Propositionens huvudsakliga innehåll

I denna proposition lämnas förslag på de lagändringar som krävs för att i svensk rätt genomföra direktiv (EU) 2017/159 av den 19 december 2016 om genomförande av avtalet om genomförande av ILO:s konvention om arbete ombord på fiskefartyg från 2007 som ingicks den 21 maj 2012 mellan Organisationen för lantbrukskooperativ i Europeiska unionen (Cogeca), Europeiska transportarbetarfederationen (ETF) och Sammanslutningen för de nationella fiskeriföretagsorganisationerna inom Europeiska unionen (Europêche).

I fartygssäkerhetslagen (2003:364) införs krav på ett nytt certifikat för vissa fiskefartyg som kallas sjöarbetscertifikat för fiskefartyg. I samma lag föreslås även att en befintlig bestämmelse om ombordanställdas bostads- och fritidsmiljö görs tillämplig även på andra än ombordanställda i vissa fall. Det föreslås vidare en regel om att kost och vatten ska tillhandahållas ombordanställda utan kostnad. Det föreslås också en följdändring i arbetsmiljölagen (1977:1160).

Förslagen innebär att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning får överlämnas till ett utländskt organ. Riksdagens beslut bör därför fattas i den ordning som föreskrivs i 10 kap. 6 § andra stycket regeringsformen.

1Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160).
2. Riksdagens antar regeringens förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364).

2.2Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (2003:364) dels att 1 kap. 4 § och 4 kap. 3, 5 och 7 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 3 kap. 9 c §, och närmast före

3 kap. 9 c § en ny rubrik av följande lydelse.

3Ärendet och dess beredning

utredningen, och som därför inte är aktuella vid genomförandet av WFCdirektivet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 maj 2019 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

4Bakgrund

En ILO-konvention och ett EU-direktiv

Denna proposition innehåller lagförslag som syftar till att genomföra det i avsnitt 3 omnämnda WFC-direktivet. Direktivet innehåller sju artiklar och en bilaga. Bilagan utgörs av det avtal som nämns i WFC-direktivets titel och innehåller de krav i sak som ska genomföras. Avtalet innehåller i sin tur 38 artiklar och två bilagor, en bilaga om fiskares arbetsavtal och en bilaga om bostäder m.m. på fiskefartyg.

Artiklarna i WFC-direktivets bilaga motsvarar i stora stycken artiklarna i WFC-konventionen. Många av artiklarna är likalydande. Andra artiklar är formulerade på olika sätt i konventionen och direktivet men innehåller likadana krav i sak. Ibland har artiklarna till synes olika innehåll. Detta gäller främst de artiklar som rör hälsoskydd och sjukvård, se artiklarna 26–32 i direktivet. Skillnaderna beror dock i första hand på att det finns sedan tidigare harmoniserande EU-rättsakter på sakområdet som alltså redan är genomförda i svensk rätt. Det finns också delar av WFCkonventionen som saknar motsvarighet i direktivet. Detta gäller framför allt de artiklar i WFC-konventionen som rör vissa frågor om social trygghet, se artiklarna 34–39.

Det kan också noteras att den till WFC-konventionen hörande rekommendationen (nr 199) om arbete ombord på fiskefartyg inte utgör en del av direktivet. Den är visserligen omnämnd i skäl 3 i WFC-direktivets bilaga men inte på ett sådant sätt att den görs till en del av artiklarnas innehåll.

WFC-direktivet innehåller som nämnts sju artiklar och en bilaga. Artikel

1 innehåller en yttre ram och beskrivning av vad direktivet handlar om. Artikel 2 innehåller vissa avgränsningar av hur genomförandet får eller inte får ske, t.ex. får en medlemsstat behålla eller införa bestämmelser som är förmånligare för arbetare i havsfiskesektorn och genomförandet får inte användas för att motivera en sänkning av den allmänna skyddsnivån för arbetstagare som omfattas av direktivet. Ingen av dessa artiklar bedöms behöva komma till uttryck i svensk författning. Detsamma gäller artiklarna 5–7. Artikel 3 innehåller dock krav på att medlemsstaterna ska fastställa vilka sanktioner som ska vara tillämpliga vid överträdelser. Den artikeln behandlas i avsnitt 9. Artikel 4 anger tidpunkten för när direktivets krav ska sättas i kraft och vissa formalia i samband med detta. Den artikeln

svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium. Lagen innehåller bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter för arbetstagare och arbetsgivare, minderåriga, samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare, tillsyn, påföljder och överklagande.

I fråga om arbete som en arbetsgivare själv utför ska arbetsmiljölagen och med stöd av den meddelade föreskrifter iakttas i tillämpliga delar, se 3 kap. 5 §. Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställda, dock inte om verksamheten bedrivs endast av medlemmar av samma familj. Den som ensam eller gemensamt med familjemedlemmar driver yrkesmässig verksamhet utan anställda är dock skyldig att följa lagen och vad som föreskrivits med stöd av den i fråga om tekniska anordningar och ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt beträffande gemensamt arbetsställe. Av 4 kap. 10 § arbetsmiljölagen följer dessutom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som ensam eller gemensamt med en familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställda ska följa lagen när det gäller skyldigheter i andra avseenden än som framgår av 3 kap. 5 § andra stycket.

Lagen (1998:958) om vilotid för sjömän gäller sjömän som är anställda för fartygsarbete på svenska fartyg. Av 1 § tredje stycket 2 följer att lagen också är tillämplig på de personer som utan att vara anställda tjänstgör i någon funktion på ett fartyg och är vaktindelade. Lagen är dock bara delvis tillämplig på fiskefartyg, se 2 § 1 samt 15 och 16 §§.

Mönstringslagen (1983:929) innehåller bestämmelser om vilka krav som ställs på en sjöman för att han eller hon ska få tillträda en befattning ombord, skyldigheter för redaren och befälhavaren, sjöfartsbok, hälsoundersökning av sjömän och sjömansregistret. Lagen gäller sjömän på svenska handelsfartyg och på utländska handelsfartyg som i huvudsak obemannade förhyrs av svensk redare. Regeringen får föreskriva att lagen ska tillämpas även i fråga om andra fartyg. Med handelsfartyg avses fartyg som används till handelssjöfart eller transport av passagerare eller till annat ändamål som hör ihop med handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgning och dykning. Lagen är inte tillämplig på fiskefartyg.

Den myndighet som främst berörs av de krav som ställs i WFCdirektivet är Transportstyrelsen. Transportstyrelsen har till huvuduppgift att svara för regelgivning, tillståndsprövning och tillsyn inom transportområdet. Styrelsen ska bl.a. utöva tillsyn över den civila sjöfarten, särskilt sjösäkerheten, sjöfartsskyddet och hamnskyddet. Andra myndigheter som berörs i vissa delar är Socialstyrelsen och Livsmedelsverket.

5Tillämpningsområde

Regeringens bedömning: WFC-direktivets artiklar om tillämpningsområde påkallar inga ändringar av svensk lag.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Del 1 och 2 i WFC-direktivets bilaga innehåller bestämmelser om tillämpningsområde och allmänna principer. Bestämmelserna finns i artiklarna 2–5 i WFC-direktivets bilaga och motsvarar artikel 2, 3 och 8 i WFC-konventionen.

