1Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning. Vårdpersonal ska vara närvarande

Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning. Hälso- och sjukvårdspersonal ska

Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild mer än åtta timmar i följd, ska Inspektionen för vård och omsorg utan dröjsmål underrättas om detta. En patient ska under den tid han eller hon hålls avskild stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.

Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild mer än åtta timmar i följd, ska Inspektionen för vård och omsorg utan dröjsmål underrättas om detta. En patient ska under den tid han eller hon hålls avskild stå under fortlöpande uppsikt av hälso- och sjukvårdspersonal.

5Senaste lydelse 2009:809.

8. beslut enligt 22 a § om övervakning av försändelser,
9. beslut om upphörande av sådan inskränkning eller övervakning som anges i 7 och 8, eller
10. beslut eller ansökan om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 26 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020.

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs att 6, 18 och 23 §§ lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vårdNot1ska ha följande lydelse.

8. övervakning av försändelser enligt 8 § denna lag jämförd med 22 a § lagen om psykiatrisk tvångsvård, eller
9. meddelande av villkor i samband med öppen rättspsykiatrisk vård enligt 12 a § tredje stycket eller 16 a § fjärde stycket.

1Lagen omtryckt 2008:416.

2Senaste lydelse 2019:877.

3Senaste lydelse 2009:810.

9. beslut om övervakning av försändelser enligt 8 § denna lag jämförd med 22 a § lagen om psykiatrisk tvångsvård, eller
10. beslut om upphörande av sådan inskränkning eller övervakning som anges i 8 och 9.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020.

fall på vilket sätt. Att ha ett barnrättsperspektiv innebär enligt konventionen en långtgående respekt för barnets behov, intressen och åsikter. Det handlar delvis om att se barnet som expert på sin egen situation men också om att försöka ta reda på hur barnet, eller barn som kollektiv, ställer sig till ett visst beslut eller påverkas av ett visst ställningstagande. Det är beslutsfattarens ansvar att bedöma om ett beslut eller en åtgärd berör ett barn samt hur beslutet eller åtgärden i så fall svarar mot barnets behov och intressen. Av detta följer att beslutsfattaren noga ska analysera vilka följder ett beslut kan få för ett enskilt barn eller för barn som grupp. Att anamma ett barnrättsperspektiv handlar både om attityder, kunskap och arbetssätt. Det speglar synen på barn som fullvärdiga medborgare och kompetenta individer som ska bemötas med respekt i alla sammanhang. Om åtgärden eller beslutet bedöms få konsekvenser för barnet eller barnen ska hänsyn tas till de mänskliga rättigheter som barn har enligt bl.a. barnkonventionen. Att på så sätt säkerställa barnets rättigheter i åtgärder eller vid beslut som rör barn innebär att ha ett barnrättsperspektiv. Efter förslag från regeringen beslutade riksdagen lag om inkorporering av barnkonventionen den 13 juni 2018 (prop. 2017/18:186, bet. 2017/18:SoU25, rskr. 2017/18:38). Genom inkorporeringen ges barnkonventionen ställning som svensk lag vilket innebär ett förtydligande av att rättstillämparna i mål och ärenden ska tolka svenska bestämmelser i förhållande till barnkonventionen. Lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter träder i kraft den 1 januari 2020. Av 1 § följer att artiklarna 1–42 i barnkonventionen i originaltexternas lydelse ska gälla som svensk lag. I propositionen Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter (prop. 2017/18:186) redogör regeringen också för behovet av ett fortsatt och systematiskt transformeringsarbete för att barnkonventionen fortsatt ska ge avtryck i lagstiftningen och synliggöras i förarbeten till lagstiftning där konventionen kan vara relevant. För att barnkonventionen ska få genomslag krävs enligt regeringen, utöver inkorporering, bl.a. fortsatt transformering av barnkonventionens bestämmelser i nationell rätt. Lagstiftaren ska fortsatt se till att den inhemska rätten överensstämmer med barnkonventionen, även efter att den inkorporerats. En fortsatt transformering av konventionens bestämmelser inom olika rättsområden är enligt regeringen därför minst lika betydelsefull som inkorporering för att barnets rättigheter ska få genomslag. Genom transformering kan författningsbestämmelser tydliggöra vad rättigheterna innebär, vilket ökar förutsebarheten och ger rättstillämparen ytterligare stöd i tolkningen och tillämpningen av konventionen.

Att de insatser som ges i hälso- och sjukvården ska vara utformade för att stärka förutsättningarna för en god vård är en annan viktig utgångspunkt för de lagförslag som presenteras i denna proposition. Enligt 5 kap.

1§ hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), förkortad HSL, stadgas att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Utgångspunkten för all vård och behandling, även sådan vård som ges med stöd av LPT och LRV (jfr 1 § LPT), är de krav som följer av HSL bl.a. vad avser god kvalitet och att patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården ska tillgodoses. Socialstyrelsen har utvecklat nationella indikatorer för begreppet god vård. En god vård utmärks av att insatserna ska vara kunskapsbaserade och ändamålsenliga, säkra, patientfokuserade, effektiva

tillfogande av smärta som en form av kontroll.

Krav på att avskaffa vissa tvångsåtgärder för barn

Barnrättskommittén genomför återkommande granskningar av hur konventionsstaterna uppfyller sina skyldigheter enligt barnkonventionen och de fakultativa protokollen. Var femte år ska konventionsstaterna avge en rapport till barnrättskommittén om de åtgärder som har vidtagits för att förverkliga de rättigheter som barn tillförsäkras enligt konventionen. Rapporteringen följs av ett förhör med representanter för regeringen och efter förhöret sammanställer barnrättskommittén sina sammanfattande slutsatser (Concluding observations) där kommittén redogör för de områden som konventionsstaten behöver prioritera för att leva upp till sina åtaganden.

I den granskning som barnrättskommittén genomförde under 2014 fick Sverige kritik på flera punkter beträffande användningen av vissa tvångsåtgärder mot barn inom psykiatrin och på de särskilda ungdomshemmen. Kommittén uppmanade Sverige att:

a)omgående bryta isoleringen för alla barn och ändra sin lagstiftning så att användningen av isolering under alla omständigheter är förbjuden, b)i lag förbjuda användningen av remmar och bälten och avskiljning i psykiatriska vårdmiljöer och på andra inrättningar, c)säkerhetsställa att alla barn på vårdinrättningar har tillgång till en oberoende klagomålsmekanism, att förhållandena på sådana institutioner regelbundet och effektivt övervakas och att rapporter om grym, omänsklig eller förnedrande behandling av förvarstagna barn skyndsamt och objektivt utreds samt d)utbilda medicinsk och ickemedicinsk personal i vårdmetoder som inte inbegriper våld och tvång.

Liknande rekommendationer har lämnats av FN:s tortyrkommitté (CAT), som har till uppgift att övervaka att konventionsstaterna lever upp till sina åtaganden enligt FN:s Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Vid tortyrkommitténs senaste granskning av Sverige, i november 2014, uttryckte kommittén oro över den utbredda användningen av tvångs- och kontrollåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården, såsom användningen av fysiska begränsningsåtgärder och isolering, även för unga patienter, samt bristen på effektiva och opartiska mekanismer för övervakning av en överdriven användning av restriktiva åtgärder (United Nations, Committee against Torture 2014). Tortyrkommittén framhåller statens ansvar för att säkerställa att tvångsåtgärder endast används som en sista utväg och att åtgärderna begränsas till kortast möjliga tid och sker under strikt medicinsk övervakning. Kommittén framhåller också att staten bör säkra en effektiv övervakning av förhållandena på psykiatriska institutioner samt erbjuda träning för medicinsk och icke-medicinsk vårdpersonal i metoder som inte inbegriper våld och tvång.

Barnombudsmannen (BO) har vid flera tillfällen uttalat sig om användningen av tvångsåtgärder mot barn inom den psykiatriska tvångsvården. BO anför att användandet av tvångsåtgärder innebär en inskränkning av barnets mänskliga rättigheter och att barn i alternativ omvårdnad måste behandlas med värdighet och respekt samt åtnjuta effektivt skydd mot övergrepp, försummelse och alla former av utnyttjande. Av detta skäl

De minst vanligt förekommande åtgärderna under 2016, såväl bland flickor som bland pojkar, var beslagtagande av egendom som inte rappor-

En ytterligare förutsättning för vård enligt LPT är, enligt 3 § andra stycket, att patienten motsätter sig sådan vård som sägs i första stycket, eller det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke.

Tvångsvård får inte, enligt 3 § tredje stycket, ges om patientens psykiska störning utgör enbart en utvecklingsstörning. Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket ska det även, enligt 3 § fjärde stycket, beaktas om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

När det inte längre finns förutsättningar för fortsatt vård ska chefsöverläkaren genast besluta att tvångsvården ska upphöra (27 § LPT). Frågan om tvångsvårdens upphörande ska övervägas fortlöpande. Ett chefsöverläkarbeslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård gäller i högst fyra veckor. Därefter måste chefsöverläkaren ansöka om medgivande till fortsatt vård hos förvaltningsrätten (7 § LPT).

En viktig utgångspunkt för LPT och LRV är att de utgör ett komplement till den grundläggande regleringen i HSL, vilket framgår av 1 § LPT. Syftet med den bestämmelsen är att ge HSL:s principer ökat genomslag på området för psykiatrisk tvångsvård. Genom stadgandet markeras att även tvångsvården omfattas av bestämmelserna i HSL och de grundläggande kraven på hälso- och sjukvården, bl.a. att vården ska vara av god kvalitet, vara lätt tillgänglig och tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården (jfr 5 kap. 1 § HSL). Av 1 § LPT framgår också att patientlagen, är tillämplig vid vård enligt LPT.

Både LPT och LRV ger lagstöd för att begränsa den enskildes fri- och rättigheter, dels genom frihetsberövandet i sig, dels genom att det i respektive lag ges utrymme för att under särskilda förutsättningar vidta också annat tvång under frihetsberövandet som ytterligare inkräktar på fri- och rättighetsskyddet.

De tvångsåtgärder som under särskilda förutsättningar får vidtas inom den slutna psykiatriska tvångsvården regleras i huvudsak i 18–24 §§ LPT. Det är fråga om viss användning av tvång bl.a. för att upprätthålla ordningen eller säkerheten på vårdinrättningen (18 §), fastspänning (19 §), avskiljande (20 §), inskränkningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster (20 a §), förbud mot innehav av viss egendom (21), försändelsekontroll (22 §), försändelseövervakning (22 a §) och kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning (23 §). Enligt 8 § första stycket LRV gäller dessa bestämmelser även vid rättspsykiatrisk vård.

Vid användningen av tvångsåtgärder enligt LPT och LRV är det av fundamental betydelse att proportionalitetsprinciperna i 2 a och 2 b §§ i LPT respektive LRV beaktas. Regleringen i 2 a § innebär att tvångsåtgärder får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas. Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och med största möjliga hänsyn till patienten.

