En ny strafftidslag

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår en ny strafftidslag som bättre svarar mot dagens krav på en effektiv och ändamålsenlig verksamhet och ett rättssäkert förfarande. Lagen innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Förslaget innebär en modernisering och omarbetning av regelverket för att göra det tydligt och enklare att förstå och tillämpa. Den nya lagen innebär även en anpassning till systemet med överförande av straff mellan olika länder.

Förslaget innebär bl.a. följande sakliga nyheter:

• Det införs ett nytt sätt att beräkna strafftid enligt vilket strafftiden ska beräknas enbart i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar så att med en månad avses trettio dagar och ett år trehundrasextiofem dagar. På det sättet minskar risken för misstag och felaktigheter när strafftiden räknas ut och lika fall behandlas lika.
• Bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande samlas i en ny lag.
• Det införs tydligt angivna tidsramar för att hålla en dömd i häkte i samband med placering i kriminalvårdsanstalt.
• Möjligheten för en dömd att lämna nöjdförklaring utökas.
• Möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov med verkställigheten av

ett fängelsestraff utökas, t.ex. om den dömde lagförs för nytt brott. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2019.

Innehållsförteckning

1Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. strafftidslag (2018:000),
2. lag (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,
3. lag om ändring i rättegångsbalken,
4. lag om ändring i brottsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
6. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
8. lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll,
9. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,
10. lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,
11. lag om ändring i fängelselagen (2010:610),
12. lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
13. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

dömde är frihetsberövad, krävs även att han eller hon har haft betänketid till den andra dagen efter den då domen avkunnades för honom eller henne vid rätten eller på annat sätt delgavs honom eller henne i sin helhet. Den dömde ska om möjligt ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.

Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde.

När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. En nöjdförklaring ska dokumenteras.

Effekterna av en nöjdförklaring

13 § En nöjdförklaring får inte tas tillbaka.

En nöjdförklaring innebär att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får laga kraft mot den dömde.

Uppskov

Förutsättningar för uppskov

14 § På ansökan av en dömd och i den utsträckning som intresset av samhällsskydd medger det, får uppskov med verkställigheten av ett fängelsestraff beviljas under högst sex månader från den dag fängelsestraffet är verkställbart, om det finns särskilda skäl med hänsyn till den dömdes hälsa, familje-, arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra liknande omständigheter. Om det finns synnerliga skäl, får uppskov beviljas under ytterligare högst sex månader. En dömd som är gravid eller ammar barn får beviljas uppskov under så lång tid som anses skälig.

En ansökan om uppskov får inte bifallas om den dömde är berövad friheten som häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål.

Återkallelse

15 § Ett beslut om uppskov får återkallas om

1. det väsentligen brister i de förutsättningar som legat till grund för beslutet, eller
2. den dömde lagförs för nytt brott.

Hinder mot verkställighet innan en första ansökan prövats

16 § Om en dömd har ansökt om uppskov senast den dag han eller hon enligt föreläggande som avses i 6 § första stycket skulle ha inställt sig i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet och har uppskov inte tidigare sökts i ärendet, får den dömde inte tas in i kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan Kriminalvården prövat ansökan.

Tidpunkten för strafftidens början

17 § Om inte annat framgår av särskilda bestämmelser ska strafftiden beräknas från och med den dag fängelsestraffet är verkställbart och

1. den dömde av den anledningen berövas friheten, eller
2. den dömde berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken.

Strafftiden ska beräknas till och med den dag den dömde blir frigiven. Om ett fängelsestraff redan har avtjänats före den dag som avses i första stycket, ska tidpunkten för strafftidens början i stället anses vara den dag domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft.

Beräkningsgrunder

18 § När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar.

19 § Om flera fängelsestraff på viss tid verkställs samtidigt, ska den sammanlagda fängelsetiden i dagar läggas till grund för beräkningen av strafftiden.

20 § I lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd.

I 26 kap. brottsbalken finns bestämmelser om villkorlig frigivning och prövotid efter villkorlig frigivning.

Strafftidsbeslut

21 § En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer

1. dagen för strafftidens början,
2. fängelsestraffets längd i dagar,
3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och
4. dagen för strafftidens slut.

Om fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar, ska beslutet även fastställa

1. tidigaste dag för villkorlig frigivning,
2. återstående strafftid i dagar, och
3. dagen för prövotidens utgång.

Om ett beslut enligt första stycket avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa

1. dagen för strafftidens början, och
2. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms.

Beslutet ska meddelas utan dröjsmål.

Ändring av strafftidsbeslut

22 § Ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger anledning till det. Beslutet ska meddelas utan dröjsmål.

Övriga bestämmelser

Bemyndigande

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om inledande av verkställighet, nöjdförklaring, uppskov och beräkning av strafftid.

Beslutsmyndighet

24 § Beslut enligt denna lag fattas av Kriminalvården.

Beslut enligt denna lag gäller omedelbart om inte något annat beslutas.

Överklagande

25 § Kriminalvårdens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol om beslutet gäller

1. inställelse vid kriminalvårdsanstalt enligt 6 § första stycket,
2. uppskov enligt 14 § eller återkallelse av ett beviljat uppskov enligt 15 §, eller
3. strafftidsbeslut enligt 21 § eller ändring av strafftidsbeslut enligt 22 §. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller det frivårdskontor är beläget där den klagande var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

26 § Ett beslut får inte överklagas enligt 25 § första stycket innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning.

Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till den klagandes nackdel.

27 § En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den klagande fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska den klagande ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär.

Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten lämnat den klagande felaktig underrättelse om hur man begär omprövning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2. Genom lagen upphävs lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande

a)i fråga om sådan tillfällig förvaring i häkte eller polisarrest som pågår vid ikraftträdandet, b)för prövning av en nöjdförklaring som har lämnats före ikraftträdandet, c)för omprövning och överklagande av beslut i ärenden eller mål om uppskov som har meddelats före ikraftträdandet, och d)vid beräkning av strafftid för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § i den upphävda lagen med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Avser strafftidsbeslutet ett fängelsestraff på livstid ska beslutet dock anses ha meddelats enligt den nya lagen.

4. Ett beslut om återkallelse enligt 15 § får endast grundas på förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

2.2Förslag till lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om när tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands ska eller får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd.

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands

2 § Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.

Tillgodoräknande ska dock inte ske om

1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller
2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat

mål.

Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf.

Beslut om att påföljd ska anses helt eller delvis verkställd

3 § Om någon döms till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant beslut är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.

Om någon döms till böter eller ungdomstjänst och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Övriga bestämmelser

4 § Vid prövning i högre rätt av ett överklagande av utdömd påföljd får beslut i en fråga som avses i 3 § ändras även om det beslutet inte överklagats.

tillämpningen av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för frihetsberövanden som ägt rum före ikraftträdandet.

2.4Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1 dels att 33 kap. ska upphöra att gälla, dels att nuvarande 26 kap. 5 § ska betecknas 26 kap. 4 §, dels att 26 kap. 6–11, 18 och 23 §§, 34 kap. 6 § och 38 kap. 2 a § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 26 kap. 5, 6 a och 25 §§, av följande lydelse.

1Senaste lydelse av

26kap. 5 § 1998:604

33kap. 5 § 2000:175

33kap. 6 § 2016:491

33kap. 7 § 2003:1157

33kap. 8 § 2000:175.

2Senaste lydelse 2006:431.

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 c § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

lagen (1974:202) om beräkning av strafftid avräknas från det straff som skall verkställas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §1 Skall enligt förordnande som avses i 2 § fjärde stycket eller 3 § verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring ägt rum i främmande stat, gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Skall verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brotten. Ådömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art.

Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den främmande staten. Vid verkställighet enligt andra stycket skall, i den mån det kan ske och

följer av den överenskommelse med främmande stat som är i fråga, den dömde räknas till godo vad han kan ha utstått av påföljden i den främmande staten samt tid varunder han med anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Härigenom föreskrivs att 11, 12, 14, 15 och 17 §§ lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §2 Har den dömde ansökt om att få undergå verkställighet av dom på fängelse utanför anstalt, får han inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan ansökan slutligt prövats. Den dömde får dock dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet, om

1. ansökan har gjorts efter den dag han enligt föreläggande som avses i 10 § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. senast skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet,
2. han tidigare har gjort en ansökan om att få undergå verkställighet av straffet utanför anstalt,
3. det är uppenbart att ansökan inte gäller ett fall som avses i 1 § denna

lag,

4.det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas på grund av bestämmelsen i 2 § andra stycket, eller

3. Bestämmelserna i 12 och 15 §§ i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § den upphävda lagen om beräkning av strafftid m.m. med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård1 dels att 10 a § ska upphöra att gälla, dels att 11 § ska ha följande lydelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Bestämmelserna i 11 § första stycket i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § den upphävda lagen om beräkning

av strafftid m.m. med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Den upphävda lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. gäller dock fortfarande i fråga om tillfällig placering i häkte eller polisarrest som med tillämpning av 11 § den lagen pågår vid ikraftträdandet.

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen dels att 3 kap. 22 § ska upphöra att gälla, dels att 2 kap. 10 § och 3 kap. 21 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

10 §

Om verkställigheten av den påföljd som avses i domen pågår i Sverige när den sänds över till den andra medlemsstaten för att där erkännas och verkställas, får verkställigheten fortsätta här till dess den dömde

Om Kriminalvården enligt 8 § har upphävt ett beslut om att sända över en dom eller om en behörig myndighet i den andra medlemsstaten beslutat att inte erkänna och verkställa domen, får verkställighet av påföljden fortsätta eller påbörjas i Sverige. Detsamma gäller om myndigheten i den andra staten har underrättat Kriminalvården om att verkställighet av andra skäl inte kan äga rum i den staten.

3 kap.

21 §1

Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Den tid som den dömde varit frihetsberövad i den andra staten och i Sverige med anledning av de brott som påföljden avser ska tillgodoräknas honom eller henne vid verkställigheten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.

3Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 4 september 2014 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och presentera en ny, användarvänlig och modern lagstiftning som bättre svarar mot dagens krav på en effektiv och ändamålsenlig verksamhet och ett rättssäkert förfarande. I uppdraget ingick även att föreslå hur lagstiftningen kan förändras så att det tydligare framgår när och hur verkställighet får eller ska inledas, under vilka förutsättningar omedelbar verkställighet ska ske och vilka skäl som ska utgöra hinder mot verkställighet. Vidare ingick att föreslå hur bestämmelserna om beräkning av den tid verkställigheten ska pågå kan utformas på ett mer ändamålsenligt och rättssäkert sätt samt så att de är lättare att förstå och tillämpa. I uppdraget ingick också att bedöma vilka förändringar som behövs för att anpassa bestämmelserna till de krav som ställs i det internationella straffrättsliga samarbetet.

Utredningen, som antog namnet Strafftidsutredningen, överlämnade i februari 2016 betänkandet En ny strafftidslag (SOU 2016:18). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och utredningens lagförslag finns i bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2016/01870/KRIM).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 mars 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets synpunkter. Lagrådets synpunkter behandlas och bemöts i avsnitten 7.3, 8.2, 8.2.1, 9.1, 10.3, 10.4, 10.10 och 11.2 samt i författningskommentaren. Dessutom har vissa redaktionella och språkliga ändringar gjorts i förhållande till förslagen i lagrådsremissen.

avvaktan på beslut om anstaltsplacering (11 §). En sådan förvaring får även ske om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

Uppskov med verkställighet

Uppskov med verkställigheten kan beviljas under viss tid, högst sex månader, om det finns särskilda skäl med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets-eller utbildningsförhållanden eller andra omständigheter (12 §). Finns det synnerliga skäl får uppskov beviljas under ytterligare sex månader. Uppskov får inte beviljas om det finns skälig anledning att anta att den dömde avviker. Om uppskov har beviljats och det därefter framkommer något som ger anledning till sådant antagande ska beslutet om uppskov återkallas. Visar den dömde att han eller hon har gett in en ansökan om uppskov senast den dag då han eller hon skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt och har uppskov inte tidigare sökts i målet, ska verkställigheten anstå i avvaktan på Kriminalvårdens beslut (12 § tredje stycket).

Beräkning av strafftid

För den som har börjat avtjäna fängelse på viss tid ska Kriminalvården så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut (20 §). Om strafftiden uppgår till mer än en månad ska myndigheten samtidigt även fastställa tidpunkten då villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga samt tidpunkten för prövotidens utgång. Ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger anledning till det (20 § andra stycket). En sådan omständighet kan t.ex. vara att ett avbrott ägt rum i verkställigheten (23 §). Vid beräkning av strafftiden ska strafftid som understiger två månader omräknas till dagar där med en månad ska avses trettio dagar, medan strafftid överstigande två månader ska räknas efter månad eller år. Om flera fängelsestraff sammanträffar ska sammanläggning ske för bestämmande av slutdagen (25 §). Ska den dömde tillgodoräknas tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd (19 § tredje stycket, 19 a – c §§ och 33 kap. 7 § brottsbalken) ska först slutdag beräknas innan avräkning för sådan tid sker (22 §).

Övriga bestämmelser

Kriminalvården meddelar beslut enligt strafftidslagen. Beslut som meddelas enligt lagen gäller omedelbart om inte något annat beslutas och får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (28 och 29 §§). Ett beslut får inte överklagas innan det har omprövats av Kriminalvården (30 §).

4.1.2Verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt

Den som döms till fängelse ska enligt huvudregeln avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt. Verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt regleras i fängelselagen och fängelseförordningen (2010:2010).

Verkställigheten i anstalt ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och negativa följder av frihetsberövandet motverkas (1 kap. 5 §). Vidare ska den, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. För varje intagen ska det också upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan.

En intagen får inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas (2 kap. 1 §). Under vissa förutsättningar får en intagen placeras på en s.k. säkerhetsavdelning (2 kap. 4 §). Det gäller om det finns en varaktig risk för att den intagne rymmer eller fritas och det kan antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet, eller det finns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen i anstalt.

En intagen i kriminalvårdsanstalt har i princip samma rätt till sjukvård som andra medborgare. Det innebär att en intagen som inte kan undersökas eller behandlas på ett lämpligt sätt i anstalten och som behöver sjukhusvård, ska beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för sådan vård (9 kap. 1 §). Ett sådant tillstånd ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl ska den intagne stå under bevakning.

För att underlätta anpassningen i samhället får en intagen under vissa förutsättningar beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission/särskild permission) (10 kap. 1 och 2 §§). En intagen får också beviljas tillstånd att tillfälligt vistas utanför anstalt för att inställa sig vid t.ex. domstol (10 kap. 3 och 4 §§). Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt ska förenas med de villkor som behövs (10 kap. 5 §). Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl ska den intagne stå under bevakning. Vid vissa vistelser utanför anstalt får en intagen tillfälligt placeras i häkte (10 kap. 6 §).

En intagen får under vissa förutsättningar, för att minska risken för återfall i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom utslussningsåtgärderna frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång (11 kap. 1 §). En utslussningsåtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll (11 kap. 6 §). Om den intagne inte rättar sig efter villkoren eller annars fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden ska tillståndet till åtgärden upphävas och den intagne omedelbart föras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalt (11 kap. 8 och 9 §§). Beslut om upphävande av utslussningsåtgärderna vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång fattas av övervakningsnämnd (13 kap. 3 §).

4.1.3Verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll

förbjuds att vistas utanför sin bostad annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål, som t.ex. arbete och utbildning. Att förbudet följs kontrolleras genom elektroniska hjälpmedel, s.k. elektronisk fotboja. Till lagen finns en förordning (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Den dömde ska under verkställigheten iaktta skötsamhet, efter förmåga försöka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som gäller enligt lagen och enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (4 §). Den dömde ska vidare avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel som t.ex. narkotika.

