Makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen lämnar förslag till nya regler om bodelning och andra frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Det blir allt vanligare att makar eller sambor har anknytning till ett annat land. De kan t.ex. ha varit bosatta eller ha egendom utomlands. Vid en bodelning eller någon annan fråga som rör makarnas eller sambornas förmögenhetsförhållanden, kan anknytningar till flera länder leda till praktiska och juridiska svårigheter. Det kan handla om var och enligt vilken lag en bodelning ska göras vid ett dödsfall eller en separation.

EU har inom ramen för ett fördjupat samarbete antagit två förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Förordningarna skapar ett gemensamt regelverk när det gäller i vilket land eller enligt vilket lands lag en bodelning eller någon annan fråga om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden ska prövas. De innehåller också regler om äktenskapsförord och lagvalsavtal samt erkännande och verkställighet av avgöranden som har meddelats i en annan medlemsstat. För att förordningarna ska fungera i praktiken föreslår regeringen kompletterande bestämmelser till förordningarna.

Regeringen föreslår en ny lag som samlar de internationellt privat- och processrättsliga reglerna om makars och sambors förmögenhetsförhållanden och som ersätter tidigare regler på området.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 2019.

Innehållsförteckning

1Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken.
3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken.
6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:417) om arv i internationella situationer.

2Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande:

–I 2 kap. finns bestämmelser som kompletterar EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden, nämligen rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden, och rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap.

–I 3 kap. finns särskilda bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer.

–I 4 kap. finns bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i andra internationella situationer.

–I 5 kap. finns bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

–I 6 kap. finns bestämmelser om registrering av lagvalsavtal mellan makar och om hemvist och reservforum.

2 kap. EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser som kompletterar EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Det som föreskrivs i kapitlet om makar gäller även för registrerade partner som omfattas av EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

8 § En ansökan om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 7 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 7 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

9 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 7 och 8 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

10 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Vid verkställighet av ett avgörande som rör en säkerhetsåtgärd tillämpas i stället bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av beslut om kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd.

11 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 7 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

3 kap. Särskilda bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för vissa frågor om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer.

I förhållande till Finland gäller kapitlet endast i den utsträckning som följer av artikel 62 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden. För avgöranden som har meddelats i Finland gäller bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 14 och 15 §§.

Kapitlet gäller inte för registrerade partner.

2 § Det som föreskrivs i 5 och 8–12 §§ gäller om båda makarna

1. är medborgare i någon nordisk stat,
2. när de ingick äktenskapet var medborgare i någon nordisk stat och då tog sin hemvist i en nordisk stat, och
3. efter att äktenskapet ingicks inte har tagit sin hemvist utanför Norden.

Svensk domstols behörighet

3 § Om en svensk domstol tar upp ett yrkande om äktenskapsskillnad enligt 7 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, får domstolen också ta upp en fråga om bodelning, såvida det inte redan pågår ett förfarande i en annan nordisk stat som kan leda till ett motstridigt avgörande.

lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Om dessa lagar inte är tillämpliga, ska 4 kap. tillämpas, under förutsättning att något annat inte följer av EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden.

4 kap. Makars förmögenhetsförhållanden i andra internationella situationer

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om konkurrerande förfaranden och erkännande och verkställighet av utländska avgöranden när det gäller makars förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Kapitlet gäller inte om något annat följer av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden, 3 kap. i denna lag eller annan lag.

Konkurrerande förfaranden

2 § Framställs ett yrkande om makars förmögenhetsförhållanden i en svensk domstol när det redan pågår ett förfarande utomlands som kan leda till ett motstridigt avgörande, ska talan avvisas om det kan antas att avgörandet i det utländska förfarandet blir gällande i Sverige. I stället för att talan avvisas får målet eller ärendet förklaras vilande i avvaktan på att ett avgörande i det utländska förfarandet har fått laga kraft. Talan får dock prövas om det finns särskilda skäl.

Erkännande och verkställighet

3 § Ett utländskt avgörande om makars förmögenhetsförhållanden som har meddelats av en domstol eller en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare och som har fått laga kraft gäller i Sverige, om det har meddelats i

1. den stat där svaranden hade sin hemvist, eller
2. en stat vars lag var tillämplig på frågor om makarnas förmögenhetsförhållanden enligt artikel 22 eller 26 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden, i den ursprungliga lydelsen, eller artikel 22 eller 26 i EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden, i den ursprungliga lydelsen.

4 § Även om förutsättningarna i 3 § är uppfyllda gäller det utländska avgörandet inte i Sverige, om

1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har avgett svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna avge svaromål eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet,
2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,
3. avgörandet strider mot ett i Sverige gällande utländskt avgörande i ett förfarande som började tidigare än det andra utländska förfarandet,
4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande,

5. det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgö-rande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än det andra utländska för-farandet och kan antas leda till ett i Sverige gällande avgörande, eller

6.det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet.

5 § Ett utländskt domstolsavgörande om makars förmögenhetsförhållanden som är verkställbart i den stat där det meddelades och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

6 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

7 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Ett beslut om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

5 kap. Sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Kapitlet gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift.

Kapitlet gäller inte om något annat följer av en annan lag.

Svensk domstols behörighet

2 § En fråga om sambors förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol, om

1. svaranden har sin hemvist i Sverige,
2. käranden har sin hemvist i Sverige och svensk lag enligt 5 eller 6 § är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden,
3. frågan rör egendom i Sverige, eller
4. svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har avgett svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet.

Om frågan gäller bodelning med anledning av en sambos död tillämpas

3 § i stället för första stycket.

3 § En fråga om bodelning med anledning av en sambos död får tas upp av svensk domstol

1. om den avlidna sambon hade sin hemvist i Sverige,
2. i fall som anges i 2 § första stycket 1, 2 och 4, eller
3. på begäran av den efterlevande sambon om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen.

Konkurrerande förfaranden

4 § Framställs ett yrkande om sambors förmögenhetsförhållanden i en svensk domstol när det redan pågår ett förfarande utomlands som kan leda till ett motstridigt avgörande, ska talan avvisas om det kan antas att avgörandet i det utländska förfarandet blir gällande i Sverige. I stället för att talan avvisas får målet eller ärendet förklaras vilande i avvaktan på att ett avgörande i det utländska förfarandet har fått laga kraft. Talan får dock prövas om det finns särskilda skäl.

Tillämplig lag

5 § Om sambor eller blivande sambor skriftligen har avtalat att en viss stats lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, ska det gälla under förutsättning att

1. avtalet avser lagen i en stat där någon av dem hade sin hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks, och
2. något annat inte följer av 7–14 §§.

6 § Om tillämplig lag inte har bestämts genom avtal, gäller lagen i den stat där samborna tog sin hemvist när samboförhållandet inleddes.

Om båda samborna senare har tagit sin hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Om båda samborna tidigare under samboförhållandet har haft sin hemvist i den staten eller om båda samborna är medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit sin hemvist i staten.

7 § En rättshandling mellan sambor avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om rättshandlingen stämmer överens med den lag som är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden när den äger rum. En rättshandling som äger rum före samboförhållandet är giltig om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när samboförhållandet inleds.

Rättshandlingen ska alltid anses giltig till formen, om rättshandlingen uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den äger rum eller där samborna då har sin hemvist.

Särskilda bestämmelser om bodelning

8 § På begäran av en sambo eller en dödsbodelägare ska svensk lag tillämpas beträffande förfarandet vid en bodelning även om utländsk lag är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden. Svensk lag om förfa-

grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa bestämmelsen eller att erkänna avgörandet.

6 kap. Övriga bestämmelser

Registrering av lagvalsavtal mellan makar

1 § Ett lagvalsavtal om makars förmögenhetsförhållanden ska registreras hos Skatteverket i äktenskapsregistret. Ett lagvalsavtal som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till Skatteverket inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller lagvalsavtalet först från och med den dag då det ges in till Skatteverket.

Vid handläggningen av en ansökan om registrering av ett lagvalsavtal tillämpas 16 kap. äktenskapsbalken.

Hemvist

2 § Vid tillämpningen av denna lag ska den som är bosatt i en viss stat anses ha sin hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande.

Reservforum

3 § Om svensk domstol är behörig enligt EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden eller enligt denna lag och annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2019.
2. Genom lagen upphävs lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.
3. Bestämmelserna i 3–12 §§ i den upphävda lagen gäller fortfarande i frågor om makars förmögenhetsförhållanden, om äktenskapet har ingåtts före den 29 januari 2019 och makarna inte den dagen eller därefter ingår ett lagvalsavtal som är giltigt till formen.
4. Den upphävda lagen gäller fortfarande för handläggningen i domstol av sådana mål och ärenden om makars förmögenhetsförhållanden som har inletts före den 29 januari 2019.
5. Särskilda bestämmelser om vad som övergångsvis gäller i frågor om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer finns i lagen (2019:000) om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

a) bestämmelserna i 3 § i den äldre lydelsen och de upphävda 2 a och

3a–4 §§, om äktenskapet har ingåtts före den 29 januari 2019 och makarna inte den dagen eller därefter ingår ett lagvalsavtal som är giltigt till formen, och b)äldre föreskrifter i fråga om handläggningen i domstol av mål och ärenden som har inletts före den 29 januari 2019.

3. I förhållande till de övriga nordiska länderna gäller för lagvalsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet fortfarande den upphävda 4 §.

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister som rör kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2019.

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2019.

3Ärendet och dess beredning

Den 24 juni 2016 antogs rådets förordning (EU) 2016/1103 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden och rådets förordning (EU) 2016/1104 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap. EUförordningarna i svensk lydelse finns i bilaga 1 och 2. Rättelser av EUförordningarna finns i bilaga 3. Regeringen gav i september 2016 en särskild utredare i uppdrag att föreslå de lagändringar och andra åtgärder som förordningarna ger anledning till.

Utredningen om EU-bodelning överlämnade i november 2017 betänkandet Makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer (SOU 2017:90). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 5.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2017/09017/L2).

Överläggningar har hållits med företrädare för berörda departement i övriga nordiska länder om förhållandet mellan EU-förordningarna och konventionen av den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, och om tolkningen av den konventionen.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 10 januari 2019 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5, 6.3, 7.1, 7.2, 7.4, 9.1, 9.2 och

9.3och i författningskommentaren. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets synpunkter.

I förhållande till lagrådsremissens förslag senareläggs lagarnas ikraftträdande. Dessutom görs vissa språkliga och redaktionella ändringar.

4Internationell privat- och processrätt

4.1Utvecklingen på området

Internationell privat- och processrätt är den del av den nationella rätten som styr förhållandena mellan enskilda när det finns anknytning till ett annat land. Den internationella privat- och processrätten reglerar i huvudsak vilket lands domstolar som får besluta i en viss fråga, hur man fastställer vilket lands lag som ska tillämpas på frågan och i vilken utsträckning en dom som har meddelats i ett land erkänns och kan verkställas i ett annat land. Den internationella privat- och processrätten grundas ofta på traktat, t.ex. konventioner mellan länder. Det finns en lång tradition av samarbete med de andra nordiska länderna. Under senare år har dock den svenska internationella privat- och processrätten genomgått en stor omvandling till följd av att samarbetet inom EU har utvecklats på detta område. Många av de svenska internationellt privat- och processrättsliga bestämmelserna består numera till stor del av EU-förordningar som är direkt tillämpliga i svensk rätt.

När det gäller frågor om bodelning med anledning av en makes död finns det bestämmelser i lagen (2015:417) om arv i internationella situationer. Lagen införlivar bl.a. bestämmelser på detta område i konventionen av den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och bodelning (den nordiska arvskonventionen).

Vidare finns det regler i 1977 års konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Konventionen är införlivad genom lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Island har inte tillträtt konventionen. I förhållande till Island tillämpas därför fortfarande 1932 års konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar. Konventionen har införlivats genom lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island.

Det finns i 1931 års förordning två olika regleringar om domstols behörighet när det gäller makars förmögenhetsförhållanden. De gäller dels frågor om boskillnad (5 §), dels frågor om bodelning som har samband med en talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad, s.k. legal separation (8 §). Bestämmelserna om tillämplig lag i fråga om makars förmögenhetsförhållanden finns i 3–4 §§. Dessa lagvalsbestämmelser gäller dock endast om båda makarna är och även när de ingick äktenskapet var medborgare i något nordiskt land samt om de då tog sin hemvist i ett av de nordiska länderna. Bestämmelserna tillämpas inte om båda makarna efter äktenskapets ingående har tagit sin hemvist utanför Norden (2 a §).

4.3EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Ett fördjupat samarbete

Den 16 mars 2011 lade EU-kommissionen fram ett förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet i mål om makars förmögenhetsförhållanden, KOM(2011)

126.Samma dag lade kommissionen även fram ett förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap, KOM(2011) 127. Efter att det vid rådet för rättsliga och inrikes frågor den 3 december 2015 stått klart att det inte var möjligt att nå enhällighet för förslagen begärde ett antal medlemsstater, däribland Sverige, att kommissionen skulle lägga fram ett förslag till fördjupat samarbete på området. Den 2 mars 2016 presenterade kommissionen inom ramen för ett fördjupat samarbete två förordningsförslag som svarar mot de förordningar som tidigare förhandlats i rådet, KOM(2016)

106och KOM(2016) 107. Den 9 juni 2016 antog rådet beslut (EU) 2016/954 om bemyndigande av ett fördjupat samarbete. EU-förordningar- na antogs den 24 juni 2016 och börjar tillämpas den 29 januari 2019. De kommer att vara bindande och direkt tillämpliga för de medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet. Dessa är – utöver Sverige – Belgien, Bulgarien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Kroatien, Luxem-burg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Tysk-land och Österrike. Estland har aviserat att man vill ingå i det fördjupade samarbetet i framtiden, men har hittills inte gett in någon begäran om att få delta.

på lagen i det andra landet för att ordna eller planera sina förmögen-hetsförhållanden. Det finns i EU-förordningarna ytterligare begränsningar i tillämpningen av det andra landets lag.

Lagvalsreglerna har universell karaktär, dvs. den lag som anvisas ska tillämpas oavsett om det är en medlemsstats lag eller inte. I EU-förord- ningarna finns även bestämmelser som avser den formella och materiella giltigheten av ett lagvalsavtal samt formkrav för äktenskaps- och partnerskapsförord (artikel 23–25). Det finns dock en möjlighet att begränsa tillämpningen av den lag som följer av EU-förordningarna till förmån för bestämmelser som en medlemsstat anser vara avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala eller ekonomiska struktur (artikel 30). Regler av detta slag brukar kallas internationellt tvingande regler. EU-förordningarna gör det också möjligt att begränsa tillämpligheten av en bestämmelse i utländsk lag när en sådan tillämpning uppenbart skulle strida mot grunderna för domstolslandets rättsordning, s.k. ordre public (artikel 31).

Erkännande och verkställighet

I EU-förordningarna finns bestämmelser om erkännande, verkställbarhet och verkställighet av avgöranden (artiklarna 36–57). Reglerna är uppbyggda på samma sätt som reglerna i rådets förordning (EU) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning). Avgöranden om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden ska erkännas i övriga medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande (artikel 36.1). Ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat får inte omprövas i sak, men erkännande kan vägras under vissa omständigheter (artiklarna 37 och 40). Det gäller när ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i erkännandestaten, när domen är en tredskodom och svaranden inte i tillräcklig tid delgetts stämningsansökan, eller när avgörandet är oförenligt antingen med ett avgörande som har meddelats i ett mål mellan samma parter i erkännandestaten eller ett avgörande som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland.

För verkställighet krävs att avgörandet först i ett särskilt förfarande har förklarats verkställbart i den medlemsstat där verkställighet begärs (artikel 42). Utöver avgöranden kan vissa andra officiella handlingar och förlikningar godkännas och vara verkställbara (artiklarna 59 och 60). Om en dom ska erkännas enligt EU-förordningarna, kan sökanden – utan föregående verkställbarhetsförklaring – begära interimistiska åtgärder enligt lagen i den verkställande medlemsstaten. En verkställbarhetsförklaring ska medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas (artikel 53).

5En ny lag

Regeringens förslag: Svenska regler om makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer ska samlas i en ny lag. Den nya lagen ska benämnas lag om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att den nya lagen ska benämnas lagen om internationella frågor rörande makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden.

Remissinstanserna: Remissinstanserna – bl.a. Stockholms tingsrätt, Sveriges advokatsamfund och Svenskar i Världen – tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag

De nya EU-förordningarna

Det blir allt vanligare att makar har anknytning till flera länder. Makarna kan ha ingått äktenskap och bosatt sig utomlands eller vara medborgare i olika länder. De kan givetvis också ha egendom i mer än ett land. Exemplen är många. Även registrerade partner och sambor kan ha anknytning till olika länder. Det är viktigt att makar, registrerade partner och sambor kan förutse vilka regler som kommer att gälla för deras förmögenhetsförhållanden. Behovet av förutsebarhet är särskilt stort när makarna, partnerna eller samborna har anknytning till flera länder. Det kan handla om var en bodelning ska eller kan ske och enligt vilket lands lag bodelningen ska göras vid en separation eller ett dödsfall. Men det kan även handla om i vilken utsträckning en bodelning gäller i ett annat land. Det som nu sagts gäller inte bara bodelning utan även andra frågor om makarnas, partnernas eller sambornas förmögenhetsförhållanden.

Utan gemensamma internationella regler har varje land sina egna regler. Det kan medföra att parallella förfaranden inleds, vilket ofta blir dyrt och komplicerat och kan leda till att oförenliga resultat uppnås i de olika förfarandena. Ett gemensamt regelverk bidrar till att parterna på ett förutsebart sätt kan lösa tvister om sina förmögenhetsförhållanden i det land som de har starkast anknytning till. Det underlättar också erkännande och verkställighet i ett annat land.

EU har inom ramen för ett fördjupat samarbete antagit två förordningar för att underlätta hanteringen av makars och registrerade partners förmögenhetsrättsliga förhållanden i internationella situationer. Förordningarna omfattar inte sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

EU-förordningarnas tillämpningsområde

EU-förordningarna har parallella tillämpningsområden och är tillämpliga på makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden (artikel 1). De tillämpas i fråga om förmögenhetsförhållanden som har gränsöverskridande följder (skäl 14 i förordningarna). Förordningarna inne-håller inte någon särskild förklaring av vad som avses med gränsöverskri-dande följder. Uttrycket förekommer bl.a. i artikel 81 i fördraget om

Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Förordningarna omfattar alla civilrättsliga aspekter av förmögenhetsförhållandena. Det gäller såväl den löpande förvaltningen av makarnas eller de registrerade partnernas egendom som bodelning i samband med separation eller dödsfall (skäl 18). För svenska förhållanden kommer förordningarna sannolikt att ha störst betydelse när det gäller bodelning, äktenskapsförord och lagvalsavtal. Givetvis kan dock även andra frågor komma att bedömas enligt förordningarna. Det kan t.ex. gälla samtycke till försäljning av den gemensamma bostaden (se dock 2 kap. 4 § första stycket i förslaget och 7 kap.

4–9 §§ äktenskapsbalken). Från förordningarnas tillämpningsområde undantas bl.a. skatte-och förvaltningsrättsliga frågor. EU-förordningarna tillämpas inte heller på frågor om bl.a. makars och registrerade partners rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, underhållsskyldighet, arv efter en avliden make eller partner, social trygghet eller rätten vid bl.a. äktenskaps-eller partnerskapsskillnad till överföring eller justering av ålders-eller sjukpensionsrättigheter som har förvärvats under äktenskapet eller partnerskapet och som inte har genererat någon pensionsinkomst under äktenskapet eller partnerskapet.

Registrerat partnerskap

EU-förordningarna har delvis olika namn, men båda förordningarna tar sikte på förmögenhetsförhållandena (vid äktenskap och registrerat partnerskap). Begreppet registrerat partnerskap definieras i EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden bara med avseende på tillämpningen av förordningen. Det faktiska innehållet i begreppet fastställs i nationell rätt (skäl 17). Med registrerat partnerskap avses enligt artikel 3.1 i EU-förordningen en samlevnadsform mellan två personer som är reglerad i lag och som enligt den lagen kräver registrering och är giltig till formen.

Sedan den 1 maj 2009 är det inte längre möjligt att ingå registrerat partnerskap i Sverige. Lagen om registrerat partnerskap upphörde då att gälla och äktenskapsbalken blev könsneutral. Det innebär att två personer av samma kön kan gifta sig. Den upphävda lagen tillämpas fortfarande i fråga om ett enligt den lagen registrerat partnerskap, om inte partnerna gemensamt har anmält till Skatteverket att de önskar att partnerskapet ska gälla som ett äktenskap. Partnerna kan också välja att i stället vigas enligt 4 kap. äktenskapsbalken. Partnerskapet gäller då som ett äktenskap från tidpunkten för vigseln. (Se 2 och 3 §§ lagen om upphävande av lagen om registrerat partnerskap.)

I dagsläget finns det drygt 1 000 par som lever i registrerat partnerskap i Sverige. Med hänsyn till det begränsade antalet kommer för svenskt vidkommande EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden att ha störst betydelse. EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden kan dock ha betydelse för de kvarvarande svenska registrerade partnerskapen och för utländska registrerade partnerskap.

Frågan blir då vilka materiella regler som tillämpas på de registrerade partnerskapen, om svensk rätt enligt EU-förordningen är tillämplig på partnernas förmögenhetsförhållanden. Av lagen om registrerat partnerskap och lagen om upphävande av den lagen framgår att ett registrerat partnerskap som har ingåtts i Sverige med några undantag har samma rättsverkningar som ett äktenskap och att bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar i princip tillämpas på motsvarande sätt på svenska registrerade partnerskap och registrerade partner.

Det som nu sagts gäller bara partnerskap som har registrerats i Sverige. Svensk rätt saknar materiella bestämmelser som uttryckligen reglerar de förmögenhetsrättsliga verkningarna av utländska registrerade partnerskap. Enligt EU-förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden kan svensk lag bli tillämplig för att avgöra frågor om förmögenhetsrättsliga verkningar för sådana partnerskap. I praktiken torde det dock bli sällsynt förekommande. Det förutsätter enligt artikel 22 i EU-förordningen att de registrerade partnerna har valt att svensk lag ska tillämpas och att EU-förordningen tillåter att svensk rätt väljs. Det krävs i praktiken att partnerna eller någon av dem har sin hemvist här eller att partnerna eller någon av dem har svenskt medborgarskap. I samband med att möjligheten att registrera partnerskap avskaffades i Sverige gjorde civilutskottet uttalanden i fråga om andra rättsordningars institut som liknar äktenskap enligt svensk lag och som omfattar par av samma kön. Utskottet anförde att under vilka omständigheter en viss rättslig status som har tillkommit i en annan rättsordning ska erkännas här i landet och vilka rättsverkningar den har är en fråga som – liksom i andra internationellt privaträttsliga sammanhang – lämpar sig bäst att överlämna till rättstillämpningen (se bet. 2008/09:CU19 s. 22). Detta synsätt bör få genomslag vid bedömande av de förmögenhetsrättsliga verkningarna av utländska registrerade partnerskap. Det innebär att regler som gäller för makar och svenska registrerade partner bör kunna vara till vägledning för rättstillämpningen i fråga om andra rättsordningars registrerade partnerskap som liknar äktenskap.

En närliggande fråga, som Lagrådet tar upp, är i vilken utsträckning svenska internationellt tvingande regler kan tillämpas på ett registrerat partnerskap som i rättsligt hänseende inte kan jämföras med ett äktenskap. En första förutsättning för en tillämpning av de svenska internationellt tvingande reglerna är givetvis att det aktuella partnerskapet omfattas av EU-förordningen och att svensk domstol är behörig. Förordningen innehåller inga bestämmelser som tar sikte på partnerskap som i rättsligt hänseende inte kan jämföras med äktenskap, vilket får antas bero på att syftet med förordningen har varit att reglera registrerade partnerskap som är jämförliga med äktenskap. I samband med att den finska lagstiftningen anpassades till EU-förordningen uttalades att det skulle vara logiskt att när det registrerade partnerskapet som sådant inte erkänns i den nationella rättsordningen tillämpa förordningens regler i artikel 9 om alternativ behörighet. Det skulle innebära att behörighet i stället – under vissa förutsättningar – kan ges till domstol i en annan medlemsstat, t.ex. där partnerskapet registrerades (se den finska propositionen RP 190/2018 rd s. 11). I vilken utsträckning ett visst partnerskap faller under förordningen och om reglerna om alternativ behörighet i så fall kan tillämpas är en fråga för rättstillämpningen att avgöra utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. En andra förutsättning för en tillämpning av de svenska internationellt tvingande reglerna är att de kan tillämpas i förhållande till den utländska partnerskapslagstiftningen. För att t.ex. regler om en efterlevande makes rätt att behålla giftorättsgods eller om jämkning ska kunna tillämpas krävs det att någon form av uppdelning av egendomen ska ske enligt den ut-ländska lag som är tillämplig (se avsnitt 6.3).

Det behövs svenska kompletterande regler till EU-förordningarna

Iegenskap av EU-förordningar är förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden direkt tillämpliga i svensk rätt. De varken ska eller får inkorporeras eller transformeras till nationell rätt. EU-förordningarna kräver emellertid kompletterande svenska nationella bestämmelser som ser till att förordningarna kan tillämpas i den nationella rättsordningen. EU-förordningarna medför vidare att svenska nationella bestämmelser som omfattas av förordningarnas tillämpningsområden inte kommer att kunna tillämpas. Det krävs i dessa fall att bestämmelserna upphävs eller ändras för att inte komma i konflikt med EU-förordningarna. I den mån förordningarna inte tillämpas på ett visst område och detta område inte heller omfattas av någon annan unionsrättsakt eller av något annat internationellt instrument som gäller i Sverige, kommer svenska nationella regler att krävas även i fortsättningen. Det gäller dels vissa regler om konkurrerande förfaranden (litispendens) och om erkännande och verkställighet, dels regler om sambors förmögenhetsförhållanden.

