreslår därför att det införs övergångsbestämmelser i utsökningsbalken och lagen om arbetslöshetsförsäkring med den innebörden.

Den föreslagna möjligheten för en vårdnadshavare att för ett barns räkning ansöka om verkställighet av skadestånd på grund av brott bör gälla direkt från ikraftträdandet och någon övergångsbestämmelse behövs därför inte.

Regeringens bedömning: Förslaget om att göra förvaltningsmyndigheters beslut direkt verkställbara förväntas leda till ett mer effektivt utsökningsförfarande för beslut om återkrav, avgifter och annan betalningsskyldighet. Förslagen bör också leda till ett ökat indrivningsresultat och till upprätthållande av förtroendet för välfärdssystemet och den allmänna betalningsmoralen.

För de förvaltningsmyndigheter och arbetslöshetskassor som berörs bedöms förslagen medföra positiva ekonomiska konsekvenser. Kronofogdemyndighetens initiala kostnader för att inrätta nya medelslag och de eventuella kostnader som förslagen kan innebära för de allmänna förvaltningsdomstolarna till följd av ett ökat antal överklaganden av myndighetsbeslut bör finansieras inom befintliga ramar. Detsamma gäller eventuella merkostnader för Skatteverket till följd av att fler offentliga fordringar handläggs i allmänna mål.

Förslaget om barns ansökan om verkställighet av skadestånd på grund av brott förväntas stärka brottsoffrens möjlighet att få den ersättning de har rätt till.

Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen bedömer att förslaget inte medför några ökade kostnader för förvaltningsmyndigheter eller de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna invänder inte mot utredningens bedömning. Några remissinstanser, bl.a. Centrala studiestödsnämnden, Försäkringskassan och Skatteverket, framhåller att myndigheterna till följd av förslaget kommer att få ökade kostnader för delgivning av beslut som ska verkställas, men flera av dem uttalar samtidigt att förslaget sammantaget kommer att innebära minskade kostnader. Centrala studiestödsnämnden uppskattar att uppåt 8 000 beslut om återkrav kommer att behöva delges varje år. Detta är en sådan mängd att myndigheten kommer att behöva införa ett systemstöd för delgivning av beslut.

Kronofogdemyndigheten framhåller att för det fall alla förvaltningsmyndigheters beslut som rör offentligrättsliga fordringar blir verkställbara kommer det att behöva inrättas ett flertal nya s.k. medelslag för att hantera de nya fordringstyper som uppstår, vilket kommer att medföra vissa kostnader för it-utveckling.

Skälen för regeringens bedömning

Inledning

I utredningens betänkande lämnas många förslag på moderniseringar av utsökningsförfarandet. I denna proposition går regeringen vidare med ett par av förslagen. Den mer genomgripande reform som utredningen föreslår behandlas däremot inte. Det innebär att det endast är det aktuella förslagets konsekvenser som nu bedöms.

Regeringen föreslår i propositionen att förvaltningsmyndigheters och arbetslöshetskassors beslut avseende betalningsskyldighet ska gå att verk-

När det inte längre krävs en särskild process för att få till stånd en exekutionstitel är det möjligt att förvaltningsmyndigheter i något större utsträckning än hittills begär verkställighet. Antalet mål om verkställighet hos Kronofogdemyndigheten kan alltså antas öka till följd av förslaget. Kostnaden för att handlägga ett mål om betalningsföreläggande är lägre än kostnaden för att handlägga ett mål om verkställighet. De minskade kostnaderna för handläggningen av betalningsförelägganden bör i huvudsak motsvara de ökade kostnaderna för handläggningen av mål om verkställighet. Kronofogdemyndigheten uppskattar att myndigheten kommer att ha initiala kostnader för att inrätta nya medelslag.

Många av de beslut som blir direkt verkställbara med regeringens förslag kommer att handläggas i allmänna mål (se 1 kap. 6 § utsökningsbalken). Vissa av dessa fordringar handläggs med nuvarande ordning i enskilda mål och som anförs ovan kan det dessutom förväntas en viss ökning av det totala antalet fordringar som verkställighet söks för. För Kronofogdemyndighetens del innebär detta att myndigheten i fler fall kommer att företräda sökanden, vilket är en uppgift som tillkommer myndigheten i allmänna mål (se 2 kap. 30 § utsökningsbalken).

Förslaget som rör barns ansökningar om verkställighet av skadestånd på grund av brott kan förväntas påverka Kronofogdemyndigheten främst på så sätt att myndigheten i några fall kan behöva pröva om det finns särskilda skäl för att en vårdnadshavare ska få göra ansökan ensam. Detta förväntas dock inte ta några större resurser i anspråk. Det bör tilläggas att barn med skadeståndskrav sedan förra året kan få hjälp av en förordnad särskild företrädare att ansöka i flera av de fall som nu är aktuella (se s. 37 f.).

Sammanfattningsvis bedömer regeringen att de berörda kostnaderna kan hanteras inom myndighetens befintliga ekonomiska ramar.

Konsekvenser för Skatteverket

Det förhållandet att fler offentligrättsliga fordringar än med nuvarande ordning kan komma att handläggas i allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten påverkar även Skatteverket. Skatteverket hanterar nämligen vissa borgenärsuppgifter beträffande många fordringar som handläggs i allmänna mål (lagen [2007:324] om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter). Förslaget om direkt verkställbarhet av myndighetsbeslut bedöms leda till vissa ökade kostnader för Skatteverket till följd av det ökade antalet ärenden och för att utveckla metodstöd och uppdatera rutiner. Regeringens bedömning är att dessa tillkommande kostnader kan hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.

Konsekvenser för domstolarna

Utredningen har inte kunnat göra någon uppskattning av hur de allmänna domstolarnas måltillströmning kan komma att påverkas av förslaget om att myndighetsbeslut generellt ska utgöra exekutionstitlar, eftersom det saknas statistik som utvisar hur många tvistemål som inleds av förvaltningsmyndigheter i syfte att skaffa en verkställbar exekutionstitel. Att behovet av att driva sådana processer i allmän domstol i princip kommer att upphöra, och antalet mål därmed minska, bör dock stå klart. Vidare ligger det nära till hands att utgå från att ett lägre antal mål i den

summariska processen hos Kronofogdemyndigheten också leder till färre mål som överlämnas därifrån till allmän domstol.

Enligt utredningens bedömning förväntas antalet överklaganden av förvaltningsmyndigheters beslut till allmän förvaltningsdomstol inte öka. Förslaget om verkställighet av myndighetsbeslut innebär ingen ändring av i vilken utsträckning sådana beslut kan överklagas. Det förhållandet att någon prövning inte kommer att aktualiseras i allmän domstol framöver gör enligt regeringens bedömning att det inte kan uteslutas att antalen överklaganden kan öka något, vilket också Försäkringskassan bedömer. Det bör dock inte bli fråga om en ökning som är större än att den kan hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.