Enligt artikel 2.1 i bilagan till WFC-direktivet är avtalet i bilagan tillämpligt på alla fiskare som arbetar i någon funktion inom ramen för ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande på alla fiskefartyg som används inom yrkesmässigt fiske. Det är också tillämpligt på alla andra fiskare som befinner sig på samma fartyg för att säkerställa skyddet för den allmänna säkerheten och hälsan. Av artikel 2.2 följer att i händelse av tvivel huruvida ett fartyg används inom yrkesmässigt fiske ska frågan avgöras av den behöriga myndigheten efter samråd. Vidare får varje medlemsstat, efter samråd, ge fiskare som arbetar på fartyg med en längd av mindre än 24 meter hela eller delar av det skydd som föreskrivs i avtalet i direktivets bilaga för fiskare som arbetar på fartyg med en längd av 24 meter eller mer. Artikeln motsvaras av artikel 2 i WFC-konventionen.

I artikel 1 f i WFC-direktivets bilaga finns en definition av fiskare och den hänvisar till den nyss beskrivna artikel 2. Av artikel 2.1 a i direktivets bilaga följer alltså att avtalet är tillämpligt på alla fiskare som är anställda på alla fiskefartyg som sysslar med yrkesmässigt fiske. Av artikel 2.1 b följer vidare att tillämpningsområdet även omfattar alla andra fiskare som befinner sig på samma fartyg som fiskare som avses i artikel 2.1 a för att säkerställa skyddet för den allmänna säkerheten och hälsan. Skäl 12 i WFC-direktivet och en jämförelse med den engelska och danska språkversionen av artikel 2 i WFC-direktivet får anses ge vid handen att andra än anställda omfattas av direktivet bara i fall där någon som inte är anställd, t.ex. egenföretagare, arbetar samtidigt på samma fartyg som anställda. Om det t.ex. finns två egenföretagare men ingen anställd ombord på ett visst fiskefartyg är direktivet inte tillämpligt. Det är dessutom bara när syftet är att säkerställa skyddet för den allmänna säkerheten och hälsan som direktivet är tillämpligt på andra fiskare än anställda fiskare, jämför även skäl 13 och 14 i WFC-direktivets bilaga. Detta innebär t.ex. att egenföretagare kan omfattas av direktivets krav om läkarundersökning och fartygets bemanning men inte av krav om hemresa och arbetsavtal. I de förstnämnda fallen har kraven nämligen betydelse för att säkerställa skyddet för den allmänna säkerheten och hälsan men inte i de senare fallen, där kraven i stället är av ekonomisk art.

Innehållet i artikel 2 bedöms inte behöva komma till något särskilt uttryck i svensk författning. Artikel 2.1 blir i stället genomförd då direktivets olika krav i sak görs tillämpliga på de personer som avses i artikeln, vilket ibland men inte alltid innebär att såväl anställda fiskare som egenföretagande fiskare omfattas. Artikel 2.2 blir genomförd i den behöriga myndighetens verksamhet, t.ex. tillsyn, se även avsnitt 9. Artikel

2.3ger uttryck för en valmöjlighet för medlemsstaterna och behöver därför inte komma till uttryck i någon författning.

Artiklarna 3 och 5 rör frågor om tillfälliga undantag och allmänna skyldigheter för fiskefartygsägare, befälhavare och fiskare. De bedöms inte påkalla någon ny eller ändrad svensk lag.

6Minimikrav för arbete på fiskefartyg

Del 3 i WFC-direktivets bilaga innehåller regler om vilka minimikrav i fråga om ålder och läkarundersökning som ställs på en person för att han eller hon ska få arbeta ombord på ett fiskefartyg. Reglerna finns i artiklarna 6–9 i direktivets bilaga och motsvarar artiklarna 9–12 i WFC-konven- tionen. De flesta krav som ställs i direktivet är redan uppfyllda i svensk rätt eller påkallar inga ändringar av lag. De krav som påkallar lagändringar berörs nedan.

6.1Minimiålder

Regeringens förslag: Fartygssäkerhetslagens undantagsmöjlighet från sextonårsregeln ska ändras så att en minderårig måste ha fyllt femton år för att få anlitas till eller utföra lättare fartygsarbete inom fiskerinäringen. Vidare ska arbetet endast få utföras under skollov. Ändringen ska dock inte omfatta fall där WFC-direktivet inte är tillämpligt på grund av att det inte finns några anställda ombord.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningens förslag gör ingen skillnad på fall där det finns eller inte finns anställda ombord.

Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Minimiålder för arbete ombord på fiskefartyg regleras i artikel 6 i WFC-direktivets bilaga. I artikel 6.2 och

6.3finns regler om minimiålder för arbete ombord på fiskefartyg. I svensk rätt finns allmänna regler om minimiålder i 5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) men av 5 kap. 2 § samma lag följer att särskilda bestämmelser om minimiålder för just fartygsarbete finns i sjömanslagen (1973:82) och fartygssäkerhetslagen (2003:364). Minimiålder för fartygsarbete för arbetstagare regleras i 45 § sjömanslagen och beträffande andra än arbetstagare gäller 4 kap. 7 § fartygssäkerhetslagen.

Av 45 § sjömanslagen framgår att en arbetstagare inte får sysselsättas i fartygsarbete innan han eller hon fyller 16 år och inte heller, om det inte är ett led i skolutbildningen, innan han eller hon har fullgjort sin skolplikt. Enligt 4 kap. 7 § fartygssäkerhetslagen ska befälhavaren se till att minderåriga som anlitas till eller utför fartygsarbete i yrkesmässig verksamhet har fyllt 16 år och har fullgjort sin skolplikt. I andra stycket görs dock ett undantag. Minderåriga som har fyllt 13 år får anlitas till eller utföra lättare fartygsarbete inom fiskerinäringen om arbetet inte är av sådant slag att det kan inverka skadligt på den minderåriges hälsa, utveckling eller skolgång. Detta undantag tillkom i samband med ratifikationen av ILO-konven- tionen (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete. Bestämmelsen omfattade från början allt fartygsarbete och var inte begränsad till fartygsarbete inom fiskerinäringen. Bestämmelsen har därefter, i samband med ratifikationen av ILO-konventionen (nr 180) om sjömäns arbetstid och bemanning på fartyg, begränsats till att uttryckligen endast gälla inom fiskerinäringen (se prop. 1999/2000:119 s. 26). Transportstyrelsen har efter bemyndigande i 5 kap. 10 § 1 fartygssäkerhetsförordningen (2003:438) meddelat föreskrifter om minderårigas utförande av fartygsarbete. Detta har skett i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:119) om arbetsmiljö på fartyg.

Mot bakgrund av slutsatserna i avsnitt 5 kan det konstateras att WFCdirektivet som utgångspunkt får anses vara tillämpligt på frågor om minimiålder eftersom de frågorna får anses ha betydelse för att säkerställa skyddet för den allmänna säkerheten och hälsan. Direktivet är emellertid bara tillämpligt på andra än anställda i sådana frågor för det fall det samtidigt finns ombordanställda ombord.

När det gäller bestämmelsen i 45 § sjömanslagen om minimiålder för arbetstagare så uppfyller Sverige direktivets krav i artikel 6.2 i direktivets bilaga. Bestämmelsen i sjömanslagen går ett steg längre än direktivet och kräver att den minderårige ska ha fullgjort sin skolplikt. Även vad gäller första stycket i 4 kap. 7 § fartygssäkerhetslagen avseende andra än arbetstagare uppfyller Sverige direktivets krav i den nyss nämnda artikeln.