En samlad lag om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

i dag finns i 1931 års förordning och i lagen om arv i internationella situationer. Det fjärde kapitlet bör innehålla bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i andra internationella situationer (se avsnitt 8). Det gäller bl.a. erkännande och verkställighet av avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden som varken omfattas av EU-förordningarna eller de nordiska bestämmelserna. I praktiken är det fråga om avgöranden som meddelats i ett icke-nordiskt land som inte deltar i det fördjupade samarbetet om EU-förord- ningarna. I det femte kapitlet bör det finnas regler om sambors förmögenhetsförhållanden (se avsnitt 9). I huvudsak innebär förslagen i kapitel 4 och 5 att relevanta bestämmelser i 1990 års lag med vissa ändringar flyttas över till den nya lagen. I det sjätte kapitlet bör det finnas bestämmelser om registrering av lagvalsavtal mellan makar och om hemvist och reservforum (se avsnitt 6 och 10).

En dynamisk hänvisningsteknik

I de föreslagna författningarna hänvisas i några fall till EU-förordningarna. Hänvisningarna görs främst i upplysningsbestämmelser, där hänvisningen till förordningarna inte ger den svenska författningstexten något materiellt innehåll. Hänvisningarna bör då vara dynamiska, dvs. avse förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I några fall avser hänvisningarna förfaranderegler. Det är ändamålsenligt att även dessa hänvisningar är av dynamisk karaktär (jfr s. 14). Hänvisningarna kommer då alltså att omfatta eventuella ändringar i förordningarna. Det kan dock inte uteslutas att bestämmelserna ändå kan behöva ändras i samband med framtida ändringar i förordningarna, om förordningarnas innehåll då ändras i sak.

Itvå fall är hänvisningarna till EU-förordningarna statiska och avser förordningarna i deras ursprungliga lydelser. En följd av denna hänvisningsteknik är att lagen normalt behöver ändras varje gång den aktuella EUförordningen ändras. En statisk hänvisning föreslås när det gäller en regel som innebär att förordningarnas lagvalsregler ska tillämpas vid prövningen av om det funnits en sådan anknytning till ett land där saken prövats att ett avgörande från det landet ska erkännas här (se förslaget till 4 kap. 3 § 2). En statisk hänvisning föreslås också när det gäller en regel om svensk domstols behörighet vid bodelning med anledning av en sambos död. Den svenska domstolens behörighet är enligt regeln beroende av om den är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt EU:s arvsförordning. Regeln förs över från 1990 års lag där den var statisk (se förslaget till 5 kap. 3 § 3).

6EU-förordningarna och svenska kompletterande bestämmelser

kompletterande bestämmelser

6.1Svensk domstols behörighet och förfaranderegler

Regeringens förslag: Svensk lag ska på begäran av en make eller en dödsbodelägare tillämpas på förfarandet vid bodelning även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Utredningen föreslår inte någon särskild förfaranderegel för den situationen att utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna yttrar sig inte i frågan. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar dock att det finns anledning att överväga en reglering som säkerställer att en bodelning kan genomföras i Sverige när svensk domstol är behörig att ta upp ett mål enligt EU-förordningarna, men utländsk rätt är tillämplig på makarnas eller de registrerade partnernas förmögenhetsförhållanden, dvs. i materiellt hänseende.

Skälen för regeringens förslag

Svensk domstols behörighet enligt EU-förordningarna

EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden reglerar vilket lands domstolar som ska vara behöriga att avgöra frågor om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden som har gränsöverskridande följder. Den vanligast förekommande situationen är bodelning med anledning av äktenskaps-eller partnerskapsskillnad eller en makes eller registrerad partners bortgång. Om en talan har väckts vid en domstol om arvet efter en make eller en registrerad partner, är domstolarna i det landet behöriga att avgöra frågor om de förmögenhetsrättsliga verkningarna av äktenskapet eller partnerskapet som uppstår isamband med arvstvisten (artikel 4 i EU-förordningarna). Motsvarande gäller enligt de närmare förutsättningar som anges i artikel 5 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden om en talan om äktenskapsskillnad har väckts vid en domstol med stöd av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och i mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen). Om en talan om partnerskapsskillnad har väckts, är domstolen även behörig att pröva en fråga om de registrerade partnernas förmögenhetsförhållanden, under förutsättning att partnerna är överens om det (artikel 5 i EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden).

I EU-förordningarna finns det även allmänna behörighetsregler, som alltså tillämpas i andra fall än de nyss nämnda (artikel 6). Reglerna anges iEU-förordningarna i den ordning som de är avsedda att prövas. De är kopplade till makarnas eller de registrerade partnernas hemvist och medborgarskap. Reglerna syftar till att säkerställa att en verklig anknytning finns mellan makarna respektive partnerna och den medlemsstat där behörigheten utövas (skäl 35). De allmänna behörighetsreglerna i EU-förord- ningarna är i de flesta avseenden likalydande. En viktig skillnad är att EUförordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden anger att det även finns behörighet för domstolarna i den medlemsstat där det registrerade partnerskapet ingicks. EU-förordningarna innehåller också regler om prorogation, behörighet till följd av att svaranden går i svaromål (tyst prorogation), alternativ behörighet, subsidiär behörighet, forum necessitatis (nödforum) och behörighet vid genkäromål. Den alternativa behörighetsgrunden tar sikte på den situationen att en domstol i undantagsfall har möjlighet att avvisa en talan på den grunden att domstolslandets internationella privaträtt inte erkänner äktenskapet i förfaranden om makars förmögenhetsförhållanden. Detsamma gäller om domstolslandets lag inte tillåter registrerade partnerskap. Behörighetsgrunden gör det möjligt för makarna eller partnerna att få sin sak prövad i en domstol i en annan medlemsstat.

Den internationella behörigheten – ofta benämnd domsrätten – regleras uttömmande i EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Reglerna gäller även i förhållande till makar och registrerade partner i tredjeland. Förordningarna ger alltså inte utrymme att behålla nationella regler om svensk domstols behörighet. Den nuvarande regleringen i 2 och 2 a §§ i 1990 års lag om svensk domstols behörighet i frågor om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden kommer att ersättas av EU-förordningarnas reglering. Regleringen bör alltså inte flyttas över till den nya lagen. I förhållande till de nordiska länderna – förutom Finland – kommer dock nordiska regler om svensk domstols behörighet att kunna tillämpas (se avsnitt 7.2).

När det sedan gäller prövningen av vilken domstol i Sverige som är behörig – den lokala behörigheten – tillämpas svenska interna forumregler. Det innebär att bestämmelserna om behörig domstol i 10 kap. rättegångsbalken som utgångspunkt avgör vilken eller vilka domstolar i Sverige som kan pröva tvisten. Behörig domstol i tvistemål i allmänhet är enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken domstolen i den ort där svaranden har sin hemvist. Särskilda forumbestämmelser finns dock för tvister om bodelning. I 10 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken föreskrivs att tvist om bodelning mellan makar eller sambor ska tas upp av den rätt där någon av dem ska svara i tvistemål i allmänhet. Om någon av dem har dött, ska en bodelningstvist tas upp av den rätt där den avlidne hade att svara i tvistemål i allmänhet. I tredje stycket i samma paragraf anges att om det inte finns någon domstol som är behörig att pröva bodelningstvisten, ska målet tas upp av Stockholms tingsrätt. Bodelningsforum tillämpas också för tillstånd från domstol att vidta åtgärder utan motpartens samtycke (se Tottie m.fl., Äktenskapsbalken, kommentaren till 7 kap. 8 § äktenskapsbalken, publicerad 2017-05-11, Zeteo).

I avsnitt 10.2 föreslås generella bestämmelser om reservforum för makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

års lag bör därför införas i den nya lagen. Bestämmelserna kom till för att slå fast vad som ansågs vara en allmänt vedertagen princip (jfr dock rättsfallet NJA 1968 s. 126).

Det klart vanligaste förfarandet i fråga om makars förmögenhetsförhållanden är bodelning. Även andra förfaranden kan emellertid förekomma. I gällande rätt finns inte någon lagreglering för dessa fall och det bedöms inte finnas skäl att nu införa en sådan reglering. Av den nyss redovisade allmänt vedertagna principen får det dock anses följa att även om utländsk rätt tillämpas på en fråga om makars förmögenhetsförhållanden tillämpas som utgångspunkt de svenska regler som styr processen i domstol, i huvudsak rättegångsbalken, äktenskapsbalken och lagen (1996:242) om domstolsärenden (jfr s. 28).

Enligt 6 § andra stycket i 1990 års lag får en bodelning under äktenskapet enligt 9 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken dock bara förrättas om den tillämpliga utländska lagen på motsvarande sätt tillåter makarna att förrätta bodelning under äktenskapet när de är ense. Eftersom det följer av regleringen i artikel 27 e i förordningarna att förutsättningarna att förrätta bodelning avgörs enligt den tillämpliga utländska lagen finns det varken anledning eller förutsättningar att föra över bestämmelsen till den nya lagen.

arv i internationella situationer finns det en särskild reglering för de situationerna att egendom efter en avliden person som inte hade sin hemvist i Sverige ska avträdas till förvaltning av en boutredningsman eller om en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt men utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet. I dessa fall ska i stället en särskild boutredningsman utses (se 2 kap. 2 §). Benämningen särskild boutredningsman kan användas även vid förordnande av en oberoende boutredningsman enligt ärvdabalken. Det gäller inte minst om det finns ett behov av att arvskiftet erkänns i ett annat land som tillämpar EU:s arvsförordning, t.ex. för att det finns egendom där. (Se prop. 2014/15:105 s. 30.)

Till boutredningsman kan alltså i vissa fall utses den som är dödsbodelägare. Regeringen gör – i linje med de överväganden som gjordes i samband med att kompletterande regler infördes till EU:s arvsförordning – bedömningen att en boutredningsman som är dödsbodelägare inte uppfyller förordningarnas krav på opartiskhet och därmed inte kan vara en domstol i förordningarnas mening. Däremot bör en boutredningsman som inte är dödsbodelägare eller på något annat sätt beroende av utredningen anses uppfylla förordningarnas krav. Det är inte möjligt att redan genom benämningen avgöra om boutredningsmannen uppfyller kraven. Genom det nyssnämnda lagstiftningsärendet infördes därför en särskild benämning i svensk rätt – särskild boutredningsman – för att tydliggöra när boutredningsmannen inte är delägare eller på annat sätt beroende av utredningen (se s. 29 och 30). En särskild boutredningsman kan – beroende på situationen – utses enligt lagen om arv i internationella situationer eller ärvdabalken. Regleringen i 17 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken innebär att den särskilda boutredningsmannen i många fall kommer att vara bodelningsförrättare. De beslut om bodelning som den särskilda boutredningsmannen fattar kan behöva erkännas i utlandet. En särskild boutredningsman bör i sin egenskap av bodelningsförrättare alltså anses vara en domstol i förordningarnas mening.

Justitiekanslern lyfter frågan om statens ansvar för åtgärder som vidtas av en rättstillämpare som ansetts vara en domstol i EU-förordningarnas mening. Att beslut av andra än myndigheter kan erkännas är i sig inget nytt. 1990 års lag vilar på den utgångspunkten att det kan fattas beslut av utländska bodelningsförrättare som kan erkännas i Sverige (se s. 37). Den nationella rättsordningen är uppbyggd utifrån att bodelningsförrättare och boutredningsmän har vissa funktioner vid tvistlösning mellan makar och sambor. Det är givetvis en praktisk ordning att denna ordning erkänns också i internationella situationer, vilket alltså EUförordningarna också förutsätter. Att utse någon annan aktör att utföra dessa uppgifter skulle kräva långtgående förändringar av det svenska rättssystemet. Det kan också konstateras att särskilda boutredningsmän har ansetts vara en domstol i EU:s arvsförordnings mening (prop. 2014/15:105 s. 29–31).

Kronofogdemyndigheten vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning

Kronofogdemyndigheten handlägger ansökningar enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. En ansökan om betalnings-föreläggande får avse åläggande för svaranden att betala en penningfordran

som är förfallen till betalning, om förlikning är tillåten i saken (2 §). En an-sökan om vanlig handräckning får, om förlikning om saken är tillåten, avse bl.a. åläggande för svaranden att fullgöra något annat än betalning, om tidpunkten för fullgörelse har inträtt (3 §). Ansökningar om betalningsföreläggande och vanlig handräckning kan avse att en make ska betala en bodelningslikvid eller att han eller hon ska ge ut viss egendom. Förpliktelserna kan ha sin grund i ett bodelningsavtal eller en bodelningsförrättares beslut om tvångsdelning som inte klandrats.

I 2000 och 2012 års Bryssel I-förordningar anges det att i Sverige avses vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning med uttrycket domstol också Kronofogdemyndigheten. Av artikel 62 i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention) framgår det att med domstol avses varje myndighet som av en konventionsstat utsetts som behörig i frågor som omfattas av konventionens tillämpningsområde. För svensk del har konventionens definition ansetts innebära att Kronofogdemyndigheten är att betrakta som domstol i konventionens mening när det gäller frågor om betalningsföreläggande och handräckning (se s. 35). På motsvarande sätt som i 2000 och 2012 års Bryssel I-förordningar och 2007 års Luganokonvention bör Kronofogdemyndigheten vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning anses vara en domstol i förordningarnas mening.

6.3Tillämplig lag

Regeringens förslag: Äktenskapsbalkens bestämmelser om förfogande över makars gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt att vid bodelning överta sådan egendom ska alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige.

Äktenskapsbalkens bestämmelser om efterlevande makes rätt att vid bodelning behålla giftorättsgods och om en efterlevande makes förlust av rätten att få del i den avlidnes giftorättsgods ska alltid tillämpas.

Vid en bodelning ska jämkning få ske enligt äktenskapsbalkens bestämmelser om jämkning vid bodelning, även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte att äktenskapsbalkens bestämmelser om efterlevande makes rätt att vid bodelning behålla giftorättsgods och om en efterlevande makes förlust av rätten att få del i den avlidnes giftorättsgods alltid ska tillämpas. Utredningen föreslår inte heller att äktenskapsbalkens regler om jämkning ska kunna tillämpas vid bodelning även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker eller har ingen invändning mot utredningens förslag. Nacka tingsrätt efterlyser – på motsvarande sätt som för de internationellt tvingande reglerna om sambors förmögenhetsförhållanden – att det anges i lagtexten vilka bestämmelser i äktenskapsbalken som omfattas av de internationellt tvingande reglerna. Enligt Helsingborgs tingsrätt bör det närmare utvecklas hur det förhål-landet att EU-förordningarnas lagvalsregler bygger på oföränderlighetsprincipen, medan lagvalsreglerna i EU:s arvsförordning och 2007 års Haagprotokoll om underhållsskyldighet bygger på föränderlighetsprincipen ska hanteras i rättstillämpningen. Tingsrätten pekar också på att en övergång till oföränderlighetsprincipen kommer att medföra att domstolarna i större utsträckning än tidigare kommer att tillämpa utländsk rätt och att det bör beskrivas i vilka fall förordningarnas ordre public-förbehåll kan bli tillämpligt. Familjens Jurist anser att möjligheten att välja medborgarskapslandets lag kan medföra praktiska problem när det saknas annan anknytning till det landet.

Skälen för regeringens förslag

Nya regler om tillämplig lag i EU-förordningarna

Makar och registrerade partner – eller blivande makar och registrerade partner

–kan avtala om vilken lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden (artikel 22 i EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden). Makarna eller de registrerade partnerna kan antingen välja lagen i det land där båda eller en av dem har sin hemvist vid tidpunkten för avtalets ingående, eller lagen i det land där båda eller en av dem är medborgare vid tidpunkten för avtalets ingående (artikel 22.1 a och b). Familjens Jurist menar att möjligheten enligt EU-förordningarna att välja medborgarskapslandets lag kan medföra praktiska problem när det saknas annan anknytning till det landet. Det kan inledningsvis konstateras att det inte finns något utrymme att i den svenska kompletteringslagstiftningen föreskriva någon annan lösning än i EU-förordningarna. Det bör dessutom noteras att medborgarskapet är ett anknytningskriterium i många rättsordningar för att bestämma vilken lag som kan väljas. EU-förordnin- garnas reglering svarar också mot vad som hittills gällt enligt svensk rätt (se 3 § i 1990 års lag). En skillnad i förhållande till 1990 års lag är dock att registrerade partner enligt EU-förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden även kan välja lagen i det land enligt vars lag det registrerade partnerskapet ingicks (artikel 22.1 c). Denna regel säkerställer att partnerna kan välja en rättsordning som innehåller regler om registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

EU-förordningen om makars förmögenhetsförhållanden vilar på samma grundprincip som reglerna i 1990 års lag och 1931 års förordning när det gäller att bestämma vilken lag som ska vara tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, om tillämplig lag inte bestämts genom avtal. Principen innebär att i sådana fall gäller lagen i det land där makarna tog sin hemvist när de gifte sig (artikel 26 i EU-förordningen, 4 § första stycket i 1990 års lag och 3 a § första stycket i 1931 års förordning). En skillnad i förhållande till de svenska författningarna är att EU-förordningen utvecklar grundprincipen på det sättet att i andra hand tillämpas lagen i det land där båda makarna var medborgare när äktenskapet ingicks, under förutsättning att de inte hade fler än ett gemensamt medborgarskap. I sista hand tillämpas, enligt EU-förordningen, lagen i det land som makarna med hänsyn till samtliga omständigheter gemensamt hade närmast anknytning till när äktenskapet ingicks. EU-förordningen om registrerade partners förmö-

ECLI:EU:C:2000:164). Det krävs att det föreligger ett verkligt och till-räckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse (se rättsfallet Relu Adrian Coman m.fl. mot Inspectoratul General pentru Imigrări och Ministerul Afacerilor Interne, mål C-673/16, p. 44, ECLI:EU:C:2018:385). Vid införandet av 1990 års lag uttalades om motsvarande svenska bestämmelse att det närmare innehållet i ordre publicförbehållet är svårt att precisera (se s. 25). Vad som kan utgöra svensk ordre public förändras i takt med samhällsutvecklingen och har i allmänhet också överlämnats till rättstillämpningen (se Bogdan, Svensk internationell privat-och processrätt, 8 uppl., s. 69). Det kan exempelvis bli aktuellt vid diskriminering av en maka eller make på grund av kön eller etniskt ursprung (jfr 1 kap. 2 § femte stycket och 2 kap. 12 och

13 §§ regeringsformen samt artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna). Ytterst blir det givetvis en fråga för EUdomstolen att ange gränserna för tillämpningen.

Internationellt tvingande regler

Även utanför området för ordre public finns det utrymme enligt EUförordningarna att i nationell rätt begränsa tillämpningen av utländsk lag. Det är fråga om bestämmelser som en medlemsstat anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom deras tillämpningsområden (artikel 30). Regler av detta slag brukar kallas internationellt tvingande regler. I skälen till förordningarna anges att det t.ex. kan handla om bestämmelser för skydd av familjens bostad. Det anges också att bestämmelserna om internationellt tvingande regler måste tolkas restriktivt för att vara förenliga med förordningarnas allmänna målsättning, dvs. ömsesidigt erkännande av domar som meddelats i medlemsstaterna i frågor om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden (se skäl 53).

I dag finns det i 1990 års lag regler som anger under vilka omständigheter svensk lag ska eller får tillämpas även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Frågan blir då i vilken utsträckning reglerna kan föras över till den nya lagen.

Enligt 9 § i 1990 års lag ska äktenskapsbalkens regler om makars gemensamma bostad och bohag alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige. Bestämmelserna finns i 7 kap. 4–9 §§ och 11 kap. 8 och 10 §§ och begränsar en makes rätt att förfoga över makarnas gemensamma bostad och bohag. De innebär vidare att den make som har störst behov av bostaden eller bohaget i princip har rätt att mot avräkning överta den egendomen vid bodelning. Bestämmelserna har en utpräglad skyddskaraktär och saknar ofta motsvarighet i utländsk rätt (prop. 1989/90:87 s. 26 med hänvisningar). Skyddet för bostaden anges i EU-förordningarnas skäl uttryckligen som ett exempel på vad som kan vara en internationellt tvingande regel. I likhet med Lagrådet och utredningen gör regeringen bedömningen att förordningarna tillåter att bestämmelsen i 9 § i 1990 års lag flyttas över till den nya lagen.

Enligt 10 § i 1990 års lag får jämkning ske enligt 12 kap. äktenskapsbalken vid en bodelning som görs i Sverige även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Utredningen anser att det inte är förenligt med den restriktivitet som uttrycks i EU-förordningarnas skäl att ha kvar möjligheterna till jämkning enligt 12 kap. 1 § och 2 § första stycket äktenskapsbalken när ett annat lands lag är tillämplig. Utredningen menar att bestämmelserna i första hand syftar till att skydda den ekonomiskt starkare maken i ett äktenskap och att de inte kan anses avgörande för att skydda några sådana allmänna intressen som anges i EU-förordningarna. Enligt utredningen är det vidare sannolikt att de flesta rättsordningar i världen har bestämmelser som liknar dem som finns i 12 kap. 2 § andra stycket äktenskapsbalken om att en efterlevande make förlorar sin rätt att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods eller sin rätt att få behålla sitt giftorättsgods vid brottslig inblandning i den andra makens död. Utredningen pekar också på de möjligheter som finns att tillämpa förordningarnas ordre public-förbehåll. Slutligen anser utredningen att möjligheten till jämkning av ett villkor i ett äktenskapsförord eller ett föravtal enligt 12 kap. 3 § äktenskapsbalken är för allmänt hållen för att vara förenlig med EU-förordningarnas allmänna målsättning och i skälen uttryckta krav på restriktivitet. Även i detta avseende hänvisar utredningen till möjligheten att tillämpa ordre public-förbehållet.

I förarbetena till den gällande lagstiftningen uttalas att meningen inte är att jämkning ska kunna ske i alla de situationer då en tillämpning av utländsk lag leder till ett resultat som avviker från vad som är naturligt enligt svenska förhållanden. Men när en tillämpning av utländsk lag leder till ett resultat som enligt ett svenskt betraktelsesätt – såsom det kommer till uttryck i 12 kap. 1 och 3 §§ äktenskapsbalken – framstår som oskäligt ger bestämmelsen möjlighet till jämkning. Vidare anges i förarbetena att en efterlevande make bör ges samma starka ställning vid en bodelning som sker här i landet, oavsett om svensk eller utländsk lag ska tillämpas i materiellt hänseende i övrigt vid bodelningen. Vid en bodelning som sker med anledning av en makes död, innebär reglerna alltså att en efterlevande make inte i något fall kan tvingas att dela med sig av sin egendom (se 12 kap. 2 § äktenskapsbalken).

I förarbetena anges vidare att jämkningsreglerna i första hand syftar till att vara ett skydd för den efterlevande maken att inte behöva avstå egendom till ett särkullbarn till den avlidne eller en testamentstagare. Reglerna kan emellertid tillämpas även i andra fall, t.ex. för att egendomen inte direkt ska tas i anspråk av den avlidnes borgenärer i hans eller hennes dödsbos konkurs. Det konstateras också att motsvarigheter till jämkningsbestämmelserna i 12 kap. ofta saknas i utländsk lag och att bestämmelserna har en utpräglad skyddskaraktär. De förhindrar bl.a. att en make som har sin hemvist här i landet får lämna ifrån sig egendom till den andra maken i enlighet med det andra landets lag, om ett sådant överlämnande av egendomen framstår som oskäligt. (Se s. 26 samt 54 och 55, och prop. 1986/87:1 s. 44–48.)

EU-förordningarna kommer att innebära att utländsk lag i större utsträckning än tidigare kommer att tillämpas vid bodelningar som förrättas i Sverige. Eftersom förordningarnas regler om tillämplig lag är universella, kan utländsk lag som har helt andra utgångspunkter än den svenska rättsordningen tillämpas av svenska domstolar. Detta talar för att behovet av internationellt tvingande regler i vart fall inte kommer att vara mindre än tidigare. I förordningarnas skäl anges visserligen att bestämmelserna om

mening, inte möjligt att närmare reglera hur anpassningen till svenska sakrätter ska gå till. Dessa frågor kommer med nödvändighet att i varje enskilt fall behöva hanteras och anpassas inom ramen för befintliga svenska regler (jfr finska propositionen RP 190/2018 rd s. 22). Det bör därför inte införas några särskilda bestämmelser om hur utländska sakrätter ska anpassas.

ningsavtal varigenom makarna fördelar egendomen vid äktenskapsskillnad eller efter anmälan under bestående äktenskap inte ska anses vara ett äktenskapsförord i förordningens mening. Samma sak gäller avtal om den kommande bodelningen inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad (föravtal). Det ligger i stället närmare till hands att uppfatta förordningarna som att bara äktenskapsförord i mer strikt mening ska omfattas. Ett sådant synsätt ligger också i linje med hur finsk lagstiftning anpassats till EU-förordningarna (se finska propositionen RP 190/2018 rd och riksdagsskrivelse RSv 156/2018). Något krav på datering av bodelningsavtal och föravtal bör alltså inte införas.