Har den dömde ansökt om att få verkställa straffet utanför anstalt får han eller hon inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan ansökan slutligt prövats och det föreligger ett beslut som fått laga kraft (11 §). Den dömde får dock dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet bl.a. om ansökan har gjorts efter den dag han eller hon enligt föreläggande skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet eller om han eller hon är häktad.

Strafftidslagen gäller även när ett fängelsestraff verkställs utanför anstalt (12 §). En viss anpassning till den särskilda verkställighetsformen har dock skett. Således gäller t.ex. bestämmelserna i strafftidslagen om förpassning och uppskov inte i fråga om verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Om den dömde åsidosätter vad som åligger honom eller henne enligt lagen eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen och överträdelsen inte är av mindre betydelse ska beslutet om verkställighet utanför anstalt upphävas (14 §). Den intagne ska då omedelbart föras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av straffet (17 §). Beslut om upphävande fattas av övervakningsnämnd (15 §).

4.2Verkställighet av sluten ungdomsvård

Lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård innehåller bestämmelser om verkställighet för den som döms till sluten ungdomsvård. Till lagen finns en förordning (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Verkställigheten av sluten ungdomsvård sker vid sådana särskilda ungdomshem som avses i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Ansvaret för verkställigheten ligger på Statens institutionsstyrelse (SiS).

Verkställighet av sluten ungdomsvård får inledas när domen har fått laga kraft i påföljdsdelen gentemot den dömde eller när den dömde har lämnat en nöjdförklaring (5 och 6 §§). Om den dömde är på fri fot när domen får verkställas, ska SiS förelägga den unge att inställa sig en viss dag vid det särskilda ungdomshem där verkställigheten ska äga rum (9 §). Om den dömde inte följer föreläggandet eller inte kan nås av ett sådant föreläggande, kan SiS begära att Polismyndigheten ska förpassa den dömde till hemmet. Vidare får den som ska förpassas till ett särskilt ungdomshem tillfälligt förvaras i häkte eller polisarrest om det är nödvändigt för att förpassningen ska kunna genomföras.

Om den dömde är häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga när domen på sluten ungdomsvård får verkställas, ska häktet eller det särskilda ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som SiS bestämmer (10 §).

När det gäller beräkning av den tid som verkställigheten ska pågå hänvisar lagen till strafftidslagens bestämmelser om beräkning av strafftid (10 a och 11 §§). Det innebär att verkställighetstiden vid dom på sluten ungdomsvård ska räknas på samma sätt som vid dom på fängelse.

Vidare innehåller lagen bestämmelser om vad som närmare gäller beträffande genomförandet av verkställigheten. Av dessa följer bl.a. att den dömde under vissa förutsättningar ska ges möjlighet att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet (18 §). Beträffande bestämmelserna om hälso- och sjukvård motsvarar dessa i huvudsak vad som gäller enligt fängelselagen och fängelseförordningen, se ovan.

5Reformbehov och utgångspunkter

5.1Strafftidslagen behöver reformeras

ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK) har vid flera tillfällen påtalat behovet av en översyn och förtydliganden av bestämmelserna i lagen (se bl.a. JO-beslut dnr 3020–2012 och JK-beslut dnr 6671-13-22). Frågan om behovet av en översyn har även behandlats i samband med propositionen om en ny fängelse- och häkteslagstiftning (prop. 2009/10:135 s. 69) och propositionen om bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter enligt strafftidslagen (prop. 2012/13:176 s. 8).

Sammantaget anser regeringen att det står klart att lagen blivit föråldrad, svåröverskådlig och svår att tillämpa, vilket skapar problem för de tillämpande myndigheterna. Det finns därför behov av att reformera lagen.

5.2Grundläggande principer och allmänna utgångspunkter

Det svenska straffsystemet kan i stor utsträckning sägas vila på principer om humanitet, proportionalitet, förutsebarhet och likabehandling. Reglerna om inledande av verkställighet och beräkning av strafftid utgör en integrerad del av straffsystemet och ska vila på dessa principer. Det innebär att regelverket i grunden bör präglas av humanitet och respekt för individen. Dömda personer ska på samma sätt som andra medborgare respekteras för sin person och sitt människovärde och behandlas därefter. Regelverket får inte utformas så att det framstår som orättvist eller godtyckligt.

Vidare måste vid utformningen av regelverket, med hänsyn till proportionalitetsprincipen, behovet av en åtgärd alltid vägas mot den skada eller men som åtgärden kan medföra för den som berörs av den och åtgärden får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till målet med den. Kan målet med åtgärden tillgodoses med en mindre ingripande åtgärd ska i stället den väljas.

Därutöver bör regelverket mot bakgrund av likabehandlingsprincipen och kravet på förutsebarhet utformas så att lika fall om möjligt behandlas på samma sätt vid tillämpningen av det och att reglerna är tydliga och därmed tillämpas på ett enhetligt och förutsebart sätt.

Frågor om inledande av verkställighet och hur tiden för sådan verkställighet ska beräknas rör ytterst frihetsberövandet av enskilda. Det ligger i sakens natur att regleringen därför har stor betydelse för enskildas rättssäkerhet.

Kriminalvårdens verksamhet bedrivs i dag vid 32 häkten, 45 anstalter och 34 frivårdskontor. Under 2017 hanterade Kriminalvården i genomsnitt drygt 15 000 klienter varje dag. Av dessa var 1 700 intagna i häkte, 3 700 intagna i anstalt och cirka 9 900 avtjänade kriminalvårdspåföljd i frivård. Det innebär att Kriminalvården dagligen hanterar ett stort antal ärenden och beslut som rör frihetsberövandet av enskilda och beräkning av strafftid. Kriminalvården fattar t.ex. drygt 12 000 strafftidsbeslut per år. För den enskilde rör det ett ingripande beslut. Ett felaktigt strafftidsbeslut kan ytterst få som konsekvens att en dömd hålls felaktigt frihetsberövad eller att han eller hon friges för tidigt. Det är därför med hänsyn till såväl den dömde som till det ansvar som åligger den enskilde beslutsfattaren angeläget att besluten blir sakligt riktiga och att förfarandet är rättssäkert.

En grundläggande utgångspunkt för regeringen är att skapa en reglering som tillgodoser och förenar krav på både effektivitet och rättssäkerhet. Det innebär bl.a. att den nya lagen bör utformas så att den blir så tydlig och enkel som möjligt att förstå och tillämpa. För att lagen ska vara enkel att förstå är det viktigt att den ges en överskådlig och tydlig struktur. På så sätt skapas förutsättningar för en mer ändamålsenlig och lättillgänglig reglering samtidigt som en tydlig och enkel reglering minskar risken för misstag och felaktigheter vid tillämpningen. En sådan reglering ökar också förutsebarheten för den dömde i fråga om när han eller hon får eller ska påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff och under vilken tid han eller hon ska avtjäna ett fängelsestraff.

Vidare bör regelverket vara modernt och utformas så att det kan stå sig över tid. Det innebär att regelverket bör anpassas till dagens förhållanden samt att hänsyn ska tas till såväl samhällsutvecklingen och utvecklingen inom Kriminalvården som till den utveckling som skett på påföljds- och verkställighetsområdet. Det är vidare självklart att en anpassning bör ske till det internationella samarbete som numera dagligen sker på det straffrättsliga området. Även den tekniska utvecklingen och de möjligheter den kan erbjuda på området ska beaktas. I kravet på modernisering ligger också att regelverket så långt möjligt ska utformas köns-, teknik- och organisationsneutralt. Vidare måste utgångspunkten för en modern reglering vara att lagen inte onödigtvis ska tyngas med bestämmelser som kan meddelas i författningar på lägre nivå.