Konsekvenser för gäldenärer och andra enskilda

Förslaget om verkställighet av myndighetsbeslut kommer att få konsekvenser för juridiska och fysiska personer som åläggs betalningsskyldighet i beslut meddelade av förvaltningsmyndigheter. Om betalning inte sker på frivillig väg, kommer de att kunna bli föremål för verkställighetsåtgärder utan att det dessförinnan har skett en summarisk process eller ett förfarande vid allmän domstol. Det bedöms inte vara till nackdel för enskilda att prövningen koncentreras till en och samma rättsprocess. Tvärtom kan en sådan ordning leda till lägre kostnader och mindre olägenheter för gäldenären. Vidare bortfaller risken för att gäldenären behöver betala motpartens rättegångskostnader vid en process i allmän domstol. I normalfallet kommer verkställighet enligt utsökningsbalken att kunna ske först när beslutet har fått laga kraft, vilket innebär att gäldenären har möjlighet att få sin betalningsskyldighet överprövad innan verkställighet äger rum.

Förslaget om att barns ansökan om verkställighet av skadestånd på grund av brott i vissa fall ska kunna göras av bara den ena vårdnadshavaren förväntas stärka brottsoffrens möjlighet att få den ersättning de har rätt till. I de fall som omfattas av den föreslagna bestämmelsen kommer det att bli lättare för en vårdnadshavare som vill ansöka om verkställighet för sitt barns räkning.

Konsekvenser i övrigt

Förslagen bedöms inte ha någon betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Inte heller bedöms förslagen ha någon betydelse för den kommunala självstyrelsen eller för den lokala demokratin. Förslagen bedöms vara förenliga med EU-rätten.

Bilaga 1Sammanfattning av betänkandet Ett modernare utsökningsförfarande (SOU 2016:81)

Ett modernare utsökningsförfarande

En förutsättning för ett fritt och modernt samhälle är att människor interagerar med varandra och ingår avtal sinsemellan. Det allmänna i dess olika former ingår också olika avtal med de människor som vistas i samhället. Ibland ingås avtalen direkt mellan en myndighet och en privatperson; ibland uppstår ömsesidiga rättigheter och skyldigheter genom att människor väljer en viss bosättning eller tar i anspråk en viss tjänst. Företag i olika former erbjuder varor och tjänster. Om erbjudandena antas uppstår ett avtal mellan företaget och kunden, som i sin tur kan vara ett annat företag. Ibland kan människor eller företag ta sig en rätt som de inte har vilket i sin tur kan skapa ett berättigat krav för någon annan att återställa tidigare ordning.

Alla de nu uppräknade situationerna – liksom en mängd situationer som inte beskrivits ovan – hanteras dagligdags av parterna själva. I de allra flesta fall är parterna överens om vad som gäller och utbyter prestationer i enlighet med detta. I andra fall ställer parterna anspråk på varandra, tolkar och omtolkar förutsättningarna och träffar ibland nya överenskommelser med ändrade villkor. Men i en del situationer krävs tvång för att en part ska fullgöra sina skyldigheter. Det kan bero på att parten inte vill prestera men det kan också bero på att parten inte anser sig kunna prestera. I de situationerna är det nödvändigt att samhället ställer tvångsmedel till förfogande. Men när och hur tvång får användas måste vara noggrant reglerat. Tvångsanvändningen måste vara effektiv för att vara trovärdig. Samtidigt måste effektiviteten balanseras mot krav på att tvånget utförs med respekt för den enskildes rättigheter för att tvångsanvändningen ska vara human och rättssäker. I Sverige är det Kronofogdemyndigheten ensam som får använda tvång för att ta i anspråk någons egendom eller lön för betalning av en fastställd skuld. Kronofogdemyndigheten har också ensam behörighet att verkställa en fastställd säkerhetsåtgärd, en skyldighet att flytta från ett visst utrymme eller en skyldighet att fullgöra eller underlåta något annat. Trots att det krävs tvång i en mycket liten andel av alla de situationer där någon ska fullgöra eller tåla något är det sammanlagda antalet ansökningar hos Kronofogdemyndigheten stort. Kronofogdemyndigheten hanterar varje år cirka 2,3 miljoner ansökningar om verkställighet som berör drygt 500 000 gäldenärer. Av dessa är merparten, omkring 428 000 eller cirka 85 procent, fysiska personer. Genom Kronofogdemyndighetens verksamhet betalades totalt cirka 10,2 miljarder kronor år 2015. Drygt hälften eller 5,87 miljarder kronor gick till betalning av offentliga fordringar medan 4,31 miljarder kronor var betalning för privaträttsliga fordringar.

Kronofogdemyndighetens verksamhet regleras i Utsökningsbalken (UB). Utsökningsbalken (1981:774) trädde i kraft den 1 januari 1982 och ersatte då bl.a. 1877 års utsökningslag. UB var resultatet av ett långvarigt utredningsarbete och innebar en genomgripande modernisering av utsökningsrätten. Under de mer än 30 år som UB har varit i kraft har såväl Kronofogdemyndigheten som samhället i stort förändrats. Den informationstekniska utvecklingen har lett till förändringar av Kronofogdemyndighetens

arbetsmetoder vilket gör att det ställs ökade krav på ett teknikneutralt regelverk. Globaliseringen innebär en större rörlighet av både människor, företag och egendom vilket i sin tur lett till att det internationella utsökningsrättsliga samarbetet har utvecklats. Trots dessa förändringar har det inte genomförts någon samlad eller mer genomgripande översyn av UB. Sammantaget är UB numera föråldrad, svåröverskådlig och svår att tillämpa.

Utredningen har haft i uppdrag att överväga särskilt angivna frågor om exekutionstitlar, utredning av gäldenärers tillgångar, myndighetssamverkan, löneutmätning, beneficium och utmätning av bostäder, avhysning, Kronofogdemyndighetens medverkan till frivilliga överenskommelser och processledning samt exekutiv försäljning och redovisning av influtna medel. Vidare har uppdraget inneburit att vi ska lämna andra förslag på åtgärder som kan leda till ett effektivare utsökningsförfarande. Mot bakgrund av utredningsuppdragets omfattning, frågornas komplexitet och den utredningstid vi haft till vårt förfogande har vi behövt göra vissa avgränsningar av uppdraget. Under utredningsarbetet har vi kommit att överväga och lämna förslag i många olika frågor som kan leda till ett modernare, effektivare och mer rättssäkert utsökningsförfarande.

Utsökningsförfarandet ska vara effektivt i den bemärkelsen att den som vänder sig till Kronofogdemyndigheten för att få hjälp med att driva in en skuld inte ska behöva vänta längre än nödvändigt. Genom ett enklare och tydligare regelverk kan utsökningsförfarandet bli snabbare och mer verkningsfullt. Klara och tydliga regler kan också leda till färre överklaganden.

Det stora antalet mål hos Kronofogdemyndigheten ställer krav på att tillämpningen i det stora flertalet ärenden är enkel och förutbestämd. Det tvångsvisa genomförandet ska följa ett bestämt mönster så att händelseförloppet är förutsebart för alla berörda. I de allra flesta fall ska utrymmet för olika tolkningar och avsteg från vad som gäller för merparten av målen vara begränsat. Samtidigt måste det finnas ventiler för de enstaka fall där ett tvångsvist genomförande enligt huvudregeln skulle få ett orimligt resultat. Det är också en självklarhet att det utsökningsrättsliga regelverket och utsökningsförfarandet måste anpassas så att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden enligt Europakonventionen och barnkonventionen. Vår vision är att utsökningsmål ska hanteras enligt ett regelverk som likt en mångfacetterad och välbalanserad våg möjliggör att motstående intressen kan vägas mot varandra. Utsökningsförfarandet ska kännetecknas av effektiva och förutsebara rutiner samtidigt som det ska finnas utrymme att identifiera de enstaka fall som måste särbehandlas om konsekvenserna inte ska bli orimliga.