6.5Registrering av lagvalsavtal

Regeringens förslag: Ett lagvalsavtal om makars förmögenhetsförhållanden ska registreras hos Skatteverket i äktenskapsregistret. Vid handläggningen av en ansökan om registrering tillämpas äktenskapsbalkens bestämmelser om registreringsärenden.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet vill att det belyses vad som ska gälla i sådana fall där det inte anges uttryckligen att ett visst lands lag ska tillämpas, men det framgår av omständigheterna att makarna utgått från att ett visst lands rättsordning ska tillämpas. Juridiska fakultetsnämnden undrar också om det finns någon tidpunkt efter vilken lagvalsavtal inte kan ingås.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 23.1 i EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden ska ett lagvalsavtal vara skriftligt, undertecknat och daterat för att vara formellt giltigt. I artikel 23.2 föreskrivs vidare att om lagen i den medlemsstat där båda makarna eller de registrerade partnerna har sin hemvist vid tidpunkten för avtalets ingående föreskriver kompletterande formkrav för äktenskaps- eller partnerskapsförord ska dessa formkrav tillämpas för lagvalsavtal. I artikel 23.3 i förordningarna anges att om makarna eller de registrerade partnerna vid tidpunkten för avtalets ingående har sin hemvist i olika medlemsstater och om lagarna i dessa stater föreskriver olika formkrav för äktenskaps- eller partnerskapsförord, ska avtalet anses giltigt till formen om det uppfyller kraven i lagen i någon av dessa stater. Om endast en av makarna eller partnerna vid tidpunkten för avtalets ingående har sin hemvist i en medlemsstat och om denna medlemsstat föreskriver kompletterande formkrav för äktenskaps- eller partnerskapsförord, ska dessa formkrav tillämpas (artikel 23.4).

Med äktenskaps- och partnerskapsförord i förordningarnas mening avses äktenskapsförord enligt 7 kap. 3 § äktenskapsbalken. För äktenskapsförord gäller enligt svensk rätt ett krav på registrering. Eftersom det av förordningarna framgår att formkraven för äktenskapsförord även gäller för lagvalsavtal, krävs det inte någon reglering om detta i den nya lagen. I den nya lagen krävs det dock regler om handläggningen av ansökningar av registrering av lagvalsavtal. Dessa regler bör gälla för alla lagvalsavtal

lag ska tillämpas i ett mål som rör ett rättsförhållande där förlikning enligt svensk intern rätt är tillåten bör nämligen godtas av domstolen – i vart fall om det finns en anknytning till det landet på det sätt som anges i artikel 22 i förordningarna. (Jfr rättsfallet NJA 2017 s. 168 med hänvisningar, och Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl., s. 41.)

6.6Bodelning efter legal separation

Regeringens förslag: Om det utomlands har meddelats ett avgörande om legal separation och makarna inte har återupptagit sammanlevnaden, ska egendom som makarna har förvärvat efter det att avgörandet fått laga kraft inte ingå i en bodelning där svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid en sådan bodelning ska täckning för skulder beräknas med hänsyn till förhållandena då avgörandet fick laga kraft.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I vissa utländska rättsordningar förekommer regler om vad som ska gälla vid legal separation – det som tidigare kallades hemskillnad i svensk rätt. Det innebar att makarna kunde ansöka om att de skulle bo åtskilda genom att uppge att det förelåg djup och varaktig söndring. När makarna efter en dom på hemskillnad levt åtskilda i ett år, kunde de få äktenskapsskillnad. Möjligheten till hemskillnad avskaffades år 1973 i svensk rätt. Det finns regler i 8 § i 1990 års lag som innebär att egendom som en make förvärvar efter en legal separation som beslutats utomlands inte ska ingå i bodelningen och att täckning för skulder ska beräknas med hänsyn till förhållandena vid separationen. En förutsättning enligt paragrafen är att makarna inte har återupptagit sammanlevnaden.

EU-förordningarna innehåller inga särskilda bestämmelser om legal separation. EU-förordningarnas regler om tillämplig lag kan dock leda till att svensk lag blir tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden i de fall då legal separation beslutats i utlandet. Eftersom svensk rätt inte innehåller några materiella regler om legal separation, kommer reglerna i 1990 års lag om rättsverkningarna av legal separation även i fortsättningen att fylla en funktion. Reglerna bör därför i sak flyttas över till den nya lagen.

som har förklarats verkställbart enligt förordningarna verkställs enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Det innebär alltså att om en fråga regleras av EU-förordningarna har de företräde framför utsökningsbalkens bestämmelser.

EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden medger även verkställighet av beslut om säkerhetsåtgärder och andra interimistiska beslut. I likhet med vad som gäller för den kompletterande lagstiftningen till 2000 och 2012 års Bryssel I-förordningar bör det föreskrivas att vid verkställighet av ett utländskt avgörande som rör en säkerhetsåtgärd ska i stället bestämmelserna om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas. Detta innebär att bestämmelserna i 16 kap. 11–16 §§ utsökningsbalken ska tillämpas (se bl.a. s. 69, 70 och 94–96).

EU-förordningarna innehåller en uttrycklig reglering av möjligheten att bevilja interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, utan att någon verkställbarhetsförklaring krävs (artikel 53.1). Sådana åtgärder beviljas enligt lagstiftningen i den medlemsstat där domen görs gällande. Den svenska lagstiftningen som gäller beslut om sådana åtgärder finns i 15 kap. rättegångsbalken som behandlar kvarstad m.m. Bestämmelserna innebär att säkerhetsåtgärder kan beviljas med stöd av vanliga forumregler (jfr rättsfallet NJA 1983 s. 814). Det är inte nödvändigt att i lagen hänvisa till dessa bestämmelser (se s. 41).

Enligt artikel 53.2 ska en verkställbarhetsförklaring enligt lag medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas. Så länge fristen för att ansöka om ändring av verkställbarhetsförklaringen inte har löpt ut och till dess att beslut har meddelats med anledning av ansökan, får inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas mot egendom som tillhör den part mot vilken verkställighet begärs (artikel 53.3). En verkställbarhetsförklaring medför alltså en automatisk rätt till säkerhetsåtgärder. Det får inte ställas upp krav på någon ytterligare prövning av domstol (se rättsfallet Capelloni och Aquilini mot Pelkmans, mål 119/84, p. 3147, ECLI:EU:C:1987:521). Däremot måste borgenären vända sig till Kronofogdemyndigheten för att få verkställighet (se bl.a. s. 229, prop. 1997/98:102 s. 48 och 49 och prop. 2001/02:146 s. 50 och 51).

Av artiklarna 53.2 och 53.3 följer att inga andra verkställighetsåtgärder än säkerhetsåtgärder får vidtas till dess att fristen för att ansöka om ändring har löpt ut eller, om ändring har sökts inom den tiden, beslut har meddelats med anledning av ansökan. När så har skett, är verkställigheten inte längre begränsad till att endast avse säkerhetsåtgärder enligt artikeln. Om beslutet med anledning av en ansökan om ändring överklagas är det inte möjligt att enligt artikel 53 begränsa verkställigheten till att bara avse säkerhetsåtgärder (se rättsfallet Calzaturificio Brennero sas mot Wendel GmbH Schuhproduktion International, mål 258-83, p. 3971, ECLI:EU:C:1984:363). Rätten till säkerhetsåtgärder följer alltså direkt av tingsrättens beslut om verkställbarhetsförklaring, och sökanden behöver därför inte utverka ett särskilt domstolsbeslut om det. Av tydlighetsskäl bör det dock införas en bestämmelse som anger att tingsrättens beslut att bifalla en ansökan om verkställbarhetsförklaring anses innefatta ett beslut om kvarstad eller

någon annan åtgärd som regleras i 15 kap. rättegångsbalken (jfr prop. 2013/14:219 s. 94–96).

7Makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer

7.1Reglerna förs över till den nya lagen

Regeringens förslag: De nordiska reglerna om dels makars förmögenhetsförhållanden i 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, dels bodelning med anledning av en makes död i lagen om arv i internationella situationer ska föras över till den nya lagen. I förhållande till Finland ska de nordiska reglerna gälla endast i den utsträckning som följer av artikel 62 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden. De nordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet ska gälla för avgöranden som har meddelats i Finland.

Det ska inte finnas något undantag för samkönade äktenskap i den nya lagens nordiska regler. Undantaget för samkönade äktenskap ska tas bort i 1931 års förordning.

Den nya lagens nordiska regler ska – på motsvarande sätt som de nuvarande reglerna – inte gälla för registrerade partner.

I 1931 års förordning ska det upplysas om att bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer finns i den nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att de nordiska bestämmelserna om svensk domstols behörighet och tillämplig lag inte ska tillämpas i förhållande till Finland. Utredningen lämnar inte något uttryckligt förslag som undantar registrerade partner från de nordiska reglerna. Utredningen lämnar inte något förslag om att ta bort undantaget för samkönade äktenskap i 1931 års förordning.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. SPF Seniorerna vill att de nordiska reglerna i möjligaste mån lämnas oförändrade. Föreningen Svenskar i Världen pekar på de tillämpningssvårigheter som det innebär att EUförordningen om makars förmögenhetsförhållanden i vissa fall ska tillämpas i förbindelserna mellan Sverige och Finland, medan de nordiska reglerna tillämpas i andra nordiska situationer. Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter behovet – och riktigheten – av utredningens förslag att de nordiska reglerna om svensk domstols behörighet och tillämplig lag inte ska tillämpas i förhållande till Finland. Diskrimineringsombudsmannen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund anser – liksom utredningen – att den nordiska äktenskapskonventionen numera måste anses omfatta även samkönade äktenskap och att den nya lagens nordiska regler inte bör innehålla något undantag för sådana äktenskap. Diskrimineringsombudsmannen väcker frågan om huruvida undantaget för samkönade äktenskap i 1931 års förordning kan behållas.

Skälen för regeringens förslag

Det nordiska regelverket

Den nordiska äktenskapskonventionen innehåller regler om bl.a. domstols behörighet, konkurrerande förfaranden, tillämplig lag och erkännande i frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden. Konventionen är införlivad i svensk rätt genom 1931 års förordning. För frågor om verkställighet av nordiska avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden gäller 1977 års konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som är införlivad i svensk rätt genom lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. 1977 års konvention har införlivats genom särskild lagstiftning i alla nordiska länder utom Island som inte har tillträtt konventionen. I förhållande till Island gäller i stället 1932 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar. I Sverige har 1932 års nordiska konvention införlivats genom lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island. När det gäller frågor om bodelning med anledning av en makes död finns det i lagen om arv i internationella situationer bestämmelser om dels svensk domstols och annan myndighets behörighet, dels tillämplig lag för förfarandet. Bestämmelserna införlivar i denna del 1934 års nordiska arvskonvention i svensk rätt. Konventionen har reviderats 1975 och 2012.

Förhållandet till EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden

I första punkten i artikel 62 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden anges att förordningen inte påverkar tillämpningen av bilaterala och multilaterala konventioner som medlemsstaterna är parter i när förordningen antas och som gäller frågor som omfattas av förordningen. Bestämmelsen träffar de nordiska konventionerna. Den omfattar också de svenska författningar som har sin grund i nordiska konventioner som ingåtts före EU-förordningen. Det innebär att Sverige som utgångspunkt även i fortsättningen kan tillämpa de nordiska reglerna.

Av andra punkten i artikeln framgår det dock att i förbindelserna mellan medlemsstater – dvs. i detta sammanhang Sverige och Finland, eftersom Danmark inte omfattas av EU-förordningen – har EU-förordningen företräde. Föreningen Svenskar i Världen pekar på att det kan vara svårt för rättstillämparna att i en svensk-finsk situation avgöra när EU-förordningen är tillämplig respektive när den nya lagens nordiska reglering är det. Frågan tas upp även av Lagrådet, som anser att det är nödvändigt att det på något sätt framgår av lagtexten att i förhållande till Finland har EUförordningen företräde utom när det gäller erkännande och verkställighet. Det bör därför föreskrivas att i förhållande till Finland ska de nordiska reglerna endast gälla i den utsträckning som följer av artikel 62 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden. I det enskilda fallet kan det vara svårt att avgöra om en fråga avser förbindelserna mellan Sverige och Finland och om EU-förordningen ska ges företräde (jfr den finska propositionen RP 190/2018 rd s. 19). Den aktuella punkten i EU-förord- ningen måste, enligt regeringens uppfattning, läsas i ljuset av att den är en undantagsregel och att den i denna egenskap bör tillämpas restriktivt. Om en fråga även rör förbindelserna med något annat nordiskt land bör undantaget i den andra punkten därför inte tillämpas. Det kan dock konstateras att regleringen är unionsrättslig. Hur den närmare gränsdragningen bör göras är därför en fråga för rättstillämpningen – och ytterst EU-domstolen

–att avgöra.

I tredje punkten i artikeln finns det en regel som bara får betydelse i förbindelserna mellan Sverige och Finland. I den aktuella punkten anges att även om undantaget i andra punkten skulle vara tillämpligt får medlemsstater som är parter i 1931 års nordiska äktenskapskonvention, 1934 års nordiska arvskonvention och 1977 års konvention tillämpa dessa i den mån de föreskriver enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar än förordningen gör. Regeln brukar benämnas det nordiska undantaget, eftersom den möjliggör för Sverige och Finland att i vissa fall avstå från att i förbindelserna mellan sig tillämpa förordningens regler om erkännande och verkställighet när det gäller avgöranden som meddelats i det andra landet. Frågan om erkännande och verkställighet i nordiska situationer utvecklas i avsnitt 7.6. Det bör – i linje med Lagrådets synpunkt – tydliggöras i lagtexten att de nordiska bestämmelserna om erkännande och verkställighet ska gälla avgöranden som har meddelats i Finland.

En samlad nordisk reglering i den nya lagen

Som regeringen konstaterar i avsnitt 5 bör i möjligaste bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer samlas i den nya lagen. Detta innebär att de bestämmelser i 1931 års förordning som rör makars förmögenhetsförhållanden bör flyttas över till den nya lagen.

När lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. upphävdes i samband med att EU:s arvsförordning började tillämpas och lagen om arv i internationella situationer infördes, gjordes bedömningen att de nordiska reglerna om bodelning med anledning av en makes död skulle hållas samlade med övriga regler som genomför den nordiska arvskonventionen i svensk rätt (se s. 57 och 58). Det uttalades att även om bestämmelserna inte hör hemma i den lag som då infördes, ingår de i en nordisk systematik som inte borde brytas upp utan noggranna överväganden. Det konstaterades också att förhandlingar pågick i EU om förordningen om makars förmögenhetsförhållanden som berör bl.a. de nordiska reglerna. Eftersom det arbetet nu har slutförts och det föreslås en ny lag, uppkommer frågan om huruvida reglerna om bodelning med anledning av en makes död i 3 kap. 8–11 §§ lagen om arv i internationella situationer bör flyttas över till den nya lagen. Regeringen delar utredningens bedömning att det är naturligare att placera bestämmelserna om bodelning med anledning av en makes död tillsammans med den nya lagens nordiska reglering om makars förmögenhetsförhållanden. En konsekvens av detta är visserligen att införlivandet av den nordiska arvskonventionen kommer att ske i två olika lagar. Det framstår dock som mer ändamålsenligt att placera frågor där de sakligt sett hör hemma enligt svensk rätt än att den svenska införlivandelagstiftningen strikt upprätthåller den systematiska uppdelning som gjordes i den nordiska äktenskapskonventionen och den nordiska arvskonventionen.

I några fall bör dock inte de nordiska reglerna flyttas över till den nya lagen. Det gäller det generella regelverk om verkställighet som finns i 1932 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island och 1977 års lag om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, som inte bör splittras. För att underlätta för rättstillämparna bör det i stället i den nya lagen tas in upplysningsbestämmelser som hänvisar till dessa lagar (se även avsnitt 7.6).

SPF Seniorerna vill att de nordiska reglerna i möjligaste mån lämnas oförändrade. Det kan konstateras att eftersom regleringen har sin grund i konventioner som Sverige har tillträtt är utrymmet för att göra ändringar i sak begränsat. I vissa avseenden krävs det dock anpassningar med anledning av EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden. De förändringar som i övrigt föreslås syftar till att skapa ett enhetligt och modernt regelverk som ska vara lättare att tillämpa.

Som en följd av att de nordiska bestämmelserna om makars förmögenhetsförhållanden flyttas över till den nya lagen krävs det dessutom vissa anpassningar i 1931 års förordning. Förordningen ändras numera genom lag. I 1931 års förordning bör det tas in en upplysning om att bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer finns i den nya lagen.

Äktenskap mellan samkönade makar

1931 års förordning gäller inte för äktenskap som ingås mellan två kvinnor eller två män (23 §). Paragrafen infördes år 2009 i samband med att det blev möjligt för samkönade par att ingå äktenskap i Sverige. Paragrafen måste ses i ljuset av att det vid den tiden inte var möjligt att ingå samkönade äktenskap i alla nordiska länder. Det fanns då alltså inget gemensamt nordiskt synsätt i frågan. Vid införandet av lagstiftningen gjordes bedömningen att det, för att undvika rättsosäkerhet, behövde förtydligas i förordningen att samkönade äktenskap inte omfattas av reglerna (se bet. 2008/09:CU19 s. 21). Det bör dock noteras att den nordiska äktenskapskonventionen inte innehåller några bestämmelser som utesluter samkönade äktenskap eller samkönade makar från konventionens tillämpningsområde. En avgörande skillnad i förhållande till det ställningstagande som gjordes år 2009 är att möjligheten att ingå samkönade äktenskap har införts i samtliga nordiska länder. Vid departementsförhandlingar med de nordiska länderna har en samsyn funnits om att konventionen måste ges den tolkningen att den även gäller samkönade äktenskap. Det finns därför inte anledning att föra in något undantag för samkönade äktenskap motsvarande det som finns i 23 § i 1931 års förordning och som inte har någon motsvarighet i de andra nordiska ländernas lagstiftning. Diskrimineringsombudsmannen ställer frågan om undantaget i 23 § i 1931 års förordning kan behållas. Regeringen delar uppfattningen att undantaget bör tas bort när det nu finns ett gemensamt nordiskt synsätt.

7.2Svensk domstols behörighet, konkurrerande förfaranden och förfaranderegler

Regeringens förslag: Nuvarande nordiska regler om domstols behörighet vid frågor som rör bodelning och boskillnad samt konkurrerande förfaranden ska i den nya lagen vara i sak oförändrade. Den nuvarande regleringen om domstols behörighet vid ansökan om boskillnad när den make som ansökan riktar sig mot har sin hemvist i Finland ska dock tas bort.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker eller har ingen invändning mot förslaget. Sveriges advokatsamfund menar att en talan om bodelning som väckts i en domstol i samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad inte ska kunna ge behörighet åt en annan domstol. Advokatsamfundet anser även att det av tydlighetsskäl bör övervägas att utforma lagen så att den reglerar behörigheten för svensk domstol och inte för de nordiska ländernas domstolar generellt. Samfundet efterlyser också ett förtydligande av om regleringen om konkurrerande förfaranden träffar även sådana fall då en självständig talan om bodelning förs.

Skälen för regeringens förslag: EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden innehåller regler om svensk domstols behörighet. Förordningens behörighetsregler kan vara tillämpliga även om en tvist involverar parter med hemvist i ett land som inte ingår i det fördjupade samarbetet om förordningen. Som behandlas i avsnitt 7.1 påverkar inte EUförordningen tillämpningen av konventioner som ingåtts innan förordningen antogs. För svensk del får det som nu sagts betydelse för tillämpningen av bestämmelser om svensk domstols behörighet och konkurrerande förfaranden (5, 8 och 8 a §§ i 1931 års förordning och 3 kap. 10 § lagen om arv i internationella situationer). EU-förordningens reglering innebär att

om en makes behörighet att råda över bl.a. fast egendom i Sverige eller en bostad här). Tredje man kan därför ha ett intresse av att kunna få kännedom om att makarna genom avtal har bestämt att lagen i ett annat nordiskt land i fortsättningen ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Därför leder ett registreringskrav – som Lagrådet påpekar – till en mer ändamålsenlig och rättssäker ordning. När det införs ett krav på att ett lagvalsavtal ska registreras för att vara giltigt mellan makarna är det också naturligt att registreringen är en förutsättning för att avtalet ska gälla här i landet mot tredje man. På motsvarande sätt som redan gäller för äktenskapsförord bör det därför föreskrivas att lagvalsavtal mellan makar som har sin hemvist i Sverige när rättshandlingen äger rum ska gälla här i landet mot tredje man endast om registrering sker (jfr 4 § tredje stycket i 1931 års förordning och 5 § tredje stycket i 1990 års lag). En sådan föreskrift är möjlig att införa enligt artikel 4 tredje stycket i den nordiska äktenskapskonventionen.

7.5Bodelning efter legal separation

Regeringens förslag: Nuvarande regler om bodelning efter legal separation i nordiska situationer ska vara i sak oförändrade i den nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: I 10 § första stycket i 1931 års förordning regleras bodelning efter legal separation när det gäller makars förmögenhetsförhållanden. Paragrafen innebär att om det har meddelats ett beslut om legal separation och det saknas regler om makars förmögenhetsförhållanden efter legal separation i den lag som är tillämplig, ska egendom som en make förvärvar efter det att beslutet fått laga kraft vara hans eller hennes enskilda. Den innebär också att avdrag för att täcka skulder beräknas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten då beslutet fick laga kraft. I övrigt tillämpas bestämmelserna om bodelning efter äktenskapsskillnad i det aktuella landet.

Legal separation förekommer i Danmark och Norge och på Island. Däremot är detta rättsinstitut avskaffat i Sverige och Finland. Bestämmelserna anger vad som gäller när regler om legal separation saknas och kommer även fortsättningsvis att ha betydelse. Nuvarande regler om bodelning efter legal separation ska därför vara i sak oförändrade i den nya lagen.

Bestämmelsen i 10 § andra stycket i 1931 års förordning rör en efterlevande makes rätt till arv eller testamente efter den avlidna när legal separation har beslutats. Eftersom bestämmelsen inte rör makars förmögenhetsförhållanden, förs inte bestämmelsen över till den nya lagen utan den kommer att finnas kvar i 1931 års förordning.

motsvarande regler ur 1932 års lag. I den nya lagen bör det dock tas in en upplysning om att verkställighetsregler finns i de lagarna.

8Makars förmögenhetsförhållanden i andra internationella situationer

Regeringens förslag: De nuvarande reglerna om konkurrerande förfaranden och om erkännande och verkställighet ska föras över till den nya lagen i huvudsak oförändrade. Reglerna ska inte gälla om något annat följer av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden, av de nordiska reglerna i denna lag eller av en annan lag.

Ett utländskt avgörande om makars förmögenhetsförhållanden ska gälla i Sverige bl.a. om det har meddelats i en stat vars lag enligt EUförordningarna var tillämplig på frågor om makarnas förmögenhetsförhållanden.

En skyldighet ska införas för den som ansöker om verkställbarhet att tillsammans med ansökan ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen lämnar inget förslag om konkurrerande förfaranden. Den föreslår inte heller någon särskild reglering om översättning av ansökningshandlingarna. Utredningen föreslår att vägran att erkänna ett utländskt avgörande som görs gällande här ska kunna ske om det strider mot ett här i landet gällande utländskt avgörande oavsett om det avgörandet var resultatet av ett förfarande som började tidigare eller senare än det andra förfarandet.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller har ingen invändning mot dem. Familjens Jurist efterlyser regler om den situationen att det finns konkurrerande förfaranden i tredjeland. Det ifrågasätts också hur det ska följas upp att ett beslut om bodelning går att verkställa i ett annat land.

Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 6.1 och 6.3 kommer frågor om svensk domstols behörighet och tillämplig lag att avgöras enligt EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Reglerna gäller som utgångspunkt även i förhållande till tredjeland (se dock avsnitt 7.1). I EU-förordningarna finns också regler om konkurrerande förfaranden och om erkännande och verkställighet. Dessa regler är dock bara tillämpliga i förhållande till förfaranden som pågår i respektive avgöranden som meddelats i länder som deltar i det fördjupade samarbetet. Det som nu sagts innebär att det fortfarande kommer att krävas en svensk reglering för dessa frågor när frågan inte regleras av EU-förordningarna, de nordiska reglerna i den nya lagen eller annan lag.

I 15 § i 1990 års lag finns regler om konkurrerande förfaranden (s.k. litispendens). Om det framställs ett yrkande som avser makars förmögenhetsförhållanden vid en svensk domstol, när det redan pågår ett förfa-

9Sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

internationella situationer

9.1Reglerna förs över till den nya lagen

Regeringens förslag: De svenska internationellt privaträttsliga reglerna om sambors förmögenhetsförhållanden i 1990 års lag om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden ska i huvudsak föras över till den nya lagen. Reglerna ska inte gälla om något annat följer av en annan lag.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens föreslår att reglerna inte ska gälla om något annat följer av en unionsrättsakt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet pekar – utan att i slutändan komma till någon annan slutsats än utredningen – på den olägenhet som det kan innebära att bestämmelserna skiljer sig åt för makar och sambor.

Skälen för regeringens förslag: EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden omfattar inte frågor om sambors förmögenhetsförhållanden. Det kommer alltså även fortsättningsvis att krävas svenska internationellt privat- och processrättsliga regler om detta.