En annan utgångspunkt för regleringen är att verkställighet av ett fängelsestraff ska påbörjas utan onödigt dröjsmål så att tiden mellan dom och verkställighet blir så kort som möjlig. För såväl det allmänna som för den enskilde måste det generellt sett anses vara en fördel att tiden mellan straff och verkställighet begränsas. I många fall är den dömde också särskilt motiverad att fullgöra åtgärder som åläggs honom eller henne med anledning av en dom i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen. Till det nu sagda ska även läggas att kravet på samhällsskydd fått en ökad betydelse över tid. Samtidigt måste det av såväl humanitetsskäl som av praktiska skäl finnas ett visst utrymme för flexibilitet när det gäller frågan om inledande av verkställighet.

angående verkställighet av straff m.m., lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Även fängelsestraff som dömts ut av internationella domstolar och tribunaler och som Sverige åtagit sig att verkställa ska omfattas av lagens tillämpningsområde (se t.ex. lagen [1994:569] om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt och lagen [2002:329] om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen).

Till skillnad från utredningen anser regeringen att det saknas anledning att som utredningen föreslår införa en bestämmelse som upplysningsvis hänvisar till fängelselagen och lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

7Inledande av verkställighet av fängelsestraff

7.1När får ett fängelsestraff verkställas?

7.1.1Grundläggande förutsättningar för verkställighet

Regeringens förslag: Ett fängelsestraff ska som huvudregel få verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde, eller ett beslut om verkställighet i Sverige av ett motsvarande utländskt straff fått laga kraft. Innebär ett sådant beslut om verkställighet i Sverige att en ny påföljd ska bestämmas genom svensk dom får verkställighet ske först när den domen fått laga kraft.

Ett fängelsestraff får, om det följer av särskilda bestämmelser, verkställas utan att en dom eller ett beslut som avses ovan fått laga kraft.

Kriminalvårdens kontroll av om ett fängelsestraff är verkställbart lagregleras.

utredningens bedömning att kravet på laga kraft är det centrala för verkställighetens inledande, anser dock att det i lagen även bör anges att verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt. Enligt JO ökar det bl.a. förståelsen för de skyndsamhetskrav som föreslås gällande den praktiska hanteringen.

Kriminalvården lämnar synpunkter på utformningen av författningsförslaget när det gäller 3 § och ifrågasätter om andra ledet ”när en dom eller ett beslut om verkställighet av ett motsvarande utländskt straff fått laga kraft” är nödvändigt då det följer av särskilda regler när ett sådant straff får verkställas. Helsingborgs tingsrätt och Kriminalvården anser när det gäller 4 och 5 §§ att det för tydlighetens skull i lagtexten bör specificeras vilken typ av särskilda bestämmelser som avses och i vilka lagar dessa bestämmelser finns.

När det gäller förslaget om att en formell prövning ska ske av om ett fängelsestraff får verkställas anser JO att förslaget behöver förtydligas så att det även bör anges vad prövningen ska resultera i. Även Helsingborgs tingsrätt delar den uppfattningen. Kriminalvården anser att förslaget framstår som främmande och principiellt tveksamt, bl.a. utifrån att ett fängelsestraff döms ut av domstol och det därmed normalt inte är fråga om ett fängelsestraff ska verkställas utan när och var. Vidare framhåller Kriminalvården att den prövning som utredningen föreslår är något annat än den faktiska verkställbarhetskontroll som äger rum idag. Om det bedöms nödvändigt att reglera verkställbarhetskontrollen i lag föreslår Kriminalvården en bestämmelse som innebär att Kriminalvården, liksom idag, ska kontrollera att domen är verkställbar.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande reglering

Bestämmelser om när verkställighet får inledas finns i 2 och 3 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen). Har den som dömts till fängelse inte inom föreskriven tid fullföljt talan i målet när det gäller den utdömda påföljden, får domen verkställas i den delen utan hinder av att åklagare eller målsägande fullföljt talan mot domen (2 § första stycket strafftidslagen). Domen behöver alltså inte ha fått laga kraft mot alla parter och i alla delar för att verkställighet ska få ske. Att en dom på fängelse i vissa fall får verkställas trots att den inte har fått laga kraft framgår av bestämmelsens andra stycke. Sådan omedelbar verkställighet kan ske antingen på grund av domstols förordnande (se t.ex. 28 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken) eller på grund av särskild föreskrift i lag. En dom på fängelse får även verkställas om den dömde lämnar en nöjdförklaring (3 § strafftidslagen). En nöjdförklaring innebär att den dömde avstår från att överklaga domen i påföljdsdelen och medger att påföljden får börja verkställas innan överklagandetiden löpt ut. Om den dömde har överklagat innebär en nöjdförklaring att överklagandet anses återkallat.

Laga kraft som huvudregel för verkställighetens inledande

Det är både ur ett samhällsperspektiv och för den dömde angeläget att verkställigheten av ett fängelsestraff kan påbörjas i så nära anslutning till

När det gäller utformningen av en sådan bestämmelse kan olika alternativ övervägas. En möjlighet är att i lagtexten specificera vilka fall som avses, vilket skulle bli tydligt för tillämparen och det alternativ som

Helsingborgs tingsrätt och Kriminalvården förordar. En annan möjlighet är att i likhet med vad som gäller i dag utforma bestämmelsen mer generellt. Fördelen med en generell utformning är att en sådan i sak skapar förutsättningar för ett heltäckande tillämpningsområde. En sådan utformning överensstämmer också i högre grad med regeringens ambition att skapa ett modernt regelverk som står sig över tid. Vid en sammantagen bedömning anser regeringen det senare alternativet som det mest ändamålsenliga. Bestämmelsen bör därför ges en generell utformning.

I avsnitt 7.2.2 och 7.2.3 behandlar regeringen frågan om hur verkställigheten kan eller ska påbörjas.

Hinder mot verkställighet i vissa fall

Enligt nuvarande ordning gäller i vissa fall att verkställigheten av ett fängelsestraff inte får påbörjas trots att det fått laga kraft eller annars får verkställas omedelbart. Syftet med bestämmelser av sådant slag är att undvika oskäliga resultat, t.ex. att den prövning som ska göras blir meningslös eller att den dömde drabbas av ett frihetsberövande som han eller hon inte sedan kan tillgodoräknas. Som exempel kan nämnas hinder mot verkställighet i vissa fall innan en första ansökan om uppskov prövats (12 § tredje stycket strafftidslagen) och hinder mot verkställighet i vissa fall sedan framställning gjorts om att ett straff ska verkställas i en annan stat (29 § lagen [1972:260] om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Hinder mot verkställighet kan också förekomma till följd av att rätten med stöd av särskilda bestämmelser har beslutat om inhibition, dvs. att vidare åtgärder för verkställighet av en dom eller ett beslut tills vidare inte får ske. Sådana bestämmelser finns i t.ex. 58 kap. rättegångsbalken. Att det finns hinder mot verkställighet innebär att verkställighet inte får ske även om den dömde i och för sig skulle vilja det. I ett sådant fall måste hindret först undanröjas innan den dömde kan påbörja eller fortsätta verkställigheten.

För att undvika oskäliga resultat finns det även fortsättningsvis behov av regler som hindrar verkställighet trots att ett fängelsestraff i och för sig uppfyller en grundförutsättning för att få verkställas. Regeringen delar utredningens bedömning om att de regler om hinder mot verkställighet som finns i dag i huvudsak alltjämt är motiverade och behövs för att undvika oskäliga resultat. I ett avseende finner regeringen dock anledning att begränsa hindrets omfattning. Det gäller i samband med en ansökan om verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Regeringen behandlar den frågan i avsnitt 9.4. Vidare lämnar regeringen i avsnitt 7.1.2 förslag om en ändring i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken som innebär att något generellt hinder mot verkställighet inte längre ska finnas vid en sådan omprövning som bestämmelsen möjliggör, om inte något annat beslutas.

Till skillnad från utredningen anser emellertid regeringen att det saknas anledning att i den nya lagen införa en bestämmelse som särskilt upplyser om att det finns bestämmelser om att verkställighet i vissa fall inte får inledas trots att ett fängelsestraff fått laga kraft eller annars får verkställas

dokumentation ske, t.ex. genom en anteckning i KVR, om att en prövning gjorts. Vidare föreslås att den dömde ska ges möjlighet att ta del av ett sådant beslut och att beslutet på sedvanligt sätt ska kunna omprövas och överklagas.