Av 2 b § LPT respektive LRV framgår att tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas endast om patienten inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka till vård. Sådana åtgärder får inte användas i större omfattning än vad som är nödvändigt för att förmå patienten till detta. Alla ansträngningar ska alltså göras för att ge patienten sådan information som tillgodoser hans eller hennes delaktighet. Patienten ska ges adekvat information om sitt hälso-

ning och att det finns flera olika typer av bältesliknande fixeringsanordningar (prop. 1990/91:58 s. 141 f.).

Psykiatrilagsutredningen konstaterade att den nuvarande lagtextens utformning bidragit till att det uppkommit oklarheter i vården om hur och med vilka hjälpmedel en patient får spännas fast. För att tydligare klargöra på vilket sätt en persons rörelsefrihet får begränsas föreslog utredningen att bestämmelsen om fastspänning skulle ges en annan lydelse och att begreppet ”annan liknande anordning” skulle utmönstras ur lagtexten och att mobilt bälte skulle få användas (SOU 2012:17 s. 404 f.). Även i promemorian Delaktighet och rättssäkerhet vid psykiatrisk tvångsvård (Ds 2014:28) gjordes bedömningen att ”liknande anordning” borde utmönstras ur lagstiftningen. I promemorian föreslogs att patienten skulle få spännas fast med bälte eller mobilt bälte. Med bälte avsågs fast fixering i säng eller liknande. Ett mobilt bälte skulle få användas som alternativ till fysisk fasthållning, däremot skulle ett mobilt bälte inte få användas vid transporter, dusch eller i liknande situationer (Ds 2014:28 s. 63).

En majoritet av frivilligorganisationerna, bl.a. Tilia och NSPH, vill på sikt se ett generellt förbud mot fastspänning. De flesta av frivilligorganisationerna stöder dock förslaget. SKR (tidigare SKL) anser att tidsgränser bör regleras genom förordning eller myndighetsföreskrift. Tilia och NSPH ser en framtid där bältesläggning inte längre används och att en långsiktig plan för detta behöver tas fram. Civil Rights Defenders och Attention tillstyrker förslaget även om man inom de närmaste åren vill se ett avslut på fastspänning med bälte. Autism- och Aspergerförbundet och Riksförbundet DHB avstyrker förslaget eftersom förbundet menar att alla tvångsåtgärder mot barn ska förbjudas i lag. Bland dem som tydligt motsätter sig förslaget finns BO, som ansluter sig till barnrättskommitténs uppfattning att fastspänning med bälte helt bör förbjudas. Även Rädda barnen anser att fastspänning helt bör tas bort. RSMH anser att all fastspänning ska vara förbjuden i enlighet med barnrättskommitténs rekommendationer. Förslagen bör enligt RSMH utvidgas till att gälla vuxna och tillämpningen noga övervakas. JO har efterlyst en diskussion om erfarenheterna av den betydligt mer restriktiva reglering som gäller i Norge, där åldersgränsen är 16 år för fastspänning och fasthållning. Regeringen har inte funnit skäl att anamma ett sådant synsätt, eftersom förslagen inte ska försämra förutsättningarna att bereda barn nödvändig vård. I undantagsfall kan det finnas situationer där en tvångsåtgärd kan vara förenlig med barnet bästa, ibland i livräddande syfte.

Det är regeringens uppfattning att fastspänning med bälte, varmed avses en fast fixering t.ex. i en bältessäng, kan innebära ett stort trauma för den enskilda patienten, oavsett om det är fråga om ett barn eller en vuxen. Det är viktigt att lagstiftning som reglerar integritetskränkande åtgärder som t.ex. fastspänning är så pass tydlig att ingen oklarhet råder om vad som får göras eller inte. Regeringen anser därför att uttrycket ”liknande anordning” inte bör användas i en bestämmelse om fastspänning som avser patienter som är under 18 år. JO påpekar att även fasta bälten kan orsaka skador, det är JO:s bestämda uppfattning att dessa måste vara konstruerade utifrån barns och ungdomars kroppsstorlek. Regeringen delar denna synpunkt och förutsätter att vårdens behandling av barn är anpassad för barn.

Strängare rekvisit när det gäller yngre patienter

En förutsättning för fastspänning enligt nuvarande reglering i 19 § LPT är att det finns en omedelbar fara för att patienten allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Detta s.k. farerekvisit gäller endast i omedelbara faresituationer. I omedelbarhetskravet ligger att det ska vara fråga om att avvärja en plötslig händelse. Fastspänning får således inte tillgripas i förebyggande syfte, för att förhindra något som man anar är under uppsegling. Så snart det inte längre finns en omedelbar fara för allvarlig fysisk skada ska åtgärden upphöra. Det är dock regeringens mening att när det gäller patienter under 18 år bör farerekvisitet endast tillämpas på patienten själv, inte på personalen eller andra patienter. Om fara uppstår för personal eller andra patienter får situationen lösas på annat sätt. JK pekar på att barn är en särskilt utsatt grupp och att det därför kan finnas anledning att ställa upp strängare rekvisit för att det aktuella tvångsmedlet ska få användas mot ett barn. Regeringen anser att det är angeläget att det i vården aktivt utvecklas arbetssätt som minskar behovet av tvångsåtgärder i allmänhet och av fastspänning i synnerhet. Vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård av unga patienter bör vårdgivare i möjligaste mån undvika tvångsåtgärder till förmån för andra mindre integritetskränkande åtgärder. Att tvångsåtgärder bara får användas om det står i rimlig proportion till syftet med åtgärden följer i och för sig redan av proportionalitetsregeln i 2 a § LPT. Enligt regeringens mening bör det dock införas en bestämmelse som kompletterar proportionalitetsregeln på det sättet att fastspänning pekas ut som en mycket ingripande åtgärd och att andra åtgärder därför ska väljas först. Regeringen föreslår därför att det för beslut om fastspänning med bälte av en patient som är under 18 år ska krävas att det dels finns en omedelbar fara för att patienten lider allvarlig skada dels att det ska vara uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga.

I den granskning som barnrättskommittén genomförde under 2014 fick Sverige kritik på flera punkter beträffande användningen av vissa tvångsåtgärder mot barn inom psykiatrin och på de särskilda ungdomshemmen. Kommittén uppmanade Sverige att i lag förbjuda användningen av remmar och bälten och avskiljning i psykiatriska vårdmiljöer och på andra inrättningar.

Vem beslutar om fastspänning?

Enligt nuvarande reglering i 19 § är det chefsöverläkaren som beslutar om fastspänning och det är normalt chefsöverläkaren som har befogenheten att besluta om tvångsvård och tvångsåtgärder enligt lagen. Av 39 § LPT och 23 § LRV framgår att chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid vårdinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna ett sådant uppdrag åt en annan läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte när det gäller beslut om att en patient ska hållas fastspänd längre än kortvarigt i enlighet med 19 andra stycket LPT. När det gäller beslut om fastspänning avseende patienter som är under 18 år finner regeringen ingen anledning att ha någon annan ordning i fråga om behörigheten att fatta beslut om fastspänning. När det gäller beslut om att förlänga tiden för fastspänning avseende patienter som är under 18 år anser regeringen dock att det behövs

en tydligare och mer uttrycklig bestämmelse om förlängningsbeslut. För ett sådant förlängningsbeslut bör dock samma beslutsbefogenhet och möjlighet att delegera beslutanderätten gälla för chefsöverläkaren

Närvaro av hälso- och sjukvårdspersonal

Enligt nuvarande reglering är det ett undantagslöst krav att vårdpersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.

Enligt utredningen förekommer det att väktare anlitas i förebyggande syfte och ibland – som det verkar – för att hålla viss uppsikt över en patient. Det ska dock i sammanhanget anmärkas att det i exempelvis fängelselagen (2010:610) finns särskilt reglerat att Kriminalvården får förordna väktare inom en anstalt om det finns särskilda skäl. Något sådant motsvarande lagstöd finns däremot inte i LPT och LRV. Det torde dock stå klart att en väktare aldrig kan komma i fråga för att ersätta den vårdpersonal som vid en bältesläggning ska vara närvarande under den tid patienten är fastspänd. Vårdförbundet anser med hänvisning till 1 kap. 4 § PSL att man bör ställa krav på att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal och helst specialistutbildad sådan, som t.ex. sjuksköterska som är specialistutbildad inom psykiatri, närvarar vid bältesläggningar.

Kravet att vårdpersonal ska närvara under den tid patienten hålls fastspänd har funnits under lång tid i nuvarande bestämmelse om fastspänning i 19 § LPT. Vad som avses med vårdpersonal är däremot inte helt klart eftersom uttrycket varken finns definierat i lagen eller beskrivet i lagens förarbeten. Regeringen vill tydliggöra att den personal som har till uppgift att närvara under den tid patienten hålls fastspänd ska ha den utbildning och erfarenhet som behövs för att säkerställa god och säker vård. Regeringen föreslår därför att det i bestämmelsen om fastspänning av patienter som är under 18 år ska finnas ett krav på att hälso- och sjukvårdspersonal ska närvara under den tid som patienten hålls fastspänd. Vad som avses med hälso- och sjukvårdspersonal finns angivet i 1 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) och sådan personal står under tillsyn av Inspektionen för vård och omsorg, vilket följer 7 kap. 1 § samma lag. Däremot anser regeringen att den personal som ska närvara vid fastspänning av patienter inte behöver vara legitimerad eller specialistutbildad.