Frågan är om det – mot bakgrund av de förändringar som EU-förord- ningarna innebär i reglerna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden – finns anledning att ge reglerna om sambor en annan utformning än de nuvarande. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet lyfter frågan om huruvida reglerna för makar och sambor bör vara enhetliga, men ansluter sig till utredningens slutsats att de svenska samboreglerna inte generellt bör anpassas till reglerna i EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Regeringen konstaterar att det inte är någon nyhet att ett ökat inslag av internationella regleringar leder till en ökad splittring av regelverket på rättsområdet (jfr s. 19). Den olägenhet som skilda regler för makar och sambor kan medföra bör heller inte överdrivas. Någon fullständig enhetlighet finns inte ens i 1990 års lag. Det har heller inte framkommit någon betydande kritik mot de nuvarande svenska internationellt privaträttsliga reglerna om sambor. Någon absolut enhetlighet kan under alla förhållanden inte åstadkommas, eftersom den svenska lagstiftarens normgivningsmöjligheter delvis torde vara begränsad av vissa unionsrättsakter och internationella instrument (se avsnitt 9.2). EU-förordningarna är dessutom till sitt innehåll mycket omfattande och svårtillgängliga och avviker i många avseenden – inte minst systematiskt – från svensk lagstiftningstradition. En särskild svårighet skulle också uppstå med skilda prejudikatinstanser för EU-förordningarna och den svenska lagen. I likhet med utredningen och fakultetsstyrelsen anser regeringen att de nuvarande svenska internationellt privat- och processrättsliga reglerna som utgångspunkt bör behållas (se även avsnitt 9.3).

den svenska domstolen. Reglerna hänger samman med bl.a. förutsätt-ningarna för att erkännande ska kunna ske i Sverige av ett utländskt avgö-rande (se avsnitt 9.4). Det finns ingen anledning att ändra bestämmelserna i sak utan de bör föras över till den nya lagen. Lagrådet föreslår emellertid att bestämmelserna om konkurrerande förfaranden placeras under rubriken svensk domstols behörighet. 1990 års lag gör – liksom den svenska internationellt processrättsliga lagstiftningen i allmänhet – en åtskillnad mellan frågor om svensk domstols behörighet och frågor om konkurrerande förfaranden. Regeringen anser mot den bakgrunden att bestämmelserna om svensk domstols behörighet och konkurrerande förfaranden bör placeras under olika rubriker.

9.3Tillämplig lag

Regeringens förslag: Nuvarande regler om tillämplig lag i fråga om sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer ska i den nya lagen vara i huvudsak oförändrade.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att lagvalsavtalet förutom att vara skriftligt även ska vara daterat och undertecknat för att vara formellt giltigt. Utredningen föreslår också att det införs lagvalsregler för att avgöra förekomsten och den materiella giltigheten av ett lagvalsavtal. Utredningen föreslår vidare en lagregel om att en efterlevande sambo får ingå ett lagvalsavtal med den avlidnes arvingar och universella testamentstagare.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot utredningens förslag. Helsingborgs tingsrätt ifrågasätter om inte reglerna om tillämplig lag bör vara desamma för sambor som för makar, eftersom det underlättar för rättstillämparna med enhetliga regler.

Skälen för regeringens förslag

Lagvalsavtal

Sambor och blivande sambor kan, enligt 1 § andra stycket 1 och 3 § i 1990 års lag, skriftligen avtala om vilket lands lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Möjligheten att välja lag är dock begränsad så att åtminstone någon av samborna ska ha sin hemvist eller vara medborgare i det land vars lag väljs. EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden ställer upp ett antal ytterligare formkrav när det gäller lagvalsavtal mellan makar respektive registrerade partner. Lagvalsavtalet ska vara skriftligt, daterat och undertecknat (artikel 23.1). Som en följd av att svensk rätt ställer upp ett krav på registrering av äktenskapsförord följer det av artikel 23.2 att lagvalsavtalet dessutom behöver registreras om någon av makarna eller de registrerade partnerna har sin hemvist i Sverige vid avtalets ingående. Mot denna bakgrund föreslår regeringen i avsnitt 6.5 att det ska föras in en reglering om registrering av lagvalsavtal mellan makar i den nya lagen. Samma formkrav kommer därmed att gälla för äktenskapsförord och lagvalsavtal som ingås av makar eller registrerade partner.

Lagrådet tar upp frågan om att införa ett registreringskrav för lagvalsavtal mellan sambor. Regeringen konstaterar att sambor i många fall tar in lagvalsavtalet i samboavtalet. Svensk rätt innehåller – till skillnad från vad som gäller för äktenskapsförord – inte något krav på registrering av samboavtal. Ett införande av en registreringsskyldighet för sambors lagvalsavtal – i syfte att åstadkomma en enhetlig reglering i förhållande till vad som gäller för lagvalsavtal mellan makar – skulle innebära att olika formkrav skulle gälla för lagvalsavtal mellan sambor och samboavtal. Det skulle vara en tyngande och opraktisk ordning. Visserligen skulle ett införande av ett registreringskrav kunna öka insynen för tredje man. När reglerna om tredjemansskydd infördes för sambor, konstaterades det emellertid att det var oklart i vad mån utländsk rätt innehåller inskränkningar av en sambos skyldighet att förfoga över sin egendom eller begränsningar i hans eller hennes skyldighet att svara för sina skulder (se prop. 2000/01:148 s. 24 och 25). Möjligheterna att i ett samboförhållande disponera över egendom till förfång för tredje man är också typiskt sett mer begränsade än i ett äktenskap. Några problem med den nuvarande ordningen har heller inte framkommit. Mot den angivna bakgrunden bedöms det för närvarande inte finnas skäl att överväga frågan ytterligare.

Det finns inte heller tillräckliga skäl att – som utredningen föreslår – ställa upp formkrav som innebär att lagvalsavtalet ska vara daterat och undertecknat för att vara formellt giltigt. Inte minst av bevishänsyn finns det dock givetvis fördelar om samborna daterar och undertecknar lagvalsavtalet.

Enligt 1 § andra stycket och 3 § andra stycket i 1990 års lag får, om den ena sambon är död, en efterlevande sambo ingå ett lagvalsavtal med den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. Denna möjlighet svarar väl mot den möjlighet som finns för parter att välja tillämplig lag vid en dispositiv tvist i domstol (se rättsfallet NJA 2017 s. 168 med hänvisningar). I den nordiska regleringen har det har inte ansetts nödvändigt att ha en särskild lagregel om möjligheten att ingå lagvalsavtal i motsvarande situation (se s. 18). När en gemensam lag nu införs bör reglerna – så långt det är möjligt och ändamålsenligt – ges en enhetlig utformning. Det bedöms inte finnas skäl att föra in en särskild lagregel om detta i den nya lagen.

Det finns ingen motsvarighet i 1990 års lag till EU-förordningarnas regler om tillämplig lag för att fastställa förekomsten och den materiella giltigheten av ett lagvalsavtal (artikel 24). Utredningen föreslår en sådan regel med EUförordningarna som förebild. Förordningarnas reglering är utformad med utgångspunkt i den generella regleringen i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen). Den svarar i svensk internationell privaträtt närmast mot vad som föreskrivs i 3 § andra stycket lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Regeringen konstaterar att det i praktiken sällan kommer att bli aktuellt att tillämpa en regel av det slag som föreslås. Någon motsvarande regel finns heller inte i reglerna om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer. Det finns inte tillräckliga skäl att införa en särskild reglering om detta. Frågan får i förekommande fall avgöras enligt allmänna svenska internationellt privaträttsliga principer.

förmögenhetsförhållanden. Regeringen anser sammantaget att den gällande ordningen har goda skäl för sig och bör behållas för sambor.

Giltigheten av rättshandlingar mellan sambor

Enligt 1 § andra stycket och 5 § första stycket i 1990 års lag är en rättshandling mellan sambor avseende deras förmögenhetsförhållanden giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på frågor om förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen äger rum. Om rättshandlingen äger rum innan samboförhållandet inleds, är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när samboförhållandet inleds. Rättshandlingen ska vidare anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt lagen i det land där den äger rum eller där samborna då har sin hemvist (1 § andra stycket och 5 § andra stycket i lagen). Regeringen anser att bestämmelserna om giltigheten av rättshandlingar ska föras över till den nya lagen.

Den formella giltigheten av en utländsk bodelning

I 1 § andra stycket och 5 a § i 1990 års lag finns regler om tillämplig lag för den formella giltigheten av en utländsk bodelning med anledning av en sambos död. Av paragraferna framgår att en utländsk bodelning ska anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt den lag som var tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden, lagen i den stat där den ägde rum, eller lagen i den stat där den avlidne hade hemvist eller var medborgare. Regleringen bör föras över till den nya lagen.

Internationellt tvingande regler och ordre public-förbehållet

Liksom äktenskapsbalken innehåller sambolagen bestämmelser om sambornas bostad och bohag som har en utpräglad skyddskaraktär (16–18 och 22– 25 §§ sambolagen). Enligt 1 § andra stycket 2 och 9 § i 1990 års lag tillämpas alltid skyddsbestämmelserna i sambolagen om förfogande och övertaganderätt i fråga om sambors gemensamma bostad och bohag när bostaden och bohaget finns i Sverige. Också sambolagens regler om jämkning får alltid tillämpas när en bodelning görs i Sverige (1 § andra stycket 2 och 10 § i 1990 års lag). Det finns vidare ett förbehåll om ordre public, dvs. att bestämmelser i utländsk rätt inte får tillämpas när det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att göra det (1 § andra stycket och 20 § i 1990 års lag). Regeringen anser att de internationellt tvingande reglerna avseende sambor och regleringen om ordre public bör föras över till den nya lagen. I den nya lagen bör det tydliggöras att en av de internationellt tvingande reglerna även avser förlusten enligt 18 § sambolagen av rätten för en efterlevande sambo att vid bodelning få del i den avlidnes egendom vid bl.a. uppsåtligt dödande eller medverkan till sådant brott.

Skydd för tredje mans intressen

Det finns i 1990 års lag bestämmelser om inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en sambos rätt att förfoga över sin egendom (11 §) och om begränsningar som en utländsk lag innehåller i en makes skyldighet att med sin egendom svara för skulder (12 §). Bestämmelserna syftar till att säkerställa ett tredjemansskydd som innebär att inskränkningarna och

begränsningarna i en utländsk lag inte kan göras gällande fullt ut mot tredje man. Reglerna har motiverats med att en motpart vid avtal med sambor normalt inte har någon anledning att räkna med att det finns större hinder för en sambo att förfoga över sin egendom i Sverige eller större begränsningar i hans eller hennes skyldighet att svara för sina skulder med egendom som finns här i landet än vad som gäller i övrigt enligt svensk rätt. (Se s. 24 och 25.)

Regler om tredjemansskydd finns för makar och registrerade partner i EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Reglerna skiljer sig åt från reglerna i 1990 års lag. Visserligen kan det finnas fördelar med enhetliga regler för makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Det skulle kunna tala för att införa en reglering med förordningarna som förebild. Mot detta ska dock ställas att EUförordningarnas reglering är förhållandevis svårtillgänglig och konsekvenserna svårare att förutse. Det har heller inte framkommit att det finns några problem med den nuvarande lagstiftningen. Den nuvarande ordningen bör därför behållas i den nya lagen.

Frågor om tredjemansskydd behandlas även i avsnittet om lagvalsavtal ovan.

9.4Erkännande och verkställighet

Regeringens förslag: Nuvarande regler om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden om sambors förmögenhetsförhållanden ska vara i huvudsak oförändrade i den nya lagen.

En skyldighet ska införas för den som ansöker om verkställbarhet att tillsammans med ansökan ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår ingen särskild reglering om ingivande av översättning av ansökningshandlingarna.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 9.2 redogörs för flera unionsrättsakter och internationella instrument som innehåller regler om svensk domstols behörighet och som kan vara tillämpliga i fråga om sambors förmögenhetsförhållanden. 2012 års Bryssel I-förordning gäller erkännande och verkställighet av avgöranden som meddelats i en annan medlemsstat i EU (inklusive Danmark till följd av ett särskilt avtal mellan EU och Danmark, se EUT L 299, 16.11.2005, s. 62 och EUT L 79, 21.3.2013, s. 4), medan Luganokonventionen gäller avgöranden som meddelats i Island, Norge och Schweiz. Utöver de i avsnitt 9.2 nämnda unionsrättsakterna och internationella instrumenten kan nämnas Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2421 om ändring av förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande och förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalnings-

föreläggande (den reviderade småmålsförordningen). Förordningarna gäller för avgöranden som meddelats i EU:s medlemsstater med undantag för Danmark.

I 1990 års lag finns det regler om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden (13, 14, 16 och 17 §§). Regeringen anser att de nuvarande reglerna om erkännande och verkställighet bör flyttas över i huvudsak oförändrade till den nya lagen. På motsvarande sätt som föreslås i avsnitt 8 bör det dock efter förebild i 4 kap. 4 § tredje stycket andra meningen lagen om arv i internationella situationer krävas att sökanden tillsammans med ansökan ska ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

10Hemvist och reservforum

10.1Hemvist

Regeringens förslag: Nuvarande lagregel som innehåller en definition av begreppet hemvist ska föras över till den nya lagen i sak oförändrad och gälla även i nordiska situationer.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att hemvistdefinitionen bara ska gälla i frågor om sambors förmögenhetsförhållanden.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.

Skälen för regeringens förslag: Hemvistbegreppet finns definierat i 19 § i 1990 års lag. Enligt bestämmelsen ska vid tillämpningen av den aktuella lagen den som är bosatt i ett visst land anses ha sin hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande. Bestämmelsen motsvarar den definition som finns i 7 kap. 2 § lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Definitionen infördes i lagen år 1973 och var då inte någon egentlig nyhet i svensk rätt. I propositionen framhölls att det föreslagna begreppet torde stämma överens med vad som ansetts gälla i nordiska situationer (se prop. 1973:158 s. 32; jfr NJA II 1932 s. 384 och 385). Avsikten var dock att skapa ett hemvistbegrepp som i princip kunde användas inom hela den internationellt privat-och processrättsliga familjerätten. Syftet var alltså att begreppet skulle kunna tillämpas oavsett om det vara fråga om svensk domstols behörighet, tillämplig lag eller erkännande och verkställighet.

Utredningen föreslår att bestämmelsen ska tillämpas när det gäller frågor om sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer. Begreppet hemvist förekommer dock i den nya lagen även i fråga om makars förmögenhetsförhållanden i internationella situationer. Definitionen bör därför – liksom i 1990 års lag – gälla lagen i sin helhet. Definitionen bör flyttas över till den nya lagen i sak oförändrad. Genom att den nya lagen kommer att omfatta även nordiska situationer kommer regleringen att lag-fästa det som i dag redan gäller enligt förarbetsuttalanden och allmänna principer på det området.

I EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden förekommer begreppet domicil (eng. domicile) i reglerna om förfarandet för verkställbarhetsförklaring (artikel 44.2). Domicil skiljer sig från hemvist (eng. habitual residence) som i övrigt används i förordningarna och som har en autonom EU-rättslig innebörd som det ytterst ankommer på EU-domstolen att tolka (se SOU 2017:90 s. 128–130). Om en domstol under förfarandet för verkställbarhetsförklaring ska bedöma om en part har domicil i den verkställande medlemsstaten, ska domstolen tillämpa den medlemsstatens nationella lag (artikel 43). Den nya lagens hemvistbegrepp kan med fördel användas vid fastställande av domicil i Sverige.

domstol när det finns svensk internationell behörighet. Det kan dock inte uteslutas att det finns situationer där svenska domstolar är behöriga enligt förordningarna, men där svenska nationella forumbestämmelser saknas. En sådan situation skulle kunna vara att en prorogationsklausul hänvisar till svensk domstol utan att närmare ange vilken tingsrätt som är behörig (jfr prop. 2001/02:146 s. 45 och 46). För dessa fall behövs kompletterande bestämmelser till förordningarna om reservforum.

Det som sagts om EU-förordningarna skulle i något fall även kunna bli aktuellt då de nordiska reglerna om svensk domstols behörighet i fråga om makars förmögenhetsförhållanden tillämpas. I 1931 års förordning finns det inte någon bestämmelse om reservforum. När reglerna nu samlas i en ny lag, bör reservforumregeln gälla generellt, dvs. även i nordiska situationer.

Det kan vidare behövas reservforum vid tvister om sambors förmögenhetsförhållanden, eftersom bestämmelserna innebär att svensk domstol i vissa fall är behörig att ta upp en fråga i Sverige trots att svaranden inte har sin hemvist här, t.ex. om käranden har sin hemvist i Sverige och svensk lag är tillämplig. Det kan då saknas en domstol som är lokalt behörig (se s. 19).

Enligt 18 § i 1990 års lag är Stockholms tingsrätt reservforum. Den domstolen är också reservforum i andra jämförbara fall. Det gäller t.ex. bestämmelser om behörig domstol i bodelningstvister (10 kap. 9 § tredje stycket rättegångsbalken) och äktenskapsmål (14 kap. 3 § äktenskapsbalken). Det gäller också enligt flera kompletteringslagar (se 2 § lagen [2011:603] med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet samt lagen [2014:912] med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden). För att låta Stockholms tingsrätt även i fortsättningen vara reservforum talar inte bara intresset av enhetlighet utan även praktiska skäl. Om parterna tvistar om fler frågor än sina förmögenhetsförhållanden, skulle ett förläggande av reservforum till någon annan domstol kunna öka risken för att tvisterna måste prövas i flera domstolar i landet. Stockholms tingsrätt bör därför vara reservforum även i den nya lagen.

Det kan på sikt vara lämpligt att överväga om Stockholms tingsrätt ska vara reservforum eller om det finns någon annan domstol som kan vara lämplig. En sådan analys görs lämpligen i ett bredare sammanhang.

11Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 1 juni 2019.

Genom den nya lagen ska 1990 års lag om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden upphävas.

Bestämmelser om tillämplig lag och hänsyn till den tredje mans intressen i den upphävda lagen – och i förhållande till Finland äldre föreskrifter och upphävda paragrafer i 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap – ska fortfarande gälla, om äktenskapet har ingåtts före den 29 januari 2019 och makarna inte den dagen eller därefter ingår ett lagvalsavtal som är giltigt till formen.

Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för äktenskapsförord som har getts in för registrering hos Skatteverket före ikraftträdandet, om inte något annat följer av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. I förhållande till andra nordiska länder än Finland ska i fråga om lagvalsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet en upphävd paragraf i 1931 års förordning fortfarande gälla.

Den upphävda lagen – och i förhållande till Finland äldre föreskrifter i 1931 års förordning – ska fortfarande gälla för handläggningen i domstol av sådana mål och ärenden om makars förmögenhetsförhållanden som har inletts före den 29 januari 2019.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att lagarna ska träda i kraft den 29 januari 2019. Utredningen föreslår inte några övergångsbestämmelser till 1931 års förordning.

Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet efterlyser en särskild övergångsbestämmelse som klargör att giltiga rättshandlingar som företagits innan 1990 års lag trädde i kraft även fortsatt kommer att vara giltiga. Familjens Jurist anför att reglerna i EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden bör omfatta även äldre äktenskap – detta i syfte att undvika att det under lång tid finns två parallella regelsystem.

Skälen för regeringens förslag: EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden började tillämpas fullt ut den 29 januari 2019.

Den nya lagen och följdändringarna till den lagen bör träda i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till de återstående leden i lagstiftningsprocessen bör detta kunna ske den 1 juni 2019, då 1990 års lag bör upphöra att gälla.

Av EU-rätten följer att EU-förordningarna är direkt tillämpliga i Sverige och att de har företräde framför nationella regler (artikel 288 i EUF-fördra- get). Detta innebär att EU-förordningarnas regler, trots eventuellt motstridiga svenska bestämmelser, med beaktande av förordningarnas övergångsbestämmelser tillämpas från och med den 29 januari 2019. Den nya lagen och lagändringarna utgör en anpassning av svensk lag till EU-förordningarna och kan alltså komma att ge uttryck för ett rättsläge som redan råder när den nya lagen och lagändringarna träder i kraft.

förenliga med förordningarnas behörighetsbestämmelser (artikel 69.2). Det följer av allmänna processrättsliga principer att den nya lagen och lagändringarna blir tillämpliga omedelbart. De nya reglerna rubbar dock inte det processuella läge som redan har uppstått vid ikraftträdandet. För att undvika komplikationer i pågående mål och ärenden i domstol till följd av införandet av ändrade förfaranderegler, bör det tas in övergångsbestämmelser i den nya lagen om att den upphävda lagen ska gälla för handläggningen av sådana mål och ärenden om makars förmögenhetsförhållanden som har inletts i domstol innan förordningarna började tillämpas. Bestämmelserna får i praktiken bara betydelse för makar och registrerade partner som omfattas av EU:s förordningar, eftersom regelverket i andra fall väsentligen behålls oförändrat. Eftersom förordningarnas behörighetsbestämmelser även gäller i förhållande till Finland måste en motsvarande övergångsbestämmelse tas in i 1931 års förordning. Mot bakgrund av att dessa övergångsbestämmelser föreslås vara kopplade till att EU-förordningarna börjar tillämpas, kan det inte uteslutas att det inleds förfaranden under perioden från det att EU-förordningarna börjar tillämpas till dess att den nya lagen och ändringarna i 1931 års förordning träder i kraft. I praktiken torde det främst handla om att talan väcks i domstol med stöd av behörighetsbestämmelserna i kapitel II i EU-förordningarna. I dessa fall bör det vara en fråga för rättstillämparen att utifrån omständigheterna tillämpa regelverket på ett sätt så att enskilda inte lider rättsförlust.

rättssäkerheten för enskilda i internationella situationer och förbättra deras tillgång till rättslig prövning. Genom förslagen och EU-förordningarna kommer det att bli lättare för makar, registrerade partner och sambor att förutse vilka regler som kommer att gälla för deras förmögenhetsförhållanden. Det gäller framför allt var en bodelning ska eller kan ske och enligt vilket lands lag bodelningen ska göras, om makarna, partnerna eller samborna separerar eller om någon av dem avlider. Vidare innebär en samling av reglerna i en lag att reglerna på området blir mer överskådliga för rättstillämparna. Det nya regelverket kommer alltså underlätta hanteringen av internationella bodelnings-och andra frågor om makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden, vilket kan förväntas leda till minskade kostnader för enskilda.

Förslagen utgör till stor del kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Förslagen syftar till att förordningarna ska kunna tillämpas i praktiken i svensk rätt. I propositionen föreslås också att befintliga svenska internationellt privat- och processrättsliga regler om makars förmögenhetsförhållanden i andra fall än som avses i förordningarna och om sambors förmögenhetsförhållanden samlas i en ny lag. Förslagen bedöms i sig inte medföra några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Däremot innebär förordningarna att det blir enklare att få till stånd en bodelning i internationella situationer och att få den erkänd i ett annat land, vilket kan få positiva effekter för jämställdheten. Detta är ett led i att uppnå ekonomisk jämställdhet mellan makar och sambor som har olika ekonomiska förutsättningar.

Konsekvenser för domstolarna

EU-förordningarna innebär att det införs enhetliga regler om behörig domstol, konkurrerande förfaranden, tillämplig lag och erkännande och verkställighet. Förordningarna och den nya lagen kommer att underlätta handläggningen av mål och ärenden om internationella bodelningar och andra frågor om makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden, vilket i sig kan förväntas leda till lägre kostnader för domstolarna. Domstolsverket har i det underlag som lämnats till utredningen anfört att det är svårt att göra några säkra prognoser om, och i så fall i vilken utsträckning, ärendemängden i de allmänna domstolarna kommer att öka till följd av EU-förord- ningarna och förslagen. Helsingborgs tingsrätt delar den bedömningen. Det kan dock konstateras att det redan i dag finns regler på området. Det får bedömas att en eventuell ärendeökning skulle bli marginell och att Sveriges Domstolar skulle kunna hantera en eventuell ökning inom ramen för redan givna och beräknade anslagsramar. Det kommer – vilket Helsingborgs tingsrätt betonar – att finnas ett behov att informera om de nya reglerna i förhållande till domstolarna. Information och utbildning med avseende på gällande och ny lagstiftning är något som Sveriges Domstolar och Domstolsakademin kontinuerligt arbetar med. Information till allmänheten om verkställighet av utländska domar finns också tillgänglig på Sveriges Domstolars webbplats. De insatser som kan krävas kan finansieras inom befintliga ekonomiska ramar.

Konsekvenser för övriga statliga myndigheter

EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden kräver – till följd av att äktenskapsförord måste registreras enligt svensk rätt – att även lagvalsavtal måste registreras. Registrering föreslås ske hos Skatteverket. Registreringen kommer att leda till vissa ökade kostnader för Skatteverket. De ökade kostnaderna avser dels kostnader för uppstarten av en ny verksamhet, dels kostnader för den löpande hanteringen av ansökningar om registrering av lagvalsavtal. Skatteverket beräknar att uppstartskostnaden kommer att uppgå till ca 1 700 000 kr och att den årliga kostnaden för handläggningen av registreringsärenden kommer uppgå till mellan 850 000 kr och 1 700 000 kr, vilket svarar mot en eller två årsarbetskrafter. Skatteverkets beräkning är baserad på ett antagande om att högst 1 000 ansökningar om registrering kommer att göras årligen. Som utredningen konstaterar är det svårt att göra några säkra bedömningar av hur många ansökningar om registrering av lagvalsavtal det kan bli fråga om årligen. Som en jämförelse kan det dock konstateras att ca 30 lagvalsavtal som grundar sig på den finska äktenskapslagen registreras årligen och att antalet registreringar inte väntas öka i och med EU-förordningarna (se den finska propositionen RP 190/2018 rd s. 27). Regeringen bedömer därför att kostnaderna kommer att vara i den nedre delen av det intervall som Skatteverket har angett. Lagvalsavtal är frivilliga för enskilda att ingå och det är därför rimligt att Skatteverket kan ta ut en avgift för handläggningen av sådana registreringsärenden. En för hög avgift riskerar att leda till att lagvalsavtalen inte kommer att ingås i den utsträckning som är avsikten enligt EU-förordningarna. Regeringen anser att avgiften, som kommer att följa av förordning, bör vara densamma som vid registrering av äktenskapsförord. Avgiften kommer av de skäl som angetts inte kunna uppgå till en nivå som fullt motsvarar Skatteverkets kostnader. Kostnaderna kan hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.