Våra förslag kommer att medföra en rad positiva konsekvenser. Om Kronofogdemyndighetens verksamhet kan bedrivas mer effektivt blir handläggningstiderna kortare. Vi föreslår ett antal lagtekniska ändringar som underlättar förståelsen och tillämpningen av bestämmelserna. Utsökningsbalkens kapitel 1–3 och 16 upphävs och ersätts av nya kapitel. Reglerna om avhysning, som i många fall är den åtgärd som för den enskilde är mest ingripande, samlas i ett eget kapitel. Regelförenklingar leder till mer enhetliga bestämmelser. Flera utsökningsrättsliga frågor har tidigare fått sin lösning i rättspraxis. Kronofogdemyndigheten har genom olika ställningstaganden uttalat sig i olika rättsfrågor. Genom kodifiering av en del av denna rättstillämpning blir regelverket tydligare. Utsöknings-

ut några avgifter för indrivning av offentligrättsliga fordringar. Skillnaderna i handläggningen är emellertid inte så stora att de motiverar en uppdelning i olika måltyper, särskilt inte eftersom det ibland är svårt att avgöra om indrivningen av en fordran ska följa det ena eller det andra regelverket. Vi föreslår därför att begreppen allmänna och enskilda mål tas bort. Merparten av de allmänna målen är sådana där lagstiftaren har bestämt att de ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen). Den särreglering som fortfarande behövs för dessa mål förtydligas och anges som uttryckliga undantagsbestämmelser för mål som handläggs enligt indrivningslagen.

Det är i dag ofta oklart vad som gäller när en förvaltningsmyndighet fattat ett beslut som innebär betalningsskyldighet för en enskild. Beslutet kan innebära att en enskild ska betala en avgift, antingen som betalning för något eller som en sanktion. Det kan också handla om att en enskild förpliktas återbetala något som den enskilde felaktigt utfått. Många gånger har lagstiftaren beslutat att betalningsskyldigheten kan framtvingas enligt indrivningslagen. Det är ett entydigt ställningstagande som innebär att verkställigheten följer på förhand givna regler. I andra fall har lagstiftaren i utsökningsförordningen eller speciallagstiftning uttalat att beslutet får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser om allmänna mål vilket gett upphov till olika tolkningar. Av än större betydelse är frågan om ett myndighetsbeslut är direkt verkställbart eller om myndigheten måste ansöka om betalningsföreläggande eller stämma den enskilde vid allmän domstol för att få ett utslag eller en dom som kan verkställas. Även denna fråga är många gånger svår att besvara. Enligt ny praxis från Högsta domstolen är det också så, till skillnad från vad som gällde tidigare, att en överprövning i förvaltningsdomstol av ett myndighetsbeslut som inte är direkt verkställbart inte leder till att beslutet får verkställas. Även om den enskilde överklagar beslutet och en förvaltningsdomstol meddelar en dom som innebär att beslutet godtas måste förvaltningsmyndigheten ändå ansöka om betalningsföreläggande eller stämning i allmän domstol för att kunna driva in sin fordran. Samma fordran kan alltså komma att prövas i både förvaltningsdomstol och i allmän domstol och domstolarna kan naturligtvis komma fram till motstridiga avgöranden. Det är varken en rättssäker eller effektiv ordning.

Myndighetsbeslut får verkställas när de har fått laga kraft

Vi föreslår en ny ordning som innebär att förvaltningsmyndigheters beslut alltid ska kunna verkställas när de har fått laga kraft, förutsatt att beslutet utgör myndighetsutövning och avser betalningsskyldighet. Förvaltningsmyndigheter och kommuner kommer inte längre att behöva skaffa en utsökningstitel via den summariska processen eller genom att ansöka om stämning i allmän domstol. I stället räcker det att den förpliktade haft en reell möjlighet att överklaga beslutet och att beslutet har fått laga kraft. Om beslutet överklagas blir förvaltningsdomstolens dom en verkställbar utsökningstitel. Förfarandet blir på det sättet effektivare och billigare utan att rättssäkerheten eftersätts. Besparingen kan beräknas till mellan 2,6 och 2,9 miljoner kronor per år. Genom en effektivare indrivning av offentligrättsliga fordringar kan statens kostnadstäckning för avgiftsfinansierad verksamhet också förbättras.

med en ansökan om avhysning eller vid tvångsvis försäljning av bostäder. En överenskommelse i detta skede kan minska den enskildes lidande och underlätta för både gäldenären och dennes familj i en svår situation. De samhällsekonomiska vinsterna av en överenskommelse under verkställighetsfasen är också betydande. Det är vår bedömning att detta förslag, i vart fall på sikt, kommer att leda till minskade årsvisa personalkostnader för Kronofogdemyndigheten. Förutom att Kronofogdemyndigheten kan frigöra resurser för andra mål där överenskommelser inte kan uppnås kan kommunernas kostnader för jourboenden och andra alternativa boenden minska om färre personer förlorar sina hem och därmed behöver hjälp med att hitta en ny bostad.

vidta i det enskilda fallet. I denna bedömning måste Kronofogdemyndigheten förutom effektivitetsskäl och integritetsskäl också beakta om en åtgärd är proportionerlig. Kronofogdemyndighetens och andra myndigheters resurser ska användas på bästa sätt. Bedömer Kronofogdemyndigheten att en åtgärd kan antas bli utan verkan ska en sökande inte kunna framtvinga den utan rättslig prövning. Å andra sidan ska sökanden kunna begära att Kronofogdemyndigheten vidtar en viss åtgärd och få sin begäran prövad. Om Kronofogdemyndigheten inte tillmötesgår en begäran från sökanden att vidta en viss åtgärd ska sökanden därför kunna överklaga Kronofogdemyndighetens beslut att inte vidta en specifik åtgärd.

Effektivare regler för kommunikation av beslut

Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten, på samma sätt som andra myndigheter, ska kunna använda förenklad delgivning utomlands i de fall det är lämpligt. Kravet att arbetsgivare till personer som har löneutmätning ska delges vissa beslut slopas. Det innebär resurs- och effektivitetsvinster för Kronofogdemyndigheten som kan översättas till en årlig besparing på mellan 1,4 och 1,8 miljoner kronor.

Ökad partsinsyn genom modern teknik

Ett rättssäkert utsökningsförfarande måste innebära att parterna kan ta del av samtliga beslut som fattas i ett utsökningsmål och att de kan överklaga besluten när de inte godtar Kronofogdemyndighetens bedömningar och ställningstaganden. På grund av den stora mängden utsökningsmål och det stora antalet beslut som fattas i varje ärende skulle det inte vara effektivt för vare sig Kronofogdemyndigheten eller parterna om Kronofogdemyndigheten skickade ut alla dessa beslut. I stället bör Kronofogdemyndigheten utveckla ett webbaserat informationsverktyg så att parterna på ett enkelt sätt och i den omfattning de själva väljer kan följa det som händer i deras utsökningsmål. På så sätt skulle utsökningsförfarandet bli mer transparent, rättssäkert och effektivt. En gäldenär som står under löneutmätning skulle kunna följa de betalningar som görs och se hur mycket som är kvar att betala på varje skuld. Både sökanden och svaranden skulle kunna få del av varje enskilt beslut om fördelning och utbetalning och härigenom få en reell möjlighet att överklaga besluten.