Lagrådet anser att ”hälso- och sjukvårdspersonal” är ett bättre och tydligare begrepp och bör därför enligt Lagrådets mening användas även i 19 §. Detta medför att 19 § bör följdändras. I denna del finns visserligen inte något förslag i lagrådsremissen. Det finns dock enligt Lagrådets mening inte något hinder mot att lagtext som inte varit föremål för remissbehandling följdändras under förutsättning att själva sakfrågan har beretts. I det nu aktuella lagstiftningsärendet har begreppets materiella betydelse och eventuella konsekvenser av dess användning varit föremål för remiss. Dessutom innefattar det föreslagna begreppet inte annat än ett förtydligande av det begrepp som används i gällande rätt. Mot denna bakgrund anser Lagrådet att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen får anses uppfyllt. Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning. För att undvika oklarheter i tillämpningen av bestämmelserna om fastspänning föreslår regeringen därför även en följdändring i den nuvarande regleringen om fastspänning i 19 § på så sätt att begreppet vårdpersonal där

Enligt utredningens förslag får ett barn kortvarigt spännas fast med bälte om det är uppenbart att andra åtgärder är otillräckliga och det finns en omedelbar fara för att barnet lider allvarlig skada. Fastspänning med bälte får pågå högst en timme. Enligt förslaget ska frågan om upphörande övervägas fortlöpande. Sveriges advokatsamfund anser angående tiden för hur länge fastspänning får ske att det är positivt att det av förslaget uttryckligen framgår att detta ska få pågå högst en timme, även om förlängning ska kunna ske om det finns synnerliga skäl, samt att det är direkt otillfredsställande att det i nuvarande lagstiftning inte finns någon tidsgräns alls för en så ingripande tvångsåtgärd. JO har i sitt yttrande gett uttryck för att man delar utredningens farhåga om att en given yttersta tidsgräns kan riskera att bli den tid som en patient blir föremål för åtgärden (fastspänning). JO anför vidare att det inte kan nog understrykas att den lagstadgade tiden är den tid som fastspänning längst får pågå och att ett upphörande av fastspänningen ska övervägas fortlöpande. Avsikten måste alltså alltjämt vara att någon bestämd tid för åtgärdens varaktighet inte ska anges redan när fastspänningen inleds. Regeringen anser i likhet med Advokatsamfundet att det finns behov av att i lagen reglera hur lång tid ett beslut om fastspänning ska gälla. Regeringen instämmer i det JO anför om att det finns en problematik med att ha en lagstadgad tidsgräns som riskerar att bli en norm. I lagrådsremissen föreslog regeringen att bestämmelsen bör utformas på ett sådant sätt att den lagstadgade giltighetstiden för ett beslut om fastspänning inte uppfattas som en normaltid och att bestämmelsen därför bör innehålla ett krav på att frågan om upphörande av fastspänning ska övervägas fortlöpande. Utredningens förslag innebär att en fastspänning med bälte får pågå under högst en timme. Några landsting (numera regioner), SKL (numera SKR) och Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm har i sina remissvar angett att de tycker att en timme är för kort tid. De skäl som har förts fram är den tid det tar för läkemedel att verka, att inställelsetid för bakjour påverkas av geografiska förutsättningar samt att en längre fastspänning kan medverka till att undvika medicinering i höga doser,

något som är särskilt viktigt när patienten är påverkad av okända droger. Regeringen kan konstatera att i det aktuella fallet är det fråga om en kombination och avvägning mellan patientsäkerhets-, barn- och rättssäkerhetsperspektiv. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv är det viktigt att vårdgivaren i samband med tvångsåtgärder ges möjlighet att behandla en patient och får tid att invänta effekten av behandlingen, i synnerhet vad gäller effekten av medicinering. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det viktigt med tydlig reglering som bidrar till förutsägbarhet vad gäller tillämpningen och att det framgår hur länge en inskränkning av de personliga fri- och rättigheterna får pågå. Ur ett barnperspektiv är det dessutom angeläget att minska användandet av tvångsåtgärder mot patienter som är under 18 år till ett minimum. Fastspänning med bälte är en mycket integritetskränkande åtgärd och då det är fråga om att reglera fastspänning av patienter som är under 18 år behöver lagstiftningen i detta avseende vara tydlig och begränsande samtidigt som den ger förutsättningar för god vård. Regeringen anser därför att ett beslut om fastspänning med bälte som avser patienter som är under 18 år ska gälla högst en timme med möjlighet till förlängning om det fortfarande finns förutsättningar för fastspänningen, dvs. om det finns en omedelbar fara för att patienten lider allvarlig skada och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga. Enligt regeringens mening bör detta ge incitament till vårdgivare och chefsöverläkare i egenskap av beslutsfattare att noga överväga andra åtgärder och att arbeta för att finna andra metoder för att minska användningen av tvångsåtgärder i allmänhet och fastspänning i synnerhet.

Lagrådet har uppmärksammat frågan om att upphörande av fastspänningen, enligt förslaget i lagrådsremissen, ska ”övervägas fortlöpande”. Enligt Lagrådet synes denna bestämmelse ha funktionen att utgöra en påminnelse om den restriktivitet som bör gälla för tvångsåtgärder. Om det under pågående fastspänning står klart att åtgärden inte längre behövs eller att andra alternativ blivit möjliga ska fastspänningen upphöra redan på grund av bestämmelsen i övrigt. Denna påminnelse måste därför anses sakna en självständig funktion och kan dessutom leda till oönskade motsatsslut, eftersom en motsvarande bestämmelse inte finns beträffande vuxna patienter. Lagrådet föreslår att meningen ”Frågan om upphörande av fastspänningen ska övervägas fortlöpande” utgår. Regeringen delar Lagrådets bedömning och föreslår därför att meningen utgår.

Enligt nuvarande reglering 19 § andra stycket LPT får det beslutas att patienten ska hållas fastspänd längre tid än kortvarigt om det finns synnerliga skäl, vilket enligt ovan nämnda praxis innebär längre tid än fyra timmar. Av förarbetena till denna bestämmelse framgår att enligt uppgifter från Socialstyrelsen förekommer det i extrema undantagsfall att en patient måste hållas fastspänd mer än under några timmar. Det kan vara fråga om djupt störda patienter där risken att de tillfogar sig själva eller någon annan en allvarlig skada är överhängande under någon tid (prop. 1990/91:58 s. 142). Av specialmotiveringen framgår att förutsättningarna för fastspänning i första stycket givetvis ska vara uppfyllda för att få spänna fast en patient annat än kortvarigt (a.a. s. 260). Vad som avses med synnerliga skäl framgår dock inte helt klart vare sig av utredningens betänkande eller tidigare förarbeten.

Utredningens förslag till bestämmelse om fastspänning av patienter under 18 år innehåller en möjlighet till förlängning av tidigare fattat beslut

vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta innebär bl.a. att den som ska bedöma en patients hälsotillstånd behöver ett bedömningsunderlag. Det normala är att en sådan bedömning föregås av en personlig undersökning av patienten. I detta fall innebär det att den beslutande läkaren själv undersöker patienten innan han eller hon beslutar om en eventuell fastspänning. Även inför ett förlängningsbeslut finns det ett behov av att undersöka patienten för att säkerställa att kriterierna för fastspänning fortfarande är uppfyllda.

Vidare bör det införas bestämmelser om skyldighet att underrätta Inspektionen för vård och omsorg. I lagrådsremissen föreslogs att myndigheten utan dröjsmål skulle underrättas om patienten hålls fastspänd under ”längre tid än en timme”. Enligt Lagrådet framgår det inte klart av ordalydelsen om denna bestämmelse avser en sammanlagd tid beträffande flera tidsmässigt åtskilda fastspänningar eller om bestämmelsen avser en sammanhängande tidsrymd med flera förlängningsbeslut. Lagrådet föreslår därför att ”under längre tid än en timme” ersätts av ”en sammanhängande tid som överstiger en timme”. Regeringen delar Lagrådets bedömning och ställer sig bakom Lagrådets förslag.

Fastspänning före beslut om intagning

Enligt nuvarande reglering i 6 § LPT får en patient, sedan vårdintyg har utfärdats efter beslut av läkare, hållas kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning har avgjorts. Enligt 6 a § samma lag får patienten även i dessa situationer spännas fast med bälte om förhållandena är sådana att förutsättningarna för fastspänning är uppfyllda. Bestämmelsen avser alltså situationer före ett intagningsbeslut.

Vad avser patienter som är under 18 år anser regeringen att det även för denna patientkategori kommer att finnas behov av att vidta vissa tvångsåtgärder innan ett intagningsbeslut har fattats av chefsöverläkaren. Regeringen föreslog i lagrådsremissen att det skulle införas en ny paragraf, 6 b §, med bestämmelser om att en patient som är under 18 år, som hålls kvar på en vårdinrättning i avvaktan på att frågan om intagning för tvångsvård har avgjorts, ska få spännas fast med bälte om situationen är sådan att förutsättningarna för fastspänning av en intagen patient är uppfyllda.

Lagrådet har föreslagit att begränsningen av tiden för tvångsåtgärder före intagning, bl.a. i fråga om fastspänning, i stället ska regleras uttömmande i 6 a §. Enligt Lagrådet är det lämpligare med en sådan reglering, för att undvika att bestämmelserna tolkas felaktigt. Regeringen delar Lagrådets bedömning att begränsningen av tiden för tvångsåtgärder före intagning bör regleras uttömmande i 6 a § och ställer sig bakom Lagrådets förslag.

Fasthållning

Mot bakgrund av det grundlagsreglerade fri- och rättighetsskyddet har regeringen övervägt huruvida betänkandets förslag om fasthållning av patienten bör regleras i tvångslagstiftningen eller inte. Enligt 2 kap. 6 § första stycket första meningen RF, var och en gentemot det allmänna, skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Med uttrycket kroppsligt ingrepp avses enligt förarbetena till grundlagsbestämmelsen främst våld mot människokroppen. Dessutom inbegrips läkarundersökning, smärre ingrepp som vaccinering

framhålls vidare att man naturligtvis alltid noga bör pröva möjligheterna att med personalinsatser uppnå det syfte som en isoleringsåtgärd avser (prop. 1990/91:58 s. 142 och 261).

År 2016 vårdades, enligt patientregistret, 302 barn enligt LPT och LRV. Enligt statistiken förekom avskiljning 153 gånger avseende 28 barn. Mot bakgrund av innehållet i de underrättelser som utredningen redovisat är det regeringens uppfattning att avskiljning kan fortgå många timmar utan att det går att uppfatta av dokumentationen hur och på vilket sätt andra alternativ än tvångsåtgärder prövats. Regeringen anser därför att det behövs en särreglering för avskiljande av en patient som är under 18 år. Vid tillämpning av en sådan reglering ska principen om barnets bästa särskilt beaktas i enlighet med 1 kap. 8 § patientlagen (2014:821). Vidare ska barnets rätt att få information respektive barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad i enlighet med 3 kap. 6 § och 4 kap. 3 § patientlagen.

Strängare rekvisit för avskiljande

Vad gäller det beteende hos patienten som ska kunna föranleda en avskiljning anges i lagtexten att det ska vara fråga om aggressivt eller störande beteende. Vad som avses med det klargörs inte i förarbetena. Det aggressiva eller störande beteendet måste dock nå upp till en viss nivå och vara av sådan karaktär att vården av de andra patienterna försvåras allvarligt. Även om ett aggressivt och störande beteende från en patient kan försvåra vården av andra patienter på samma vårdenhet, är det regeringens mening att uttrycket ”störande” inte bör ingå som rekvisit för vad som kan anses allvarligt försvåra vården av andra patienter när den patient som kan drabbas av avskiljning är under 18 år. Barn måste ha en möjlighet till en trygg och säker miljö när de vårdas i heldygnsvården. Samtidigt får tvångsåtgärder inte bli ett sätt att hantera barnens symtom, som ibland kan uttryckas som ett störande beteende. I lagrådsremissen anfördes att när det gäller patienter som är under 18 år borde det vara mer relevant att tala om ett aggressivt eller våldsamt beteende som allvarligt kan försvåra vården för de andra patienterna och det föreslogs en bestämmelse med den innebörden. Lagrådet har anfört att det är otydligt vad som avses med kombinationen ”aggressivt eller våldsamt beteende och begreppet våldsamt beteende. Enligt Lagrådet är det svårt att tänka sig ett våldsamt beteende som inte är aggressivt och orden ”eller våldsamt” torde därför kunna utgå. Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning och anser därför att det är tillräckligt med ett krav på att beteendet ska vara aggressivt. Det är enligt regeringen i sådana sammanhang som tvångsåtgärden avskiljande eventuellt kan komma i fråga för patienter som är under 18 år. På så sätt torde skyddssyftet i bestämmelsen komma till tydligare uttryck.” Regeringen föreslår därför att ”eller våldsamt” utgår.