7.1.2Prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket verkställighet

kontrollen av avgörande betydelse för frågan om verkställigheten får påbörjas. Det är därför rimligt att det införs en reglering om

Kriminalvårdens skyldighet att kontrollera att förutsättningarna för verkställighet är uppfyllda innan myndigheten vidtar vidare åtgärder för att verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff ska påbörjas. Regeringen föreslår således att det i regleringen ska föreskrivas att Kriminalvården ska kontrollera om ett fängelsestraff är verkställbart. I det ligger att en kontroll ska ske av att fängelsestraffet får verkställas (se förslaget till 2 och 3 §§), att påföljden inte har preskriberats, att det finns tid kvar för den dömde att avtjäna i de fall det finns tid för frihetsberövande att avräkna för den dömde samt att det inte i övrigt finns hinder mot verkställighet.

7.1.2Prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ska inte längre hindra verkställighet

Regeringens förslag: En prövning enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ska inte hindra att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningens förslag utgår dock från den reglering i 34 kap. brottsbalken som gällde före den 1 juli 2016.

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan välkomnar en översyn av regleringen och att prövningen inte längre ska utgöra verkställighetshinder. Göteborgs tingsrätt och Kriminalvården ifrågasätter dock om regleringen längre behövs och förordar att den upphävs.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken har ändrats

Den 1 juli 2016 trädde ny lagstiftning i kraft som innebär att bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken reformerats (se ). Eftersom utredningen lämnade sitt betänkande i februari 2016 utgår utredningens överväganden och förslag från de regleringar som gällde vid tidpunkten för överlämnandet. Den reglering som tidigare återfanns i 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken finns nu i 34 kap. 6 § andra stycket. Tillämpningsområdet för bestämmelsen har ändrats och begränsats på grund av de ändringar som genomförts när det gäller möjligheten till gemensam straffmätning. Den reglering om gemensam straffmätning som tidigare fanns i 34 kap. 3 § andra stycket och 7 § andra stycket brottsbalken och till vilka 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken hänvisade, har flyttats till en särskild bestämmelse i 34 kap. 2 § brottsbalken och inskränkts till att enbart avse nyupptäckt brottslighet, dvs. brott begångna före en tidigare dom. Det innebär att även tillämpningsområdet för 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken till följd av hänvisningen till 34 kap. 2 § brottsbalken begränsats på motsvarande sätt (se s. 54 ff. och 93).

fortsättningsvis bör ligga hos Kriminalvården. Detta bör alltjämt lämpligen regleras i förordning.

Utredningen uppmärksammar att det saknas en uttrycklig reglering om motsvarande ansvar för Statens institutionsstyrelse (SiS) att uppmärksamma och anmäla till åklagaren när det gäller en dom på sluten ungdomsvård som det på motsvarande sätt finns anledning att ompröva enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. I syfte att förtydliga att ett sådant ansvar åligger SiS anser regeringen att det även för SiS bör finnas en sådan reglering. Regeringen delar utredningens bedömning om att även det bör regleras i förordning.

Förvandlingsstraff för böter

I 19 § andra stycket bötesverkställighetslagen (1979:189) finns en motsvarighet till bestämmelsen i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. Bestämmelsen tar sikte på situationer när mer än ett förvandlingsstraff förekommer till verkställighet samtidigt. Om ett beslut om bötesförvandling avser böter som har ålagts innan ett tidigare förvandlingsstraff har börjat verkställas och framgår det inte av beslutet att det tidigare förvandlingsstraffet har beaktats, ska rätten sedan besluten fått laga kraft, efter anmälan av åklagare ompröva det beslut som meddelats senast. Vid bestämmande av det nya straffet ska beaktas att straffen tillsammans inte överstiger vad som skulle ha ålagts om böterna hade förvandlats samtidigt. Bestämmelsen ska dock inte tillämpas beträffande sådant förvandlingsstraff som ålagts i annat nordiskt land (se 29 § lagen [1963:193] om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.).

Utredningen uppmärksammar att det saknas en uttrycklig bestämmelse om att Kriminalvården ska uppmärksamma och anmäla till åklagare om det finns anledning till omprövning enligt 19 § andra stycket bötesverkställighetslagen. I syfte att förtydliga Kriminalvårdens ansvar i denna del bör det som utredningen föreslår införas en sådan reglering. Regeringen delar utredningens bedömning om att det lämpligen kan regleras i förordning.

grundläggande huvudregeln om att ett fängelsestraff får verkställas först när en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft mot den dömde. Å andra sidan gäller, som framgått, redan i dag att ett fängelsestraff under vissa omständigheter får verkställas trots att en dom eller ett beslut inte fått laga kraft mot någon av parterna (omedelbar verkställighet). Regeringen anser därför i likhet med Svea hovrätt att det inte finns några principiella hinder mot att genomföra förslaget. Däremot anser regeringen i likhet med utredningen att det för att undvika att det uppstår orimliga resultat i det enskilda fallet bör införas en möjlighet för domstol att besluta om avsteg från den föreslagna ordningen. Enligt Svea hovrätt kan det emellertid med utredningens förslag framstå som något egenartat att hovrätten ska kunna besluta att dess egen dom tills vidare inte ska få verkställas. Regeringen delar inte den bedömningen. Redan i dag finns exempel på motsvarande ordning i fråga om t.ex. övervakningsnämndens beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhet (se 37 kap. 10 och 11 §§ brottsbalken) eller rättens beslut om åtgärd enligt 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken (se 38 kap. 9 § brottsbalken). Till skillnad från utredningen föreslår regeringen dock i stället att bestämmelsen utformas med de nuvarande bestämmelserna om omedelbar verkställighet som förebild (se avsnitt 7.1.1). Således föreslås att om ett fängelsestraff börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet, ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar något annat. Enligt regeringens bedömning bör den föreslagna ordningen dock inte gälla i fråga om ett fängelsestraff som börjat verkställas enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Ett undantag för dessa fall motiveras av behovet om viss anpassning till den särskilda verkställighetsformen. Bestämmelsen bör, som utredningen föreslår, lämpligen placeras i 26 kap. brottsbalken.

En särskild fråga i sammanhanget gäller det fallet att en dömd redan har avtjänat tingsrättens dom och frigivits från det straffet när högre rätt skärper straffet. Även i ett sådant fall har fängelsestraffet börjat verkställas när hovrättens avgörande meddelas. Det innebär således att det nya avgörandet även i en sådan situation blir omedelbart gällande, om inte rätten beslutar något annat. Det bör dock framhållas att det under den tidsperiod som den dömde är frigiven, dvs. från det att han eller hon friges från anstalten fram till dess att han eller hon återintas för fortsatt verkställighet, inte löper någon prövotid (jfr Zeteo, Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar, 26 kap. 8 § första stycket). Det innebär att om den dömde begår nya brott under den tiden något förverkande med stöd av 34 kap. 5 § brottsbalken inte kan ske i samband med lagföringen för de nya brotten.

I det fallet straffet sänks eller fastställs i hovrätten behövs inte någon särskild reglering. Enligt processrättsliga grunder bör en dömd i en sådan situation anses förhindrad att överklaga domen eller beslutet till högre rätt. Det innebär att den nya domen eller det nya beslutet därmed genast får laga kraft mot den dömde. Utgångspunkten i dessa fall är att verkställigheten fortsätter med den nya domen eller det nya beslutet som grund.

tiden vården pågår döms på nytt för brott till fängelse som han eller hon vill börja avtjäna.

Enligt regeringens bedömning bör som utgångspunkt+ gälla att en dömd alltid ska ha rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon vill det och straffet är verkställbart. Det är därför otillfredsställande att det kan uppstå tveksamhet om huruvida Kriminalvården har laglig grund att tillmötesgå en dömds vilja att börja avtjäna ett i och för sig verkställbart fängelsestraff. Ytterst innebär det att den dömde riskerar att hamna i en situation där Kriminalvården anser sig sakna förutsättningar att låta honom eller henne påbörja verkställigheten trots att han eller hon vill det och trots att straffet är verkställbart. Enligt regeringens bedömning finns det därför behov av att på ett tydligare sätt än i dag lyfta fram och reglera vad som bör gälla i fråga om rätten till egen inställelse. Det bör därför i likhet med vad utredningen föreslår i det syftet införas en särskild bestämmelse enligt vilken en dömd ska ha rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det och straffet är verkställbart. En sådan bestämmelse bör med hänsyn till att den avser frihetsberövandet av enskild tas in i lag.