Kronofogdemyndigheten ska ansvara för att utsökningsmålet blir tillräckligt utrett

Samtidigt som utsökningsförfarandet ska vara snabbt och effektivt får inte enskildas rättssäkerhet eftersättas. Korrekt och tydlig information från myndigheter är en viktig förutsättning för rättssäkerhet. En myndighet måste alltid kunna lämna korrekt information utan att framstå som partisk så länge informationen är av upplysande och inte rådgivande karaktär. Både gäldenärer och borgenärer tjänar på att alla vet vad som gäller och att besluten blir rätt från början. Utöver den allmänna serviceskyldigheten som följer av förvaltningslagen föreslår vi att Kronofogdemyndigheten får

Kronofogdemyndigheten ska kunna upphäva ett beslut om det är uppenbart att beslutet inte är proportionerligt

Enligt nuvarande reglering ska en utmätning hävas om försäljning av den utmätta egendomen inte kan antas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig. Utmätning kan hävas om försäljningen av den utmätta egendomen inte kan väntas ge så mycket att sökanden kan få betalt med något beaktansvärt belopp. Denna bestämmelse tillåter dock inte att Kronofogdemyndigheten upphäver andra åtgärder och beslut, t.ex. försäljning av en fastighet på auktion.

Eftersom proportionalitetsprincipen ska beaktas under hela utsökningsförfarandet anser vi att det måste vara möjligt för Kronofogdemyndigheten att upphäva samtliga beslut i utsökningsförfarandet, under förutsättning att dessa inte har fått laga kraft. Det innebär i viss mån en minskad förutsebarhet för sökanden. För att ett beslut ska upphävas måste det därför krävas starka skäl. Vi föreslår därför att ett beslut bara ska kunna upphävas om det är uppenbart oproportionerligt. Möjligheten att upphäva ett beslut med stöd av proportionalitetsprincipen ska således bara tillämpas i rena undantagsfall när det skulle leda till orimliga resultat om beslutet blev bestående. Åtgärder som Kronofogdemyndigheten redan har vidtagit ska inte återgå förrän upphävandebeslutet har fått laga kraft.

Hur förhåller sig proportionalitetsprincipen till befintliga regler?

Det finns redan i dag bestämmelser i det utsökningsrättsliga regelverket som behandlar balansen mellan sökandens, svarandens och tredje mans intressen. En lagfäst proportionalitetsprincip ersätter inte de regler om försvarlighetsbedömningar som finns i dag. Om en åtgärd inte är försvarlig ur ett rent ekonomiskt perspektiv ska den underlåtas redan av detta skäl och Kronofogdemyndigheten behöver då inte göra den betydligt mer komplexa bedömningen av om åtgärden är proportionerlig. Även den nuvarande bestämmelsen som föreskriver att skälig hänsyn ska tas till såväl sökandens intressen som svarandens situation när en avhysning verkställs finns kvar som ett komplement till den övergripande bestämmelsen om proportionalitetsprincipen.

på löneutmätningsbelopp mellan 200 kronor och mer än 20 000 kronor per månad. Vår utgångspunkt är att en effektiv löneutmätning förutsätter att den som står under löneutmätning får behålla så mycket av sin inkomst att det räcker till en skälig levnadsnivå. I annat fall är risken uppenbar att gäldenären förlorar incitamentet till öppet arbete. Risken är också stor att gäldenären och dennes familj drabbas av ohälsa och andra problem. Löneutmätning bör inte heller leda till att gäldenären blir berättigad till försörjningsstöd. Även för borgenärskollektivet är det i längden gynnsammare att löneutmätningen sker på sådana villkor att gäldenären kan behålla sin betalningsförmåga.

Förbehållsbeloppen höjs för barnfamiljer

Precis som vid annan utmätning gäller att lön bara ska utmätas om det är försvarligt med hänsyn till det ekonomiska utfallet. Vidare får lön bara tas i anspråk till den del lönen överstiger det belopp som gäldenären behöver för sitt och familjens underhåll och för betalning av skulder som har företräde framför utmätningsfordringen. Den del som inte får tas i anspråk genom löneutmätning (förbehållsbeloppet) bestäms efter reformen år 1996 med ledning av ett normalbelopp som ska omfatta alla normala levnadskostnader utom bostadskostnad. Normalbeloppen fastställs av Kronofogdemyndigheten efter en årlig omräkning som innebär att beloppen värdesäkras i förhållande till de belopp som gällde när reformen genomfördes.

Trots att normalbeloppen är värdesäkrade i förhållande till förändringar i penningvärdet har förbehållsbeloppen kommit att minska relativt sett om de jämförs med vad som numera kan lämnas i försörjningsstöd. Det främsta skälet till detta är att riksnormen för försörjningsstöd numera tar stor hänsyn till att kostnader för barn och ungdomar ökar i takt med att barn blir äldre och får större behov av en aktiv fritid och delaktighet och integration i samhället. Efter särskild prövning kan det också utgå försörjningsstöd för särskilda kostnader som inte ryms inom löneutmätningsförfarandets normalbelopp. Vi har övervägt om riksnormen för försörjningsstöd borde vara vägledande även för förbehållsbeloppet vid löneutmätning. En mycket viktig aspekt är emellertid att regelsystemet vid löneutmätning måste vara enkelt och förutsebart. Både den som begär verkställighet och den som kan bli föremål för löneutmätning ska på förhand kunna överblicka konsekvenserna av ett beslut om löneutmätning. Kronofogdemyndighetens verksamhet måste vara effektiv och rättssäker. Kronofogdemyndigheten kan inte, på samma sätt som socialtjänsten, ta ställning till enskildas behov på detaljnivå i varje enskilt fall. Det är därför nödvändigt att reglerna för normal- och förbehållsbelopp vid löneutmätning i viss mån är trubbigare och därmed enklare att förutse och tillämpa än de som gäller vid försörjningsstöd. Behovet av förutsebara regler och ett effektivt förfarande är överordnat behovet av en absolut relativ likabehandling över tid. Även om det kan uppstå behov av att i framtiden åter justera nivåerna för normalbeloppen på grund av ändrade synsätt och regler i samhället bör det inte ske lika ofta och med samma snabba genomslag som när reglerna för försörjningsstöd ändras.

Kronofogdemyndigheten ska även fortsättningsvis fastställa ett normalbelopp som inte får tas i anspråk genom löneutmätning. Vi föreslår att

normalbeloppen för barn justeras så att barnfamiljer får behålla ett högre belopp än i dag. Det sammanlagda normalbeloppet för de familjer som är föremål för löneutmätning skulle med vårt förslag öka med knappt 300 miljoner kronor per år. Det innebär emellertid inte att löneutmätningen skulle minska med samma belopp. Många gäldenärer skulle fortfarande betala hela sin skuld men med den skillnaden att löneutmätningen skulle pågå under längre tid. Andra gäldenärer skulle ”slå i taket” om normalbeloppet höjdes. Om en person som i dag har ett löneutmätningsbelopp på 400 kronor får sitt normalbelopp höjt med 1 000 kronor innebär det inte att borgenärerna går miste om 1000 kronor utan om 400 kronor.