Däremot är undantaget i 4 kap. 7 § andra stycket fartygssäkerhetslagen oförenligt med direktivet som dock ändå enligt artikel 6.3 i bilagan tillåter att personer som fyllt 15 år får utföra lätt arbete under skollov. Som bestämmelsen i 4 kap. 7 § andra stycket fartygssäkerhetslagen nu är formulerad, dvs. att arbetet inte får inverka skadligt på den minderåriges skolgång, innebär den att lätt fartygsarbete får utföras även när det inte är skollov, t.ex. eftermiddagar och helger. Det får dock anses vara motiverat att så långt som möjligt bibehålla undantagsmöjligheten, t.ex. i situationer där direktivet inte är tillämpligt på grund av att det inte finns anställda ombord. Sammanfattningsvis måste alltså 4 kap. 7 § andra stycket fartygssäkerhetslagen ändras så att den minderårige måste ha fyllt 15 år samt att arbetet endast får utföras under skollov. Dock bör den nu gällande regleringen behållas för det fall det inte samtidigt finns ombordanställda.

7Tjänstgöringsförhållanden

Del 4 i WFC-direktivet innehåller bestämmelser om bemanning, arbets- och vilotid, besättningslista, fiskares arbetsavtal, hemresa och privata arbetsmarknadstjänster. Bestämmelserna finns i artiklarna 10–20 i direktivets bilaga och motsvaras av artikel 13–24 i WFC-konventionen. De flesta krav som ställs i direktivet är redan uppfyllda i svensk rätt eller påkallar inga ändringar av lag. Frågan om vilotid för andra än anställda behöver dock behandlas särskilt.

tjänstgör i någon funktion på ett fartyg och är vaktindelade. Lagen gäller enligt 2 § som utgångspunkt inte för fiskefartyg, när de används som sådana, och fartyg som används i verksamhet som har direkt anknytning till fiske. I 15 § anges dock ett antal paragrafer som är tillämpliga ombord på sådana fiskefartyg, nämligen 3, 4, 6, 7 b, 8, 10 och 13 §§. Detta gäller dock bara anställda och inte de vaktindelade personer som nämndes ovan.

Enligt 4 § har sjömän rätt till vilotid. Vilotiden får enligt bestämmelsen inte understiga 10 timmar under varje 24-timmarsperiod och 77 timmar under varje sjudagarsperiod. Enligt 6 § får tillfälliga avvikelser bl.a. göras om det är nödvändigt för att avvärja hotande fara för liv, fartyg eller last eller för att hjälpa någon annan som är i sjönöd. Av 7 b § följer att arbetstiden får uppgå till högst 48 timmar per vecka i genomsnitt under en beräkningsperiod på tolv månader. Dessa bestämmelser är alltså endast tillämpliga på arbetstagare. För fiskare som är egenföretagare, vilket de flesta svenska yrkesfiskare är, finns inga bestämmelser om vilotid.

7.2Arbets- och vilotid för fiskare som inte är arbetstagare

Regeringens bedömning: WFC-direktivets möjlighet till undantag från kraven på arbets- och vilotider bör användas när det gäller fiskare som inte är arbetstagare.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att vissa arbets- och vilotidsregler införs när det gäller fiskare som är egenföretagare.

Remissinstanserna: Transportstyrelsen har efter en statistisk analys kommit fram till samma slutsats som utredningen nämligen att det saknas underlag för att hävda att en skärpning av reglerna skulle reducera antalet olyckor på grund av trötthet i någon större utsträckning. Med stor sannolikhet finns dock ett mörkertal och frågan om vilotid bör därför fortsatt bevakas. Svenska ILO-kommittén lyfter fram det förhållande att Sveriges Fiskares Riksförbund hänvisat till att fiskare av tradition i Sverige är egenföretagare, att WFC-konventionen inte är anpassad för svenska förhållanden och därför riskerar att snedvrida konkurrensen med andra näringar. Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) menar att mot bakgrund av att svenska fiskare har anständiga levnadsförhållanden och att Sverige tidigare inte ratificerat konventioner på området så finns inga skäl att ratificera WFC-konventionen. Det saknas skäl för att reglera egenföretagares vilotid eftersom fiske kan bedrivas periodvis och en sådan reglering hotar att snedvrida konkurrensen mot andra länder inom och utanför EU. SFR menar att WFC-konventionen inte är anpassad för svenska förhållanden utan för fartyg sysselsatta med havsfiske under en lång sammanhängande tid.

8Hälsa och säkerhet i arbetet

Del 5 i WFC-direktivets bilaga innehåller bestämmelser om hälsa och säkerhet i arbetet. Närmare bestämt innehåller artiklarna 21–25 i direktivets bilaga bestämmelser om livsmedel och bostäder. Artiklarna 26–32 innehåller bestämmelser om hälsoskydd och sjukvård samt skydd vid arbetsskada. Artiklarna 33–36 innehåller regler om hälsa och säkerhet i arbetet och förebyggande av olyckor. De flesta krav som ställs i direktivet är redan uppfyllda i svensk rätt eller påkallar inga ändringar av lag. De krav som kan aktualisera lagändringar rör frågor om bostäder och livsmedel och behandlas nedan.

8.1Gällande reglering i svensk rätt

delar. Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock inte om verksamheten bedrivs endast av medlemmar av samma familj. Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd är dock skyldig att följa lagen och vad som med stöd av den har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe.

Med tillämpliga delar avses målsättningsbestämmelsen 1 kap. 1 §, bestämmelserna om olika miljöfaktorer i 2 kap., bestämmelserna om minderåriga i 5 kap. samt tillsyns-, ansvars- och överklagandereglerna i 7– 9 kap. (Gullberg m.fl., Arbetsmiljölagen, 14:e uppl. s. 122). Det innebär bl.a. att den inledningsvis nämnda 2 kap. 8 § arbetsmiljölagen ska iakttas. Den som bedriver egen verksamhet ensam är enligt andra stycket i 3 kap.

5 § skyldig att följa lagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe. För verksamhet som bedrivs av endast familjemedlemmar utan anställd gäller samma regler som för den som bedriver verksamhet ensam.

Bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet finns i 4 kap. 10 § arbetsmiljölagen och innefattar även bemyndigande att föreskriva att ytterligare bestämmelser i lagen än de som anges i 3 kap. 5 § andra stycket ska gälla för den som bedriver egen verksamhet ensam eller gemensamt med en familjemedlem. Av 1 kap. 2 § andra stycket arbetsmiljölagen följer att det är Transportstyrelsen, i stället för Arbetsmiljöverket, som har myndighetsansvaret när det gäller fartygsarbete. Transportstyrelsen kan därför med stöd av 4 kap. 10 § arbetsmiljölagen och 18 § 6 arbetsmiljöförordningen (1977:1166) meddela föreskrifter om bl.a. bostäder på fartyg där de fiskare som arbetar ombord är egenföretagare. Samråd ska enligt 21 § arbetsmiljöförordningen i vissa fall ske med Arbetsmiljöverket. Några sådana föreskrifter har emellertid inte meddelats.

8.2Bostäder

Regeringens förslag: Begränsningen i arbetsmiljölagens upplysningsbestämmelse om att ytterligare bestämmelser om bl.a. utrymmen och anordningar i fartygssäkerhetslagen endast gäller ombordanställda ska tas bort.

I fartygssäkerhetslagen ska ett tillägg göras som innebär att ett fiskefartyg i förekommande fall ska erbjuda även andra som arbetar ombord på ett fartyg, där det samtidigt finns ombordanställda, en tillfredsställande bostads- och fritidsmiljö.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningens förslag omfattar egenföretagare oavsett om det samtidigt finns anställda ombord och är inte avgränsat till fiskefartyg.

Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt

Artiklarna 21–25 i WFC-direktivets bilaga behandlar frågor om livsmedel och bostäder. Artikel 21 anger att artiklarna ska gälla utan att det påverkar tillämpningen av rådets direktiv 93/103/EG. Det direktivet handlar om miniminivåer för säkerhet och hälsa för arbete på fiskefartyg. Artikeln bedöms inte föranleda behov av författningsåtgärder eftersom den bara utgör en upplysning om att det finns ett tidigare direktiv med krav som kan vara tillämpliga.