Förslagen bedöms i övrigt inte medföra några statsfinansiella konsekvenser.

13Författningskommentar

13.1Förslaget till lag om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

Lagen är ny och ersätter lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (1990 års lag).

Genom den nya lagen införs kompletterande bestämmelser till dels rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden), dels rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols be-hörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden). EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden har tillkommit genom ett fördjupat samarbete mellan ett antal av EU:s medlemsstater (se artiklarna 328 och 329 i EUF-fördraget och rådets beslut [EU] 2016/954 av den 9 juni 2016 om bemyndigande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om internationella pars förmögenhetsförhållanden, som omfattar frågor om såväl makars förmögenhetsförhållanden som förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap). Förordningarna är direkt tillämpliga i varje medlemsstat som ingår i det fördjupade samarbetet. Hittills ingår i det fördjupade samarbetet – utöver Sverige – Belgien, Bulgarien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Kroatien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Tyskland och Österrike. Inget hindrar övriga medlemsstater från att senare ansluta sig till samarbetet. Estland har aviserat att man vill ingå i det fördjupade samarbetet i framtiden, men har ännu inte gett in någon begäran om att få delta. Information om tillämpningen av EU-förordningarna finns på den europeiska e-juridikportalen.

Den nya lagen innehåller också särskilda bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer. Bestämmelserna om detta ersätter bestämmelserna om makars förmögenhetsförhållanden i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap och i lagen (2015:417) om arv i internationella situationer. Bestämmelserna införlivar delvis konventionen den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (den nordiska äktenskapskonventionen, senast ändrad 2006) och konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen, senast ändrad 2012).

Den nya lagen innehåller vidare bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i andra internationella situationer och om sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer. Bestämmelserna ersätter bestämmelser i 1990 års lag och har inte sin grund i någon unionsrättsakt eller något internationellt instrument.

Med anledning av Lagrådets synpunkter förtydligas vissa rubriker i lagen, medan vissa rubriker utgår. Vidare byter några bestämmelser plats, och några bestämmelser slås samman.

1 kap. Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

I paragrafen, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, anges lagens innehåll.

Lagen innehåller inte någon definition av vad som avses med förmögenhetsförhållanden i internationella situationer. Någon motsvarande definition finns inte heller i 1990 års lag. Tillämpningsområdet för de kompletterande bestämmelserna i 2 kap. följer EU-förordningarnas respektive tillämpningsområde (se skäl 14 i EU-förordningarna). I 3 kap. finns särskilda bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer. Bestämmelserna ställer upp krav på anknytning till de nordiska länderna för att reglerna ska vara tillämpliga (se t.ex. 3 kap. 2 §). I andra fall innebär kravet på att det ska vara en internationell situation att det ska finnas en anknytning till ett annat land än Sverige. Som exempel kan nämnas att en utländsk medborgare är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller att två svenska medborgare lever i äktenskap eller sammanbor utomlands. Även andra situationer kan givetvis vara internationella.

2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande:

–I 2 kap. finns bestämmelser som kompletterar EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden, nämligen rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden, och rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap.

–I 3 kap. finns särskilda bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer.

–I 4 kap. finns bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i andra internationella situationer.

–I 5 kap. finns bestämmelser om sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

–I 6 kap. finns bestämmelser om registrering av lagvalsavtal mellan makar och om hemvist och reservforum.

I paragrafen, som i allt väsentligt utformas i enlighet med Lagrådets förslag, anges vad respektive kapitel i lagen innehåller.

Paragrafens hänvisningar till förordningarna är dynamiska till sin karaktär, dvs. avser förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

2 kap. EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser som kompletterar EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Det som föreskrivs i kapitlet om makar gäller även för registrerade partner som omfattas av EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

I paragrafen anges att kapitlet innehåller bestämmelser som kompletterar EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Av första stycket framgår att kapitlet innehåller kompletterande bestäm-melser till EU-förordningarna. Bestämmelserna krävs för att förordningarna ska kunna tillämpas i praktiken.

I andra stycket anges att det som föreskrivs i kapitlet om makar även gäller för registrerade partner som omfattas av EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Registrering av äktenskapsförord och lagvalsavtal

2 § Bestämmelser om formkrav för äktenskapsförord finns i artikel 25 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden. Bestämmelser om formkrav för partnerskapsförord finns i artikel 25 i EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden. I 7 kap. 3 § tredje stycket och 16 kap. äktenskapsbalken finns bestämmelser om registrering som kompletterar förordningarna.

Bestämmelser om formkrav för lagvalsavtal finns i artikel 23 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden och artikel 23 i EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden. I 6 kap. 1 § i denna lag och i 16 kap. äktenskapsbalken finns bestämmelser om registrering som kompletterar förordningarna.

Paragrafen, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, innehåller upplysningar om bestämmelser om registrering av äktenskapsförord och lagvalsavtal. Registrering kan vara ett kompletterande nationellt formkrav enligt artikel 23 eller 25 i EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 6.4 och 6.5.

EU-förordningarna ställer inte upp något allmänt krav på att äktenskapsförord och lagvalsavtal ska registreras för att vara formellt giltiga. I svensk rätt finns det dock i 7 kap. 3 § och 16 kap. äktenskapsbalken regler om registrering av äktenskapsförord.

I första stycket första och andra meningarna upplyses om att formkrav för äktenskapsförord och partnerskapsförord finns i artikel 25 i EU-förordnin- garna. Enligt artikel 25.2 eller 25.3 ska under vissa förutsättningar de kompletterande formkrav för äktenskapsförord och partnerskapsförord som finns i nationell rätt tillämpas. I styckets tredje mening finns en upplysning om äktenskapsbalkens bestämmelser om registrering av äktenskapsförord. Partnerskapsförord enligt artikel 25 i EU-förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden omfattas i svensk rätt av reglerna för äktenskapsförord.

I andra stycket första meningen upplyses om att formkrav för lagvalsavtal finns i artikel 23 i EU-förordningarna. Enligt artikel 23.2, 23.3 eller 23.4 ska under vissa förutsättningar kompletterande formkrav för äktenskapsförord som finns i nationell rätt tillämpas även för lagvalsavtal. I svensk rätt finns bestämmelser om registrering av äktenskapsförord. I andra meningen anges därför att bestämmelser om registrering av lagvalsavtal som kompletterar EUförordningarna finns i 6 kap. 1 § i förevarande lag och i 16 kap. äktenskapsbalken.

Paragrafens hänvisningar till förordningarna är dynamiska till sin karaktär, dvs. avser förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Förfarandet vid bodelning

3 § På begäran av en make eller en dödsbodelägare ska svensk lag tillämpas beträffande förfarandet vid en bodelning även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Svensk lag om förfarandet vid bodelning får tillämpas också när den utländska lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning i fråga om makars egendom.

Paragrafen innehåller regler om tillämplig lag på förfarandet vid bodelning. Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, 6 § första stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

EU-förordningarna reglerar inte förfarandet vid bodelning. Paragrafen möjliggör att bodelning efter begäran förrättas enligt svensk lag även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Den anger också att de svenska förfarandebestämmelserna kan tillämpas när den utländska lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning beträffande makarnas egendom. Rätten att få en bodelning till stånd anses tillhöra ett lands materiella regler. Om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, måste den alltså ge stöd för att en make eller dödsbodelägare har rätt till bodelning för att bodelning ska kunna ske i Sverige.

Om parterna inte kan komma överens, blir det aktuellt att vända sig till domstol och då i första hand för att få en bodelningsförrättare förordnad att lösa bodelningsfrågan (se 9 kap. 7 § andra meningen och 17 kap. 1 § äktenskapsbalken). Förfarandet för bodelningen innefattar de regler som gäller förordnande av bodelningsförrättare samt regler som rör förrättandet av bodelningen och klander av denna. I förfarandet inkluderas de processuella regler som är knutna till detta. Till de processuella bestämmelserna räknas, utöver möjligheten att begära att en bodelningsförrättare ska utses, redovisningsskyldigheten (9 kap. 3 § äktenskapsbalken) och skyldigheten att upprätta en bouppteckning (9 kap. 7 § första meningen äktenskapsbalken). I vilken utsträckning bestämmelserna om utmätning och konkurs i 9 kap. 9 och 10 §§ äktenskapsbalken kan tillämpas får avgöras av rättstillämpningen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Begränsningar i tillämpningen av utländsk lag

4 § Äktenskapsbalkens bestämmelser i 7 kap. 4–9 §§ och 11 kap. 8 och 10 §§ om förfogande över makars gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt att överta sådan egendom vid bodelning ska alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige.

Äktenskapsbalkens bestämmelser i 12 kap. 2 § om en efterlevande makes rätt att vid bodelning behålla giftorättsgods och om en efterlevande makes förlust av rätten att få del i eller behålla giftorättsgods ska alltid tillämpas.

Paragrafen innehåller s.k. internationellt tvingande regler, dvs. svenska nationella bestämmelser som skyddar viktiga allmänintressen (se artikel 30.2 iEU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden). Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, 9 och, delvis, 10 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 5 och 6.3.

I första stycket anges att äktenskapsbalkens bestämmelser om förfo-gande över makars gemensamma bostad och bohag och om en makes rätt att vid bodelning överta sådan egendom alltid ska tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige. Bestämmelserna innebär i korthet dels vissa begränsningar i en makes rätt att förfoga över makarnas gemensamma bostad och bohag, dels att den make som har störst behov av bostaden respektive bohaget i princip har rätt att mot avräkning överta den egendomen vid bodelning.

I andra stycket anges att äktenskapsbalkens bestämmelser i 12 kap. 2 § om efterlevande makes rätt att vid bodelning behålla sitt giftorättsgods och om hans eller hennes förlust av rätten att få del i eller behålla giftorättsgods alltid ska tillämpas. Bestämmelserna innebär att om efterlevande make begär det ska vardera sidan som sin andel behålla del av eller hela sitt giftorättsgods. De innebär också att en efterlevande make förlorar sin rätt att få del i den avlidnes giftorättsgods eller att behålla sitt giftorättsgods när han eller hon bl.a. uppsåtligen dödat den andra maken eller medverkat till brottet.

5 § Vid en bodelning får jämkning ske enligt 12 kap. 1 och 3 §§ äktenskapsbalken även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Paragrafen innehåller ytterligare en internationellt tvingande regel. Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, delvis 10 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 5 och 6.3.

I paragrafen anges att jämkning enligt 12 kap. 1 och 3 §§ äktenskapsbalken får ske vid bodelning även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Bodelning efter legal separation

6 § Om det utomlands har meddelats ett avgörande om legal separation och makarna inte har återupptagit sammanlevnaden, ska egendom som makarna har förvärvat efter det att avgörandet fått laga kraft inte ingå i en bodelning där svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid en sådan bodelning ska täckning för skulder beräknas med hänsyn till förhållandena då avgörandet fick laga kraft.

Paragrafen innehåller regler om bodelning efter legal separation (hemskillnad) när svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Paragrafen ersätter 8 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. I huvudsak överensstämmer regleringen med den som i fråga om nordiska situationer finns i 3 kap. 13 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.

Paragrafen innebär att egendom som en make förvärvar efter att avgörandet om legal separation fått laga kraft inte ska ingå i bodelningen och att täckning för skulder ska beräknas med hänsyn till förhållandena när avgörandet fick laga kraft. En skillnad i förhållande till de nordiska reglerna i 3 kap. 13 § är att dessa rättsverkningar inte inträder om makarna har återupptagit sammanlevnaden.

Erkännande och verkställighet

7 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt någon av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan.

Paragrafen reglerar vilken domstol som är behörig att enligt förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden pröva en ansökan om erkännande eller verkställbarhet av ett avgörande från en medlemsstat som deltar i det fördjupade samarbetet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.

EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden innehåller regler om verkställighet av avgöranden som meddelats i ett land som deltar i det fördjupade samarbetet. Verkställighet föregås av en verkställbarhetsförklaring (artikel 42 i EU-förordningarna). Genom en verkställbarhetsförklaring beslutar en tingsrätt att ett utländskt avgörande får verkställas här. Förfarandet kan även under de förutsättningar som anges i artikel 36.2 i EU-förordningarna användas för en prövning av om ett avgörande ska erkännas.

Av paragrafen framgår att en ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring görs till tingsrätten. Regeringen avser att meddela föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva en ansökan. Vilken av de utpekade domstolarna som är behörig i det enskilda fallet ska bestämmas efter motpartens domicil eller efter den plats där verkställighet ska ske (artikel 44.2 i EU-förordningarna).

Med avgöranden avses även officiella handlingar (acte authentique) och förlikningar inför domstol (se artiklarna 59.1 och 60.1 i EU-förordningar- na).

Paragrafens hänvisning till EU-förordningarna är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

8 § En ansökan om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 7 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 7 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser till det andra steget i prövningen av en ansökan om erkännande eller verkställbarhet, dvs. för prövningen av en ansökan om ändring av ett beslut som har meddelats vid den inledande prövningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.

Enligt EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden ska sökanden snarast, och i enlighet med det förfarande som anges i lagen i den verkställande medlemsstaten, underrättas om det beslut som har meddelats med anledning av ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring (artikel 48.1 i förordningarna och 29 § lagen [1996:242] om domstolsärenden). Att en förklaring om erkännande eller verkställbarhet ska delges den part mot vilken verkställighet begärs följer av artikel 48.2 i förordningarna. Något krav på att delge sökanden finns inte.

I första stycket anges att ansökan ska prövas av den tingsrätt som meddelade det ursprungliga beslutet.

verkställas efter det att den har förklarats verkställbar i enlighet med förfarandet i artiklarna 44–57.

Paragrafens hänvisning till förordningarna är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

10 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Vid verkställighet av ett avgörande som rör en säkerhetsåtgärd tillämpas i stället bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av beslut om kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd.

I paragrafen regleras verkan av att ett avgörande förklaras verkställbart. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.

Av första stycket framgår att avgörandet verkställs enligt reglerna i utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Detta gäller alltså även om avgörandet inte har fått laga kraft. Det blir därmed inte aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 3 kap. 4–10 §§ i samma balk om domar som inte har fått laga kraft.

I andra stycket regleras situationen när avgörandet som sådant är ett förordnande om säkerhetsåtgärd. Med uttrycket säkerhetsåtgärd avses i första hand sådana åtgärder som kan jämställas med åtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken, dvs. kvarstad, återställande av rubbad besittning och olika andra åtgärder för att säkerställa sökandens rätt. Den utländska säkerhetsåtgärden verkställs enligt utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad m.m. Dessa bestämmelser finns i 16 kap. 11– 16 §§ utsökningsbalken.

Paragrafens hänvisning till förordningarna är dynamisk till sin karaktär, dvs. avser förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

11 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 7 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Paragrafen reglerar kvarstad och andra säkerhetsåtgärder med anledning av att ett avgörande har förklarats verkställbart. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.

En följd av att en tingsrätt i det första steget i ett ärende om verkställbarhetsförklaring har förklarat ett beslut verkställbart är att beslutet innefattar ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken. Paragrafen kompletterar artikel 53.2 i förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden, som innebär att en verkställbarhetsförklaring ska medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas. Sökanden ska alltså inte behöva utverka ett särskilt tillstånd till säkerhetsåtgärder i detta fall. Även om rätten till säkerhetsåtgärder är en automatisk följd av beslutet, krävs det en ansökan till Kronofogdemyndigheten för att denna ska verkställa säkerhetsåtgärder. Ansökan behandlas sedan som en begäran om verkställighet av ett svenskt domstolsbeslut om säkerhetsåtgärd i enlighet med bestämmelserna i 16 kap. utsökningsbalken.

Rätten till verkställighetsåtgärder är begränsad till säkerhetsåtgärder till dess att fristen för att söka ändring har löpt ut eller domstol har fastställt verkställbarhetsförklaringen efter en ansökan om ändring och möjligheterna att överklaga beslutet har uttömts, dvs. till dess att beslutet har fått laga kraft (artikel 53.3 i förordningarna).

3 kap. Särskilda bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för vissa frågor om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer.

I förhållande till Finland gäller kapitlet endast i den utsträckning som följer av artikel 62 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden. För avgöranden som har meddelats i Finland gäller bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 14 och 15 §§.

Kapitlet gäller inte för registrerade partner.

I paragrafen, som utformas i linje med Lagrådets förslag, anges tillämpningsområdet för det tredje kapitlet. Bestämmelserna i kapitlet införlivar delvis dels konventionen av den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (den nordiska äktenskapskonventionen), dels delvis konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen). Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

Av första stycket framgår att kapitlet gäller för vissa frågor om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer.

I andra stycket första meningen föreskrivs att kapitlet gäller i förhållande till Finland endast i den utsträckning som följer av artikel 62 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden. EU-förordningen innebär att Sverige kan tillämpa de nordiska bestämmelserna i förhållande till Danmark, Island och Norge (artikel 62.1). I förbindelser mellan Sverige och Finland har EU-förordningen om makars förmögenhetsförhållanden företräde framför nordiska bestämmelser om svensk domstols behörighet och tillämplig lag (artikel 62.2). I andra meningen i stycket anges att de nordiska reglerna om erkännande och verkställighet i 14 och 15 §§ gäller för avgöranden som har meddelats i Finland. Detta är en konsekvens av att EU-förordningen om makars förmögenhetsförhållanden medger att Sverige tillämpar dessa bestämmelser även i förhållande till Finland (artikel 62.3).

Av tredje stycket framgår att de nordiska reglerna inte gäller för registrerade partner. Detta är en följd av att den nordiska konventionen bara gäller makar (jfr 3 kap. 4 § i den upphävda lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap).

2 § Det som föreskrivs i 5 och 8–12 §§ gäller om båda makarna 1. är medborgare i någon nordisk stat,

2. när de ingick äktenskapet var medborgare i någon nordisk stat och då tog sin hemvist i en nordisk stat, och
3. efter att äktenskapet ingicks inte har tagit sin hemvist utanför Norden.

I paragrafen ställs det upp särskilda krav på anknytning för att bestämmelserna om boskillnad i 5 § och tillämplig lag m.m. i 8–12 §§ ska kunna tillämpas. Paragrafen ersätter 2 a § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap och införlivar artikel 4 a i den nordiska äktenskapskonventionen.

Av punkten 1 framgår att bestämmelserna bara gäller makar som är medborgare i något nordiskt land när frågan aktualiseras. I punkten 2 anges att det också krävs att båda makarna vid ingående av äktenskapet var medborgare i något nordiskt land. De behöver inte vara eller ha varit medborgare i samma nordiska land. Makarna ska dessutom vid ingående av äktenskapet ha tagit sin hemvist i ett och samma nordiska land. Det krävs inte att de har bosatt sig på samma adress eller ens på samma ort i det landet. Av punkten 3 framgår att 5 och 8–12 §§ bara tillämpas om minst en av makarna fortfarande har sin hemvist i ett av de nordiska länderna. Om frågan kommer upp i Sverige och båda makarna har tagit sin hemvist utanför Norden, avgörs den alltså inte av de angivna bestämmelserna. Inte heller om makarna senare åter tar sin hemvist i ett nordiskt land tillämpas bestämmelserna.

Svensk domstols behörighet

3 § Om en svensk domstol tar upp ett yrkande om äktenskapsskillnad enligt 7 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, får domstolen också ta upp en fråga om bodelning, såvida det inte redan pågår ett förfarande i en annan nordisk stat som kan leda till ett motstridigt avgörande.

Paragrafen, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, anger att den svenska domstolen är behörig att ta upp en fråga om bodelning i samband med prövningen av ett yrkande om äktenskapsskillnad. Paragrafen ersätter delvis 8 och 8 a §§ förordningen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap och införlivar delvis artiklarna 8 och 8 a i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Paragrafen ger bara behörighet till svensk domstol när ett yrkande tas upp enligt 7 § i 1931 års förordning. Det krävs alltså att bodelningsyrkandet har framställts i samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad. Det torde i första hand vara fråga om en begäran om att rätten ska utse en bodelningsförrättare (jfr 14 kap. 5 § andra stycket äktenskapsbalken).

Det krävs att begäran görs i målet om äktenskapsskillnad (jfr NJA II 1932 s. 423). När det gäller många frågor om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer kommer alltså svensk domstols behörighet inte att regleras av paragrafen. Det gäller frågor om bodelning utan samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad och övriga frågor om makars förmögenhetsförhållanden som inte gäller bodelning. Det gäller också när den svenska domstolens behörighet i målet om äktenskapsskillnad inte grundas på 7 § i 1931 års förordning. Frågan om svensk domstols behörighet bedöms då enligt EUförordningen om makars förmögenhetsförhållanden.

Den svenska domstolen ska, enligt förevarande paragraf, avvisa ett yrkande om en fråga om bodelning om det redan pågår ett förfarande vid en domstol eller annan myndighet i ett annat nordiskt land. Yrkandet ska dock inte avvisas förrän det har fastställts att den myndighet där ett förfarande redan inletts är behörig. Till dess får handläggningen av målet vila vid den svenska domstolen. Detta följer av allmänna processrättsliga principer. Domstolen ska pröva frågan om avvisning självmant.

4 § En fråga om bodelning med anledning av en makes död får tas upp av svensk domstol, om svensk lag ska tillämpas beträffande förfarandet enligt 6 §.

En fråga om bodelning med anledning av en makes död får också tas upp av svensk domstol, trots att en domstol i en annan nordisk stat är behörig, om parterna är överens om det. Det gäller dock inte om en fråga som rör dödsboet handläggs i domstol, av en testamentsexekutor eller bobestyrer eller av en av domstol utsedd boutredningsman eller skiftesman, eller om yrkandet gäller klander av bodelning.

I paragrafen regleras svensk domstols behörighet i frågor som gäller bodelning med anledning av en makes död. Paragrafen ersätter 3 kap. 10 § lagen (2015:417) om arv i internationella situationer och införlivar artiklarna 19, delvis, och 21 i den nordiska arvskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Enligt första stycket får en fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död tas upp av svensk domstol om bodelningen förrättas enligt svensk lag. Det kan t.ex. gälla frågor om att utse en bodelningsförrättare enligt äktenskapsbalken eller klander av bodelning.

Av första meningen i andra stycket följer att parterna, om de är överens, kan få en tvist prövad i Sverige. I andra meningen finns vissa begränsningar då svensk domstol, trots att parterna är överens, inte är behörig att ta upp en tvist.

5 § En fråga om boskillnad får tas upp av svensk domstol om

1. makarna har sin hemvist i Sverige, eller
2. makarna har sin hemvist i olika stater i Norden och den make som ansökan riktar sig mot har sin hemvist i Sverige.

Bestämmelserna i den aktuella paragrafen är endast tillämpliga om anknytningskraven i 2 § är uppfyllda.

Förfarandet vid bodelning med anledning av en makes död

6 § Svensk lag ska tillämpas beträffande förfarandet vid bodelning med anledning av en makes död, om den avlidne var medborgare i en annan nordisk stat och vid sin död hade sin hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make som är medborgare i en annan nordisk stat har suttit i oskiftat bo och han eller hon har sin hemvist i Sverige eller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i en annan nordisk stat och då hade sin hemvist i Sverige.

I paragrafen finns det regler om tillämplig lag för förfarandet vid bodelning med anledning av en makes död. Paragrafen ersätter 3 kap. 8 § lagen (2015:417) om arv i internationella situationer och införlivar delvis artikel 19 i den nordiska arvskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.1 och 7.2.

Förfarandet för bodelningen innefattar de regler som gäller förordnande av bodelningsförrättare samt regler som rör förrättandet av bodelningen och klander av denna. I förfarandet inkluderas de processuella regler som är knutna till detta. Paragrafen reglerar alltså inte tillämplig lag för bodelning i materiellt hänseende. Den regleringen finns i 8–11 §§.

Av första stycket första meningen framgår att svensk lag ska tillämpas vid förfarandet vid bodelning efter en medborgare i ett annat nordiskt land med hemvist i Sverige. I andra meningen regleras förfarandet vid bodelning om den efterlevande maken har berättigats att sitta i oskiftat bo. Förfarandet följer svenska regler, om den efterlevande maken har, eller vid sin död hade, sin hemvist i Sverige och om han eller hon är medborgare i ett annat nordiskt land eller var det vid sin död.

7 § Vid en sådan bodelning med anledning av en makes död som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands omfattas.

Paragrafen reglerar vilken egendom som ska omfattas av en bodelning med anledning av en makes död. Paragrafen ersätter 3 kap. 9 § lagen (2015:417) om arv i internationella situationer och införlivar delvis artikel 19 i den nordiska arvskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.1 och 7.2.

Enligt paragrafen ska en bodelning som förrättas i Sverige efter en medborgare i ett annat nordiskt land omfatta all egendom som hör till boet. Det gäller oavsett om egendomen finns i Sverige eller utomlands.

Tillämplig lag

8 § Om makar eller blivande makar har avtalat att en viss stats lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, gäller det under förutsättning att

1. avtalet avser a)lagen i en nordisk stat där någon av dem hade sin hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks, eller b)lagen i en nordisk stat där de båda senast samtidigt hade sin hemvist, under förutsättning att den ena maken eller båda makarna under äktenskapet har tagit sin hemvist i en annan nordisk stat än den där de tog sin hemvist när de gifte sig, och

2. något annat inte följer av 10–12 §§.