Kostnader för boende ska beräknas särskilt enligt samma principer som i dag. Vilka kostnader i övrigt som ska kunna beaktas ska regleras i utsökningsförordningen i stället för som i dag i Kronofogdemyndighetens meddelande. Hit hör t.ex. kostnader för arbete, umgänge med barn, sjukdom och tandvård.

Anstånd med löneutmätningen

Innan den löneexekutiva reformen kunde löneutmätning pågå under högst sex månader per kalenderår. Under de betalningsfria månaderna fick gäldenären viss möjlighet till ekonomisk återhämtning. Numera kan löneutmätning pågå utan avbrott och under obegränsad tid. Kronofogdemyndigheten kan dock bevilja anstånd som innebär att löneutmätningen pausas under viss tid. Möjligheten att få anstånd mer än en gång är i dag relativt begränsad.

Vi anser att en person som står under löneutmätning ska kunna beviljas anstånd flera gånger om det behövs för att personen t.ex. kunna köpa ny beneficieegendom eller betala oförutsedda avgifter på grund av sjukdom eller olycksfall. Vi föreslår ett tillägg i bestämmelsen om anstånd där vi klargör att svarandens och dennes familjs personliga och ekonomiska omständigheter ska beaktas när anståndsfrågan prövas. I detta ligger att Kronofogdemyndigheten ska väga in hur länge löneutmätningen har pågått. Hur ofta anstånd ska kunna beviljas måste avgöras efter en bedömning av behoven i det enskilda fallet.

Om gäldenären får en paus under löneutmätningen innebär det att löneutmätningen kan komma att pågå under längre tid. Detta innebär att borgenärerna får vänta något längre på full betalning. Det är dock vår bedömning att förslaget är en viktig ventil för personer som står under löneutmätning utan att det leder till några nämnvärda ekonomiska konsekvenser för borgenärskollektivet.

Proportioneringsprincipen lagfästs

Om den som har löneutmätning lever tillsammans med en make eller sambo bestäms förbehållsbeloppet med beaktande av partnerns ekonomiska förmåga att bidra till familjens försörjning. Denna s.k. proportioneringsprincip är inte lagfäst utan framgår av Kronofogdemyndighetens allmänna råd. Principen bygger på äktenskapsbalkens bestämmelser om att makar efter var och ens förmåga ska bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov ska tillgodoses. Vi anser att proportioneringsprincipen fortfarande ska gälla. Eftersom verkställig-

fler möjligheter att skjuta upp verkställigheten av en avhysning. Vi anser också att gällande tidsfrister är ändamålsenliga och väl avvägda.

Vid avhysning från en bostad ska Kronofogdemyndigheten alltid underrätta socialnämnden i förväg för att socialnämnden ska kunna hjälpa framför allt barnfamiljer som tvingas flytta från sin bostad. Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten också ska kontrollera att socialnämnden mottagit underrättelsen. Vidare föreslår vi att Kronofogdemyndigheten ska underrätta socialnämnden så fort en bostad utmätts för att socialnämnden ska kunna arbeta för att motverka eller underlätta en eventuell framtida försäljning av bostaden och efterföljande handräckning.

Ett modernare förfarande för tvångsvis försäljning av fast egendom

Vi föreslår att reglerna om tvångsvis försäljning av fast egendom moderniseras och teknikanpassas så att fast egendom kan säljas på offentlig auktion genom både muntligt, skriftligt och elektroniskt budgivningsförfarande. Den som deltar i en muntlig budgivning ska kunna vara närvarande genom videolänk. Olika budgivningssätt ska kunna kombineras i ett och samma auktionsförfarande. Bevaknings- och fördelningssammanträden ska inte längre vara obligatoriska utan Kronofogdemyndigheten ska i varje enskilt fall ta ställning till om sammanträde behövs. Vårt förslag innebär att försäljningsprocessen kan behovsanpassas vilket leder till ökad effektivitet och minskade kostnader för såväl Kronofogdemyndigheten som parterna.

Beneficiereglerna moderniseras

Även om de allmänna förutsättningarna för utmätning är uppfyllda är det ändå inte säkert att all egendom som tillhör gäldenären kan utmätas. Egendomen kan vara undantagen på grund av dess särskilda beskaffenhet, på grund av en särskild föreskrift eller på grund av att svaranden har behov av egendomen, s.k. beneficieegendom.

Reglerna om beneficium fungerar i huvudsak bra. Vissa ord och uttryck som används är emellertid ålderdomliga och omoderna. Vi föreslår en anpassning till dagens språkbruk och samhällsförhållanden.

I dagens samhälle är sparande i t.ex. värdepappersfonder och i marknadsnoterade aktier vanligt och har blivit en sparandeform som för många har ersatt sparande på bankkonto. Det finns därför inte längre någon anledning att i beneficiehänseende skilja på sparande på bankkonto och sparande i andra sparandeformer där sparandet enkelt går att omvandla till pengar.

Bilaga 2Betänkandets lagförslag i relevanta delar

Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken dels att 1–3 kap., 4 kap. 36 §, 8 kap. 19 §, 10 kap. 24 §, 12 kap. 69 §, 13 kap. 20 a § och 16 kap. ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före, 4 kap. 36 §, 8 kap. 19 §, 10 kap. 24 § och 12 kap. 69 § ska utgå, dels att rubriken till 8 kap. ska lyda ”Allmänna bestämmelser om försäljning m.m.”, dels att rubriken till 13 kap. ska lyda ”Redovisning av pengar”, dels att rubriken till 14 kap. ska lyda ”Verkan av försäljning m.m.”, dels att 4 kap. 1, 1 a, 3–5, 9–9b, 10–15, 16–25, 27–29 och 33 §§, 5 kap. 1, 2, 4–8, 12, 14 och 15 §§, 6 kap. 8 §, 7 kap. 1, 5–7, 10, 11, 17, 19 och 22–24 §§, 8 kap. 1–4, 8–13, 15, 17 och 18 §§, 9 kap. 2, 6, 8, 10, 11, 15 och

16§§, 10 kap. 3–7, 10, 11, 13, 14, 16 och 18–23 §§, 11 kap. 1 och 3–5 §§,

12kap. 4, 6, 11–13, 16–20, 24–26, 29, 30, 33–46, 48, 49, 51–56, 62–64 och 66–68 §§, 13 kap. 1, 2, 4, 6–14, 15–20 och 21 §§, 14 kap. 1–5 §§,

17kap. 2–5, 7, 8, 10–13 §§, 18 kap. 1, 2, 5–7, 12–16 och 20 §§ samt rubrikerna närmast före 13 kap. 10 och 21 §§ samt 17 kap. 13 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas fem nya kapitel, 1–3, 15 och 16, dels att det i lagen ska införas fyra nya paragrafer, 4 kap. 15 a–15 c §§ och 7 kap. 5 a § samt närmast före 17 kap. 4 och 5 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Kap. 7 – Utmätning av lön m.m.

Kap. 8 – Allmänna bestämmelser om försäljning m.m.

Kap. 9 – Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av utmätt fordran m.m.