Artikel 21.2 anger att nationella bestämmelser om genomförande av artiklarna 22–25 ska beaktas med vederbörlig hänsyn till hygien, säkerhet samt hälsosamma och bekväma förhållanden. Artikel 22 anger att varje medlemsstat ska anta lagar, förordningar eller vidta andra åtgärder för fiskefartyg som för dess flagg eller är registrerade så att de är underkastade dess oinskränkta jurisdiktion när det gäller bostäder, mat och dricksvatten ombord.

Av artikel 23 följer att varje medlemsstat ska anta lagar, förordningar eller vidta andra åtgärder som uppställer krav om att bostäder på fiskefartyg ska vara av tillräcklig storlek och kvalitet samt vara lämpligt utrustade för fartygets verksamhet och den tidslängd fiskare vistas ombord. Artikeln anger också olika frågor som sådana åtgärder ska inriktas på och som i flertalet fall handlar om praktiska konstruktionsfrågor men också förfaranden för hantering av klagomål på bostäder som inte uppfyller kraven. Avslutningsvis så anges i artikel 25 att de lagar, förordningar eller andra åtgärder som medlemsstaten ska anta i enlighet med artiklarna 22–24 ska ge full kraft åt bilaga II i bilagan till direktivet. Denna bilaga motsvaras av bilaga III till WFC-konventionen.

Utredningen tar, efter en genomgång av svensk rätt motsvarande den som finns i föregående avsnitt, upp frågan om uppfyllelse av konventionens krav om bostäder och anför:

Bestämmelserna om bostäder på fiskefartyg i konventionen inklusive dess bilaga III är omfattande. En liknande reglering finns redan genom Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1992:6) om besättningens bostäder på fartyg m.m., vilka emellertid inte är tillämpliga på fiskefartyg. Konventionens bestämmelser om bostäder på fiskefartyg kan, med stöd av bemyndigandet i 5 kap. 10 § fartygssäkerhetsförordningen, sättas i kraft av Transportstyrelsen antingen genom att Sjöfartsverkets ovan nämnda föreskrifter görs tillämpliga även på fiskefartyg och att justering görs på vissa områden (se jämförelsetabell i bilaga 4) eller genom att bestämmelser för fiskefartyg ges i en egen separat föreskrift.

I 4 kap. 3 § fartygssäkerhetslagen finns regler om att ombordanställda ska erbjudas en tillfredsställande bostads- och fritidsmiljö. Dessa regler är dock tämligen allmänt hållna. På området gäller vidare Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:119) om arbetsmiljö ombord, och denna föreskrift är meddelad med stöd av 5 kap. 10 § fartygssäkerhetsförordningen och 18 § arbetsmiljöförordningen. Dessa bemyndiganden bör kunna användas på det sätt som utredningen beskrivit. Det saknas därmed skäl att göra en annan bedömning när det gäller uppfyllande av WFCdirektivets motsvarande krav än den som utredningen gjorde beträffande WFC-konventionens.

Som framgått ovan finns det inga bestämmelser i svensk rätt om bostäder på fiskefartyg där de fiskare som arbetar ombord är egenföretagare. Vid tillkomsten av fartygssäkerhetslagen påtalade Fiskeriverket att arbetsmiljön ombord borde stärkas och att särskilda regler borde tillskapas för yrkesfisket med tanke på dess specifika krav och förhållanden. Regeringen ansåg dock att det saknades underlag för att skapa sådana särskilda regler för arbetsmiljön ombord på fiskefartyg, se propositionen Sjösäkerhet (prop. 2002/03:109 s. 77–79).

Iutredningen förs ett utförligt resonemang om huruvida WFC-konven- tionens bestämmelser om bostäder även ska tillämpas på fiskefartyg där de fiskare som arbetar ombord är egenföretagare. Som ett skäl för att det inte ska finnas någon sådan reglering kan det anföras att bestämmelser om arbetsmiljö normalt sett endast är tillämpliga i ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Fartygssäkerhetslagens bestämmelser om just bostads- och fritidsmiljön har dock placerats där bl.a. då de i viss mån berör hur ett fartyg ska vara konstruerat eller utrustat. Ett annat sätt att uttrycka saken är att de inte utgör renodlade arbetsmiljöbestämmelser utan att de också motiveras av hänsyn till sjösäkerhet.

Vid införandet av bestämmelserna om bl.a. bostäder för ombordanställda på fartyg i 4 kap. 3 § i fartygssäkerhetslagen anfördes följande i den ovan nämnda propositionen:

Det finns emellertid vissa arbetsmiljöbestämmelser i nuvarande fartygssäkerhetslag som inte bör regleras i arbetsmiljölagen, eftersom de faller utanför ramarna för vad som i övrigt regleras där och är speciella just för arbetet ombord på fartyg. I viss mån berör dessa bestämmelser dels hur ett fartyg skall vara konstruerat eller utrustat, dels säkerhetsfrågor som omfattar även andra som vistas ombord, t.ex. passagerare. De hör därför även fortsättningsvis naturligen hemma i fartygssäkerhetslagen. Det gäller t.ex. bestämmelser som tar sikte på befälhavarens särskilda ansvar för arbetsmiljön och speciella bestämmelser om utformningen av bostads- och sjukvårdsutrymmen ombord. Tillsynen av arbetsmiljön bör regleras i fartygssäkerhetslagen så att den lagen därmed omfattar all tillsyn av fartygen.

Sammanfattningsvis ska ett tillägg därför göras i 4 kap. 3 § fartygssäkerhetslagen som innebär att ett fiskefartyg i förekommande fall ska erbjuda även andra än ombordanställda som arbetar ombord en tillfredsställande bostads-och fritidsmiljö. Tillägget ska dock bara avse fall där det samtidigt finns ombordanställda. En följdändring av avgränsningen i upplysningsbestämmelsen 2 kap. 8 § tredje stycket arbetsmiljölagen ska därför också göras.

8.3Livsmedel

Regeringens förslag: Det ska göras ett tillägg i fartygssäkerhetslagen om att kost och vatten utan kostnad ska tillhandahållas ombordanställda på fiskefartyg.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Utredningens förslag saknar den avgränsning till fiskefartyg som regeringens förslag innehåller.

Remissinstanserna: Livsmedelsverket konstaterar att WFC-konven- tionens bestämmelser om livsmedel och dricksvatten inte står i strid med livsmedelslagen (2006:804) eller de EG-förordningar som lagen kompletterar.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 24 i WFC-direktivets bilaga följer att varje medlemsstat ska anta lagar, förordningar eller vidta andra åtgärder som innebär krav på att livsmedel som medförs och serveras ombord och dricksvattnet är tillräckligt med avseende på mängd och kvalitet. Detta ska fartygets ägare tillhandahålla kostnadsfritt. Kostnaden kan i enlighet med nationella lagar och förordningar återfås som en driftskostnad om det kollektivavtal som styr ett andelssystem eller en fiskares arbetsavtal föreskriver detta. I artikel 25 anges att de lagar, förordningar eller andra åtgärder som medlemsstaten ska anta i enlighet med artiklarna 22–24 ska ge full kraft åt bilaga II i bilagan till direktivet.

Utredningen bedömde att den motsvarande artikel 27 i WFC-konvent- ionen, med två undantag som ska beröras nedan, var uppfylld genom redan befintlig reglering i livsmedelslagen (2006:804) och 4 kap. 5 § fartygssäkerhetslagen. Regeringen delar denna bedömning.