Även om förutsättningarna för ett avskiljande redan enligt nu gällande regelverk sätter relativt tydliga gränser för när åtgärden får vidtas är det regeringens mening att rekvisiten bör stramas åt ytterligare. Det föreslås därför att det för avskiljande av patienter som är under 18 år, på motsvarande sätt som föreslagits om fastspänning, ska kräva att det är uppenbart andra åtgärder är otillräckliga. Även denna reglering kan sägas komplettera proportionalitetsprincipen i 2 a § LPT.

Vem beslutar om avskiljande?

I likhet med vad som gäller för fastspänning är det chefsöverläkaren som beslutar om avskiljande. Av 39 § LTP och 23 § LRV framgår att chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid vårdinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt dessa lagar. Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna ett sådant uppdrag åt en annan läkare vid sjukvårdsinrättningen. Enligt 39 § 6 LPT och 23 § 7 LRV är chefsöverläkarens möjligheter att delegera begränsade vad avser ett beslut enligt 20 § andra stycket, dvs. beslut om avskiljande som avser en bestämd tid som överstiger åtta timmar.

När det gäller avskiljande av en patient som är under 18 år anser regeringen att chefsöverläkaren bör ha motsvarande beslutsbefogenhet som vid beslut om fastspänning. Chefsöverläkaren bör således kunna delegera rätten att besluta om ett avskiljande. Det bör dock finnas vissa begränsningar vad gäller möjligheten att delegera. Ett beslut att förlänga ett tidigare beslut om avskiljande bör således endast kunna fattas av chefsöverläkaren eller en läkare med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna.

Fortlöpande uppsikt av hälso- och sjukvårdspersonal

En patient ska enligt nuvarande reglering i 20 § stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal under den tid han eller hon hålls avskild.

Vad som avses med vårdpersonal är däremot inte helt klart eftersom uttrycket varken finns definierat i lagen eller beskrivet i lagens förarbeten. Regeringen vill tydliggöra att den personal som har till uppgift att hålla fortlöpande uppsikt över patienten ska ha den utbildning och erfarenhet som behövs för att säkerställa god och säker vård.

Regeringen föreslår därför att det i bestämmelsen om avskiljande av patienter som är under 18 år ska finnas ett krav på att hälso- och sjukvårdspersonal ska hålla patienten under fortlöpande uppsikt när denne är avskild. Vad som avses med hälso- och sjukvårdspersonal finns angivet i 1 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) och sådan personal står under tillsyn av Inspektionen för vård och omsorg, vilket följer 7 kap. 1 § samma lag. Däremot anser regeringen att de som har denna övervakande uppgift inte behöver vara legitimerad eller specialistutbildad.

Lagrådet anser, på samma sätt som när det gäller bestämmelsen om fastspänning av patienter som är under 18 år (se avsnitt 6), att begreppet ”hälso- och sjukvårdspersonal” är ett bättre och tydligare begrepp. Detta medför att 20 § bör följdändras. I denna del finns visserligen inte något förslag i lagrådsremissen. Det finns dock enligt Lagrådets mening inte något hinder mot att lagtext som inte varit föremål för remissbehandling följdändras under förutsättning att själva sakfrågan har beretts. I det nu aktuella lagstiftningsärendet har begreppets materiella betydelse och eventuella konsekvenser av dess användning varit föremål för remiss. Dessutom innefattar det föreslagna begreppet inte annat än ett förtydligande av det begrepp som används i gällande rätt. Mot denna bakgrund anser Lagrådet att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen får anses uppfyllt. För att undvika oklarheter i tillämpningen av bestämmelserna om avskiljande föreslår regeringen därför även en följdändring i den

nuvarande regleringen om avskiljning i 20 § på så sätt att begreppet vårdpersonal där ändras till hälso- och sjukvårdspersonal. Den bestämmelsen kommer fortsättningsvis att reglera avskiljning av vuxna patienter, dvs. patienter som är 18 år och äldre.

Tiden för avskiljande samt beslut om förlängning av avskiljning

Enligt nuvarande reglering får en patient hållas avskild från andra patienter högst åtta timmar. Tiden för avskiljandet får genom ett nytt beslut förlängas med högst åtta timmar. Om det finns synnerliga skäl får ett beslut om avskiljande avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.

Avskiljande är en mycket ingripande åtgärd som endast ska användas under en snävt begränsad tid. När det gäller patienter som är under 18 år är utgångspunkten att tvång ska begränsas så mycket som möjligt och användas med stor försiktighet och endast om det är förenligt med barnets bästa. Tiden för avskiljning bör således begränsas i fråga om barn. Behöver den unga patienten på grund av aggressivt beteende avskiljas från andra patienter ska det vara kortvarigt och åtgärden bör snarast ersättas med andra aktiva behandlingsinsatser.

Det är regeringens mening att nuvarande tidsgräns om åtta timmar är för lång tid för en avskiljning till följd av aggressivt beteende. Regeringen föreslår därför att när det gäller patienter som är under 18 år ska ett beslut om avskiljning gälla högst två timmar med möjlighet till förlängning om det fortfarande finns förutsättningar för det. Även ett beslut om förlängning av avskiljningen bör gälla högst två timmar i taget. Skulle det i undantagsfall krävas ett avskiljande som pågår längre än två timmar förutsätter detta att det finns en fortsatt risk för att patienten genom aggressivt beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga. En förlängning förutsätter att kriterierna för avskiljande enligt första stycket fortfarande är uppfyllda när ett beslut om förlängning fattas. I likhet med all annan vård och behandling av patienter förutsätts det, även vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, att vården utförs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta innebär bland annat att den som ska bedöma en patients hälsotillstånd behöver ett bedömningsunderlag. Det normala är att en sådan bedömning föregås av en personlig undersökning av patienten. I detta fall innebär det att den beslutande läkaren själv bör undersöka patienten innan beslut om avskiljande fattas.

Vidare bör det införas en bestämmelse om att IVO utan dröjsmål ska underrättas om patienten hålls avskild under en sammanhängande tid som överstiger två timmar. På samma sätt som när det gäller motsvarande bestämmelse i fråga om fastspänning (se avsnitt 6) följer regeringen Lagrådets förslag i denna del. Enligt förslaget i lagrådsremissen skulle IVO underrättas om patienten hålls avskild ”längre tid än två timmar”. Lagrådet anser att det inte klart framgår av ordalydelsen om bestämmelsen avser en sammanlagd tid beträffande flera tidsmässigt åtskilda avskiljningar eller om bestämmelsen avser en sammanhängande tidsrymd med flera förlängningsbeslut. Lagrådet föreslår därför att ”längre tid än två timmar” ersätts av ”en sammanhängande tid som överstiger två timmar”.

Både IVO och JO har påpekat att lagförslaget bör förtydligas. JO uppfattar förslaget så att det med formuleringen ”varje tillfälle” i detta fall avses

Av artikel 13.1 i barnkonventionen framgår att barn ska ha rätt till yttrandefrihet vilket innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer. Enligt artikel 13.2 får utövandet av rättigheten underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga a) för att respektera andra personer rättigheter eller anseende eller b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Både LPT och LRV ger lagstöd för att begränsa den enskildes fri- och rättigheter genom frihetsberövandet i sig, men även genom att det i respektive lag ges utrymme för att under särskilda förutsättningar vidta också annat tvång under frihetsberövandet som ytterligare inkräktar på fri- och rättighetsskyddet i RF och konventionerna.

Enligt nuvarande 20 a § första stycket LPT får chefsöverläkaren besluta att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. Den tekniska utrustning som möjliggör användningen får, enligt samma bestämmelse andra stycket, omhändertas under den tid beslutet gäller. Omhändertagen utrustning ska återlämnas till patienten senast när beslutet om inskränkning upphör att gälla. Patienten får, enligt 32 § fjärde stycket LPT, överklaga ett beslut om inskränkning enligt 20 a § hos förvaltningsrätten.

Ett beslut enligt 20 a § gäller, enligt 22 b § första stycket LPT, i högst två månader. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska chefsöverläkaren genast besluta att inskränkningen ska upphöra. Frågan om upphörande ska övervägas fortlöpande. Inspektionen för vård och omsorg ska, enligt tredje stycket, utan dröjsmål underrättas om beslut enligt 20 a §. Bestämmelserna i LPT gäller i tillämpliga delar även vid vård enligt LRV (8 och 8 a §§ LRV). Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt LPT. Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan läkare vid sjukvårdsinrättningen (dvs. läkare som inte har sådan specialistkompetens). Detta gäller dock inte beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster (39 § 7 LPT och 23 § 8 LRV).

Grundlagsskyddad rättighet

Ett beslut om att inskränka rätten till att använda elektroniska kommunikationstjänster innebär en inskränkning i den grundlagsstadgade rätten till yttrande- och informationsfrihet. Patienten har alltså som huvudregel rätt att använda sådana tjänster, men denna rätt får inskränkas under vissa förutsättningar. Det krävs ett särskilt övervägande i varje enskilt fall av om bestämmelsen kan tillämpas. I förarbetena till nuvarande reglering om kommunikationstjänster framhålls också att beslut om inskränkning aldrig får fattas kollektivt för en grupp av patienter eller för en särskild avdelning,

utan får enbart avse enskilda patienter. Det ska i varje enskilt fall göras en samlad bedömning av förutsättningarna för beslutet (prop. 2005/06:195, s. 25). Därtill kommer att åtgärden ska vara proportionerlig i enlighet med 2 a § LPT och frågan om barnets bästa ska utredas och särskilt beaktas. I det sammanhanget ska barnet få komma till tals och barnets åsikter ska beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.

Ett beslut om inskränkning är överklagbart

Ett beslut om inskränkning i rätten till elektroniska kommunikationstjänster får överklagas enligt 32 § fjärde stycket LPT och 18 § 7 LRV. Av förvaltningslagen (2017:900) följer dessutom att en enskild ska underrättas om beslut och om att patienten kan överklaga beslutet.

Inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster förekommer i relativt liten omfattning när det gäller barn. Under 2016 inrapporterades totalt fem beslut avseende tre individer i Socialstyrelsens patientregister. Det finns dock uppgifter om att föräldrar till tvångsvårdade barn blir ombedda att ta hand om t.ex. mobiltelefon, ett förfaringssätt som förefaller tveksamt oaktat föräldrarnas vårdnadsansvar. Genom att be föräldrarna ta hand om barnets mobiltelefon berövar man patienten rätten att besvära sig över ett överklagbart beslut från verksamheten. Inte heller respekteras den i lagen stipulerade tidsgränsen för sådana inskränkningar då en förälder omhändertar sitt barns mobiltelefon på obestämd tid. I sammanhanget bör det också beaktas att barn och unga uttrycker att de hittar merparten av information om rättigheter i tvångsvården på internet, och att denna möjlighet att söka information, på det sätt som är mest naturligt för barnet, begränsas vid inskränkningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster.

Tidsgränsen för inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster

Barn och unga lever till stor del sina liv genom att använda elektroniska kommunikationstjänster och ett beslut om inskränkning i rätten att använda tjänster kan innebära ett långt större ingrepp i deras liv, jämfört med vad som gäller för en vuxen. Därtill kommer den omständigheten att den genomsnittliga vårdtiden för barn i tvångsvård är 24 dygn. Ett beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster bör därför vara väsentligt kortare i fråga om barn. Regeringen föreslår därför att tidsgränsen för ett beslut som avser en patient som är under 18 år ska begränsas till en vecka.

SoS har i sitt remissvar framfört synpunkten att ett beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster ska övervägas minst en gång per dygn. Regeringen delar inte denna synpunkt eftersom tvångsåtgärder typiskt sätt ska upphöra så snart förutsättningarna för åtgärden inte längre är uppfyllda. Enligt gällande tidsgräns för hur länge en inskränkning får pågå så är den betydligt längre än för tvångsåtgärder som fastspänning och avskiljande. Det finns därför ett uttryckligt krav i lagtexten för att påminna om att inskränkningen ska upphöra om förutsättningarna inte längre finns samt att frågan om upphörande ska övervägas fortlöpande. Att överväga någonting fortlöpande innebär i princip att man överväger frågan hela tiden, vilket får anses vara mer

patienternas vårdtid på avdelningen borde kunna utnyttjas bättre och att trivseln för såväl patienter som personal torde kunna öka genom ett större utbud av insatser och aktiviteter på vårdenheterna (SKR [2010] s. 107).

Möjlighet till utevistelse måste ligga inom ramen för god vård

När det gäller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU, har JO anfört att möjligheten för en patient att vistas utomhus, rent allmänt måste anses ligga inom ramen för vad som betraktas som god vård (JO 2006/07 s. 300 f.).

Europarådets kommitté mot tortyr m.m., förkortad CPT (European Committee for the Prenvention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment) har efter ett besök vid rättspsykiatrin vid Huddinge sjukhus rekommenderat att patienter ska ha tillgång till minst en timmes utomhusmotion per dag, om det inte finns medicinska skäl mot detta, och att rastgårdar ska ha skydd mot stränga väderförhållanden (Se JO protokoll Dnr2782-2012). JO har också i en rad ärenden som rör tvångsvård enligt LPT och LRV uttalat sig i fråga om möjligheten till utevistelse. Regeringen menar att även om JO:s uttalande rör vuxna patienter så innebär inte det att synpunkterna inte skulle vara applicerbara även i fråga om barn i tvångsvården, inte minst mot bakgrund av att barn, enligt CPT, är särskilt sårbara (CPT 2002 s. 75). Flera av remissinstanserna anser att bestämmelserna även bör gälla vuxna. Betänkandet som ligger till grund för denna proposition behandlar bara frågan om barn, dvs patienter som är under 18 år inom tvångsvården. Regeringen föreslår därför bara ändringar i lagstiftningen för denna patientkategori.

Barn ska ha möjlighet till daglig vistelse utomhus minst en timme och rätt till dagliga aktiviteter

Det är regeringens uppfattning att vårdmiljön är av särskild betydelse för patienter som är föremål för psykiatrisk tvångsvård då patienten i praktiken har sin bostad på vårdinrättningen under en kortare eller längre tid. Viktiga faktorer förutom vårdmiljön är patienternas möjligheter att strukturera sin tid med en meningsfull sysselsättning och möjlighet till frisk luft och rörelse. JO har vid flera tillfällen påpekat att utgångspunkten bör vara att patienter (såväl vuxna som barn) som vårdas enligt LPT och LRV ges möjlighet att vistas utomhus minst en timme om dagen. JO är därför positiv till en reglering av bl.a. utomhusvistelse men noterar att den föreslagna bestämmelsen, till skillnad från vad som gäller för frihetsberövade inom kriminalvården, inte innehåller någon minimitid för utevistelsen (jfr 2 kap. 7 § häkteslagen [2010:611] och 4 kap. 1 § fängelselagen [2010:610]). Mot denna bakgrund anser regeringen att det i LPT bör införas en ny paragraf om att patienter som är under 18 år ska ha rätt till dagliga aktiviteter på vårdinrättningen och minst en timmes daglig vistelse utomhus. Det ska också anges i LRV att denna bestämmelse i LPT även gäller vid rättspsykiatrisk vård.

Medicinska skäl kan begränsa rätten till dagliga aktiviteter och utomhusvistelse

I enlighet med vad som uttalats av Europarådets kommitté mot tortyr m.m. (CPT) och JO bör ett riktmärke vara minst en timmes utevistelse per dag.

att patienten lider allvarlig skada och det ska vara uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga. För att beslut om avskiljande ska kunna fattas innan frågan om intagning har avgjorts krävs således att det är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna och det ska vara uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga.

Andra stycket är oförändrat.

Av tredje stycket framgår att beslut enligt denna paragraf fattas av legitimerad läkare. När det gäller patienter som är under 18 år är den legitimerade läkaren enligt denna paragraf behörig att fatta beslut om fastspänning under högst en timme eller avskiljande under högst två timmar. Tredje stycket har kompletterats med en ny andra mening med reglering om att chefsöverläkaren får besluta om förlängning av de tider som avses i första stycket under de förutsättningar som anges i 19–20 a §§. Fastspänning eller avskiljning som beslutats i avvaktan på att frågan om intagning för tvångsvård ska avgöras kan förlängas, oavsett det gäller en patient som är under 18 år eller en vuxen patient. Det är dock endast chefsöverläkare eller en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna som är behöriga att besluta om en sådan förlängning, se 39 § denna lag och 23 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, förkortad LRV.

19 § Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning. Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.

Om det finns synnerliga skäl, får det beslutas att patienten ska hållas fastspänd längre än som anges i första stycket.

Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att en patient ska kunna spännas fast med bälte eller liknande anordning. I och med att det i 19 a § införs bestämmelser om fastspänning som omfattar patienter som är under 18 år kommer 19 § endast att gälla för vuxna patienter. Paragrafen har fått sin utformning efter synpunkter från Lagrådet.

I första stycket ersätts uttrycket vårdpersonal av uttrycket hälso- och vårdpersonal. Det är inte fråga om någon ändring i sak utan ett förtydligande. Samma uttryck används i 19 a, 20 och 20 a §§. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses samma personkategori som följer av 1 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659).

Andra och tredje styckena är oförändrade.

19 a § Om det finns en omedelbar fara för att en patient som är under 18 år lider allvarlig skada och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga får patienten spännas fast med bälte.

Ett beslut om fastspänning fattas av chefsöverläkaren. Beslutet gäller högst en timme. Tiden för fastspänningen får förlängas genom nya beslut som gäller under högst en timme i taget. Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.

Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om patienten hålls fastspänd under en sammanhängande tid som överstiger en timme.

Paragrafen, som är ny och som har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter, behandlas i avsnitt 6.

Paragrafen är en särreglering om fastspänning av patienter som är under 18 år och som är föremål för psykiatrisk tvångsvård enligt denna lag och rättspsykiatrisk vård genom en hänvisning i 8 § LRV. Med fastspänning avses att patienten spänns fast med bälte i en säng. Fastspänning enligt den nu föreslagna paragrafen får endast ske med bälte, till skillnad från vad som gäller enligt 19 § där även ”andra liknande anordningar” är tillåtna. I förarbetena till bestämmelse om fastspänning i 19 § konstaterades att det finns olika typer av bältesliknande fixeringsanordningar. Som ett alternativ till bälte nämndes t.ex. ett bord som fixeras och som omöjliggör för den sittande att resa sig upp (prop. 1990/91:58 s. 141). I och med införande av denna paragraf ska 19 § endast tillämpas på vuxna patienter, dvs. de som är 18 år och äldre. Vidare ska vid tillämpning av denna paragraf principen om barnets bästa särskilt beaktas i enlighet med 1 kap. 8 § patientlagen (2014:821). Barnets rätt att få information respektive barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen ska dessutom tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad i enlighet med 3 kap. 6 § och 4 kap. 3 § patientlagen.

I första stycket anges förutsättningarna för att tillämpa tvångsåtgärden fastspänning på en patient som är under 18 år. För det första ska det finnas en omedelbar fara för att patienten lider allvarlig skada. Med detta avses att det ska finnas en fara för patientens liv eller risk för allvarliga men. Fastspänning med bälte av en patient som är under 18 år får endast, till skillnad från vad som följer av 19 §, användas för att hindra att patienten lider allvarlig skada. Däremot får fastspänning inte tillgripas för att hindra att patienten skadar någon annan. Finns en fara att någon ur personalen, annan patient eller någon annan skadas får detta hanteras på annat sätt. För det andra ska det vara uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga. Detta innebär att beslutande läkare ska ha gjort bedömningen att andra mindre integritetskränkande åtgärder än fastspänning inte är tillräckliga för att förhindra den akuta faran.

Av andra stycket följer att beslut om fastspänning fattas av chefsöverläkaren, i likhet med motsvarande beslut enligt 19 §. Chefsöverläkaren får dock uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fatta ett sådant beslut, se 39 § denna lag och 23 § LRV. Ett beslut om fastspänning som avser en patient som är under 18 år gäller högst en timme. Av andra stycket följer vidare att tiden för fastspänning får förlängas genom nya beslut som gäller under högst en timme i taget. Ett förlängningsbeslut förutsätter att kriterierna för fastspänning enligt första stycket fortfarande är uppfyllda när ett beslut om förlängning fattas. Det finns ingen begränsning för hur många gånger tiden för fastspänning kan förlängas. Det finns således, i likhet med 19 § ingen absolut tidsgräns för hur länge en patient får vara fastspänd. Liknande bestämmelser finns 19 och 20 §§. Kravet att det ska vara hälso- och sjukvårdspersonal är ett förtydligande i förhållande till nuvarande krav enligt 19 § där det anges att vårdpersonal ska vara närvarande. Med hälso- och sjukvårdspersonal

I fjärde stycket görs dels motsvarande språkliga ändring som i första stycket, dels en följdändring på grund av att bestämmelsen om att chefsöverläkaren har möjlighet att besluta om att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster byter beteckning till 20 b §.