Kap. 10 – Försäljning av registrerat skepp

Kap. 11 – Försäljning av registrerat luftfartyg m.m. Kap. 12 – Försäljning av fast egendom

Kap. 13 – Redovisning av pengar Kap. 14 – Verkan av försäljning m.m. Kap. 15 – Avhysning

Kap. 16 – Handräckning samt kvarstad och andra säkerhetsåtgärder Tredje avdelningen – Bestämmelser om kostnader och överklagande Kap. 17 – Kostnader

Kap. 18 – Överklagande

3)Kronofogdemyndighetens utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller handräckning samt europeiskt betalningsföreläggande som har förklarats verkställbart av Kronofogdemyndigheten,

4)förvaltningsmyndighets beslut som inte anges i 3,

5)strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot eller avgifts- och sanktionsföreläggande som har godkänts,

6)skriftligt avtal om underhållsbidrag enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken, och

7)skiljedom.

Det som i balken sägs om dom gäller, om inte annat föreskrivs, i tillämpliga delar även domstols utslag eller beslut, Kronofogdemyndighetens utslag eller beslut i mål om betalningsföreläggande eller handräckning och europeiskt betalningsföreläggande som har förklarats verkställbart av Kronofogdemyndigheten.

Förvaltningsmyndighets beslut 2 kap. 12 §

Förvaltningsmyndighets beslut får verkställas när beslutet har fått laga kraft. Om det framgår av särskild föreskrift i lag eller förordning får beslutet verkställas innan det har fått laga kraft.

Om inte annat är särskilt föreskrivet beträffande verkställigheten tillämpas vad som gäller om dom.

Godkända strafförelägganden, förelägganden av ordningsbot och avgifts- och sanktionsförelägganden

2 kap. 13 §

Godkänt strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot och avgifts- och sanktionsföreläggande får verkställas på samma sätt som en dom som har fått laga kraft.

Avtal om underhållsbidrag 2 kap. 14 §

Skriftligt, av två personer bevittnat, avtal om underhållsbidrag enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken som ska utges till svarandens make för makens egen del eller för makarnas barn, får bara verkställas om makarna under den tid som bidraget avser inte varaktigt bodde tillsammans och fortfarande inte bor tillsammans.

Verkställighet får ske på samma sätt som en dom som har fått laga kraft. Om talan om avtalet har väckts vid domstol kan domstolen besluta att verkställighet inte får ske tills vidare.

Skiljedom 2 kap. 15 §

Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om

1. skiljeavtalet inte innehåller något förbehåll om rätt för part att föra talan mot domen eller, när ett sådant förbehåll finns, tiden för parts talan har gått ut utan att talan har förts, och
2. domen uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och undertecknande i 31 § första stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

I fråga om ersättning till skiljeman får skiljedomen verkställas, om

1. tiden för parts talan mot domen i denna del har gått ut utan att talan har väckts och
2. domen uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och undertecknande i 31 § första stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

Svaranden ska alltid ges tillfälle att yttra sig innan verkställighet sker. Om verkställighet av en skiljedom som omfattas av en sådan överens-kommelse om inskränkning i parternas rätt att föra talan mot domen som anges i 51 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande gäller vad som föreskrivs där.

2 kap. 16 §

Om det finns anledning att anta att en skiljedom som enligt 15 § får verkställas är ogiltig och pågår inte redan rättegång om detta, ska Kronofogdemyndigheten förelägga sökanden att inom en månad från det att föreläggandet delgavs sökanden väcka talan i saken mot svaranden.

2 kap. 17 §

Bestämmelserna i 15 och 16 §§ gäller i tillämpliga delar en skiljedom som, utan att skiljeavtal föreligger, med stöd av bestämmelse i lag har meddelats med tillämpning av lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

2 kap. 18 §

Om det inte finns hinder mot verkställighet av skiljedomen på grund av bestämmelserna i 15 eller 17 §§, verkställs den som en dom som har fått laga kraft, om inte annat beslutas av den domstol där talan mot skiljedomen förs.

Om sökanden har förelagts att väcka talan enligt 16 § får skiljedomen dock verkställas endast i fall och under villkor som gäller för underrättsdomar som inte har fått laga kraft. När talan om skiljedomens giltighet har väckts av sökanden eller svaranden får domstolen bestämma om verkställigheten. Väcks inte talan inom den angivna tiden eller avslutas målet utan prövning i sak ska vid tillämpning av 21 § anses som om skiljedomen hade upphävts.

Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av invändning som avses i första eller andra stycket hindrar inte att saken prövas i rättegång.

Åtgärder när en utsökningstitel upphävs 2 kap. 21 §

Om en utsökningstitel upphävs ska sökt verkställighet omedelbart ställas in. Åtgärd för verkställighet som redan har vidtagits ska genast återgå om det är möjligt och annat inte har beslutats. I mål om utmätning ska dock vidtagen åtgärd inte återgå utan särskilt beslut förrän det avgörande varigenom utsökningstiteln har upphävts har fått laga kraft. I mål som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. ska utmätningen genast återgå.

I mål om utmätning ska Kronofogdemyndigheten på begäran utmäta vad sökanden ska betala tillbaka. Om sökanden har ställt säkerhet får denna tas i anspråk för återbetalning. I annat mål ska myndigheten på begäran återställa besittning eller annat förhållande som har rubbats, om hinder inte möter.

Sökanden är även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten. Detta gäller dock inte i mål som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

3 kap. 3 §

Ett barns ansökan om verkställighet av skadestånd på grund av brott får göras av endast en vårdnadshavare, om den andra vårdnadshavaren har begått brottet eller om det annars finns särskilda skäl.

3 kap. 4 §

Kronofogdemyndigheten ska se till att utsökningsmålet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden ska Kronofogdemyndigheten försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.

Om en ansökan om verkställighet är bristfällig ska sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Av föreläggandet ska det framgå att ansökan avvisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.

En ansökan om verkställighet ska avvisas om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen.

3 kap. 5 §

Beträffande parts behörighet samt ställföreträdare eller ombud för och biträde åt part tillämpas 11 och 12 kap. rättegångsbalken, om inte annat föreskrivs i denna paragraf.

Ombud ska styrka sin behörighet genom fullmakt om Kronofogdemyndigheten anser att det behövs.

Om ombud eller biträde visar på oskicklighet eller oförstånd eller annars är olämplig, får Kronofogdemyndigheten avvisa honom eller henne som ombud eller biträde i målet.

3 kap. 6 §

I fråga om handling som kommer in till Kronofogdemyndigheten tillämpas 33 kap. 3 § rättegångsbalken.

Handling, som avser anmälan eller annan åtgärd som ska ske innan utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas, anses dock inkommen i rätt tid endast om innehållet i handlingen har hunnit bli känt för Kronofogdemyndigheten före nämnda tidpunkt.

Om någon har förelagts att väcka talan inom viss tid och före utgången av den tiden visar att han eller hon har laga förfall, ska Kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

I fråga om vad som ska räknas som laga förfall tillämpas 32 kap. 8 § rättegångsbalken.

3 kap. 9 §

Om det framgår av ansökan eller annan tillgänglig utredning att förutsättningarna för verkställighet inte är uppfyllda, ska ansökan avslås. Detsamma gäller om annan av sökanden eller svaranden begärd åtgärd inte ska bifallas.