För att undvika att Kriminalvården ställs inför orimliga krav i exceptionella situationer, t.ex. vid upplopp på en eller flera anstalter eller vid allvarlig smitta, föreslår utredningen dock att det för sådana situationer bör vara möjligt att genom förordning meddela särskilda undantag från bestämmelsen. Sveriges advokatsamfund anser att en sådan reglering bör komma till uttryck i lag. Regeringen anser emellertid att den av utredningen föreslagna ordningen framstår som mer ändamålsenlig. Regeringen återkommer i avsnitt 11.1 till frågan om bemyndigande.

Något om innebörden och den praktiska hanteringen

Den föreslagna bestämmelsen ger således en dömd rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff under förutsättningen att han eller hon begär det och straffet är verkställbart. Det bör för tillämpningen inte spela någon roll om den dömde är frihetsberövad i någon form eller om han eller hon inte är frihetsberövad. Är det fråga om ett frihetsberövande i sådan form som anges i regeringens förslag till 8 §, se avsnitt 7.2.3, dvs. är den dömde frihetsberövad som häktad, omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i annat mål ska dock i stället som regel den bestämmelsen tillämpas.

För att kunna begära att få påbörja verkställighet ska den dömde normalt inställa sig personligen i ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt. Det innebär att om den dömde t.ex. hålls i förvar enligt utlänningslagen, kan han eller hon behöva hjälp med att inställa sig i ett häkte eller en anstalt. Det är normalt den myndighet där den dömde förvaras som själv ska utföra en sådan transport. Endast om det finns behov av vålds-eller tvångsanvändning vid transporten eller det annars finns synnerliga skäl får handräckning begäras för att utföra transporten (jfr s. 44). När det gäller exemplet ovan om den som hålls i förvar enligt utlänningslagen gäller således att det i första hand är Migrationsverket själv som ska utföra transporten och hjälpa den dömde att inställa sig i ett häkte eller en anstalt. I särskilda undantagsfall bör det dock vara möjligt

7.2.2Systemet med föreläggande om inställelse frihetsberövade

för den dömde att påbörja verkställigheten även utan att han eller hon inställer sig personligen i ett häkte eller en anstalt. Ett exempel på en sådan situation är om någon som dömts till rättspsykiatrisk vård på nytt döms för brott till fängelse som han eller hon vill börja avtjäna. En förutsättning är dock att det bedöms som lämpligt och praktiskt möjligt. Den dömde bör i ett sådant fall med hjälp av modern teknik kunna skrivas in i anstalt utan personlig inställelse (jfr JO-beslut dnr 6940–2012).

För att Kriminalvården ska kunna tillmötesgå den dömdes begäran om att få påbörja verkställigheten måste myndigheten kunna kontrollera att fängelsestraffet är verkställbart (se avsnitt 7.1.1). Om den dömde inte har med sig nödvändiga verkställighetshandlingar, t.ex. dom eller beslut när han eller hon inställer sig får Kriminalvården försöka kontrollera uppgifterna på annat sätt, t.ex. genom kontroll i kriminalvårdsregistret eller genom att inhämta domen eller beslutet från den aktuella domstolen. Går inte det kan den dömdes begäran inte tillmötesgås. Om däremot förutsättningarna är uppfyllda innebär bestämmelsen att Kriminalvården är skyldig att ta emot den dömde. Det ankommer dock på Kriminalvården att bestämma var den dömde därefter ska placeras.

7.2.2Systemet med föreläggande om inställelse behålls för dömda som inte är frihetsberövade

Regeringens förslag: Det nuvarande systemet med föreläggande om inställelse behålls för dömda som inte är frihetsberövade. Kravet på att ett föreläggande ska utfärdas utan dröjsmål lagregleras.

Kriminalvården ska även fortsättningsvis, för det fall den dömde inte följer eller inte kan nås av ett föreläggande eller om det finns risk för det, kunna begära Polismyndighetens hjälp med förpassning av den dömde till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt. Om det bedöms kunna ske utan risk för att den dömde undandrar sig verkställighet, ska Polismyndigheten i stället få förelägga den dömde att inställa sig vid en kriminalvårdsanstalt.

Kriminalvårdens möjlighet att i vissa fall skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff moderniseras och regleras i lag.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock i fråga om Kriminalvårdens möjlighet att i vissa fall skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff att anståndstiden i samtliga fall ska vara högst sex månader samt att tiden ska räknas från och med den dag som domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får verkställas.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har motsatt sig utredningens förslag. Kriminalvården ifrågasätter dock när det gäller frågan om möjligheten att i vissa fall skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff om det är motiverat att införa en tidsgräns även för ärenden där myndigheten inte styr över handläggningstiden. Vidare anser myndigheten att tidpunkten från vilken anståndstiden bör räknas bör regleras i lag.

regeringen utredningens bedömning om att en tidsfrist om sex månader framstår som rimlig. När det gäller ärenden om överförande av verkställighet till en annan stat och nåd gör regeringen dock en annan bedömning än utredningen. Som Kriminalvården påpekar råder myndigheten inte ensam över handläggningstiden när det gäller dessa typer av ärenden. Således finns det när det gäller ärenden om överförande av verkställighet, t.ex. länder med vilka överförandeprocessen riskerar att dra ut på tiden t.ex. på grund av långa svarstider. En annan faktor som kan påverka Kriminalvårdens handläggningstid i dessa fall är handläggningstiden i domstol i det fall ett beslut om att överföra verkställigheten överklagas till högre instans. Det kan därför inte uteslutas att handläggningstiden i enskilda fall kan komma att överstiga den tidsfrist som utredningen föreslår och att införandet av en sådan frist kan leda till att en pågående överförandeprocess behöver avbrytas på grund av att fristen löper ut. Enligt regeringens mening är det angeläget att ett överförande av verkställighet till en annan stat kan ske när det finns förutsättningar för det. Det bör därför inte gälla någon fastställd tidsfrist för dessa fall. Den grundläggande utgångspunkten om att verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt innebär dock att verkställigheten inte bör skjutas upp under längre tid än vad som är nödvändigt. Det ankommer på Kriminalvården att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om det framstår som en ändamålsenlig åtgärd att skjuta upp verkställigheten av fängelsestraffet i avvaktan på ett ställningstagande om överförande av verkställigheten till en annan stat.

Vad därefter gäller de s.k. nådefallen innebär förslaget som framgår att Kriminalvården i avvaktan på regeringens beslut får skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff. Det innebär att det är handläggningstiden för nådeärendet som ensamt styr frågan under hur lång tid som det finns behov av att skjuta upp verkställigheten. Även om handläggningstiden i nådeärenden normalt är endast några månader kan det av t.ex. medicinska skäl i särskilt komplicerade fall krävas en längre utredningstid. Mot den bakgrunden framstår det inte som motiverat med en fastställd tidsfrist för dessa fall. Möjligheten att skjuta upp verkställigheten i avvaktan på regeringens beslut i ett ärende om nåd bör därför gälla utan någon sådan frist. Den tid verkställigheten kan skjutas upp begränsas dock av att anståndet sker i avvaktan på regeringens beslut. På motsvarande sätt som i dag bör även fortsättningsvis Justitiedepartementet vara skyldigt att underrätta Kriminalvården när omständigheterna i ett nådeärende är sådana att de kan antas ha betydelse för frågan om verkställigheten ska skjutas upp. Den frågan kan liksom i dag regleras i förordning.

Enligt nuvarande ordning återfinns bestämmelserna om anstånd med verkställigheten i strafftidsförordningen. Med hänsyn till frågans karaktär samt till den parallell som kan dras till uppskovsbestämmelsen anser emellertid regeringen, liksom utredningen, att regleringen i fortsättningen bör finnas i lag.