Enligt bilaga II punkt 33 i bilagan till direktivet ska livsmedel och dricksvatten finnas i tillräcklig mängd för antalet fiskare och resans längd och art, och de ska dessutom vara lämpliga med hänsyn till näringsvärde, kvalitet, kvantitet och variation och fiskarnas religiösa krav och matkultur. Motsvarande svensk bestämmelse finns i 4 kap. 5 § fartygssäkerhetslagen. I den bestämmelsen fanns vid tiden för utredningen inget krav om att hänsyn ska tas till fiskarnas religiösa krav och matkultur. Genom riksdagens antagande av propositionen 2006 års sjöarbetskonvention (prop. 2011/12:35) har emellertid ett sådant krav tillförts.

I artikel 24 anges alltså att fiskefartygets ägare ska tillhandahålla fiskaren mat och vatten kostnadsfritt, men att kostnaden i enlighet med nationella lagar och förordningar kan återfås som en driftskostnad om det kollektivavtal som styr ett andelssystem eller en fiskares arbetsavtal före-skriver detta. För anställda fiskare finns emellertid såvitt känt för när-varande inga kollektivavtal, vilket innebär att frågan om fri kost är oregle-rad för denna grupp, och ett tillägg i fartygssäkerhetslagen bör därför göras. Av utredningens författningskommentar framgår att det är ombordanställda på just fiskefartyg som avses men den avgränsningen kommer inte till uttryck i den föreslagna lagtexten. Utredningens förslag ska kompletteras för att åtgärda detta.

För fiskare som arbetar ombord och som är egenföretagare finns inga bestämmelser i svensk rätt om livsmedel och dricksvatten. Fråga är om en sådan reglering ska införas i svensk rätt för dessa fiskare. Utredningen pekade på att SFR:s standardavtal innebär att kostnad för proviant ska dras av från intäkterna av fisket vid beräkning av rörelseresultatet. Utredningen menade därför att frågor om livsmedel och dricksvatten är sådana som får avtalas inom fiskelagets samarbetsavtal.

Regeringen kan konstatera att WFC-direktivets krav på livsmedel och dricksvatten knappast kan anses tillämpliga på egenföretagare när det gäller kostnader, jämför avsnitt 5. Vidare saknar frågor om kvalitet på livsmedel och dricksvatten den koppling till sjösäkerhet som berördes i föregående avsnitt när det gäller bostäder. Över huvud taget får frågan om kvalitet på livsmedel och dricksvatten i praktiken vara en kostnadsfråga till så överväldigande del att kraven i direktivet inte kan anses vara tillämpliga på egenföretagare. Den motsatta slutsatsen skulle behöva motiveras av att man ansåg det finnas ett behov av att skydda en egenföretagare från sig själv när det gäller undermåliga livsmedel. Ett sådant skyddsbehov kan inte anses omfattas av de skyddsintressen som motiverar WFC-direktivet.

9Tillsyn och sanktioner

Av artikel 3 i WFC-direktivet följer att medlemsstaterna ska fastställa vilka sanktioner som är tillämpliga vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktivet. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artiklarna 40–44 i WFC-konventionen behandlar samma ämne. I artikel 40 ställs krav på medlemsstaterna om ett effektivt utövande av deras jurisdiktion och kontroll över fartyg som för deras flagg. Allt detta ska genomföras genom att det inrättas system som säkerställer att kraven i konventionen uppfylls och där vid behov inspektioner, rapportering, övervakning, överklagandeförfaranden, lämpliga påföljder och förelägganden ingår i enlighet med nationella lagar och förordningar. I artikel 41 reses krav på att vissa fiskefartyg medför ett giltigt dokument angående uppfyllande av bestämmelserna i konventionen. Av artikel 43.1 i konventionen följer att en medlemsstat, som tar emot ett klagomål eller får bevis om att ett fiskefartyg som för dess flagg inte uppfyller kraven i konventionen, ska vidta de åtgärder som krävs för att undersöka ärendet och säkerställa att åtgärder vidtas för att komma till rätta med alla brister som påträffats.

Vid en jämförelse mellan WFC-konventionen och WFC-direktivet kan det konstateras att konventionen innehåller en utförligare reglering av dessa frågor än vad direktivet gör. I direktivet finns bara artikel 3 och av denna följer alltså att frågan om vilka sanktioner som ska användas överlämnas till medlemsstaterna så länge sanktionerna är effektiva, proportionella och avskräckande. Regeringen gör därför bedömningen att en ordning som i huvudsak motsvarar den som av utredningen bedömts motsvara vad som krävs av WFC-konventionen också uppfyller WFCdirektivets krav.

9.1Krav på tillsyn

Regeringens bedömning: Fartygssäkerhetslagens regler om tillsyn omfattar redan arbets- och levnadsförhållandena ombord.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att fartygssäkerhetslagens (2003:364) regler om tillsyn ska omfatta arbets- och levnadsförhållandena ombord. Efter utredningens förslag har en ändring med samma innebörd redan gjorts på grundval av ett annat underlag än utredningens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: I svensk reglering finns bestämmelser om tillsyn av fartyg i 5 kap. fartygssäkerhetslagen och i 6 kap. fartygssäkerhetsförordningen (2003:438). Transportstyrelsen utövar enligt 5 kap. 1 § fartygssäkerhetslagen tillsyn över lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av den bl.a. när det gäller fartyg och dess utrustning och drift samt arbetsmiljön ombord. För att tillsynen enligt denna bestämmelse även skulle omfatta de krav om arbets- och levnadsförhållanden som följer av WFC-konventionen föreslår utredningen att det görs ett tillägg i 5 kap. 1 § fartygssäkerhetslagen. I det tillägget slås det fast att det i tillsynen skulle ingå tillsyn av arbets- och levnadsförhållanden ombord. Denna ändring har emellertid redan genomförts genom propositionen 2006 års sjöarbetskonvention (prop. 2011/12:35) och finns därför redan på plats för att bidra till ett effektivt system för sanktion av sådana förhållanden som framgår av WFC-direktivet.

Den tillsyn som nu angetts ska enligt 5 kap. 4 § samma lag utövas vid tillsynsförrättningar. Inspektioner ska göras när en tillsynsmyndighet finner att det är motiverat.

I Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2018:27) om certifikat och tillsyn inom sjöfartsområdet finns närmare föreskrifter om den tillsyn som utövas av styrelsen. Dessa föreskrifter är meddelade med stöd av bl.a. 3 kap. 2 § och 6 kap. 4 och 8 §§ fartygssäkerhetsförordningen som ger möjlighet att föreskriva om skyldighet att inneha olika certifikat eller intyg men också om tillsynsförrättningar och skyldighet att lämna uppgifter till tillsynsmyndigheten. Föreskrifterna kan alltså komma att kompletteras i avseenden som visar sig påkallade med anledning av WFCdirektivet.

vissa fartyg. Bestämmelsen bör föregås av en egen rubrik som knyter an till certifikatets namn. Sammanfattningsvis menar regeringen att de förslag om sjöarbetscertifikat för fiskefartyg som lämnats av utredningen är en ändamålsenlig del av de regler som behövs för att möta kraven i artikel 3 i WFC-direktivet.

Giltighetstiden för ett sjöarbetscertifikat för fiskefartyg får, enligt artikel

41.2i WFC-konventionen, sammanfalla med giltighetstiden för ett nationellt eller internationellt säkerhetscertifikat för fiskefartyg, men den får aldrig överskrida fem år. Enligt 3 kap. 3 § fartygssäkerhetsförordningen får Transportstyrelsen meddela föreskrifter om giltighetstiden för certifikat. Frågan berörs därför inte vidare här.