39 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte när det gäller

1. beslut enligt 6 b § om intagning,
2. beslut enligt 11 § om övergång från frivillig vård till tvångsvård,
3. ansökan enligt 7, 9, 12 eller 14 § om medgivande till att tvångsvården fortsätter,
4. beslut enligt 17 § tredje stycket om behandlingen,
5. beslut enligt 19 § andra stycket och 19 a § andra stycket om förlängning av fastspänning,
6. beslut enligt 20 § andra stycket och 20 a § andra stycket om förlängning av avskiljande,
7. beslut enligt 20 b § om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster,
8. beslut enligt 22 a § om övervakning av försändelser,
9. beslut om upphörande av sådan inskränkning eller övervakning som anges i 7 och 8, eller
10. beslut eller ansökan om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 26 a §.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6, 7 och 8.

Paragrafen reglerar chefsöverläkarens möjligheter att delegera olika uppgifter som normalt ankommer på honom eller henne.

I paragrafens fjärde punkt görs en ändring på så sätt att ”första stycket sista meningen” ersätts med ”tredje stycket”. I propositionen Ökad patientmedverkan vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård förslogs en ändring av 17 § LPT i syfte att tydliggöra möjligheterna att behandla en patient utan dennes samtycke (prop. 2016/17:94). Vid beredningen av lagförslaget förbisågs dock behovet av följdändring i 39 § fjärde punkten LPT.

Ändringarna i femte och sjätte punkterna är en följd av införandet av de nya bestämmelserna om patienter som är under 18 år. Ändringarna innebär att beslut om förlängning av en fastspänning respektive förlängning av ett avskiljande får delegeras endast till en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna.

Ändringen i sjunde punkten är en följd av att bestämmelsen om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster byter beteckning till 20 b §.

I övrigt är paragrafen oförändrad.

14.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

6 § Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en region. Den som ges öppen rättspsykiatrisk vård får vistas utanför en sådan sjukvårdsinrättning.

Vid rättspsykiatrisk vård gäller 15 a–17 och 31 b §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård ges åt den som genomgår undersökning.

Paragrafen behandlas i avsnitt 10. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Första stycket är oförändrat.

Ändringen i andra stycket innebär att rätten till dagliga aktiviteter på vårdavdelningen och att vistas utomhus minst en timme varje dag för patienter som är under 18 år, enligt 31 b § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, förkortad LPT, även ska gälla vid vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, förkortad LRV. Se kommentaren till 31 b § LPT. Dessutom har formuleringen ”i tillämpliga delar” tagits bort eftersom den inte tillför något materiellt, utan endast är av upplysningskaraktär.

Tredje stycket är oförändrat.

18 § Patienten får till allmän förvaltningsdomstol överklaga ett beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag som innebär

1. intagning enligt 3 c eller 3 d § för sluten rättspsykiatrisk vård,
2. intagning enligt 5 § för rättspsykiatrisk vård, varvid överklagandet ska anses innefatta en begäran om att vården ska upphöra,
3. avslag på en begäran om att den rättspsykiatriska vården ska upphöra i fall som avses i 13 eller 15 §,
4. avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område,

ifall som avses i 9 § eller 10 § fjärde stycket första meningen eller meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse,

5. återkallelse enligt 9 § eller 10 § fjärde stycket tredje meningen av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område,
6. förordnande om förstöring eller försäljning av egendom enligt 8 § denna lag jämförd med 24 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
7. inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster enligt 8 § denna lag jämförd med 20 b § lagen om psykiatrisk tvångsvård,
8. övervakning av försändelser enligt 8 § denna lag jämförd med 22 a § lagen om psykiatrisk tvångsvård, eller
9. meddelande av villkor i samband med öppen rättspsykiatrisk vård enligt 12 a § tredje stycket eller 16 a § fjärde stycket.

I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas. Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.

När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, ska överklagandet ges in till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten prövar om överklagandet har kommit in i rätt tid. Har överklagandet kommit in för sent, ska förvaltningsrätten avvisa det, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Överklagandet ska inte avvisas, om det har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden för överklagande har gått ut. I ett sådant fall ska chefsöverläkaren omedelbart vidarebefordra överklagandet till förvaltningsrätten.

Paragrafen behandlas i avsnitt 8.

Ändringen första stycket är en anpassning av paragrafen till gällande utformning av överklagandebestämmelser.

Ändringen i första stycket 7 är en följd av att bestämmelsen om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster byter beteckning till 20 b §. I övrigt är paragrafen oförändrad.

23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare, med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna, vid sjukvårdsinrättningen eller den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten vårdas att utföra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna ett sådant uppdrag åt en annan läkare vid inrättningen eller enheten, dock inte när det gäller

1. intagning enligt 3 c eller 3 d § för sluten rättspsykiatrisk vård,
2. beslut enligt 5 § om intagning för rättspsykiatrisk vård,
3. ansökan enligt 3 c eller 12 a § om medgivande till fortsatt vård,
4. anmälan enligt 16 a § om särskild utskrivningsprövning,
5. beslut om behandlingen enligt 8 § denna lag jämförd med 17 § tredje stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
6. beslut om förlängning av fastspänning enligt 8 § denna lag jämförd med 19 § andra stycket och 19 a § andra stycket lagen om psykiatrisk tvångsvård,
7. beslut om förlängning av avskiljande enligt 8 § denna lag jämförd med 20 § andra stycket och 20 a § andra stycket lagen om psykiatrisk tvångsvård,
8. beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster enligt 8 § denna lag jämförd med 20 b § lagen om psykiatrisk tvångsvård,
9. beslut om övervakning av försändelser enligt 8 § denna lag jämförd med 22 a § lagen om psykiatrisk tvångsvård, eller
10. beslut om upphörande av sådan inskränkning eller övervakning som anges i 8 och 9.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6, 7 och 8.

Paragrafen reglerar chefsöverläkarens möjligheter att delegera olika uppgifter som normalt ankommer på honom eller henne.

I paragrafens femte punkt görs en ändring på så sätt att ”första stycket sista meningen” ersätts med ”tredje stycket”. I regeringens proposition Ökad patientmedverkan vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård (prop. 2016/17:94) förslogs en ändring av 17 § LPT i syfte att tydliggöra möjligheterna att behandla en patient utan dennes samtycke. Vid beredningen av lagförslaget förbisågs dock behovet av följdändring i 23 § femte punkten LRV.

Ändringarna i sjätte och sjunde punkterna är en följd av införandet av de nya bestämmelserna i LPT om patienter som är under 18 år. Ändringarna innebär att beslut om förlängning av en fastspänning respektive förlängning av ett avskiljande får delegeras endast till en erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom någon av de psykiatriska specialiteterna.

Ändringen i åttonde punkten är en följd av att bestämmelsen i LPT om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster byter beteckning till 20 b §.

I övrigt är paragrafen oförändrad.

Bilaga 1

Bilaga 1Sammanfattning av betänkandet För barnets bästa? (SOU 2017:111)

Utredningens uppdrag och arbete

Den 17 december 2015 beslutade regeringen att en särskild utredare – en nationell samordnare – ska stödja det arbete som utförs av myndigheter, kommuner, landsting och organisationer inom området psykisk hälsa samt verka för att arbetet samordnas på nationell nivå (dir. 2015:138).

Den 8 december 2016 beslutade regeringen att komplettera utredarens uppdrag till att även omfatta en översyn av tvångsåtgärder mot barn enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, förkortad LPT (dir. 2016:106). Syftet med uppdraget är att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för de barn som tvångsvårdas samt bidra till kvalitetsutveckling inom hälso- och sjukvården, med särskilt fokus på tvångsvården. Utgångspunkten för förslagen ska vara att minska eller om möjligt avskaffa användningen av tvångsåtgärder utan att försämra förutsättningarna att bereda barn nödvändig vård.

I arbetet har utredningen lagt stor vikt vid att inhämta synpunkter och erfarenheter från barn och unga med egen erfarenhet av psykiatrisk tvångsvård och tvångsåtgärder. Förutom kontakt med ett stort antal enskilda barn och unga har utredningen genomfört intervjuer med barn som har varit intagna för vård och behandling inom den psykiatriska tvångsvården. Utredningen har också biträtts av en referensgrupp som i sin helhet har bestått av ungdomar med erfarenhet av psykiatrisk heldygnsvård och tvångsåtgärder.

Utredningen har inom ramen för uppdraget vidare samrått med ett stort antal aktörer som berörs av uppdraget, däribland myndigheter, vårdens professioner, professionsföreningar, brukar-, patient-, och anhörigorganisationer, det civila samhället samt organisationer som företräder barn, unga och vuxna med psykisk ohälsa och/eller funktionsnedsättningar. Utredningen har vidare genomfört studiebesök på kliniker som bedriver psykiatrisk tvångsvård för barn och har i samband med dessa besök talat med olika professioner och vid klinikerna.

Bilaga 1

graf som klargör att hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) förkortad HSL, och i patientlagen (2014:821), förkortad PL, är tillämpliga även vid rättspsykiatrisk vård. En motsvarande bestämmelse finns redan i 1 § LPT vilken enligt förarbetena gäller även vid vård enligt LRV. I förtydligande syfte bör detta emellertid framgå även av den senare lagen.

Val av behandlingsalternativ och ny medicinsk bedömning

De grundläggande bestämmelserna i HSL om respekt för patientens självbestämmande och integritet gäller också för den vård som sker med tvång och patientens önskemål ska därför respekteras så långt det är möjligt. För att understryka vikten av patientens delaktighet i vården ska det i en ny paragraf erinras om att bestämmelserna i 7 och 8 kap. PL om att patienten ska få möjlighet att välja behandlingsalternativ och få en ny medicinsk bedömning är tillämpliga även vid vård enligt LPT och LRV.

Principen om barnets bästa

Det är en brist ur barnrättssynpunkt att nuvarande lagstiftning inte gör skillnad mellan barn och vuxna. Alla som vårdas med tvång är särskilt utsatta men detta gäller i synnerhet barn som har begränsad autonomi och som är beroende av andra för att deras mänskliga rättigheter ska tillförsäkras dem. Principen om barnets bästa gäller redan i den psykiatriska tvångsvården genom regleringen i HSL och PL. Trots att det innebär en dubbelreglering är det utredningens mening att det är nödvändigt att i LPT införa en bestämmelse om barnets bästa för att principen ska få genomslag i praktiken. I syfte att stärka barnets ställning i tvångsvården förslår utredningen således att det i LPT ska införas en ny paragraf, vilken genom hänvisning även gäller vid vård av personer under 18 år enligt LRV, som anger att vid alla beslut och åtgärder som rör ett barn ska barnets bästa utredas och särskilt beaktas. Vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till barnets åsikter. Av paragrafen ska framgå att vården ska präglas av omtanke och präglas av respekt för barnets människovärde och integritet. Utredningens bedömning är vidare att den föreslagna formuleringen i regleringen av barnets bästa bör ses över så att bestämmelserna blir likalydande i hälso- och sjukvårdslagstiftningen.