När det gäller frågan om hur anståndstiden bör räknas anser regeringen till skillnad från utredningen att den lämpligen bör räknas från den dag domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff är verkställbart, vilket enligt regeringen bör framgå direkt av lag.

7.2.3Dömda som är frihetsberövade

Regeringens förslag: Om en dömd är häktad, omhändertagen eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras.

Om den dömde inte förvaras i kriminalvårdsanstalt när verkställigheten påbörjas och inte heller samtidigt är häktad eller omhändertagen i ett annat mål, ska han eller hon överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna invänder mot förslaget.

Sveriges advokatsamfund uttrycker särskilt att förslaget utgör en lämplig ordning. Statens institutionsstyrelse anser att det finns anledning att överväga om inte även den som dömts till sluten ungdomsvård ska kunna påbörja verkställigheten om han eller hon är häktad i annat mål.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande reglering

Redan i samband med införandet av strafftidslagen utökades möjligheterna till samtidig verkställighet av häktning och fängelsestraff bl.a. på det sättet att häktning och påföljd i annat mål ska kunna äga rum samtidigt oavsett var den häktade förvaras och oavsett i vilken ordning de olika åtgärderna förekommer till verkställighet (jfr prop. 1974:20 s. 72). Regleringen har sin bakgrund i den fördel för den dömde som samtidig verkställighet innebär bl.a. när det gäller att inte gå miste om verkställd tid. Det kan avse ett fall där den dömde t.ex. blir frikänd i häktningsmålet.

Frågan om hur verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff ska påbörjas när den dömde är frihetsberövad regleras i dag i 9 § första stycket strafftidslagen. Om en dömd är häktad, omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i annat mål när domen får verkställas, ska domen omedelbart befordras till verkställighet (9 § första stycket första meningen). Det är anstalten eller häktet där den dömde befinner sig som har ansvaret för att befordra domen till verkställighet. Om den dömde är intagen på en sådan enhet som avses i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning (enhet där rättspsykiatriska undersökningar utförs, vare sig det är en inrättning inom hälso-och sjukvården eller en särskild undersökningsenhet) är det i stället verksamhetschefen där som ska befordra domen till verkställighet (9 § första stycket andra meningen). Med att domen befordras till verkställighet ska förstås att verkställigheten påbörjas (Ds Ju 1973:9 s. 72 och prop. 1974:20 s. 73). Om den som är häktad i målet inte redan förvaras i kriminalvårdsanstalt när domen befordras till verkställighet ska han eller hon för verkställighet förpassas till en sådan anstalt (9 § andra stycket). Är den dömde däremot häktad i annat mål när domen befordras till verkställighet och förvaras den dömde inte redan i kriminalvårdsanstalt ska någon förpassning till anstalt inte ske. I ett sådant fall får i stället verkställigheten påbörjas där den dömde förvaras. Det torde även gälla beträffande den som är omhändertagen (se prop. 1986/87:106 s. 83).

En tydligare och mer ändamålsenlig reglering

Regeringen delar utredningens bedömning att det nuvarande systemet med att verkställigheten när en dömd är frihetsberövad ska påbörjas omedelbart där den dömde förvaras alltjämt i huvudsak framstår som en lämplig ordning. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser regeringen dock att det finns skäl att utvidga bestämmelsen till att också omfatta fall där den dömde är omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket brottsbalken (i avvaktan på prövning av t.ex. frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhet) eller enligt 28 kap. 11 § första stycket brottsbalken (i avvaktan på prövning av t.ex. frågan om undanröjande av en skyddstillsyn på grund av misskötsamhet eller om annan åtgärd ska vidtas på grund av att den dömde undandragit sig övervakningen). Enligt regeringen framstår det som både rimligt och lämpligt att verkställigheten av ett verkställbart fängelsestraff även under sådana förhållanden ska kunna påbörjas omedelbart där den dömde förvaras. Med en sådan reglering skapas förutsättningar för en mer ändamålsenlig och effektiv ordning.

Vad därefter gäller frågan om lagtextens närmare utformning finns det enligt regeringens mening anledning att göra vissa förändringar i syfte att förtydliga och modernisera bestämmelsen. Således föreslår regeringen att om den dömde är häktad, omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i annat mål när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras. Det innebär att om en domstol t.ex. beslutat att en dömd ska kvarbli i häkte till dess domen beträffande fängelsestraffet får laga kraft mot den dömde, verkställigheten ska påbörjas omedelbart när domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraffet får laga kraft mot den dömde, förutsatt att fängelsestraffet då även i övrigt är verkställbart. Att fängelsestraffet även i övrigt är verkställbart innebär att det inte finns hinder mot verkställighet, att påföljdspreskription inte inträtt och att det finns tid kvar för den dömde att avtjäna. Bestämmelsen bör emellertid inte enbart gälla om den dömde är häktad eller omhändertagen i samma mål som fängelsestraffet har meddelats i utan även det fallet att den dömde är häktad eller omhändertagen i ett annat mål än det i vilket fängelsestraffet har meddelats bör omfattas. Beträffande det senare fallet bör det inte spela någon roll i vilken ordning de olika åtgärderna förekommer till verkställighet. Således bör även det fallet omfattas att det beträffande någon som häktas eller omhändertas redan föreligger ett verkställbart fängelsestraff i ett annat mål. Det kan t.ex. avse en situation där en dömd häktas med anledning av en nordisk eller europeisk arresteringsorder, en framställning om utlämning eller en framställan om överförande av straffverkställighet till Sverige (se t.ex. 3 kap. 15 § lagen [2015:96] om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen). I sammanhanget bör det vidare noteras att enligt artikel 26 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ska den utfärdande medlemsstaten avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk

verkställigheten omedelbart om han eller hon är häktad i annat mål. Utredningen lämnar inga förslag i denna del och det saknas därför förutsättningar att behandla den frågan i detta lagstiftningsärende.

eller några få dagar (se prop. 1974:20 s. 77 och 112 och s. 75 samt bl.a. JO-beslut dnr 2346–2013 och JK-beslut dnr 4519-12-40). Bestämmelsen tar i första hand sikte på tiden omedelbart innan en dömd tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet men har i praxis även ansetts tillämplig när en intagen ska omplaceras från en kriminalvårdsanstalt till en annan sådan anstalt (se t.ex. JO 1988/89 s. 99 och JO-beslut dnr 1605– 2005). Bestämmelsen anses även tillämplig vid återförande av en intagen till anstalt efter det att han eller hon avvikit (prop. 1974:20 s. 77 och 112). Syftet med bestämmelsen är dels att tillgodose Kriminalvårdens behov av att kunna tillfälligt förvara en dömd i häkte i fall då frågan om anstaltsplacering av praktiska eller sakliga skäl inte kan avgöras omedelbart i samband med att en dömd ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, dels för att underlätta planeringen av Kriminalvårdens transporter så att möjligheterna till samtransporter ska kunna utnyttjas i större utsträckning utan att den som ska förpassas behöver förlora strafftid (prop. 1974:20 s. 112 och s. 54). Bestämmelsen är också enligt 12 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll tillämplig på den situationen att övervakningsnämnden bestämmer att ett beslut om verkställighet utanför anstalt (intensivövervakning) som påbörjats ska upphävas.

Behovet av en mer flexibel och ändamålsenlig reglering

Andelen intagna med långa strafftider, liksom andelen intagna med narkotikamissbruk och intagna med olika former av psykisk ohälsa har ökat. Kriminella gängbildningar har blivit vanligare och den internationella och organiserade brottsligheten har fått en mer framträdande roll. De uppmärksammade rymningar från anstalter med hög säkerhet som skett har visat att Kriminalvården också måste kunna möta risken för omfattande fritagningsförsök och andra sabotageliknande angrepp. Vidare finns en grupp av intagna – inte sällan med medlemskap i kriminella gängbildningar eller annars med kopplingar till den organiserade och gränsöverskridande brottsligheten – som utgör ett avsevärt hot mot personal och medintagna. Sammantaget har Kriminalvårdens uppgift att placera intagna generellt sett blivit mer komplicerad och tidskrävande.