Frivillig överenskommelse 3 kap. 10 §

Kronofogdemyndigheten kan medverka till att parterna träffar en frivillig överenskommelse om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.

Kronofogdemyndigheten kan hålla sammanträde i syfte att uppnå en överenskommelse enligt första stycket. Sammanträdet ska hållas på tid och plats som Kronofogdemyndigheten bestämmer. Kronofogdemyndigheten kan besluta att en part får delta i sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring.

Vardera parten svarar för sin kostnad under förfarandet för att träffa en frivillig överenskommelse.

Om det är lämpligt får Kronofogdemyndigheten hålla sina sammanträden i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad. Om det uppkommer särskilda kostnader ska de ersättas av Kronofogdemyndigheten.

Om det behövs för att Kronofogdemyndigheten ska kunna verka för att parterna träffar en överenskommelse får Kronofogdemyndigheten medge anstånd med försäljning enligt vad som föreskrivs i 12 kap. 11 § och anstånd med avhysning enligt vad som föreskrivs i 15 kap. 3 §.

3 kap. 13 §

Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt 11 eller 12 § prövas av Kronofogdemyndigheten. Om ändamålet med vitet har förfallit får det inte dömas ut.

Om svaranden eller tredje man uteblir från förhör och har vite förelagts honom eller henne, får han eller hon hämtas.

3 kap. 14 §

Tredje man som har inställt sig för att höras får tillerkännas skälig ersättning av allmänna medel för inställelsen.

3 kap. 15 §

Har vid förhör förebringats uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, vars röjande kan antas medföra att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider avsevärd skada eller betydande men, kan Kronofogdemyndigheten besluta att uppgiften inte obehörigen får röjas.

Tvångsmedel 3 kap. 16 §

När Kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 15 kap. 8 § eller 16 kap. 2 eller 4 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger svaranden eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får myndigheten föreskriva vite till det belopp som behövs.

Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt första stycket prövas, på talan av Kronofogdemyndigheten, av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Har ändamålet med vitet förfallit, får det inte dömas ut.

Om föreläggande vid vite inte iakttas, kan Kronofogdemyndigheten utan hinder av att det förra inte har fått laga kraft utfärda ett nytt vitesföreläggande.

Rätten ska med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande ska vara häktad. Föreligger inte längre skäl för häktning, ska rätten omedelbart besluta att den häktade ska friges. Ingen får hållas häktad längre tid än tre månader i målet. Beträffande behandlingen i övrigt av frågor om häktning enligt denna paragraf tillämpas vad som gäller enligt rättegångsbalken om häktning av misstänkt.

3 kap. 22 §

Det som i denna balk sägs om beslut gäller i tillämpliga delar även sådan åtgärd av Kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans rätt.

Prövning av tvist 3 kap. 23 §

I tvist som enligt 13 kap. 7 § tredje stycket prövas av Kronofogdemyndigheten anses talan väckt när sökanden anmälde sitt anspråk.

Om talan inte uppfyller vad som gäller för stämningsansökan i tvistemål, ska Kronofogdemyndigheten uppmana sökanden att avhjälpa bristen.

Ställande av säkerhet m.m. 3 kap. 26 §

Säkerhet som ska ställas enligt denna balk ska bestå av pant, borgen eller företagshypotek. Borgen ska ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två eller flera personer gemensamt, vara solidarisk. Om säkerheten inte är godkänd av den till vars förmån säkerheten ska gälla, ska den prövas av Kronofogdemyndigheten.

Om bank eller annan jämförbar penninginrättning ska ställa säkerhet, får utfästelse av penninginrättningen att infria den förpliktelse som säkerheten ska avse godtas.

Säkerheten ska tas i förvar av Kronofogdemyndigheten.

3 kap. 27 §

När säkerhet ska tas i anspråk av Kronofogdemyndigheten enligt 2 kap. 21

§andra stycket, eller 13 kap. 3 eller 20 §, får pant tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom. Borgen får genast utsökas. Om säkerheten utgörs av företagshypotek, får utmätning genast ske i den egendom som omfattas av företagshypoteket. Detta gäller även när företagshypoteket gäller i annan näringsverksamhet än svarandens.

3 kap. 28 §

Staten, kommun, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Staten får inte föreläggas vite.

Fordran som inte är förfallen samt ränta 3 kap. 29 §

En fordran som inte är förfallen till betalning och inte löper med ränta före förfallodagen ska beräknas till det belopp som efter fem procents årlig ränta utgör fordringens värde. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent.

3 kap. 30 §

När pengar som sökanden eller annan sakägare har fått utbetalt ska betalas tillbaka, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag pengarna utbetalades till och med den dag återbetalning ska ske och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

Ränta utgår dock inte i den mån det beror på den som är berättigad till pengarna att de inte har betalats tillbaka.

Första stycket gäller inte mål som handläggs enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. om utsökningstiteln upphävs.

Särskilda bestämmelser för mål som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

3 kap. 31 §

I mål som ska handläggas enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. företräds sökanden av Kronofogdemyndigheten när målet har registrerats.

Sökanden för dock själv sin talan om fråga uppkommer om avvisning enligt 4 § tredje stycket eller invändning görs mot verkställighet enligt 2 kap. 20 §. Detta gäller också om en ansökan avslås enligt vad som föreskrivs i 9 §.

I tvister som avses i 4 kap. 20–23 och 26 §§, 9 kap. 11 § tredje stycket och 13 kap. 7 § andra stycket samt när ett utsökningsmål överklagas företräds sökanden av Skatteverket. Kronofogdemyndigheten är part i de delar ett överklagande avser förrättningskostnader.

Tillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg eller fast egendom

3 kap. 32 §

Det som enligt denna balk sägs om registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller, om inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet, även egendom som i utlandet är införd i register motsvarande fartygsregistrets skeppsdel eller luftfartygsregistret eller, beträffande reservdelar, egendom som är intecknad i utlandet.

Bestämmelserna i 4 kap. 7 § andra stycket och 30 § andra stycket är dock inte tillämpliga på egendom som avses i första stycket.

3 kap. 33 §

Med fartyg jämställs fartyg under byggnad. I fråga om skeppsbygge ska vad som sägs om fartygsregistrets skeppsdel i stället avse fartygsregistrets skeppsbyggnadsdel.

3 kap. 34 §

Det som sägs om registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller i tillämpliga delar även andel i och villkorlig rätt till sådan egendom, om inte annat föreskrivs.

1SFS senaste lydelse 1995:298.

2SFS senaste lydelse 1993:1650.

3SFS senaste lydelse 2007:277.

4SFS senaste lydelse 2007:277.

4 kap.

10 §6

Utmätning skall ske så snart som möjligt efter det att de handlingar som behövs har kommit in till Kronofogdemyndigheten.

Om sökanden medger uppskov med utmätningen och uppskovet varar över två månader, förfaller ansökan. Detsamma gäller om sökanden medger uppskov fler än två gånger under ett år.

4 kap.

11 §7

Har två eller flera sökt utmät- Har två eller flera sökt utmätning mot samma gäldenär, skall ning mot samma svarande, ska

första stycket andra meningen i den lagen.

4 kap.

15 a §

Det som anges i 14 och 15 §§ gäller också upplysningar om svarandens tillgångar samt fordringar och ekonomiska mellanhavanden i utlandet.

4 kap.