Rätt att få information och att få uttrycka åsikter

I syfte att stärka barns möjligheter att få information och uttrycka sina åsikter i frågor som rör barnet föreslår utredningen att det i LPT ska införas en ny paragraf om att vid alla beslut och åtgärder som rör ett barn ska barnet fortlöpande få relevant information. Informationen ska anpassas till barnets ålder, mognad och andra individuella förutsättningar. Den som lämnar informationen ska så långt det är möjligt försäkra sig om att barnet har förstått informationen. Bestämmelser om information finns även i PL som gäller vid vård enligt LPT och LRV. Av samma skäl som gäller i fråga om principen om barnets bästa bör dess tillämplighet vid tvångsvård dock framgå även av tvångslagstiftningen. Det ska också i en ny paragraf

Bilaga 1

Fastspänning ska i fråga om barn inte kunna komma i fråga för att förhindra att någon annan kommer till skada. Fastspänning med bälte får pågå i högst en timme men får förlängas om det finns synnerliga skäl. Det föreslås vidare att det i bestämmelsen uttryckligen ska framgå att ett barn tillfälligt får hållas fast. Syftet med att i lagen reglera fasthållning är att synliggöra tvångsåtgärden vilket också ger möjlighet att följa upp samtliga inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter som kan förekomma.

Utredningen föreslår vidare att det ska införas en ny paragraf som avser avskiljning av barn. Ett barn får hållas avskild från andra barn endast om det är uppenbart att andra åtgärder är otillräckliga och endast om det är nödvändigt på grund av att han eller hon genom aggressivt eller våldsamt beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om avskiljande gäller högst två timmar men får förlängas om det finns synnerliga skäl. Utredningen föreslår vidare att det ska införas en ny paragraf om att barn, om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av barnet, kan vårdas i enskildhet.

Beträffande beslut om inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster föreslår utredningen att ett sådant beslut får gälla i högst en vecka. Frågan om upphörande ska övervägas minst en gång per dygn men tiden får förlängas om det finns synnerliga skäl.

I syfte att motverka vårdskador och att utveckla lärande och insikt i den psykiatriska tvångsvården av barn föreslår utredningen att det ska införas en ny paragraf om att en särskild underrättelse ska skickas till den myndighet som regeringen bestämmer om ett barn varit föremål för fasthållning, fastspänning, avskiljning, vård i enskildhet och/eller inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster vid tre olika tillfällen under en vårdperiod.

Paragraferna är genom hänvisning tillämpliga även vid vård av personer under 18 år enligt LRV.

Utveckling och kontroll av psykiatrisk tvångsvård av barn

Utredningen anser att det är av största vikt att de verksamheter där barn vårdas med tvång blir föremål för en regelbunden insyn i syfte att bidra till kvalitetsutveckling i vården, att öka rättssäkerheten för de barn som tvångsvårdas och att minska antalet tvångsåtgärder. Utredningen bedömer att det ska inrättas ett särskilt utvecklings- och kontrollorgan – Nämnden för utveckling och kontroll av psykiatrisk tvångsvård av barn – med Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som värdmyndighet.

Utredningen bedömer vidare att IVO, genom ändrad lagstiftning i enlighet med Välfärdsutredningens förslag, eller på annat sätt, bör säkerställa att de register som IVO ska föra enligt patientsäkerhetslagen är uppdaterade.

Bilaga 1

Bilaga 2

Bilaga 2Författningsförslag i betänkandet För barnets bästa? (SOU 2017:111)

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård dels att nuvarande 20 a § ska betecknas 20 c §, dels att 6 a, 18, 22 b, 32, 44 och 39 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas tio nya paragrafer 1 a, 2 c, 2 d, 2 e, 2 f, 17 a, 19 a, 20 a, 20 b och 22 c §§ av följande lydelse.

1 a §

Det kvalitetssäkringsarbete som avses i 5 kap. 4 § hälso- och sjukvårdslagen ska i verksamhet som bedriver psykiatrisk tvångs-vård även omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av tvångsåtgärder.

Bestämmelserna i 7 och 8 kap. patientlagen (2014:821) är tilllämpliga även vid vård enligt denna lag.

2 c §

Vid alla beslut och åtgärder som rör ett barn ska barnets bästa utredas och särskilt beaktas.

Vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till barnets åsikter i enlighet med 2 e §.

Med barn avses personer under 18 år.

Vården ska präglas av omtanke och bygga på respekt för barnets människovärde och integritet.

En patient som hålls kvar enligt 6 § får, om det finns en överhängande fara för patientens liv eller hälsa, ges nödvändig behandling.

Beslut enligt denna paragraf fattas av legitimerad läkare.

17 a §

Vid sluten psykiatrisk tvångsvård av barn tillämpas 18–18 a §§, 19 a §, 20 a–25 §§.

En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han skall vistas.

Om andra åtgärder inte är tillräckliga, får det tvång användas som är nödvändigt för att hindra patienten att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där denna skall vistas, för att upprätthålla ordningen på vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården.

En patient som vårdas enligt denna lag får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han eller hon ska vistas.

Om andra åtgärder inte är tillräckliga, får det tvång användas som är nödvändigt för att hindra patienten att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där denna ska vistas, för att upprätthålla ordningen på vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten i vården.

19 a §

Om det är uppenbart att andra åtgärder är otillräckliga och det finns en omedelbar fara för att ett barn allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får rörelsefriheten inskränkas genom att barnet tillfälligt hålls fast.

Ett barn får kortvarigt spännas fast med bälte om det är uppenbart att andra åtgärder är otillräckliga och det finns en omedelbar fara för att barnet lider allvarlig skada.

20 a §

Om det är uppenbart att andra åtgärder är otillräckliga får ett barn kortvarigt hållas avskild från andra patienter endast om det är nödvändigt på grund av att han eller hon genom aggressivt eller våldsamt beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om avskiljande gäller högst två timmar. Frågan om upphörande ska övervägas fortlöpande.

Om det finns synnerliga skäl, får beslutas att barnet ska hållas avskild längre än som anges i första stycket. Tiden får efter ny undersökning och genom nytt beslut förlängas med högst två timmar vid varje tillfälle.

Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Den myndighet som regeringen bestämmer ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket. En patient ska under den tid han eller hon hålls avskild stå under fortlöpande uppsikt av hälso- och sjukvårdspersonal.

Tiden för inskränkningen eller övervakningen får genom nytt beslut förlängas med högst två månader vid varje tillfälle.

Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt 20 a, 22 a §§ eller enligt andra stycket.

I fråga om barn får tiden för inskränkningen genom nytt beslut förlängas med högst en vecka vid varje tillfälle. Frågan om upphörande ska övervägas minst en gång per dygn.

Den myndighet som regeringen bestämmer ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt 20 c, 22 a §§ eller enligt andra eller tredje stycket.

5. beslut enligt 19 § andra stycket om fastspänning,
6. beslut enligt 20 § andra stycket om avskiljande,

5.beslut enligt 19 § andra stycket och 19 a § tredje stycket om fastspänning,

6.beslut enligt 20 § andra stycket och 20 a § andra stycket om avskiljande och enligt 2 b § andra stycket om vård i enskildhet,

8. beslut enligt 22 a § om övervakning av försändelser,
9. beslut om upphörande av sådan inskränkning eller övervakning som anges i 7 och 8, eller
10. beslut eller ansökan om sluten psykiatrisk tvångsvård enligt 26 a §.

44 §

Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.

En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras

Om patienten har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.

Den som är yngre får höras i domstol, om han eller hon inte kan antas ta skada av det.

Den som är förordnad som offentligt biträde enligt 38 a § för någon som är under 15 år är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.

8. övervakning av försändelser enligt 8 § denna lag jämförd med 22 a § lagen om psykiatrisk tvångsvård, eller
9. meddelande av villkor i samband med öppen rättspsykiatrisk vård enligt 12 a § tredje stycket eller 16 a § fjärde stycket.

I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas. Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.

När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, ska överklagandet ges in till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten prövar om överklagandet har kommit in i rätt tid. Har överklagandet kommit in för sent, ska förvaltningsrätten avvisa det, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Överklagandet ska inte avvisas, om det har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden för överklagande har gått ut. I ett sådant fall ska chefsöverläkaren omedelbart vidarebefordra överklagandet till förvaltningsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

4Senaste lydelse 2009:810.

Bilaga 2

Bilaga 2

1.3Förslag till patientsäkerhetslag (2010:659)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 15 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska ha följande lydelse.

6kap. 15 §Not1

Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter som

1.gäller huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning om uppgifterna iett särskilt fall begärs av en domstol, en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Kronofogdemyndigheten eller Skatteverket,

2. behövs i verksamhet för personskydd för riksdagens ledamöter, statschefen och övriga medlemmar av kungahuset, statsråd, statssekreterare och kabinettssekreterare, om uppgifterna i ett enskilt fall begärs av Säkerhetspolisen,
3. behövs för en rättsmedicinsk undersökning,
4. Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor behöver för sin verksamhet,

5. behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande från högskoleutbildning eller polisprogrammet, eller
6. behövs för prövning av någons lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitima-

tion enligt taxitrafiklagen (2012:211).

5. Nämnden för utveckling och kontroll av psykiatrisk tvångsvård behöver för sin verksamhet,
6. behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studerande från högskoleutbildning eller polisprogrammet, eller
7. behövs för prövning av någons lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitima-

tion enligt taxitrafiklagen (2012:211).

Bilaga 3Förteckning över remissinstanserna i betänkandet För barnets bästa? (SOU 2017:111)

Bilaga 3

Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt 20 a, 22 a §§ eller enligt andra stycket.

Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt 20 b, 22 a §§ eller enligt andra stycket.

Bilaga 4

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs att 6, 18 och 23 §§ lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vårdNot1ska ha följande lydelse.

8. övervakning av försändelser enligt 8 § denna lag jämförd med 22 a § lagen om psykiatrisk tvångsvård, eller
9. meddelande av villkor i samband med öppen rättspsykiatrisk vård enligt 12 a § tredje stycket eller 16 a § fjärde stycket.

I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas. Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.

1Lagen omtryckt 2008:416.

2Senaste lydelse 2008:416.

3Senaste lydelse 2009:810.

9. beslut om övervakning av försändelser enligt 8 § denna lag jämförd med 22 a § lagen om psykiatrisk tvångsvård, eller
10. beslut om upphörande av sådan inskränkning eller övervakning som anges i 8 och 9.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020.

4Senaste lydelse 2008:416.

Lagrådet föreslår att det sker genom tillägg i slutet av första och tredje styckena.

6 a §

I sådana fall som anges i 19 eller 20 § får en patient som hålls kvar enligt 6 § kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning eller kortvarigt hållas avskild från de andra patienterna. Om patienten är under 18 år får dock, i sådana fall som avses i 19 a eller 20 a §, patienten spännas fast med bälte högst en timme och hållas avskild högst två timmar.