9.3Erkända organisationer och ordning för riksdagens beslut

Regeringens bedömning: Förslaget att införa ett krav på ett nytt certifikat får till följd att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning får överlåtas även till ett utländskt organ (erkänd organisation). Riksdagens beslut om lagändringen bör därför fattas i den ordning som föreskrivs i 10 kap. 6 § andra stycket regeringsformen.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår vissa förordningsändringar i ämnet.

Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte förslaget.

Skälen för regeringens bedömning: WFC-konventionen ställer i artikel 42 krav på att den behöriga myndigheten ska utse ett tillräckligt antal behöriga inspektörer för att fullgöra dess uppgifter enligt artikel 41, dvs. att utfärda sjöarbetscertifikat för fiskefartyg efter inspektion av arbets-och levnadsförhållandena. Medlemsstaterna får dock bemyndiga offentliga institutioner eller andra organisationer som den erkänner som kompetenta och oberoende att utföra inspektioner och utfärda handlingar. Under alla förhållanden ska medlemsstaten ha det fulla ansvaret för inspektion och utfärdande av dessa handlingar när det gäller fiskarnas arbets-och levnadsförhållanden på fiskefartyg som för dess flagg.

Av 1 kap. 5 § fartygssäkerhetslagen följer att med erkänd organisation avses en sådan organisation som har erkänts i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 391/2009 av den 23 april 2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg. Av 7 kap. 11 § fartygssäkerhetslagen framgår att Transportstyrelsen får överlåta åt en erkänd organisation att utfärda och förnya andra certifikat än gemenskapscertifikat för inlandssjöfart och att i sådant syfte fastställa minsta tillåtna fribord. Innehållet ska regleras i ett avtal som får innehålla en begränsning av statens rätt att kräva ersättning från organisationen för skadestånd som staten ålagts att betala på grund av organisationens vållande.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 391/2009 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/15/EG av den 23 april 2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministration-ernas verksamhet i förbindelse därmed behandlar endast tillsyn och utfärd-ande av certifikat avseende förhållanden som regleras i vissa av den Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) konventioner. WFCkonventionen är dock en ILO-konvention. Denna skillnad bedöms dock sakna betydelse eftersom de erkända organisationer som hanterar IMOkrav bedöms vara fullt kapabla att även kunna hantera krav enligt WFCkonventionen.

Utredningen föreslår att det förs in en ny bestämmelse i fartygssäkerhetsförordningen som bemyndigar Transportstyrelsen att träffa avtal med en erkänd organisation att utföra tillsyn av arbets- och levnadsförhållandena på svenska fiskefartyg. Oaktat vilka skäl det kan finnas att ändra fartygssäkerhetsförordningen i detta avseende kan regeringen konstatera att redan införandet av ett nytt certifikat i 1 kap. 4 § fartygssäkerhetslagen får konsekvenser för ovan berörda 7 kap. 11 § samma lag. Denna bestämmelse kommer, om den inte ändras, att gälla alla certifikat utom gemenskapscertifikat för inlandssjöfart. Frånvaron av giltigt certifikat kommer att kunna leda till sådana åtgärder som berörs i nästföljande avsnitt, t.ex. att ett fartygs resa får förbjudas. Förslaget innebär att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning får överlämnas till en privat aktör, jämför propositionen Ett förändrat tillsynssystem för nationella fartyg (prop. 2016/17:135 s. 31–32). Av 12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen följer att ett överlämnande av en förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning till en juridisk person eller enskild individ måste ha stöd i lag.

Det finns inga svenska erkända organisationer. När det gäller möjligheten att överlämna förvaltningsuppgifter till ett utländskt organ finns det bestämmelser i 10 kap. 8 § regeringsformen. Av bestämmelsen framgår bl.a. att rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter som inte direkt grundar sig på regeringsformen genom beslut av riksdagen kan överlåtas till en utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet. Det framgår vidare att riksdagen i lag får bemyndiga regeringen eller någon annan myndighet att i särskilda fall besluta om en sådan överlåtelse. Förslaget innebär att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning får överlåtas även till ett utländskt organ. Riksdagens beslut bör därför fattas i den ordning som föreskrivs i 10 kap. 6 § andra stycket regeringsformen.

eller rederikontroller. Dokumentationskontroller, besiktningar och rederikontroller ska enligt paragrafens andra stycke göras enligt en uppgjord plan men också utom planen när det finns särskild anledning till det. Inspektioner ska göras när Transportstyrelsen finner det motiverat. Transportstyrelsen kan alltså i egenskap av tillsynsmyndighet undersöka ett klagomål genom att t.ex. genomföra en inspektion eftersom styrelsen ska göra sådana när den finner det motiverat.

I 6 kap. fartygssäkerhetslagen finns bestämmelser om inskränkningar i rätten att använda fartyg. Bestämmelserna gäller samtliga fiskefartyg och alltså inte bara dem som enligt förslagen i avsnitt 9.2 ska ha ett sjöarbetscertifikat för fiskefartyg. Enligt lagens 6 kap. 1 § 2 får ett fartygs resa förbjudas om det finns skälig anledning att anta att fartyget i något väsentligt avseende har brister i skyddet mot ohälsa, olycksfall eller otrygghet i fråga om arbets- eller levnadsförhållanden. Den sistnämnda delen tillkom för övrigt i samband med de ändringar som gjordes med anledning av 2006 års sjöarbetskonvention (se prop. 2011/12:35). Om den nämnda bristen medför omedelbar fara för bl.a. liv, fartyget eller dess besättning ska, enligt 3 § 3 samma kapitel, fartygs resa under vissa angivna omständigheter förbjudas. Ett fartygs resa får också enligt 6 kap. 2 § förbjudas om det inte hålls tillgängligt för tillsynsförrättning.

Av 2 kap. 3 § fartygssäkerhetslagen följer att ett fartyg ska ha de certifikat som anges i lagen eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av den. Ett certifikat ska visa att fartyget vid en besiktning för utfärdande av certifikatet motsvarade föreskrivna krav. Transportstyrelsen ska förklara ett certifikat ogiltigt om förhållandena inte motsvarar föreskrivna krav och bristerna, trots föreläggande, inte har avhjälpts, eller fartyget inte undergår föreskriven tillsyn. Denna ordning kommer efter de ändringar som berördes i avsnitt 9.2 att vara tillämplig på sådana sjöarbetscertifikat för fiskefartyg som berördes i det avsnittet. Av 6 kap. 2 § fartygssäkerhetslagen följer att ett fartygs resa får förbjudas bl.a. om fartyget saknar ett certifikat ombord som det ska ha.

Vidare finns i 6 kap. 11–14 §§ fartygssäkerhetslagen bestämmelser om föreläggande och vite. Enligt 11 § får myndigheten, om det föreligger en brist enligt 1 eller 2 §§ samma kapitel men det inte finns tillräckliga skäl att meddela ett förbud, i stället förelägga fartygets redare eller ägare att avhjälpa bristen eller uppfylla kravet inom viss tid. Av 12 § följer att Transportstyrelsen får meddela sådana förelägganden mot befälhavaren eller den som har skyddsansvar på fartyg enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) som behövs för att bestämmelserna ska följas. I 13 § finns regler om myndighetens möjligheter att låta verkställa åtgärden om t.ex. ett föreläggande inte följs. Av 14 § följer att ett förbud eller föreläggande enligt 6 kap. får förenas med vite. Det finns även vissa straffsanktioner i 8 kap. fartygssäkerhetslagen, 8 kap. arbetsmiljölagen och 14 § lagen om vilotid för sjömän som kan bli aktuella. Detsamma gäller sanktionsavgifter enligt 8 kap. arbetsmiljölagen.

Regeringen konstaterar sammanfattningsvis att de regler som nu har beskrivits möter de krav på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner som ställs i artikel 3 i WFC-direktivet.

10Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Förslagen ska träda i kraft den 15 november 2019.

Regeringens bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser.

Utredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens. I utredningen föreslås att författningsändringarna ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 4 i WFCdirektivet anges att medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 15 november 2019. De ändringar som föreslås bör därför träda i kraft den 15 november 2019. Några övergångsbestämmelser behövs inte.

11Konsekvenser

Inget av förslagen i denna proposition har några konsekvenser på statens budget, jämställdheten, den kommunala självstyrelsen eller miljön.

11.1Allmänt

Antalet personer med fiskelicens för yrkesmässigt fiske i havet var 1 173 stycken år 2018. Den totala sysselsättningen var dock högre eftersom inte alla som arbetar ombord på fiskefartyg har licens och bedöms i dag uppgå till 1 400 personer. Efter ändringar i fiskelagen 2014 kan även juridiska personer beviljas fiskelicens, och 2015 hade 18 juridiska personer fiskelicens. Fartygens längd varierar mellan 5 meter och 64 meter. År 2017 fanns det 1 225 fartyg i den svenska fiskeflottan, men endast 910 bedöms bedriva aktivt fiske.

Utredningen gjorde en konsekvensutredning avseende konventionens bestämmelser. Utredningen var under 2011 i kontakt med bl.a. Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR), Handelsanställdas A-kassa, Statistiska centralbyrån, Skatteverket och Försäkringskassan för att få fram hur stor del av fiskarna som var anställda. Någon säker uppgift var inte möjlig att få fram. Enligt SFR:s uppfattning var det endast ett fåtal fiskare som var anställda 2011, främst på stora fiskefartyg som ägdes av aktiebolag med många delägare. Enligt uppgifter från fiskerinäringen har antalet anställda ombord ökat i samband med att fisket har gått mot att bli mer storskaligt.

I utredningen konstaterades också att konventionen är anpassad för fiske som bedrivs med främst stora fartyg sysselsatta med havsfiske under lång sammanhängande tid. Den är därmed inte anpassad efter den svenska fiskerinäringens förutsättningar. Samma resonemang kan göra sig gällande avseende direktivet som ålägger fiskefartygens ägare eller befälhavare vissa skyldigheter. Så som angetts ovan uppfyller Sverige redan många av bestämmelserna, men på några områden tillkommer ytterligare skyldigheter. Det handlar bland annat om krav på säkerhetsbesättning och bostäder ombord.

Konsekvensanalysen nedan berör endast de områden där svensk rätt inte uppfyller WFC-direktivets krav och där ändringar i gällande bestämmelser är nödvändiga och bedöms medföra ekonomiska konsekvenser för myndigheterna och fiskenäringen.

11.2Konsekvenser för myndigheter

Transportstyrelsen

Direktivets genomförande kommer enligt regeringens bedömning att medföra viss regelgivning på myndighetsnivå, vilket kommer att åligga Transportstyrelsen som regelgivande myndighet på transportområdet. Regelgivning utgör skattefinansierad verksamhet. Utgångspunkten är att eventuella ökade kostnader ska finansieras inom befintlig budgetram.

Direktivet medför utökade arbetsuppgifter för framför allt Transportstyrelsen i form av utvidgad tillsyn av fiskefartyg vad gäller arbets- och levnadsförhållanden ombord, utfärdande av sjöarbetscertifikat för fiskefartyg och fastställande av säkerhetsbesättning för fiskefartyg med en längd om 24 meter eller mer.

Initialt tillkommer även arbete för Transportstyrelsen i form av utarbetande av föreskrifter, särskilt vad gäller bostäder ombord på fiskefartygen, och utbildning av inspektörer som ska genomföra tillsynen samt diverse övrig administration. Transportstyrelsen kommer att ha möjlighet att delegera tillsyn och utfärdande av certifikat till erkända organisationer. Det kommer att bli nödvändigt att utbilda inspektörer som ska genomföra tillsyn åt Transportstyrelsen. Sådan utbildning av inspektörer, arbete med utarbetande av föreskrifter och övrigt arbete kommer att innebära ökade kostnader. Kostnaden för detta är svår att uppskatta men torde uppgå till två heltidstjänster under uppbyggnadsskedet och en heltidstjänst under förvaltningsskedet. Även denna del av arbetet avser skattefinansierad verksamhet. Att genomföra tillsynen beräknas kräva en heltidstjänst under förvaltningsarbetet. Detta avser avgiftsfinansierad verksamhet och medför därför inga kostnader för staten. Avgiftsintäkterna betalas in på inkomsttitel och Transportstyrelsens kostnader finansieras i stället från anslagsposten för avgiftsbelagd verksamhet på styrelsens förvaltningsanslag. Dessa kostnader kommer att finansieras inom ram.

Enligt WFC-direktivet kommer Sverige i vissa fall att utöva tillsyn av arbets- och levnadsförhållanden på utländska fiskefartyg som anlöper hamn i Sverige. Hur många fartyg det kan röra sig om och den ytterligare kostnad som kan uppstå för Transportstyrelsen är svår att uppskatta. Belastningen på Transportstyrelsen torde i jämförelse med nuvarande arbete med hamnstatskontroll bli i det närmaste försumbar.

Överklaganden från fiskefartygen är ytterst sällsynta varför belastningen på domstolarna i jämförelse med dagens situation torde bli i det närmaste försumbar.

fiskefartygsägarna. Uppskattningsvis kommer cirka 30 fiskefartyg att beröras av kravet om fastställande av säkerhetsbesättning. Enligt nu gällande regler tas en avgift om 4 500 kr ut av Transportstyrelsen vid prövningen av en ansökan om fastställande av säkerhetsbesättning.

Konsekvenserna av säkerhetsbesättningsbeslut för fiskefartyg som ska ha sådana är inte möjliga att beräkna. Det är troligt att antalet ombordvarande kommer att öka. Prövningen av hur stora säkerhetsbesättningarna ska vara kommer att hänga samman med tillämpningen av vilotidsreglerna.

Krav på vilotid för egenföretagare

Direktivet innehåller detaljerade krav om vilotid för besättningen på fiskefartyg. Den kortaste vilotiden för besättningarna på dessa fiskefartyg får inte understiga 10 timmar under en tjugofyratimmarsperiod och 77 timmar under en sjudygnsperiod. Vid utredningens kontakter med SFR framkom det att detta krav kommer att orsaka stora problem för fiskerinäringen. Vanligtvis bedrivs pelagiskt fiske 12 till 15 veckor per år vilket innebär ca tio resor om en eller två veckor. Arbetsinsatsen ombord varierar beroende av vilket typ av fiske som bedrivs.

Genom att använda en möjlighet till undantag kan regelverket för vilotider bibehållas för såväl anställda som egenföretagare. Då genomförandet av direktivet innebär ett upprätthållande av vad som redan gäller så bedöms de ekonomiska konsekvenserna av direktivets krav om vilotid inte bli stora.

Det kustnära och småskaliga fisket

I propositionen Kust- och insjöfiske samt vattenbruk (prop. 2003/04:51) beskrivs kustfiske som ett lokalt bedrivet fiske med fiskeresor under maximalt 24 timmar samt allt yrkesmässigt insjöfiske. Det kustnära och småskaliga fisket, enligt definitionen ovan, omfattas inte av direktivets krav om certifikat och fastställande av säkerhetsbesättning. Vad gäller direktivets bestämmelser om bostäder ombord på fartyg kommer dessa att vara tillämpliga på nya fiskefartyg. Härtill kommer att direktivet medger att den behöriga myndigheten efter samråd får medge undantag från bestämmelserna om bostäder för fiskefartyg som normalt stannar till sjöss mindre än 24 timmar och där fiskarna inte bor ombord på fartyget i hamn. Detta innebär att bedömningen är att det kustnära och småskaliga fisket inte påverkas i någon större omfattning av ett genomförande av direktivet eftersom det främst tar sikte på fiske som bedrivs av större fiskefartyg.