Paragrafen innehåller regler om lagvalsavtal. Paragrafen ersätter 3 § förord-ningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten-skap, adoption och förmynderskap och införlivar artikel 3 a i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Av paragrafen framgår att ett avtal om tillämplig lag kan ingås av makar eller blivande makar. Avtalet ska avse den tillämpliga lagen för makarnas förmögenhetsförhållanden i äktenskapet. Det kommer också att ligga till grund för vilka regler som ska tillämpas vid bodelning.

För att undvika svårigheter vid tolkningen är det önskvärt att makarna uttryckligen anger den tillämpliga lagen i avtalet. Det är dock inte en förutsättning för avtalets giltighet utan lagvalsavtalet kan även indirekt framgå av ett äktenskapsförord om förordet uppfyller formkraven och handlingens innehåll visar att makarnas avsikt har varit att ett visst lands lag ska tillämpas på förmögenhetsförhållandena i deras äktenskap.

Avtalet ska avse makarnas egendom i dess helhet. Bestämmelserna ger alltså inte utrymme för att göra en uppdelning så att olika delar av makarnas förmögenhetsförhållanden regleras av olika länders lagar.

Makarnas frihet att välja rättsordning är inte obegränsad. Punkten 1 a innebär att makarna kan välja lagen i ett nordiskt land där någon dem hade sin hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks. Avtalet kan tillämpas även om denna anknytning senare har upphört.

I punkten 1 b ges ytterligare en valmöjlighet. Om den ena maken eller båda makarna under äktenskapet har flyttat från det land där de tog sin hemvist när de gifte sig, kan makarna som tillämplig lag i stället välja lagen i det nordiska land där de båda senast hade sin hemvist. Det krävs inte att de har haft sin gemensamma hemvist eller ens varit bosatta på samma ort i det landet.

Av punkten 2 framgår att avtalet bara gäller med de begränsningar och under de förutsättningar som anges i 10–12 §§. Hänvisningen till 10 § innebär att makarna genom ett avtal om byte av tillämplig lag inte kan påverka rättsverkningarna av en rättshandling som ägt rum före bytet. Av hänvisningen till 11 § följer att makarna inte själva kan bestämma vilken lag som ska tillämpas i fråga om en makes behörighet att råda över fast egendom m.m. Av hänvisningen till 12 § följer att avtalet är giltigt endast under de förutsättningar som anges i den paragrafen. Vid tillämpning av svensk rätt ska avtalet alltså upprättas skriftligen, dateras och undertecknas. Registrering ska ske hos Skatteverket (6 kap. 1 §). Makarna kan inte avtala om vilket lands lag som ska tillämpas för att bedöma ett lagvalsavtals eller äktenskapsförords giltighet till formen.

Bestämmelserna i den aktuella paragrafen är endast tillämpliga om anknytningskraven i 2 § är uppfyllda.

9 § Om tillämplig lag inte har bestämts genom avtal, tillämpas lagen i den nordiska stat där makarna tog sin hemvist när de gifte sig.

Om båda makarna senare har tagit sin hemvist i en annan nordisk stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Om båda makarna tidigare under äktenskapet har haft sin hemvist i den staten eller om makarna är medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit sin hemvist där.

tillämpliga lagen, och försäljningen kan fortfarande angripas. Bestämmel- sen omfattar också frågan om en rättshandling är giltig till formen, t.ex.

om det ställs krav på skriftlighet eller bevittnande. Frågor om äktenskapsförords och lagvalsavtals giltighet till formen regleras dock i 12 §.

I andra stycket görs ett undantag från första stycket. Den materiella giltigheten av villkoren i ett äktenskapsförord ska bedömas enligt den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när frågan blir aktuell. Ett exempel är att makarna har upprättat ett äktenskapsförord enligt hemvistlandets lag och senare, efter att ha tagit sin hemvist i ett annat land, ingår ett avtal om tillämpning av det landets lag utan att upphäva äktenskapsförordet. Sådana villkor i äktenskapsförordet som inte är tillåtna enligt den lag som de har valt kan därefter inte göras gällande. Om makarna i ett äktenskapsförord har tagit in sådana villkor som är typiska för den lag som var tillämplig när äktenskapsförordet ingicks, kan man vanligen utgå från att makarna har bestämt att den lagen ska tillämpas. Med ett sådant indirekt lagvalsavtal kommer inte något annat lands lag att bli tillämplig om makarna senare byter hemvist inom Norden.

Bestämmelserna i den aktuella paragrafen är endast tillämpliga om anknytningskraven i 2 § är uppfyllda.

11 § I fråga om en makes behörighet att råda över fast egendom, över egendom som är likställd med fast egendom eller över en bostad ska lagen i den nordiska stat där egendomen finns alltid tillämpas.

I paragrafen finns en särskild bestämmelse om tillämplig lag när det gäller behörigheten för en make att råda över fast egendom m.m. Paragrafen ersätter 3 b § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap och införlivar artikel 3 b i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Bestämmelsen omfattar behörigheten att råda över fast egendom, egendom som likställs med fast egendom – t.ex. en tomträtt – och en bostad. I den sistnämnda kategorin ingår alltså bostäder som inte är fast egendom, t.ex. lägenheter som innehas med bostadsrätt eller hyresrätt. När det ska bedömas om det behövs samtycke för en rättshandling som gäller fast egendom, egendom som likställs med fast egendom eller en bostad tillämpas alltså svensk lag om egendomen finns här i Sverige.

Bestämmelsen i den aktuella paragrafen är endast tillämplig om anknytningskraven i 2 § är uppfyllda.

Formkrav för äktenskapsförord och lagvalsavtal

12 § Ett äktenskapsförord eller lagvalsavtal är giltigt till formen, om det när det ingicks uppfyllde formkraven i

1. den lag som enligt 8 eller 9 § var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, eller
2. lagen i en nordisk stat där makarna eller en av dem var medborgare.

Om frågan om ett lagvalsavtals giltighet ska bedömas enligt svensk lag, ska lagvalsavtalet anses giltigt om det är skriftligt, daterat och undertecknat av makarna. Av 6 kap. 1 § framgår att lagvalsavtalet dessutom ska registreras hos Skatteverket. Om giltigheten ska bedömas enligt en annan nordisk stats lag och den lagen saknar formkrav för lagvalsavtal, ska giltigheten bedömas enligt den lagens formkrav för äktenskapsförord.

10 i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.

Paragrafen anger vad som ska gälla om makarna har beviljats legal separation och den lag som är tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden är lagen i ett nordiskt land som saknar bestämmelser om legal separation, t.ex. Sverige. Enligt punkten 1 ska egendom som en make förvärvar efter att avgörandet om legal separation fått laga kraft vara hans eller hennes enskilda. Av punkten 2 framgår att avdrag för att täcka skulder beräknas med hänsyn till förhållandena när avgörandet fick laga kraft. I övrigt ska, enligt punkten 3, reglerna i den tillämpliga lagen om bodelning efter äktenskapsskillnad tillämpas.

Erkännande och verkställighet

14 § En dom eller ett beslut som har meddelats i en annan nordisk stat med tillämpning av bestämmelser om behörighet som motsvarar 3 eller 5 § och som har fått laga kraft ska gälla i Sverige.

Paragrafen reglerar erkännande av vissa avgöranden angående makars förmögenhetsförhållanden. Paragrafen ersätter delvis 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap och införlivar delvis artikel 22 i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.

I paragrafen anges att ett avgörande som har meddelats i något av de övriga nordiska länderna med tillämpning av en bestämmelse om domstols behörighet som motsvarar 3 eller 5 § ska gälla i Sverige. Det är alltså avgöranden om bodelning som har prövats i samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad och avgöranden om boskillnad som erkänns enligt paragrafen. Det krävs att avgörandet har fått laga kraft.

I vissa fall kan frågan om erkännande av finska avgöranden när behörighet har tagits med stöd av EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden aktualiseras. En förutsättning för att erkännande ska kunna ske i dessa fall är att förordningens behörighetsregler i sak svarar mot den nordiska äktenskapskonventionens regler. Det gäller artikel 5 i den förordningen som i sak motsvarar 3 § i detta kapitel. Det kan alltså vara fråga om bodelning som har samband med en väckt talan om äktenskapsskillnad.

15 § I fråga om erkännande, i andra fall än som avses i 14 §, och verkställighet av dom, beslut eller förlikning från en annan nordisk stat om makars förmögenhetsförhållanden finns bestämmelser i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island och lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Om dessa lagar inte är tillämpliga, ska 4 kap. tillämpas, under förutsättning att något annat inte följer av EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden.

Paragrafen anger vilka bestämmelser som ska tillämpas i fråga om erkännande, i andra fall än som avses i 14 §, och verkställighet av nordiska avgöranden avseende en fråga om makars förmögenhetsförhållanden. Den ersätter delvis 3 kap. 11 § lagen (2015:417) om arv i internationella situationer och införlivar delvis artikel 28 i den nordiska arvskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.

Enligt paragrafen tillämpas i fråga om erkännande, när 14 § inte är tillämplig, och i fråga om verkställighet lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (1977 års lag) och lagen om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island (1932 års lag). 1977 års lag tillämpas i fråga om avgöranden från Danmark, Finland och Norge, medan den senare tillämpas i fråga om avgöranden från Island. Från den förstnämnda lagens tillämpningsområde undantas avgöranden om efterlevande makes rätt, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade sin hemvist i något av dessa länder (7 § andra stycket 5). Från tillämpningsområdet undantas även avgöranden om boskillnad och bodelning med anledning av äktenskapsskillnad, om det inte är fråga om verkställighet av en dom som ska gälla i Sverige enligt 14 § i detta kapitel (7 § andra stycket 1). Om den aktuella lagen inte är tillämplig på ett norskt eller danskt avgörande, tillämpas 4 kap. i förevarande lag. Om lagen inte är tillämplig på ett finskt avgörande, tillämpas i stället reglerna om erkännande och verkställighet i EU-förordningen om makars förmögenhetsförhållanden. Från 1932 års lags tillämpningsområde undantas avgöranden om boskillnad och bodelning med anledning av äktenskapsskillnad och legal separation (10 § andra stycket 1). Om lagen inte är tillämplig på ett isländskt avgörande, tillämpas 4 kap. i förevarande lag.

4 kap. Makars förmögenhetsförhållanden i andra internationella situationer

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om konkurrerande förfaranden och erkännande och verkställighet av utländska avgöranden när det gäller makars förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Kapitlet gäller inte om något annat följer av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden, 3 kap. i denna lag eller annan lag.

I paragrafen anges att kapitlet reglerar frågor om konkurrerande förfaranden och erkännande och verkställighet av utländska avgöranden när det gäller makars förmögenhetsförhållanden, om inte något annat följer av andra regelverk. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Kapitlets bestämmelser gäller inte bara makars utan även registrerade partners förmögenhetsförhållanden (se 2 § lagen [2009:260] om upphävande av lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap och 3 kap. 1 § andra stycket lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap).

Kapitlet gäller inte i situationer som regleras av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden, av de nordiska reglerna i 3 kap. i denna lag eller av någon annan lag. De andra lagar som kan aktualiseras är lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island, lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, och lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

2 § Framställs ett yrkande om makars förmögenhetsförhållanden i en svensk domstol när det redan pågår ett förfarande utomlands som kan leda till ett motstridigt avgörande, ska talan avvisas om det kan antas att avgörandet i det utländska förfarandet blir gällande i Sverige. I stället för att talan avvisas får målet eller ärendet förklaras vilande i avvaktan på att ett avgörande i det utländska förfarandet har fått laga kraft. Talan får dock prövas om det finns särskilda skäl.

Paragrafen innehåller bestämmelser om konkurrerande förfaranden (litispendens). Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, 15 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 8.

En svensk domstol ska avvisa en talan som rör makars förmögenhetsförhållanden, om det redan pågår ett förfarande om samma sak utomlands. Som ett alternativ till att avvisa talan får domstolen i stället vilandeförklara målet eller ärendet. För att kunna bedöma om talan ska avvisas eller förfarandet förklaras vilande, måste den svenska domstolen pröva dels om den anknytning parterna har till det land där förfarandet pågår är tillräcklig för att ett avgörande därifrån ska erkännas i Sverige, dels om det finns något hinder mot att erkänna avgörandet. Talan ska avvisas eller förfarandet förklaras vilande om domstolen vid en sådan prövning finner att det kan antas att det utländska avgörandet blir gällande i Sverige. Vid valet mellan att avvisa talan och att förklara förfarandet vilande lär vilandeförklaring ofta vara att föredra med hänsyn till risken för att det utländska avgörandet inte uppfyller villkoren för erkännande.

Som undantag från huvudregeln gäller att en talan får prövas av den svenska domstolen om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att det finns en påtaglig risk för att det utländska förfarandet drar ut på tiden och att detta orsakar parterna eller någon av dem allvarliga olägenheter. Sambandet med ett statusmål kan inverka på bedömningen av om särskilda skäl föreligger, t.ex. när ett mål om äktenskapsskillnad har inletts, men en av makarna därefter inleder ett mål om detta även utomlands och samtidigt begär bodelning där. Det förhållandet att ett förfarande om äktenskapsskillnad har påbörjats i Sverige kan då tala för att det finns tillräckliga skäl att pröva även en fråga om bodelning här trots att talan om detta framställdes senare. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl kan det också ha betydelse var makarnas egendom finns. Om de har all sin egendom eller merparten av denna i Sverige, finns det normalt sett starkare skäl för att en bodelning ska handläggas här i landet än om egendomen finns i det land där det konkurrerande förfarandet pågår. Frågan om huruvida det finns särskilda skäl ska dock avgöras mot bakgrund av samtliga omständigheter.

Erkännande och verkställighet

3 § Ett utländskt avgörande om makars förmögenhetsförhållanden som har meddelats av en domstol eller en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare och som har fått laga kraft gäller i Sverige, om det har meddelats i

1. den stat där svaranden hade sin hemvist, eller
2. en stat vars lag var tillämplig på frågor om makarnas förmögenhetsförhållanden enligt artikel 22 eller 26 i EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden, i den ursprungliga lydelsen, eller artikel 22 eller 26 i EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden, i den ursprungliga lydelsen.

Paragrafen anger förutsättningarna för att ett utländskt avgörande ska erkännas i Sverige. Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, 13 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Alla slags avgöranden som avser makars förmögenhetsförhållanden erkänns. Även beslut som innefattar ett ställningstagande till en fastställelsetalan och beslut som innebär att en talan ogillas faller inom tillämpningsområdet. Avgörandet kan vara meddelat av en utländsk domstol eller en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare. Med bodelningsförrättare får jämställas personer som har utsett av det allmänna att verkställa en uppgörelse mellan makarna och som har behörighet att meddela ett avgörande som ska stå fast. Avgörandet ska ha fått laga kraft.

Det krävs att avgörandet har fått laga kraft. Det innebär att det inte längre ska vara möjligt att med ordinära rättsmedel få avgörandet ändrat i det land där det meddelats.

För att ett utländskt avgörande ska erkännas krävs också att makarna har tillräcklig anknytning till det landet. Anknytningskraven framgår av punkterna 1 och 2.

Enligt punkten 1 gäller det utländska avgörandet om svaranden hade sin hemvist i det land där avgörandet har meddelats.

Om tvisten har samband med ett statusmål, är det inte partsställningen i statusmålet som är utslagsgivande, utan avgörande är vem som är svarande i den förmögenhetsrättsliga tvisten. Det processuella samspelet mellan statusmål och mål om förmögenhetsförhållanden varierar länder emellan. I Sverige inleds en bodelningstvist normalt genom att domstolen på begäran av en av makarna utser en bodelningsförrättare. Då finns ingen svarande i den mening som i svensk rätt normalt läggs i uttrycket. Begreppet svarande är avsett att här inte ha samma snäva innebörd som det har i rättegångsbalken. Vid tillämpning av punkt 1 bör alltså den vars motpart tar initiativet till en bodelning eller något annat motsvarande förfarande utomlands anses som svarande oavsett hur tvisten handläggs processuellt.

Enligt punkten 2 ska avgörandet gälla i Sverige, om det har meddelats i ett land vars lag var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden enligt artikel 22 eller 26 i EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

Det krävs inte att det utländska avgörandet ska vara grundat på den lag som enligt aktuell EU-förordnings lagvalsregler skulle vara tillämplig på förmögenhetsförhållandena. Vilken rättsordning avgörandet har grundats på är över huvud taget inte relevant för frågan om huruvida avgörandet ska erkännas här i Sverige. Att den utländska domstolen kan ha tillämpat en viss lag oriktigt eller gjort en felaktig bevisvärdering ska normalt inte leda till ett underkännande av det utländska avgörandet. Om bristerna vid en helhetsbedömning anses så allvarliga att ett erkännande skulle strida mot ordre public ska avgörandet dock inte erkännas (jfr 4 § 6).

Ett utländskt avgörande som rör makars förmögenhetsförhållanden behöver inte vara grundat på några särskilda regler om makar i den utländska lagen för att kunna erkännas. Det kan baseras på t.ex. allmänna avtalsrättsliga bestämmelser. Vissa gränsdragningsfrågor kan uppstå vid bedömning av om det utländska avgörandet avser makars förmögenhetsförhållanden eller en vanlig köp-eller avtalsrättslig tvist angående t.ex. samäganderätt. Dessa frågor läm-nas – liksom hittills – åt rättstillämpningen.

Paragrafens hänvisningar till förordningarna är statiska och avser förordningarna i deras ursprungliga lydelser. Framtida ändringar omfattas därför inte automatiskt.

4 § Även om förutsättningarna i 3 § är uppfyllda gäller det utländska avgörandet inte i Sverige, om

1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har avgett svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna avge svaromål eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet,
2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,
3. avgörandet strider mot ett i Sverige gällande utländskt avgörande i ett förfarande som började tidigare än det andra utländska förfarandet,
4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande,
5. det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än det andra utländska förfarandet och kan antas leda till ett i Sverige gällande avgörande, eller
6. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet.

Paragrafen anger de omständigheter som medför att ett utländskt avgörande inte gäller i Sverige trots att förutsättningarna enligt 3 § är uppfyllda. Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, 14 och 20 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Punkten 1 tar sikte på att det har förekommit vissa grova brister i det utländska avgörandet. Avgörandet ska inte erkännas, om en part inte har fått tillfälle att föra sin talan i det utländska förfarandet. Så kan vara fallet när svaranden inte har fått kännedom om förfarandet eller när han eller hon inte fått rimlig tid att avge svaromål.

Enligt punkten 2 ska avgörandet inte erkännas när det strider mot ett svenskt avgörande. Det spelar ingen roll om det svenska avgörandet har meddelats före eller efter det utländska avgörandet eller vilket förfarande som började först.

I konflikter mellan två motstridiga utländska avgöranden ska det, enligt punkten 3, ges företräde åt det avgörande som har meddelats i det förfarande som började först. Vid vilken tidpunkt ett förfarande ska anses inlett får normalt bestämmas enligt lagen i det land där förfarandet ägt rum.

Enligt punkten 4 ska det utländska avgörandet inte erkännas när det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande. Bestämmelsen är nära sammankopplad med regleringen om konkurrerande förfaranden i 2 §. Den utländska domstolen behöver inte grunda sitt avgörande på särskilda regler om makars förmögenhetsförhållanden för att en relevant motstridighet ska föreligga i förhållande till ett svenskt avgörande. Det räcker med att det svenska och det utländska förfarandet faktiskt har avsett makars förmögenhetsförhållanden.

Enligt punkten 5 ska avgörandet inte gälla om det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det förfarandet började tidigare än det andra utländska förfarandet. En förutsättning är dock att det pågående utländska förfarandet kan antas leda till ett avgörande som gäller i Sverige. Om den utländska domen ska gälla i Sverige beror på om den kommer att uppfylla villkoren i 3 §. Den svenska domstolen ska alltså inte göra någon bedömning av om det utländska avgörandet kommer att innebära att talan bifalls eller ogillas (jfr prop. 1984/85:124 s. 76).

Punkten 6 innehåller ett förbehåll om s.k. ordre public. Förbehållet är tillämpligt endast då det utländska avgörandet uppenbart strider mot grundläggande svensk rättsuppfattning. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt. Det kan exempelvis röra sig om diskriminering av en maka eller make på grund av kön eller etniskt ursprung.

Det får liksom hittills bli en sak för rättstillämpningen att avgöra vad som är ordre public i det enskilda fallet. Innehållet i ordre public-förbehål- let är svårt att precisera och närmare avgränsa. Innehållet är utvecklingsbart och förändras i takt med samhällsutvecklingen.

5 § Ett utländskt domstolsavgörande om makars förmögenhetsförhållanden som är verkställbart i den stat där det meddelades och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

Paragrafen reglerar förutsättningarna för verkställighet av utländska avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden. Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, 16 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Prövningen avser frågan om huruvida avgörandet får verkställas i Sverige. Grund för avslag är i första hand att avgörandet inte ska erkännas till följd av att förutsättningarna enligt 3 § inte är uppfylla eller hinder föreligger enligt 4 §.

Av första stycket framgår att möjligheterna att få verkställighet är begränsade till avgöranden som har meddelats av domstol. Det krävs att domstolsavgörandet är verkställbart i ursprungslandet. Om ett avgörande är meddelat av en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare måste en make som vill få till stånd verkställighet av avgörandet skaffa sig en exekutionstitel vid domstol.

Av andra stycket framgår att regeringen kan meddela föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningarna.

I tredje stycket föreskrivs att sökanden tillsammans med ansökan ska ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Det är främst fråga om bevis om att avgörandet har fått laga kraft. Vidare ska en översättning av handlingarna till svenska ges in tillsammans med ansökan. Någon översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten ändå kan ta till sig innehållet i handlingarna eller det annars är obehövligt. Normalt bör handlingar skrivna på engelska kunna godtas.

6 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om handläggningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, 17 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Av paragrafen framgår att i övrigt är ärendelagen tillämplig vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

7 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Ett beslut om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan av att ett utländskt avgörande har förklarats verkställbart. Paragrafen ersätter, såvitt avser makar, 17 § första stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 8.

I paragrafen anges att det utländska domstolsavgörandet, om det förklaras verkställbart, verkställs på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Det blir därför inte aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 3 kap. 4–10 §§ utsökningsbalken om domar som inte har fått laga kraft.

5 kap. Sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Kapitlet gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Kapitlet gäller inte om något annat följer av en annan lag.

I paragrafen, som i allt väsentligt utformas i enlighet med Lagrådets förslag, anges kapitlets tillämpningsområde. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor,

1 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.1.

I första stycket anges att kapitlet gäller för sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Kapitlet gäller, enligt andra stycket, endast för sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift.

Lagen innehåller inte någon definition av sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer. Tillämpningsområdet är lika omfattande som för makar och är inte som i sambolagen (2003:376) begränsat till frågor som rör sambornas gemensamma bostad och bohag. Lagen gäller alltså för alla frågor om sambors förmögenhetsförhållanden. Det innebär att lagen gäller vid t.ex. frågor om delning av även andra tillgångar än den gemensamma bostaden eller det gemensamma bohaget, frågor om gåvor mellan sambor och frågor om samäganderätt.

Till sambors förmögenhetsförhållanden i den mening som avses i lagen hör bara sådana frågor som gäller det familjerättsliga förhållandet mellan parterna i deras egenskap av sambor eller blivande sambor. Ett vanligt förmögenhetsrättsligt avtal träffas alltså inte av bestämmelserna. Det gäller oavsett om parterna har ingått avtalet innan ett samboende över huvud taget aktualiserades eller om de har ingått det under samboförhållandet. Till sambors förmögenhetsförhållanden hör även frågor om bodelning efter en sambos död, medan frågor om sambors rätt till arv hör till det arvsrättsliga området och omfattas därmed inte av lagen.

Enligt tredje stycket gäller kapitlet inte om något annat följer av en annan lag. Det finns regler i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island, lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom meddelats i Schweiz och lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Det finns vidare unionsrättsakter och internationella instrument som kan vara tillämpliga. Med lag likställs EU-förordningar samt internationella instrument som är direkt tillämpliga i Sverige (jfr t.ex. s. 161). Det gäller främst Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning), rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning), konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen), konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (förordningen om den europeiska exekutionstiteln). En redogörelse för unionsrättsakterna och de internationella instrumenten finns i prop. 2013/14:219 s. 54 och 55.

Svensk domstols behörighet

2 § En fråga om sambors förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol, om

1. svaranden har sin hemvist i Sverige,
2. käranden har sin hemvist i Sverige och svensk lag enligt 5 eller 6 § är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden,
3. frågan rör egendom i Sverige, eller
4. svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har avgett svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet.

Om frågan gäller bodelning med anledning av en sambos död tillämpas 3 § i stället för första stycket.

I paragrafen anges när svensk domstol är behörig i frågor om sambors förmögenhetsförhållanden. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 2 § första stycket 2–5 och andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor

3. på begäran av den efterlevande sambon om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen.

Paragrafen reglerar svensk domstols behörighet i en fråga om bodelning med anledning av en sambos död. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 2 a § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.

Enligt punkten 1 får en fråga om bodelning med anledning av en sambos död tas upp om den avlidna sambon hade sin hemvist i Sverige.

Av punkten 2 framgår att en fråga om bodelning med anledning av en sambos död får tas upp i de fall förutsättningar att pröva frågan föreligger enligt 2 § första stycket 1, 2 eller 4. Den nyssnämnda paragrafen innehåller den generella regleringen av svensk domstols behörighet när det gäller sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Behörighetsgrunden enligt punkten 3 innebär att en fråga som rör bodelning med anledning av en sambos död på begäran av den efterlevande sambon får tas upp av svensk domstol även i de fall svensk domstol är behörig att enligt EU:s arvsförordning pröva frågor om arvet på någon annan grund än att den döda sambon hade sin hemvist i Sverige. Som exempel kan nämnas att svensk domstol är behörig på den grunden att den avlidne var svensk medborgare och i ett lagvalsförordnande har angett att svensk rätt är tillämplig.