En patient som hålls kvar enligt 6 § får, om det finns en överhängande fara för patientens liv eller hälsa, ges nödvändig behandling.

Beslut enligt denna paragraf fattas av legitimerad läkare. Chefsöverläkaren får besluta om förlängning av de tider som avses i första stycket under de förutsättningar som anges i 19–20 a §§.

19 a §

Paragrafens första stycke handlar om förutsättningarna för fastspänning av en patient som är under 18 år. Andra stycket handlar om de beslut som ska fattas om denna tvångsåtgärd.

Enligt första stycket får tvångsåtgärden vidtas om det finns en viss angiven omedelbar fara. Bestämmelsen saknar det uttryck för restriktivitet – ordet ”endast” – som finns i bestämmelserna i 20 och 20 a §§ avseende avskiljande som till sin struktur har varit förebild för 19 a §. Man kan också jämföra med hur 19 § är konstruerad, dvs. den paragraf som delvis reglerar motsvarande situation för vuxna. Den paragrafen inleds med att beskriva situationen på ett sådant sätt att restriktiviteten framgår tydligare. Lagrådet föreslår att första stycket omformuleras enligt mönster av 19 §.

I andra stycket anges att ett första beslut om fastspänning gäller högst en timme och att denna tid får förlängas genom ”ett nytt beslut som gäller under högst en timme i taget”. Vad som avses är situationen att flera beslut behöver fattas som vart och ett får gälla högst en timme. Lagrådet föreslår därför att ”ett nytt beslut” ersätts av ”nya beslut”.

Vidare anges i andra stycket att frågan om upphörande av fastspänningen ska ”övervägas fortlöpande”. Denna bestämmelse synes ha funktionen att utgöra en påminnelse om den restriktivitet som bör gälla för tvångsåtgärder. Det följer emellertid av bestämmelsen i första stycket att åtgärden får beslutas endast om det är uppenbart att ”andra åtgärder inte är tillräckliga”. Det är alltså fråga om en åtgärd som får tillgripas när andra alternativ inte står till buds. Om det således under pågående fastspänning står klart att åtgärden inte längre behövs eller att andra alternativ blivit möjliga ska den upphöra redan på grund av bestämmelsen i övrigt. Denna påminnelse måste därför anses sakna en självständig funktion och kan dessutom leda till oönskade motsatsslut, eftersom en motsvarande bestämmelse inte finns beträffande vuxna patienter. Lagrådet föreslår att fjärde meningen i andra stycket utgår.

Bilaga 5

Bilaga 5

I andra stycket anges också att ”hälso- och sjukvårdspersonal” ska vara närvarande under pågående åtgärd. Detta ska jämföras med vad som i dag gäller för patienter under 18 år och som även efter de föreslagna lagändringarna ska gälla för vuxna enligt 19 § där det anges att ”vårdpersonal” ska vara närvarande. Det sägs i författningskommentaren att det är fråga om ett förtydligande i förhållande till 19 §. Det är alltså uppenbart att det i detta sammanhang inte ska råda någon skillnad mellan vuxna patienter och patienter under 18 år. Mot den bakgrunden skapar det enligt Lagrådets mening en oklarhet att använda olika begrepp.

Begreppet ”hälso- och sjukvårdspersonal” är ett bättre och tydligare begrepp och bör därför enligt Lagrådets mening användas även i 19 §.

Detta medför att 19 § bör följdändras. I denna del finns visserligen inte något förslag i lagrådsremissen. Det finns dock enligt Lagrådets mening inte något hinder mot att lagtext som inte varit föremål för remissbehandling följdändras under förutsättning att själva sakfrågan har beretts. I det nu aktuella lagstiftningsärendet har begreppets materiella betydelse och eventuella konsekvenser av dess användning varit föremål för remiss. Dessutom innefattar det föreslagna begreppet inte annat än ett förtydligande av det begrepp som används i gällande rätt. Mot denna bakgrund får berednings-kravet i 7 kap. 2 § regeringsformen anses uppfyllt.

I tredje stycket anges att Inspektionen för vård och omsorg utan dröjsmål ska underrättas om patienten hålls fastspänd under ”längre tid än en timme”. Det framgår inte klart av ordalydelsen om denna bestämmelse avser en sammanlagd tid beträffande flera tidsmässigt åtskilda fastspänningar eller om bestämmelsen avser en sammanhängande tidsrymd med flera förlängningsbeslut. Under föredragningen har upplysts att det är det sistnämnda som åsyftas. Lagrådet föreslår därför att ”under längre tid än en timme” ersätts av ”en sammanhängande tid som överstiger en timme”.

Lagrådet föreslår alltså att paragrafen får följande lydelse.

Om det finns en omedelbar fara för att en patient som är under 18 år lider allvarlig skada och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga får patienten spännas fast med bälte.

Ett beslut om fastspänning fattas av chefsöverläkaren. Beslutet gäller högst en timme. Tiden för fastspänningen får förlängas genom nya beslut som gäller under högst en timme i taget. Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.

Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om patienten hålls fastspänd under en sammanhängande tid som överstiger en timme.

andra åtgärder inte är tillräckliga. Detta kan jämföras med motsvarande bestämmelse i 20 § som gäller för vården av vuxna patienter. Enligt den paragrafen kan avskiljning komma i fråga om patienten genom ”aggressivt eller störande beteende” allvarligt försvårar vården av andra.

För att avskiljning ska kunna beslutas efter lagändringen beträffande en patient under 18 år måste beteendet vara ”aggressivt eller våldsamt”. Ett ”störande beteende” hos en patient under 18 år utgör alltså inte grund för ett beslut om avskiljning. Det framgår av författningskommentaren att skillnaden är avsedd. Det finns inget att erinra mot lagändringen i sak. Däremot är det otydligt vad som avses med kombinationen ”aggressivt eller våldsamt beteende”. Vad som avses med det nya begreppet våldsamt och hur ett sådant beteende skiljer sig från ett aggressivt beteende berörs inte i lagrådsremissen. Det är svårt att tänka sig ett våldsamt beteende som inte är aggressivt. Orden ”eller våldsamt” torde därför kunna utgå.

Paragrafen i övrigt motsvarar vad som föreslås i 19 a § gällande fastspänning. De synpunkter Lagrådet angett beträffande den paragrafen är alltså tillämpliga också för 20 a §.

Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse.

En patient som är under 18 år får hållas avskild från andra patienter endast om det är nödvändigt på grund av att han eller hon genom aggressivt beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna och det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga.

Ett beslut om avskiljande fattas av chefsöverläkaren. Beslutet gäller högst två timmar. Tiden för avskiljandet får förlängas genom nya beslut som gäller under högst två timmar i taget. Hälso- och sjukvårdspersonal ska hålla patienten under fortlöpande uppsikt under den tid patienten hålls avskild.

Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om patienten hålls avskild under en sammanhängande tid som överstiger två timmar.

I enlighet med vad som sagts under 19 a § bör 20 § följdändras i fråga om begreppet ”hälso- och sjukvårdspersonal”.

22 b och 22 c §§

I 22 b § finns bestämmelser om giltighetstiden för beslut om inskränkning i en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster och beslut om övervakning av försändelser från patienter. Paragrafen innehåller också bestämmelser om förlängning av sådana beslut. Bestämmelserna innebär att beslut av dessa slag gäller i högst två månader och att de får förlängas med högst två månader vid varje tillfälle.

Genom den föreslagna 22 c § införs det, såvitt gäller patienter som är under 18 år, mera restriktiva bestämmelser rörande beslut att inskränka rätten till användning av elektroniska kommunikationstjänster. I fråga om dessa patienter gäller ett sådant beslut i högst en vecka och det får förlängas högst en vecka i taget.

Bilaga 5

Bilaga 5

Att bestämmelserna i 22 c utgör särbestämmelser i förhållande till 22 b § markeras i lagstiftningen genom ordet ”dock”. Detta utgör inte en helt tillfredsställande lagteknisk lösning. Enligt Lagrådets mening skulle bestämmelserna vinna i klarhet och överskådlighet om de i stället fogades samman i en gemensam paragraf enligt följande.

22 b §

Ett beslut om en inskränkning enligt 20 b § gäller högst två månader eller, om patienten är under 18 år, högst en vecka. Ett beslut om övervakning enligt 22 a § gäller högst två månader.

När det inte längre finns förutsättningar för ett beslut som avses i första stycket ska chefsöverläkaren genast besluta att inskränkningen eller övervakningen ska upphöra. Frågan om upphörande ska övervägas fortlöpande.

Tiden för en inskränkning enligt 20 b § får genom nya beslut förlängas med högst två månader i taget eller, om patienten är under 18 år, med högst en vecka i taget. Tiden för övervakning enligt 22 a § får förlängas med högst två månader i taget.

Inspektionen för vård och omsorg ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt 20 b eller 22 a § och om beslut enligt andra stycket.

I så fall ska den följande paragrafen – i lagrådsremissen betecknad 22 d §

– ges beteckningen 22 c §.

22 d §

Enligt paragrafen ska Inspektionen för vård och omsorg underrättas om en patient som är under 18 år har blivit föremål för tvångs-åtgärder av vissa slag vid minst tre tillfällen under vårdperioden. Av författningskommentaren synes följa att, om patienten samtidigt blir föremål för en kombination av flera tvångsåtgärder (t.ex. så att avskiljning och inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster beslutas i ett sammanhang), detta ska räknas som ett enda tillfälle. Den avsedda innebörden torde framgå tydligare om man i lagtexten, före ”tvångsåtgärder”, skjuter in orden ”någon eller några”.

Förslaget till lag om ändring i lagen om rättspsykiatrisk vård

Förslagen beträffande denna lag avser följdändringar av hänvisningar som görs till paragrafer i lagen om psykiatrisk tvångsvård.

För det fall att Lagrådets förslag till ändringar i det lagförslaget godtas behöver några av hänvisningarna i förevarande lagförslag justeras.

6 § andra stycket

Den valda hänvisningstekniken, där hänvisningen till 31 b § har placerats före ”i tillämpliga delar 15 a–17 §§”, ger intryck av att hänvisningen till 31 b § har en annan innebörd än den som görs till övriga paragrafer. Det förefaller inte vara riktigt. Därtill kommer att orden ”i tillämpliga delar”

inte tillför något materiellt, utan endast är av upplysningskaraktär och därför bör kunna utgå. Lagrådet föreslår därför att paragrafens andra stycke ges följande lydelse.

Vid rättspsykiatrisk vård gäller 15 a–17 och 31 b §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Bilaga 5

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 2020

Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Johansson, Hallengren, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Nilsson, Ernkrans, Lindhagen, Hallberg, Nordmark, Micko

Föredragande: statsrådet Hallengren

Regeringen beslutar Förbättringar för barn inom den psykistriska tvångsvården