12Författningskommentar

12.1Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

2 kap.

8 § I den utsträckning som föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov ska det finnas utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila samt första hjälp vid olycksfall eller sjukdom.

Fordon för personaltransport ska vara lämpade för ändamålet.

Om utrymmen, anordningar, åtgärder för hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom samt kost och vatten ombord på fartyg finns det ytterligare bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364).

Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på bl.a. utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila samt en upplysningsbestämmelse om att det finns ytterligare bestämmelser om fartyg i fartygssäkerhetslagen.

Paragrafens första och andra stycke ändras redaktionellt.

I tredje stycket ändras upplysningen om vilka som omfattas av bestämmelserna i fartygssäkerhetslagen (2003:364). Upplysningen är inte längre avgränsad till ombordanställda utan kan även omfatta t.ex. egenföretagare.

Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

12.2Förslaget till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

1 kap.

4 § I denna lag avses med

1. fartcertifikat: ett bevis om att ett fartyg vid tillsyn har befunnits sjövärdigt,
2. passagerarfartygscertifikat: ett bevis om att ett fartyg vid tillsyn har befunnits lämpligt att transportera passagerare och om det högsta antal passagerare som fartyget får medföra,
3. fribordscertifikat: ett bevis om att ett fartygs fribord har fastställts efter tillsyn och att fribordsmärken har satts fast på fartygets sidor på ett riktigt och varaktigt sätt,
4. certifikat om godkänd säkerhetsorganisation: ett bevis om att fartygets säkerhetsorganisation vid tillsyn har visat sig överensstämma med rederiets godkända säkerhetsorganisation,
5. dokument om godkänd säkerhetsorganisation: ett bevis om att rederiets säkerhetsorganisation har godkänts vid en rederikontroll enligt 5 kap. 16 §,
6. sjöarbetscertifikat: ett bevis om att fartyget vid tidpunkten för certifikatets utfärdande har uppfyllt de krav på arbets- och levnadsförhållanden som följer av denna lag, sjömanslagen (1973:282), mönstringslagen (1983:929), lagen (1998:958) om vilotid för sjömän och av föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar,
7. försäkran om överensstämmelse med sjöarbetskonventionen: ett dokument som visar vilka förhållanden på ett fartyg som enligt 2006 års sjöarbetskonvention ska bli föremål för tillsyn, vilka föreskrifter som tillämpas och en förklaring av redaren om vad denne gjort för att uppfylla föreskrivna krav,
8. certifikat om utbildning av sjöpersonal: ett bevis om att en person har uppfyllt föreskrivna krav för viss funktion eller viss befattning ombord på fartyg, och

Bilaga 1WFC-direktivet

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Bilaga 1

Giltighetstiden för dessa intyg är fyra år. Då konventionens bestämmelser överensstämmer med de bestämmelser i mönstringslagen som finns om läkarintygs innehåll och giltighetstid för sjömän som arbetar på handelsfartyg föreslår utredningen att 18 § första stycket och 19 § i nämnda lag även ska gälla personer som arbetar ombord på fiskefartyg med en längd av 24 m eller mer eller fiskefartyg som normalt stannar till sjöss mer än tre dygn. Konventionens krav om giltighetstiden för läkarintygen föranleder även en ändring 4 kap. 18 § fartygssäkerhetsförordningen.

Fastställande av säkerhetsbesättning för fiskefartyg med en längd av 24 m eller mer införs

I konventionen uppställs krav om att den behöriga myndigheten, avseende fiskefartyg med en längd om 24 m eller mer, ska fastställa en lägsta bemanningsnivå för ett säkert framförande och ange antal fiskare samt vilken behörighet fiskarna ska ha. Utredningen anser att kravet är att jämföra med krav om fastställande av säkerhetsbesättning. Enligt nu gällande regler uppställs krav om fastställande av säkerhetsbesättning för fiskefartyg med en största längd om minst 50 m. Anpassning av gällande föreskrifter efter konventionens krav kan göras inom ramen för befintligt bemyndigande för Transportstyrelsen.

Utöver vad som följer av konventionen anser utredningen att säkerhetsskäl talar för att det bör uppställas krav om fastställande av säkerhetsbesättning för fiskefartyg som, oavsett storlek, är ute till sjöss mer än tre dygn.

Lagen om vilotid för sjömän utvidgas till att omfatta personer som tjänstgör på fiskefartyg utan att vara anställda

Konventionen uppställer krav om att det ska finnas en reglering av vilotid för personer som arbetar på fiskefartyg och särskilda krav angående vilotid uppställs för fiskefartyg som, oavsett storlek, stannar till sjöss mer än tre dygn. Enligt 4 § första stycket lagen om vilotid för sjömän, som bl.a. är tillämplig på anställda personer som arbetar ombord på fiskefartyg, har sjömän rätt till vilotid. I andra stycket anges den tid vilotiden inte får understiga vilken överensstämmer med de särskilda krav angående vilotid som uppställs i konventionen för fiskefartyg som, oavsett storlek, stannar till sjöss mer än tre dygn. Reglering av vilotid för personer som utför arbete ombord på fiskefartyg utan att vara anställda finns inte i svensk rätt. För att överensstämma med konventionens krav om reglering av vilotid krävs dels att det införs en allmän reglering av vilotiden även för fiskare som är egna företagare, dels att denna reglering avseende besättningen på ett fiskefartyg som, oavsett storlek, stannar till sjöss mer än tre dygn ska innehålla krav motsvarande innehållet i artikel 14 i konventionen. Utredningen föreslår därför att 4 § i lagen om vilotid för sjömän görs tillämplig även för personer som utan att vara anställda arbetar ombord på fiskefartyg.

I konventionen och tillhörande bilaga finns detaljerade bestämmelser om bostäder ombord på fiskefartyg. Svenska bestämmelser om bostäder ombord på fartyg regleras i arbetsmiljölagen, fartygssäkerhetslagen och i föreskrifter meddelade med stöd av sistnämnda lag. Denna reglering gäller dock endast för ombordanställda och regleringen avseende fiskefartyg (Sjöfartsverkets kungörelse (1970:A4) om bostäder och ekonomilokaler m.m.på fartyg) består av endast en paragraf. För att överensstämma med konventionens krav föreslår utredningen att den svenska regleringen av bostäder ombord på fiskefartyg ska omfatta även de som inte är anställda. Därutöver bör Transportstyrelsen med befintligt bemyndigande sätta i kraft konventionens detaljerade bestämmelser om bostäder på fiskefartyg. Dessa kommer att gälla de fiskefartyg, som byggs nya, då konventionen trätt i kraft.

Ikraftträdande

Konventionen om arbete ombord på fiskefartyg träder i kraft tolv månader efter den dag då ratifikationer från tio medlemsstater, av vilka åtta är kuststater, har registrerats hos generaldirektören vid ILO. I november 2011 har två länder ratificerat konventionen. Det är därför osäkert när konventionen kommer att träda i kraft.

Infrastrukturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 maj 2019

Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Wallström, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Hallengren, Hultqvist, Andersson, Bolund, Damberg, Strandhäll, Shekarabi, Ygeman, Eriksson, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Nilsson, Ernkrans, Lindhagen, Lind

Föredragande: statsrådet Tomas Eneroth

Regeringen beslutar Genomförande av EU:s direktiv om arbete ombord på fiskefartyg