På motsvarande sätt som i 2 § regleras i paragrafen bara när svensk domstol är behörig att pröva en tvist. Vid prövningen av vilken domstol i Sverige som är lokalt behörig tillämpas svenska interna forumregler. Enligt 10 kap. 9 § andra stycket andra meningen rättegångsbalken ska om någon av samborna har avlidit, en bodelningstvist tas upp av den domstol där den avlidne hade att svara i tvistemål i allmänhet. I samma paragraf finns en bestämmelse om reservforum för bodelningstvister.

Paragrafens hänvisning till förordningen är statisk och avser förordningen i dess ursprungliga lydelse. Framtida ändringar omfattas därför inte automatiskt.

Konkurrerande förfaranden

4 § Framställs ett yrkande om sambors förmögenhetsförhållanden i en svensk domstol när det redan pågår ett förfarande utomlands som kan leda till ett motstridigt avgörande, ska talan avvisas om det kan antas att avgörandet i det utländska förfarandet blir gällande i Sverige. I stället för att talan avvisas får målet eller ärendet förklaras vilande i avvaktan på att ett avgörande i det utländska förfarandet har fått laga kraft. Talan får dock prövas om det finns särskilda skäl.

Paragrafen innehåller bestämmelser om konkurrerande förfaranden (litispendens). Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 15 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.

För en kommentar till bestämmelserna, se kommentaren till 4 kap. 2 §.

5 § Om sambor eller blivande sambor skriftligen har avtalat att en viss stats lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden, ska det gälla under förutsättning att

1. avtalet avser lagen i en stat där någon av dem hade sin hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks, och
2. något annat inte följer av 7–14 §§.

Paragrafen innehåller regler om tillämplig lag när sambor eller blivande sambor träffat avtal om att ett visst lands lag ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Den ersätter, såvitt avser sambor, 3 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Sambor och blivande sambor kan träffa avtal om tillämplig lag. Det spelar ingen roll om parterna bedöms ha varit sambor eller inte när avtalet ingicks. Vidare saknar det i princip betydelse hur långt före samboförhållandet som avtalet träffades.

Många länder har inte någon särskild reglering om sambors förmögenhetsförhållanden. Om samborna genom avtalet har kommit överens om att tillämpa lagen i ett sådant land, torde avtalet i regel innebära att frågor rörande sambornas förmögenhetsförhållanden ska bedömas på det sätt domstolarna i det landet behandlar sådana förhållanden. Det kan t.ex. innebära att samboförhållanden inte tillerkänns några rättsverkningar över huvud taget eller att vanliga obligationsrättsliga bestämmelser blir tillämpliga.

Ett avtal om tillämplig lag kan träffas av sambor och blivande sambor om vissa förutsättningar är uppfyllda. Skriftlighet är det enda kravet för att ett lagvalsavtal mellan sambor ska vara formellt giltigt. Avtalet ska avse den tillämpliga lagen för sambornas förmögenhetsförhållanden i samboförhållandet. Det kommer också att ligga till grund för vilka regler som ska tillämpas vid bodelningen.

Hänvisningen till 7–14 §§ innebär att det finns vissa begränsningar när det gäller lagvalet. Dessa paragrafer innehåller bestämmelser av tvingande karaktär, som bl.a. inskränker möjligheterna att tillämpa utländsk rätt i vissa angivna situationer.

Om samborna inte har bestämt tillämplig lag genom avtal, regleras frågan i 6 §.

Någon uttrycklig bestämmelse om lagvalsavtal mellan den efterlevande sambon och den avlidnes arvingar och testamentstagare har inte ansetts vara motiverad (jfr 3 kap. 8 §).

6 § Om tillämplig lag inte har bestämts genom avtal, gäller lagen i den stat där samborna tog sin hemvist när samboförhållandet inleddes.

Om båda samborna senare har tagit sin hemvist i en annan stat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Om båda samborna tidigare under samboförhållandet har haft sin hemvist i den staten eller om båda samborna är medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit sin hemvist i staten.

I paragrafen anges vilken lag som blir tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden, om de inte har avtalat om tillämplig lag enligt 5 §. Para-grafens tillämpning förutsätter alltså att det inte finns ett giltigt lagvalsavtal. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 4 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Enligt första stycket är det lagen i det land där samborna tog sin hemvist när samboförhållandet inleddes som ska gälla för deras förmögenhetsförhållanden. Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt ett samboförhållande inleddes (se s. 27 och 28). Det finns ingen registrering eller annan avgörande omständighet som vid ett äktenskap. Det får därför avgöras från fall till fall när samboförhållandet kan sägas ha nått tillräcklig stabilitet. Sambobegreppet är detsamma som i sambolagen (2003:376). Om parterna inte kan komma överens om tidpunkten för inledandet av samlevnaden, bör den dag då de folkbokförts på gemensam adress kunna användas som rätt datum när inte övriga omständigheter talar i en annan riktning (se prop. 1986/87:1 s. 104).

I andra stycket ges regler om byte av tillämplig lag för det fallet att samborna flyttar från ett land till ett annat. Enligt dessa regler ska båda samborna ha tagit sin hemvist i ett nytt land och varit bosatta där i minst två år för att det nya landets lag ska bli tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Om samborna inte flyttar samtidigt till det nya landet, räknas tidsfristen från den tidpunkt då den sist anlända sambon bosatte sig där. Kravet på två års boende är avsett att tolkas så att parterna ska ha varit bosatta i landet under så lång tid som sambor.

I Sverige kan som regel frågan om bosättning avgöras med ledning av folkbokföringen. Helt utslagsgivande är denna emellertid inte. En viss fördröjning kan förekomma exempelvis på så sätt att en person som flyttar till Sverige först efter en tids bosättning blir folkbokförd här. En motsvarande fördröjning kan också förekomma när någon flyttar från Sverige. Den exakta beräkningen av bosättningens längd får betydelse endast i de förmodligen fåtaliga fall då frågan om tillämplig lag ställs på sin spets i nära anslutning till utgången av tvåårsfristen.

I regel kommer hemvistkravet att anses vara uppfyllt när bosättningen har varat i två år. Det kan dock tänkas att samborna eller en av dem ännu efter två års bosättning inte kan anses ha sin hemvist i det nya landet. Ett eventuellt byte av tillämplig lag sker då i stället vid den senare tidpunkt då båda samborna har fått sin hemvist där.

I stycket ges även regler för det fall då samborna flyttar till ett land där de tidigare har haft sin hemvist eller där de båda är medborgare. I den situationen blir den nya lagen tillämplig så snart båda samborna har tagit sin hemvist där.

Ett byte av tillämplig lag innebär – i det mest praktiska fallet när en bodelning ska ske med tillämpning av svensk lag – att den svenska lagens regler om vilken egendom som ska ingå i bodelningen, hur skuldtäckning ska ske, hur sambornas andelar ska bestämmas och hur egendomen ska läggas ut på lotter ska tillämpas, oavsett vad en tidigare gällande lag föreskriver i dessa frågor. Om detta i det enskilda fallet skulle leda till oskäliga resultat, kan jämkning av bodelningen komma i fråga (jfr 15 § sambolagen).

När en utländsk lag ska tillämpas på sambors förmögenhetsförhållanden, kan en tillämpning i enstaka fall komma att strida mot svensk ordre public.

Den situationen behandlas i 20 §. Ytterligare inskränkningar i tillämp- ningen av utländsk rätt kan följa av bestämmelserna i 11–14 §§.

7 § En rättshandling mellan sambor avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om rättshandlingen stämmer överens med den lag som är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden när den äger rum. En rättshandling som äger rum före samboförhållandet är giltig om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när samboförhållandet inleds.

Rättshandlingen ska alltid anses giltig till formen, om rättshandlingen uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den äger rum eller där samborna då har sin hemvist.

Paragrafen reglerar i vilken utsträckning rättshandlingar avseende sambors förmögenhetsförhållanden är giltiga i Sverige. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 5 § första och andra styckena lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Bestämmelserna i första stycket, som bildar en utgångspunkt för de övriga bestämmelserna i paragrafen, innehåller i första meningen den närmast självklara regeln att en rättshandling mellan sambor är såväl materiellt som formellt giltig, om den stämmer överens med reglerna i den lag som är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen äger rum. Det föreskrivs vidare i andra meningen att en rättshandling som äger rum före samboförhållandet är giltig, om den stämmer överens med de regler som blir tillämpliga när samboförhållandet inleds.

I bestämmelserna anges endast att en rättshandling under angivna förutsättningar ska anses giltig. De ska inte motsatsvis tolkas på det sättet att en rättshandling måste anses ogiltig, om den inte står i överensstämmelse med reglerna i den för rättshandlingen tillämpliga lagen. Huvudregeln bör visserligen vara att samborna ska hålla sig till de regler som den tillämpliga lagen innehåller. Det finns emellertid fall då detta betraktelsesätt leder för långt. I vart fall bör man vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som samborna med visst fog har utgått från ska gälla. Den närmare bedömningen ankommer på rättstillämpningen (jfr rättsfallet NJA 2017 s.

168).

Bestämmelserna innebär alltså att en rättshandling som vidtas enligt reglerna i den lag som är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen äger rum behåller sin giltighet även om rättshandlingen inte stämmer överens med den lag som sedermera blir tillämplig. Det bör i allmänhet inte vålla några svårigheter att upprätthålla den grundsatsen. Ett förordnande i ett samboavtal bör t.ex. kunna tillämpas enligt sin ordalydelse även efter en övergång till svensk lag, trots att den svenska lagen inte ger några motsvarande möjligheter. När rättshandlingen avser en regeltyp som inte förekommer i svensk rätt eller hänför sig till rättsliga kategorier som saknar direkt motsvarighet i den svenska rättsordningen kan det däremot bli nödvändigt att modifiera dess tillämpning. I vilken utsträckning sådana modifieringar krävs är en fråga för rättstillämpningen.

I andra stycket behandlas frågan vad som krävs för att en rättshandling ska anses giltig till formen. Redan av paragrafens första stycke framgår att rättshandlingen är giltig till formen, om den uppfyller formkraven i den lag som enligt vad som anges i första stycket är tillämplig på sambornas

bör normalt kunna utgå från att innehållet i beslutet också verkställs. En sådan anpassning till den realitet som ett utländskt beslut innebär måste skiljas från erkännande av beslutet.

Om samborna genom bodelning själva avtalat om hur det ska förfaras med den egendom som finns utomlands, får ett sådant avtal normalt antas vara giltigt enligt 7 §. Det får då genom tolkning av bodelningsavtalet utrönas vad det ska ha för konsekvenser för fördelningen av den övriga egendomen. En sådan tolkning kan leda till ett annat resultat än vad som följer av bestämmelserna i denna paragraf.

Det är närmast en praktisk fråga om man ska avvakta en bodelningsförrättning som man vet eller förmodar kommer att äga rum utomlands. Situationen blir ohållbar, om man både här och i det andra landet väntar ut varandra. I många fall framtvingas säkert en uppgörelse mellan samborna. I andra fall får man nöja sig med att förrätta bodelning här i landet och acceptera den osäkerhet som det innebär att egendom i ett annat land vid en framtida förrättning kan komma att fördelas på ett annat sätt.

Enligt andra stycket finns en möjlighet att begränsa omfattningen av en bodelning. Bestämmelsen innebär att en bodelningsförrättare mot en sambos bestridande kan begränsa bodelningen, när det finns egendom utomlands och det kan antas att bodelningen inte kommer att gälla där. En förutsättning är att inte någon av samborna motsätter sig begränsningen och anför rimliga skäl för sin ståndpunkt. Ett sådant skäl kan vara att egendomen i Sverige har ett nära samband med egendom som finns utomlands och att det därför inte är lämpligt att verkställa bodelning enbart av den egendom som finns i Sverige.

Det kan framstå som meningslöst att dra in egendom som finns utomlands i ett svenskt bodelningsförfarande om man vet eller på goda grunder kan anta att bodelningsförrättarens beslut om denna egendom saknar betydelse. Bestämmelsen tillgodoser praktiska behov eftersom det får antas vara förhållandevis vanligt att ett svenskt avgörande om bodelning mellan sambor inte erkänns.

Om bodelningen begränsas till t.ex. tillgångar och skulder som finns i Sverige bör hänsyn vid fördelningen ändå kunna tas till att egendom finns i andra länder. En bodelning enligt utländsk rätt som t.ex. begränsas till att avse enbart tillgångar och skulder som finns i Sverige kan alltså resultera i att den ena sambon tilldelas all egendom som finns här i landet.

Enligt tredje stycket ska det vid en svensk bodelning beaktas vad samborna fått vid en motsvarande förrättning i ett annat land. Om den utländska förrättningen ännu inte är avslutad vid tidpunkten för den svenska bodelningen, kan det normalt vara lämpligt att invänta resultatet av denna.

Begränsningar i tillämpningen av utländsk lag

11 § Bestämmelserna i 16–18 och 22–25 §§ sambolagen (2003:376) om förfogande över sambors gemensamma bostad och bohag, om en sambos rätt att överta sådan egendom vid bodelning och om förlust av rätten för den efterlevande sambon att få del i den avlidnes egendom ska alltid tillämpas, om bostaden och bohaget finns i Sverige.

I paragrafen anges att bestämmelser i sambolagen om förfogande över sam-bornas gemensamma bostad och bohag, om en sambos rätt att vid bodelning överta sådan egendom och om förlust av rätten för den efterlevande sambon att vid bodelning få del av den avlidnes egendom alltid ska tillämpas, om bo-staden och bohaget finns i Sverige. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 9 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

12 § Vid en bodelning får jämkning ske enligt 15 § sambolagen (2003:376) även om utländsk lag är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden.

I paragrafen anges att jämkning enligt 15 § sambolagen får ske vid bodelning även om utländsk lag är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 10 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Vid tillämpningen av paragrafen gäller bestämmelserna om jämkning i 15 § sambolagen. När en bodelning görs i Sverige får jämkning alltså ske enligt 15 § sambolagen även om utländsk lag är tillämplig på frågan om sambornas förmögenhetsförhållanden. Detta innebär att det finns möjlighet till jämkning om den uppdelning av sambornas gemensamma bostad och bohag som ska göras med tillämpning av den utländska lagen framstår som oskälig. Eftersom det i utländsk rätt ofta saknas särskilda bestämmelser om samboförhållanden, kan tillämpningen av utländsk rätt på frågor i ett samboförhållande komma att leda till ett resultat som helt avviker från sambolagens bestämmelser. Skillnaderna mellan olika länders värderingar och synsätt är i regel större när det gäller samboförhållanden än i fråga om äktenskap. I många länder tillämpas t.ex. avtalsrättsliga eller associationsrättsliga regler på frågor som rör sambor. Utgångspunkten är självfallet att det resultat som tillämpningen av utländsk rätt får för de aktuella frågorna ska accepteras. Jämkningsmöjligheten ger dock ett skydd mot effekter som framstår som oskäliga. Bestämmelsen skyddar emellertid endast den av samborna som ska lämna ifrån sig egendom till den andra. Möjligheten att jämka innebär nämligen bara att den förstnämnda sambon kan få behålla mer av sin egendom än som annars följer av sambolagens bodelningsbestämmelser.

13 § Inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en sambos rätt att förfoga över sådan fast egendom eller tomträtt som tillhör denna sambo och finns i Sverige kan inte göras gällande mot tredje man i vidare mån än vad som följer av svensk lag.

Detsamma gäller inskränkningar i en sambos rätt att förfoga över sin övriga egendom eller att skuldsätta sig, om tredje man och sambon befann sig i Sverige när rättshandlingen ägde rum och tredje mannen inte kände till eller borde ha känt till inskränkningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om en sambos rätt att förfoga över egendom när utländsk lag är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 11 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Paragrafen innehåller – liksom 14 § – regler till skydd för tredje man när utländsk lag är tillämplig på sambors förmögenhetsförhållanden.

Det finns begränsningar i svensk rätt av en sambos rätt att förfoga över det gemensamma hemmet (23–25 §§ sambolagen [2003:376]). I andra länder kan det finnas andra begränsningar. Bestämmelserna i denna paragraf syftar till att skydda tredje man mot inskränkningar som en utländsk lag kan innehålla i fråga om en sambos rätt att förfoga över sin egendom eller skuldsätta sig. Den följande 14 § innehåller skyddsregler till förmån för tredje man, om utländsk lag innefattar begränsningar i en sambos skyldighet att med sin egendom svara för sina skulder.

Enligt första stycket får inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en sambos rätt att förfoga över sin fasta egendom eller tomträtt inte göras gällande mot tredje man i vidare mån än vad som följer av svensk lag. Bestämmelsen gäller dock bara för egendom som finns här i landet. Det innebär inte att reglerna i den tillämpliga utländska lagen alltid ska sättas åt sidan. Sådana bestämmelser i den utländska lagen som motsvarar svenska regler kan alltid åberopas. På grund av förevarande stycke kan tredje man däremot inte såvitt gäller sambornas gemensamma bostad åberopa bestämmelser i utländsk lag som är förmånligare för tredje man än 23– 25 §§ sambolagen, om bostaden finns i Sverige.

Något krav på att tredje man ska ha varit i god tro beträffande inskränkningarna i den utländska lagen ställs inte upp i bestämmelsen. Detta hänger samman med de krav på förutsebarhet och stabilitet som bör gälla för regelsystemet rörande fast egendom och tomträtt.

Enligt andra stycket får inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en sambos rätt att förfoga över annan egendom än sådan som avses i första stycket eller inskränkningar som en sådan lag innehåller i hans eller hennes rätt att skuldsätta sig inte göras gällande mot tredje man. Skyddet är dock begränsat till fall då sambon och tredje man befann sig i Sverige när rättshandlingen ägde rum. Det är vidare av betydelse att tredje man inte var i ond tro. Det skydd som finns faller nämligen bort om tredje man kände till eller borde ha känt till inskränkningen. Det kan dock inte ställas särskilt höga krav på vad tredje man bort känna till i detta sammanhang. Om emellertid i det enskilda fallet sådana inskränkningar som avses blir kända för tredje man eller om det på grund av särskilda omständigheter finns skäl att misstänka att sådana inskränkningar föreligger, kan tredje man inte göra skyddsreglerna gällande. Det bör observeras att bestämmelserna i detta stycke ska tillämpas också på fast egendom och tomträtt eller motsvarande som finns utanför Sverige.

Även sådana bestämmelser i den tillämpliga utländska lagen som motsvarar rådighetsinskränkningarna i 23 § sambolagen får åberopas gentemot tredje man. Skulle bestämmelserna i den utländska lagen innehålla mer omfattande begränsningar än motsvarande svenska regler, är dessa begränsningar i sina överskjutande delar inte gällande mot tredje man under de förutsättningar i övrigt som anges i andra stycket.

14 § Begränsningar som en utländsk lag innehåller i en sambos skyldighet att med sin egendom svara för sina skulder kan inte göras gällande i Sverige, om skulden hänför sig till en rättshandling varigenom en sambo har förfogat över sin fasta egendom eller tomträtt och egendomen finns här i landet.

Detsamma gäller om skulden hänför sig till en rättshandling varigenom en sambo har förfogat över annan egendom eller skuldsatt sig, om sambon och tredje man befann sig i Sverige när rättshandlingen ägde rum och tredje mannen inte kände till eller borde ha känt till inskränkningen.

I paragrafen, som i allt väsentligt utformas i enlighet med Lagrådets synpunkter, behandlas en sambos ansvar för sina skulder när utländsk lag är tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 12 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Bestämmelserna i paragrafen bryter igenom begränsningar som en tillämplig utländsk lag kan innehålla vad gäller en sambos skyldighet att med sin egendom svara för sina skulder. Reglerna knyter an till den uppdelning som görs i 13 § mellan å ena sidan fast egendom och tomträtt och å andra sidan övrig egendom och betalningsskyldighet.

I första stycket behandlas ansvaret för skulder hänförliga till rättshandlingar som avser fast egendom eller tomträtt som finns här i landet. Bestämmelsen omfattar alla skulder som kan hänföras till sambons förfogande över sådan egendom. Liksom i bestämmelsen i 13 § första stycket saknar det betydelse vid tillämpning av bestämmelsen i detta stycke om tredje man var i god tro eller inte. Den situation som främst avses är att en sambo har upplåtit panträtt i sin fasta egendom till säkerhet för lån men att den tillämpliga utländska lagen inte ger en borgenär rätt att ta fastigheten i anspråk vid utebliven betalning. I en sådan situation sätts alltså den utländska lagen åt sidan genom den ifrågavarande bestämmelsen och borgenären kan falla tillbaka på den svenska lagens regler om en upplåten panträtts rättsverkningar.

När det gäller förfogande över annan egendom eller betalningsskyldighet ska enligt andra stycket vissa andra förutsättningar vara uppfyllda. I linje med vad som föreskrivs i 13 § andra stycket gäller här att sambon och tredje man ska ha befunnit sig i Sverige när rättshandlingen ägde rum och vidare att tredje man var i ond tro beträffande sambons möjlighet att enligt den utländska lagen svara med sin egendom för sina skulder. En sambos ansvar för andra skulder, t.ex. sådana som uppkommit utomlands, omfattas inte av paragrafen utan bestäms av den tillämpliga lagen.

Paragrafen får betydelse vid utmätning och konkurs.

Erkännande och verkställighet

15 § Ett utländskt avgörande om sambors förmögenhetsförhållanden som har meddelats av en domstol eller en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare och som har fått laga kraft gäller i Sverige, om det har meddelats i

1. den stat där svaranden hade sin hemvist, eller
2. en stat vars lag enligt 5 eller 6 § var tillämplig på frågor om sambornas förmögenhetsförhållanden.

Paragrafen anger förutsättningarna för att ett utländskt avgörande om sambors förmögenhetsförhållanden ska erkännas i Sverige. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 13 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.

Alla slags avgöranden som avser sambors förmögenhetsförhållanden erkänns. Även beslut som innefattar ett ställningstagande till en faststäl-lelsetalan och beslut som innebär att en talan ogillas faller inom tillämpningsområdet. Avgörandet kan vara meddelat av en utländsk domstol, en annan myndighet eller av en bodelningsförrättare. Med bodelningsförrättare får jämställas personer som har utsett av det allmänna att verkställa en uppgörelse mellan samborna och som har behörighet att meddela ett avgörande som ska stå fast. Det krävs vidare att avgörandet har fått laga kraft. Det innebär att det inte längre ska vara möjligt att med ordinära rättsmedel få avgörandet ändrat i det land där det har meddelats. För att ett utländskt avgörande ska erkännas krävs också att samborna har haft tillräcklig anknytning till det landet. Anknytningskraven framgår av punkterna 1 och 2.

Enligt punkten 1 gäller det utländska avgörandet om svaranden hade sin hemvist i det land där avgörandet har meddelats. Om tvisten är föranledd av ett statusmål är inte partsställningen i det målet utslagsgivande, utan avgörande är vem som är svarande i den förmögenhetsrättsliga tvisten. Det processuella samspelet mellan statusmål och ett mål om förmögenhetsförhållanden varierar länder emellan.

I Sverige inleds en bodelningstvist normalt genom att rätten på begäran av samborna utser en bodelningsförrättare. Då finns ingen svarande i den mening som i svensk rätt normalt läggs i uttrycket. Begreppet svarande är avsett att här inte ha samma snäva innebörd som det har i rättegångsbalken. Vid tillämpningen av punkt 1 bör sålunda den vars motpart tar initiativet till en bodelning eller något annat motsvarande förfarande utomlands anses som svarande oavsett hur tvisten handläggs processuellt.

Enligt punkten 2 ska avgörandet gälla i Sverige, om det har meddelats i ett land vars lag var tillämplig på sambornas förmögenhetsförhållanden enligt de svenska lagvalsreglerna. Det är vanligtvis fråga om avgöranden från det land där samborna har sin hemvist eller från det land vars lag de genom avtal har bestämt ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Det krävs inte att det utländska avgörandet ska vara grundat på den lag som enligt de svenska lagvalsreglerna skulle vara tillämplig på förmögenhetsförhållandena. Vilken rättsordning avgörandet har grundats på är över huvud taget inte relevant för frågan om huruvida avgörandet ska erkännas här i Sverige. Att den utländska domstolen kan ha tillämpat en viss lag oriktigt eller gjort en felaktig bevisvärdering ska normalt inte leda till ett underkännande av det utländska avgörandet. Om bristerna vid en helhetsbedömning anses så allvarliga att ett erkännande skulle strida mot ordre public, ska dock avgörandet inte erkännas (se 20 §).

Ett utländskt avgörande som rör sambors förmögenhetsförhållanden behöver inte vara grundat på några särskilda regler om sambor i den utländska lagen för att kunna erkännas. Det kan baseras på t.ex. allmänna avtalsrättsliga bestämmelser. Vissa gränsdragningsfrågor kan uppstå vid bedömning av om det utländska avgörandet avser sambornas förmögenhetsförhållanden eller en vanlig köp-eller avtalsrättslig tvist angående t.ex. samäganderätt. Dessa frågor lämnas åt rättstillämpningen. Punkten 2 innebär att vissa utländska avgöranden kan komma att erkännas i Sverige trots att anknytningen till det land där avgörandet har meddelats inte motsvarat vad som krävs för att svensk domstol ska vara behörig. Till exempel kan ett avgörande komma att gälla här trots att ingen av samborna hade sin hemvist i det andra landet, vare sig vid tidpunkten för avgörandet eller när förfarandet inleddes, och trots att inte heller någon av de övriga grunderna för internationell behörighet i 2 eller 3 § var tillämplig.