15 b § Kronofogdemyndigheten får vid-ta de utrednings-och spaningsåtgärder som är befogade för att utreda svarandens tillgångar.

4kap. 17 §

Lös egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § skall anses vara ägare.

4kap. 18 §

Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör annan.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg gäller dock att egendomen anses tillhöra gäldenären, om denne är inskri-

8SFS senaste lydelse 2006:672.

5 kap. Undantag från utmätning

5kap. 1 §

Från utmätning undantas

1. kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, till skäligt värde,
2. möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel,
3. arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning, allt till skäligt värde,
4. föremål med sådant övervägande personligt värde för gäldenären att det måste anses uppenbart obilligt att taga egendomen i anspråk,
5. hyresrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller behövs för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får överlåtas,

Från utmätning undantas

1. kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till svarandens personliga bruk, till skäligt värde,
2. möbler, husgeråd och annan utrustning som är vanligt förekommande i ett hem,
3. arbetsredskap och annan utrustning som behövs för svarandens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans eller hennes försörjning, allt till skäligt värde,
4. föremål med sådant övervägande personligt värde för svaranden att det måste anses uppenbart obilligt att ta egendomen i anspråk,
5. hyresrätt till lägenhet som behövs för svarandens förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får överlåtas,

9SFS senaste lydelse 2007:277.

6. bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning,
7. pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter,

iden mån annat ej är föreskrivet och tillgången skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock ej utan synnerliga skäl för längre tid än en månad.

6.

10SFS senaste lydelse 2005:108.

7kap. 5 §12

gående år och prisläget i oktober

12SFS senaste lydelse 1995:298.

14SFS senaste lydelse 1995:298.

15SFS senaste lydelse 1995:298.

16SFS senaste lydelse 1995:298.

om försäljningen avser svarandens eller tredje mans hem.

Om det behövs för att Kronofogdemyndigheten ska kunna verka för att parterna träffar en frivillig överenskommelse får Kronofogdemyndigheten även utan begäran besluta om anstånd med försäljningen.

24SFS senaste lydelse 2003:531.

27SFS senaste lydelse 2010:1848.

innehavaren ej får lämna ut handlingen till skada för sökanden. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i intecknad egendom får ej pantförskrivas för sig.

Bestämmelsen i 14 § andra stycket gäller även beträffande pantförskrivning av pantbrevet.

28SFS senaste lydelse 1994:480.

29SFS senaste lydelse 1994:480.

30SFS senaste lydelse 2007:277.

berättigad därtill. Får han på grund av sådant förordnande ej komma i besittning av skeppet och är hindret ej hävt inom tre månader från utsatt dag för köpeskillingens fördelning, får han frånträda köpet och återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos Kronofogde-myndigheten medan hindret alltjämt består.

har blivit berättigad därtill. Får han eller hon på grund av sådant beslut inte komma i besittning av skeppet och är hindret inte hävt inom tre månader från utsatt dag för köpeskillingens fördelning, får han eller hon frånträda köpet och återfå vad han eller hon har betalat jämte upplupen ränta, om han eller hon gör anmälan därom hos Kronofogdemyndigheten medan hindret fortfarande består.

skyddsbelopp enligt 10 kap. 13 § 1 ej i något fall bestämmas högre än till två tredjedelar av det värde som i målet har åsatts reservdelarna av sakkunniga som Kronofogdemyndigheten har anlitat.

I fall som avses i andra stycket får, vid fördelning av influtna medel, den som har inteckning i reservdelarna ej till skada för borgenär som ej har inteckning göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen minskad med förrättningskostnaderna. Därvid skall i fall som avses i 10 kap. 22 § handpenning för reservdelarna läggas till köpeskillingen, i den mån den ej skall tillkomma inroparen.

som avses i andra stycket, skall luftfartyget först ropas ut utan förbehåll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat antal rättigheter enligt deras inbördes ordning. Ett bud som skyddar fler rättigheter än ett annat bud har företräde framför detta, om det inte leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När ett bud med förbehåll för en rättighet inte täcker fordringar med bättre rätt, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavaren i fall som avses i tredje stycket är villig att betala enligt vad som sägs i fjärde stycket men det sålunda erbjudna beloppet, till följd av att flera tillskott behövs, inte ensamt eller i förening med annat tillskott som bjuds är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas, skall luftfartyget ropas ut med förbehåll för rättigheten och den eller de rättigheter som är skyddade genom tidigare bud och annat tillskott som bjuds.

Om en borgenär vars fordran inte har blivit täckt genom ett visst bud godtar budet, skall fordringen vid tillämpningen av andra–femte styckena anses täckt.

Om en rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det gälla.

som avses i andra stycket, ska luftfartyget först bjudas ut utan förbehåll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat antal rättigheter enligt deras inbördes ordning. Ett bud som skyddar fler rättigheter än ett annat bud har företräde framför detta, om det inte leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När ett bud med förbehåll för en rättighet inte täcker fordringar med bättre rätt, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavaren i fall som avses i tredje stycket är villig att betala enligt vad som sägs i fjärde stycket men det sålunda erbjudna beloppet, till följd av att flera tillskott behövs, inte ensamt eller i förening med annat tillskott som bjuds är tillräckligt för att hans eller hennes rättighet ska skyddas, ska luftfartyget bjudas ut med förbehåll för rättigheten och den eller de rättigheter som är skyddade genom tidigare bud och annat tillskott som bjuds.

Om en borgenär vars fordran inte har blivit täckt genom ett visst bud godtar budet, ska fordringen vid tillämpningen av andra–femte styckena anses täckt.

Om en rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, ska det gälla.

11kap. 5 §

Förvaltaren kan också begära att fastigheten säljs för hans fordran avseende arvode och sådana kostnader för fastighetens vård under konkursen som skall utgå ur fastigheten, om konkursgäldenären är en juridisk person.

Vill borgenär ansluta sig enligt första stycket, skall han anmäla det hos Kronofogdemyndigheten senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Om borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2 förmånsrättslagen, har begärt att fastigheten säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

I fråga om rätt att lösa ut den som har anslutit sig enligt första eller andra stycket tillämpas bestämmelserna i 12 §.

Förvaltaren kan också begära att fastigheten säljs för hans eller hennes fordran avseende arvode och sådana kostnader för fastighetens vård under konkursen som ska utgå ur fastigheten, om konkursgäldenären är en juridisk person.

Vill borgenär ansluta sig enligt första stycket, ska han eller hon anmäla det hos Kronofogdemyndigheten senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Om borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2 förmånsrättslagen, har begärt att fastigheten säljs för hans eller hennes fordran, får förfarandet inte läggas ned därför att frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

I fråga om rätt att lösa ut den som har anslutit sig enligt första eller andra stycket tillämpas bestämmelserna i 12 §.

12kap. 17 §

12kap. 18 §

Senast när sakägarförteckning har upprättats ska sökanden, svaranden och annan känd sakägare vars rätt berörs av försäljningen ges tillfälle att yttra sig om budgivningsförfarandet.

12kap. 19 §

Om det inte ska hållas ett bevakningssammanträde ska Kronofogdemyndigheten bestämma en senaste dag när fordran eller rättigheter senast ska anmälas.

12kap. 20 §

12kap. 24 §

12kap. 26 §

12kap. 29 §