16 § Även om förutsättningarna i 15 § är uppfyllda gäller det utländska avgörandet inte i Sverige, om

1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har avgett svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna avge svaromål eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet,
2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,
3. avgörandet strider mot ett i Sverige gällande utländskt avgörande i ett förfarande som började tidigare än det andra utländska förfarandet,
4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande,

eller

5.det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än det andra utländska förfarandet och kan antas leda till ett i Sverige gällande avgörande.

I paragrafen anges de omständigheter som medför att ett utländskt avgörande inte gäller i Sverige trots att förutsättningarna enligt 15 § är uppfyllda. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 14 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.

Punkten 1 tar sikte på att det har förekommit vissa grova brister i det utländska avgörandet. Avgörandet ska inte erkännas, om en part inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet. Så kan vara fallet när svaranden inte har fått kännedom om förfarandet eller fått rimlig tid att ingå i svaromål. Enligt punkten 2 ska avgörandet inte erkännas när det strider mot ett svenskt avgörande. Det spelar ingen roll om det svenska avgörandet har meddelats före eller efter det utländska avgörandet eller vilket förfarande som började först. I konflikter mellan två motstridiga utländska avgöranden ska enligt punkten 3 företräde ges åt det avgörande som har meddelats i det förfarande som började först. Vid vilken tidpunkt ett förfarande ska anses inlett får normalt bestämmas enligt lagen i det land där förfarandet har ägt rum. Enligt punkten 4 ska det utländska avgörandet inte erkännas när det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande. Den utländska avgörandet behöver inte vara grundat på särskilda samboregler för att en relevant motstridighet ska föreligga i förhållande till ett svenskt avgörande rörande en sambofråga. Det räcker med att både det svenska och det utländska förfarandet faktiskt har avsett eller avser sambornas förmögenhetsförhållanden. Enligt punkten 5 ska avgörandet inte gälla om det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det förfarandet började tidigare än det andra utländska förfarandet. En förutsättning är dock att det pågående utländska förfarandet kan antas leda till ett i Sverige gällande avgörande. Det räcker att domstolen konstaterar att det finns en risk för ett motstridigt avgörande för att avgörandet inte ska gälla i Sverige (jfr s. 64).

Erkännande kan vägras också på grund av s.k. ordre public (se 20 §).

17 § Ett utländskt domstolsavgörande om sambors förmögenhetsförhållanden som är verkställbart i den stat där det meddelades och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

Paragrafen reglerar förutsättningarna för verkställighet av utländska avgöranden om sambors förmögenhetsförhållanden. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 16 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.

Prövningen avser frågan om huruvida avgörandet får verkställas i Sverige. Grund för avslag är i första hand att avgörandet inte ska erkännas till följd av att förutsättningarna enligt 15 § inte är uppfyllda eller hinder föreligger enligt 16 §.

Av första stycket framgår att möjligheterna att få verkställighet är begränsade till avgöranden som har meddelats av domstol. Det krävs att domstolsavgörandet är verkställbart i ursprungslandet. Om avgörandet är meddelat av annan myndighet eller av en bodelningsförrättare måste en sambo som vill få till stånd verkställighet av ett avgörande skaffa sig en exekutionstitel vid domstol. Domstolsavgörandet måste vara verkställbart i ursprungslandet.

Av andra stycket framgår att regeringen kan meddela föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningarna.

I tredje stycket föreskrivs att sökanden tillsammans med ansökan ska ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Det är främst en fråga om bevis om att avgörandet har fått laga kraft. Vidare ska en översättning av handlingarna till svenska ges in tillsammans med ansökan. Någon översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten ändå kan ta till sig innehållet i handlingarna eller det annars är obehövligt. Normalt bör handlingar skrivna på engelska kunna godtas.

18 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om handläggningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 17 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Överväganden finns i avsnitt 9.4.

Av paragrafen framgår att i övrigt är ärendelagen tillämplig vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan av att ett utländskt avgörande har förklarats verkställbart. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 17 § första stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.

I paragrafen anges att det utländska domstolsavgörandet, om det förklaras verkställbart, verkställs på samma sätt som ett svenskt avgörande som har fått laga kraft. Bestämmelser om verkställighet finns i utsökningsbalken. Det blir inte aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 3 kap. 4–10 §§ i den balken om domar som inte har fått laga kraft.

Ordre public

20 § En bestämmelse i utländsk lag får inte tillämpas och ett utländskt avgörande gäller inte i Sverige, om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa bestämmelsen eller att erkänna avgörandet.

Paragrafen innehåller regler om svensk ordre public. Paragrafen ersätter, såvitt avser sambor, 20 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Paragrafen innebär att utländsk lag inte får tillämpas om det i ett enskilt fall skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa bestämmelsen. Av paragrafen framgår också att ett utländskt avgörande inte gäller i Sverige om avgörandet uppenbart strider mot grundläggande svensk rättsuppfattning. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt. Det kan exempelvis röra sig om diskriminering av en sambo på grund av kön eller etniskt ursprung.

Det får liksom hittills bli en sak för rättstillämpningen att avgöra vad som är ordre public i det enskilda fallet. Innehållet i ordre public-förbehållet är svårt att precisera och närmare avgränsa. Innehållet är utvecklingsbart och förändras i takt med samhällsutvecklingen.

6 kap. Övriga bestämmelser

Registrering av lagvalsavtal mellan makar

1 § Ett lagvalsavtal om makars förmögenhetsförhållanden ska registreras hos Skatteverket i äktenskapsregistret. Ett lagvalsavtal som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till Skatteverket inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller lagvalsavtalet först från och med den dag då det ges in till Skatteverket.

Vid handläggningen av en ansökan om registrering av ett lagvalsavtal tillämpas 16 kap. äktenskapsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av lagvalsavtal mellan makar. Övervägandena finns i avsnitt 6.5 och 7.4.

Av första stycket framgår att lagvalsavtal ska registreras hos Skatteverket för att vara giltiga. Kravet på registrering är föranlett av artikel

det emellertid inte någon bestämmelse om reservforum som kan tillämpas. I paragrafen anges därför att Stockholms tingsrätt är reservforum när nå-gon annan behörig domstol inte finns när svensk domstol är internationellt behörig enligt någon av EU:s förordningar om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden eller enligt denna lag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2019.
2. Genom lagen upphävs lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.
3. Bestämmelserna i 3–12 §§ i den upphävda lagen gäller fortfarande i frågor om makars förmögenhetsförhållanden, om äktenskapet har ingåtts före den 29 januari 2019 och makarna inte den dagen eller därefter ingår ett lagvalsavtal som är giltigt till formen.
4. Den upphävda lagen gäller fortfarande för handläggningen i domstol av sådana mål och ärenden om makars förmögenhetsförhållanden som har inletts före den 29 januari 2019.
5. Särskilda bestämmelser om vad som övergångsvis gäller i frågor om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer finns i lagen (2019:000) om ändring

iförordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Enligt punkten 1 träder den nya lagen i kraft den 1 juni 2019.

Enligt punkten 2 upphör lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden att gälla samtidigt som den nya lagen träder i kraft.

Enligt punkten 3 gäller den upphävda lagens bestämmelser i 3–12 §§ för äktenskap som ingåtts innan EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden började tillämpas. En förutsättning för att den upphävda lagen ska gälla är dock att makarna inte efter den 28 januari 2019 har ingått ett giltigt lagvalsavtal (se artikel 23 i respektive förordning; se även 6 kap. 1 §). Övergångsbestämmelsen speglar artikel 69.3 i EUförordningarna, som anger i vilka situationer förordningarna är tillämpliga (se även rättelser till förordningarna, bilaga 3).

Enligt punkten 4 ska den upphävda lagens föreskrifter gälla för handläggningen i domstol av mål och ärenden som har inletts före den 29 januari 2019. Det innebär t.ex. att om en ansökan om stämning har getts in före denna dag tillämpas behörighetsbestämmelserna i 2 § lagen om internationella frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i stället för bestämmelserna om domstols behörighet i kapitel II i EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden.

I punkten 5 finns en upplysning om att övergångsbestämmelser för frågor om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer finns i lagen om ändring i förordningen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Övervägandena finns i avsnitt 11.

13.3Förslaget till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

13.3 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

Hittillsvarande 2 a §, 3 a–6 §§ och 23 § i förordningen upphävs. Bestämmelserna i 2 a–5 §§ förs över till 3 kap. 2, 5 och 8–12 §§ i den föreslagna lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer. Att 23 § upphävs innebär att förordningen numera även är tillämplig på äktenskap mellan samkönade makar, se avsnitt 7.1.

I. Äktenskap

3 § Bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer finns i lagen (2019:000) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

I paragrafen upplyses om att bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer finns i lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

7 § Ett yrkande om äktenskapsskillnad mellan makar som är medborgare och har sin hemvist i en fördragsslutande stat tas upp i Sverige om

1. makarna har sin hemvist här,
2. makarna senast hade hemvist samtidigt här och en av dem fortfarande är bosatt här,
3. makarna är svenska medborgare,
4. svaranden har sin hemvist här,
5. någon av makarna har sin hemvist här, om en ansökan om äktenskapsskillnad är gemensam,
6. käranden har sin hemvist här, om han eller hon varit bosatt här i minst ett år omedelbart innan ansökningen gjordes, eller
7. käranden är svensk medborgare och har sin hemvist här, om han eller hon varit bosatt här i minst sex månader omedelbart innan ansökningen gjordes.

I paragrafen regleras svensk domstols behörighet att i nordiska situationer pröva frågor om äktenskapsskillnad. Paragrafen införlivar artikel 7 i konventionen den 6 februari 1931 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (den nordiska äktenskapskonventionen, senast ändrad 2006). Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Paragrafen ges en ny utformning och riktas bara till svenska domstolar. I paragrafen tas regleringen om svensk domstols behörighet att pröva ett yrkande om legal separation (hemskillnad) bort. Även det hittillsvarande andra stycket tas bort.

8 § En svensk domstol får i samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad också pröva frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden. Även frågor om vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn får prövas i samband med ett sådant yrkande, om

1. barnet är makarnas gemensamma, och 2. barnet har sin hemvist i Sverige.

Om barnet inte har sin hemvist i Sverige, får frågor om vårdnad om barn, barnets boende och umgänge med barn ändå tas upp här, om

1. barnet har sin hemvist i en fördragsslutande stat,
2. barnet är makarnas gemensamma och åtminstone en av makarna har vårdnaden om barnet,
3. makarna har godtagit att frågan prövas här, och
4. det är till barnets bästa att frågan prövas här.

I paragrafen regleras svensk domstols behörighet att i nordiska situationer pröva frågor som har samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad. Paragrafen införlivar artikel 8 i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Paragrafen ges en ny utformning och riktas bara till svenska domstolar. I paragrafen tas regleringen av vilka yrkanden som får prövas i samband med ett yrkande om legal separation (hemskillnad) bort. Ändringarna innebär vidare att bestämmelser om svensk domstols behörighet att pröva frågor om bodelning i samband med ett yrkande om äktenskapsskillnad tas bort och flyttas till 3 kap. 3 § i lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

8 a § Om en talan angående en fråga enligt 7 eller 8 § väcks i en svensk domstol när det redan pågår ett förfarande mellan samma parter vid en behörig myndighet i en annan fördragsslutande stat, ska talan avvisas till förmån för den myndigheten.

Vid tillämpning av första stycket ska en fråga om legal separation och en fråga om äktenskapsskillnad anses vara samma fråga.

I paragrafen, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, regleras konkurrerande förfaranden. Paragrafen införlivar artikel 8 a i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Paragrafen ges en ny utformning och riktas bara till svenska domstolar. I paragrafen byts hemskillnad ut mot legal separation som är det begrepp som numera används.

9 § Vid prövning av frågor som avses i 7 och 8 §§ tillämpas svensk lag.

Om legal separation har beslutats i en fördragsslutande stat, har makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid, under förutsättning att de har levt åtskilda under en tid som motsvarar betänketiden och att de inte har återupp-tagit sammanlevnaden.

10 § Om en make avlider efter det att legal separation beslutats och om den tillämpliga lagen inte innehåller regler om legal separation ska, i fråga om efterlevande makes rätt att ärva eller ta testamente efter den avlidne, den legala separationen likställas med äktenskapsskillnad, om den legala separationen bestod vid dödsfallet.

Paragrafen reglerar rättsverkningarna av legal separation vid arv eller tagande av testamente om det saknas regler om legal separation i den lag som ska tillämpas. Paragrafen införlivar artikel 10 i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.

I paragrafen tas regleringen av egendomsordningen efter legal separation bort och flyttas till 3 kap. 13 § i lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

IV. Allmänna bestämmelser

22 § Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som meddelats i en annan fördragsslutande stat med tillämpning av bestämmelser som motsvarar 7, 8, 11, 13, 14, 15, 19 eller 21 §, ska gälla i Sverige utan något särskilt beslut och utan att det görs någon prövning av avgörandets riktighet eller myndighetens behörighet. Detsamma gäller en lagakraftvunnen dom som meddelats i en annan fördragsslutande stat och avser ogiltighet eller återgång av äktenskap mellan medborgare i någon fördragsslutande stat.

I paragrafen regleras frågor om erkännande av avgöranden som har meddelats i en annan nordisk stat. Paragrafen införlivar artikel 22 i den nordiska äktenskapskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.

Paragrafen ges en ny utformning och reglerar bara erkännande i Sverige av avgöranden från andra nordiska stater. Regleringen av erkännande av avgöranden om boskillnad och bodelning tas bort och flyttas till 3 kap. 14 § i lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2019.
2. I förhållande till Finland gäller fortfarande

a)bestämmelserna i 3 § i den äldre lydelsen och de upphävda 2 a och 3 a–4 §§, om äktenskapet har ingåtts före den 29 januari 2019 och makarna inte den dagen eller därefter ingår ett lagvalsavtal som är giltigt till formen, och b)äldre föreskrifter i fråga om handläggningen i domstol av mål och ärenden som har inletts före den 29 januari 2019.

3. I förhållande till de övriga nordiska länderna gäller för lagvalsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet fortfarande den upphävda 4 §.

bestämmelser ska gälla är dock att makarna inte efter den 28 januari 2019 har ingått ett giltigt lagvalsavtal. Har makarna ingått ett giltigt lagvalsavtal, gäller EU-förordningen. Övergångsbestämmelsen speglar artikel 69.3 i EUförordningen, som anger i vilka situationer den är tillämplig (se även rättelser till EU-förordningen, bilaga 3).

Enligt punkten 2 b ska äldre föreskrifter gälla i förhållande till Finland för handläggningen i domstol av mål och ärenden som har inletts före den 29 januari 2019. Det innebär t.ex. att om en ansökan om stämning har getts in före denna dag tillämpas behörighetsbestämmelserna i den hittillsvarande 8 § i 1931 års förordning i stället för bestämmelserna om domstols behörighet i kapitel II i EU-förordningen.

I punkten 3 anges att i förhållande till andra nordiska länder än Finland gäller för lagvalsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet fortfarande bestämmelserna i den upphävda 4 § i 1931 års förordning. Det innebär att om frågan om giltigheten av ett lagvalsavtal som ingåtts före ikraftträdandet ska bedömas enligt svensk rätt, ska lagvalsavtalet anses vara giltigt om det är skriftligt. Det innebär också att kravet i 3 kap. 12 § tredje stycket lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer på registrering av lagvalsavtal för att lagvalsavtalet ska gälla i Sverige mot tredje man bara gäller för lagvalsavtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 11 (jfr även övergångsbestämmelserna till lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer).

13.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

7 § Denna lag tillämpas inte om något annat följer av

–de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller i 1 kap. 2 § lagen (2019:000) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer, eller

–särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller i fråga om

1.dom eller förlikning i mål om boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av en dom som ska gälla i Sverige enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap eller enligt 3 kap. 14 § lagen (2019:000) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer,

2. dom eller förlikning som rör vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om det inte är fråga om verkställighet enligt 6 §, 3. dom eller förlikning som rör familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning som rör faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning som rör rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade sin hemvist i någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning som rör a)en gäldenärs försättande i konkurs, b)inledande av en förhandling om offentligt ackord utan konkurs, c)andra frågor som beror av en konkursdomares eller konkursdomstols prövning, eller d)en rättshandlings eller någon annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade sin hemvist i något av de nordiska länderna, eller 7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister som rör kollektivavtal.

Paragrafen anger vissa undantag från lagens tillämpningsområde. Paragrafen införlivar delvis artikel 2 i konventionen den 11 oktober 1977 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.

Ändringarna i paragrafen är en följd av att reglerna om makars förmögenhetsförhållanden i nordiska situationer flyttas från förordningen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap till lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

I första stycket görs ett tillägg om att lagen inte tillämpas om något annat följer av de unionsrättsakter som anges i 1 kap. 2 § lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer, dvs. rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden och rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap.

I andra stycket görs ett tillägg om att verkställighet får ske av en dom eller förlikning som ska gälla i Sverige enligt 3 kap. 14 § lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

13.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:788) om införande av äktenskapsbalken

Bestämmelse om nordiska boskillnadsmål

19 § I fråga om en ansökan om boskillnad som får tas upp av svensk domstol enligt 3 kap. 5 § lagen (2019:000) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer ska giftermålsbalkens bestämmelser om rättegången i boskillnadsmål fortfarande tillämpas.

Paragrafen anger vilka förfaranderegler som tillämpas vid en ansökan om bo-skillnad. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

En hänvisning ändras i paragrafen till följd av att de nordiska bestämmelserna om boskillnad flyttas från 5 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap till 3 kap. 5 § lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

13.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:417) om arv i internationella situationer

1 kap. Lagens innehåll

Den nordiska arvskonventionen

2 § I 3 kap. finns bestämmelser som delvis införlivar konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen).

Paragrafen upplyser om införlivandet i svensk rätt av den nordiska arvskonventionen, som senast ändrades 2012. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

Genom ändringen i paragrafen klargörs att lagens tredje kapitel – till skillnad från hittillsvarande lydelse – bara delvis införlivar den nordiska arvskonventionen i svensk rätt. Detta klargörande sker till följd av att bestämmelserna om bodelning med anledning av en makes död i nordiska situationer flyttas till lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer (3 kap. 4, 6, 7 och 15 §§).

3 kap. Särskilda bestämmelser för nordiska förhållanden

Erkännande och verkställighet

8 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning från Danmark, Finland, Island eller Norge om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder finns bestämmelser i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Om den lagen inte är tillämplig, ska 4 kap. tillämpas, under förutsättning att något annat inte följer av arvsförordningen.

I paragrafen regleras frågor om erkännande och verkställighet av vissa domar och förlikningar från de andra nordiska staterna. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.

Bestämmelserna flyttas till denna paragraf från hittillsvarande 3 kap. 11 §.

Regleringen om erkännande och verkställighet av avgöranden avseende frågor om makars förmögenhetsförhållanden vid en makes död tas bort och flyttas till 3 kap. 15 § i lagen om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer. Till följd av detta tas hänvisningen till lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden bort.

Bilaga 1EU-förordningen om makars förmögenhetsförhållanden

Bilaga 2EU-förordningen om registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Bilaga 3Rättelser till EU-förordningarna om makars och registrerade partners förmögenhetsförhållanden

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens förslag till ny lag om internationella frågor rörande makars, registrerade partners och sambors förmögenhetsförhållanden bör träda i kraft samtidigt som förordningarna om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden börjar tillämpas, nämligen den 29 januari 2019. Genom den nya lagen bör LIMF samtidigt upphävas. Det föreslås övergångsbestämmelser med innebörd att bestämmelserna om tillämplig lag i LIMF fortfarande ska gälla för makar och registrerade partner som har ingått äktenskap respektive registrerat partnerskap före den 29 januari 2019 och som inte därefter har valt tillämplig lag på sina förmögenhetsförhållanden, dvs. s.k. äldre äktenskap respektive äldre registrerade partnerskap. I övergångsbestämmelser föreslås vidare att en giltig rättshandling (dvs. lagvalsavtal) mellan sambor som företagits före ikraftträdandet inte ska förlora sin giltighet genom den nya lagen.

Även utredningens förslag till ändringar i äktenskapsbalken bör träda i kraft den 29 januari 2019. Det föreslås övergångsbestämmelser med innebörd att ett giltigt äktenskapsförord, bodelningsavtal eller föravtal som ingåtts före ikraftträdandet inte ska förlora sin giltighet genom lagändringarna.

a)lagen i en konventionsstat där någon av dem hade hemvist eller var medborgare när avtalet ingicks, eller b)lagen i den konventionsstat där de båda senast samtidigt hade hemvist, ifall den ena maken eller båda makarna under äktenskapet har tagit hemvist ien annan konventionsstat än den där de tog hemvist när de gifte sig, och 2. något annat inte följer av 10–12 §§.

9 § Om tillämplig lag inte har bestämts genom avtal, tillämpas lagen i den konventionsstat där makarna tog hemvist när de gifte sig.

Om båda makarna senare har tagit hemvist i en annan konventionsstat och varit bosatta där i minst två år, tillämpas i stället den statens lag. Om båda makarna tidigare under äktenskapet har haft hemvist i den staten eller om makarna är medborgare i den staten, tillämpas dock den statens lag så snart de har tagit hemvist där.

10 § I fråga om en makes behörighet att råda över fast egendom, över egendom som är likställd med fast egendom eller över en bostad ska alltid lagen i den konventionsstat där egendomen finns tillämpas.

11 § Ett byte av den lag som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden inverkar inte på rättsverkningarna av en rättshandling som har företagits före bytet.

Giltigheten av bestämmelserna i ett äktenskapsförord bedöms enligt den lag som ska tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden när frågan blir aktuell.

12 § Ett lagvalsavtal eller ett äktenskapsförord mellan makarna är giltigt till formen, om det när det ingicks uppfyllde formkraven i

1. den lag som enligt 8 eller 9 § var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, eller
2. lagen i en konventionsstat där makarna eller en av dem var medborgare. Om en konventionsstats lag saknar formkrav för lagvalsavtal, bedöms

giltigheten enligt den lagens formkrav för äktenskapsförord.

Ett äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas gäller här i landet mot tredje man, endast om registrering sker enligt 7 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken.

1. en stat vars lag enligt 5 eller 6 § var tillämplig på frågor om sambornas förmögenhetsförhållanden, eller
2. den stat där svaranden hade hemvist.

16 § Det utländska avgörandet gäller dock inte i Sverige, om

1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet,
2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,
3. avgörandet strider mot ett här i landet gällande utländskt avgörande i ett förfarande som började tidigare än det andra utländska förfarandet,
4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller
5. det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än det andra utländska förfarandet och kan antas leda till ett här i landet gällande avgörande.

17 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,
3. avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här,
4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller
5. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet.

4 § I fråga om verkställighet av ett avgörande som avses i 2 § gäller vad som föreskrivs i 3 kap. 17–18 §§.

1. Denna lag träder i kraft den 29 januari 2019.
2. Genom lagen upphävs lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.
3. Bestämmelserna i 3–7, 9–12 och 19–20 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden tillämpas fortfarande avseende makar och registrerade partner som har ingått äktenskap respektive registrerat partnerskap före den 29 januari 2019 och som inte har valt tillämplig lag på sina förmögenhetsförhållanden den 29 januari 2019 eller därefter.
4. Ett giltigt lagvalsavtal mellan sambor som företogs före ikraftträdandet förlorar inte sin giltighet genom den nya lagen.
5. Har talan i ett mål eller ärende som avser makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden väckts vid domstolen före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser.
6. Bestämmelserna i 13, 14, 16, 17, 19 och 20 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden tillämpas fortfarande på avgöranden om makars eller registrerade partners förmögenhetsförhållanden som har meddelats före ikraftträdandet.

Denna lag träder i kraft den 29 januari 2019.

1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har avgett svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna avge svaromål eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet,
2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande,
3. avgörandet strider mot ett i Sverige gällande utländskt avgörande i ett förfarande som började tidigare än det andra utländska förfarandet,
4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande,
5. det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än det andra utländska förfarandet och kan antas leda till ett i Sverige gällande avgörande, eller
6. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet.

5 § Ett utländskt domstolsavgörande om makars förmögenhetsförhållanden som är verkställbart i den stat där det meddelades och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt.

6 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

7 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Ett beslut om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

5 kap. Sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer.

Kapitlet gäller inte om något annat följer av en unionsrättsakt, ett internationellt instrument eller en annan lag.

Svensk domstols behörighet

2 § Ett yrkande om sambors förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol, om

1. svaranden har sin hemvist i Sverige,

6 kap. Övriga bestämmelser Registrering av lagvalsavtal mellan makar

1 § Ett lagvalsavtal om makars förmögenhetsförhållanden ska registreras hos Skatteverket i äktenskapsregistret. Ett lagvalsavtal som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till Skatteverket inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller lagvalsavtalet först från och med den dag då det ges in till Skatteverket.

Vid handläggningen av en ansökan om registrering av ett lagvalsavtal tillämpas 16 kap. äktenskapsbalken.

Hemvist

2 § Vid tillämpningen av denna lag ska den som är bosatt i en viss stat anses ha sin hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt får anses stadigvarande.

Reservforum

3 § Om svensk domstol är behörig enligt EU:s förordning om makars förmögenhetsförhållanden, enligt EU:s förordning om registrerade partners förmögenhetsförhållanden eller enligt denna lag och annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.