Bestämmelserna om placering i anstalt, som infördes vid tillkomsten av fängelselagen, tar sin utgångspunkt i kravet på att ordningen och säkerheten i anstalt ska kunna upprätthållas (2 kap. 1 § första stycket fängelselagen). Enligt 10 § fängelseförordningen (2010:2010) ska vid bedömningen enligt 2 kap. 1 § första stycket fängelselagen särskilt beaktas risken för rymning, fritagning, fortsatt brottslighet, missbruk och annan misskötsamhet. Vidare ska behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna beaktas och att Kriminalvården i övrigt ska kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalt. Bestämmelserna ska ses mot bakgrund av bl.a. behovet att ge Kriminalvården förutsättningar att effektivt vidmakthålla frihetsberövanden och tillförsäkra att verkställigheten sker under säkra former (jfr s. 124).

För att kunna upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalt är det därför nödvändigt att vid ett beslut om placering av en intagen beakta bl.a. risken för ordningsstörningar och hot mot säkerheten. Grundläggande för en human kriminalvård är samtidigt att intagna, inom ramen för de begränsningar av friheten som följer av att det är fråga om ett frihetsberövande, placeras under så öppna förhållanden som möjligt. Regleringen ställer därför krav på att en dömd inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen och säkerheten ska kunna upprätthållas.

För vissa grupper av dömda kan den risk- och behovsbedömning och utredning som måste göras för att tillgodose kraven på en säker och i övrigt ändamålsenlig placering vara särskilt tidskrävande. Det gäller t.ex. dömda med ett stort skyddsbehov eller dömda med kopplingar till organiserad brottslighet. Även i de fall där det av säkerhetsskäl är angeläget att undvika att det uppstår olämpliga klientkonstellationer kan det krävas en längre utredningstid. De bedömningar som måste göras i dessa fall innefattar ofta ett antal olika faktorer som rör ett flertal intagna. Även vid en ansträngd beläggningssituation inom en viss säkerhetsklass kan det uppstå situationer då det är förenat med svårigheter att inom ramen för det krav på skyndsamhet som gäller finna en ändamålsenlig placering.

Frågan om tillämpningen av 11 § strafftidslagen har varit föremål för JO:s och JK:s granskning vid flera tillfällen (jfr även JK:s beslut i ärendena 5051-08-40 och 6671-13-22). Kriminalvården har kritiserats på grund av att placeringar och omplaceringar dragit ut på tiden på ett sätt som inte är förenligt med det skyndsamhetskrav som kommer till uttryck i förarbetena till den nuvarande regleringen. Såväl JO som JK har påtalat behovet av att se över regleringen i syfte att med bibehållen rättssäkerhet för den frihetsberövade kunna ge Kriminalvården en realistisk möjlighet att möta kraven på skyndsamhet i förfarandet och en säker samt i övrigt ändamålsenlig placering av intagna i anstalt.

Mot bakgrund av att Kriminalvårdens uppgift att placera intagna har blivit mer komplicerad och tidskrävande de senaste årtiondena, gör regeringen bedömningen att regleringen om när och under hur lång tid en dömd tillfälligt får tas in i häkte eller polisarrest, bör anpassas till dagens mer komplexa förhållanden och de ändrade förutsättningar som gäller för Kriminalvårdens verksamhet. Syftet bör vara att skapa förutsättningar för en fullgod utredning och en säker samt i övrigt ändamålsenlig placering av dömda som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet. Som Sveriges advokatsamfund och Lunds universitet (juridiska fakulteten) framhåller skiljer sig en förvaring i häkte eller polisarrest i flera avseenden från en placering i kriminalvårdsanstalt bl.a. när det gäller lokaler, säkerhetsrutiner och den dömdes möjlighet till kontakt med omvärlden. Kriminalvårdens behov av att tillfälligt kunna ta in en dömd i häkte måste därför balanseras mot den dömdes berättigade intresse av att så snart det är möjligt få påbörja verkställigheten i anstalt.

Ökad flexibilitet i fråga om möjligheten att tillfälligt hålla en dömd i förvar i häkte

Utredningen föreslår att den som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff i anslutning till det får tas in i häkte i avvaktan på anstaltsplacering eller om det behövs med

(JO), som i och för sig inte har något att invända mot sjudagarsregeln, ger dock uttryck för en betydande oro för att tiden i häkte i många fall kan komma att pågå under det maximala antalet dagar. Sveriges advokatsamfund anser att en förvaring i häkte endast bör kunna användas under en mycket kort tid. JK å sin sida anser att det kan finnas anledning att befara att den föreslagna absoluta tidsfristen om trettio dagar i vissa komplicerade placeringsfall kan visa sig otillräcklig. Riksdagens ombudsmän (JO) och Lunds universitet (juridiska fakulteten) anser att det bör krävas synnerliga skäl för att överskrida sjudagarsfristen.

beslutade i juli 2015 om att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag som syftar till att minska användningen av häktning och restriktioner (dir. 2015:80). Utredaren gavs i uppdrag att särskilt fokusera på åtgärder för att begränsa användningen av häktning och restriktioner för barn och andra unga lagöverträdare. En målsättning är att isolering av barn i största möjliga utsträckning ska undvikas. Utredningen, som i augusti 2016 överlämnade betänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52), lämnar förslag om att bl.a. som huvudregel ska gälla att en häktad under 18 år inte ska förvaras i häkte utan på särskilt ungdomshem. För att tydliggöra att barn inte bör placeras i polisarrest föreslår utredningen att den som är gripen eller anhållen och som inte fyllt 18 år får förvaras i polisarrest endast när det är absolut nödvändigt. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen beslutade i december 2017 att ge Kriminalvården, tillsammans med Åklagarmyndigheten och Statens institutionsstyrelse i uppdrag att analysera hur situationen för barn som frihetsberövas kan förbättras inom ramen för Kriminalvårdens verksamhet, samt utifrån denna analys lämna förslag på åtgärder. Uppdraget ska redovisas senast i slutet av augusti 2018.

Regeringens sammantagna bedömning när det gäller förvaring i polisarrest av barn och unga som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff eller som ska omplaceras till annan kriminalvårdsanstalt, är att en sådan förvaring endast bör komma ifråga om det är absolut nödvändigt. Det innebär att särskilda ansträngningar bör göras för att undvika att en ung dömd behöver tas in i polisarrest. Det kan dock inte helt uteslutas att det i ett enskilt fall kan uppstå ett sådant behov t.ex. vid en transport av en ung dömd där den dömdes hälsotillstånd eller en akut situation gör att den dömde inte kan föras direkt till den anstalt som han eller hon ska placeras i. Innan en ung dömd i en sådan situation tas in i polisarrest bör andra alternativ ha uttömts. Till skillnad från utredningen anser regeringen således att det bör införas en bestämmelse som anger att om den dömde är under arton år får han eller hon tas in i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt.

7.3.1Intagna som avvikit

Regeringens förslag: Påträffas en intagen som avvikit ska han eller hon återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten ska förpassa den intagne till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt.

Bestämmelserna om tillfällig placering i häkte eller polisarrest i anslutning till omplacering ska i tillämpliga delar gälla även beträffande den som avvikit och som ska återföras till den kriminalvårdsanstalt från vilken han eller hon avvek.

Bestämmelserna införs i fängelselagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock inte någon begränsning i fråga om möjligheten att tillfälligt ta in en dömd under arton år i polisarrest.

om förpassning av en intagen, som efter att ha avvikit ska återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet, bör mot den bakgrunden inte placeras i den nya strafftidslagen. Med hänsyn till sitt innehåll har bestämmelserna ett naturligt och nära samband med regelverket i fängelselagen. Regeringen instämmer mot den bakgrunden i utredningens förslag om att bestämmelserna därför bör placeras i fängelselagen.

8Nöjdförklaring

8.1Nuvarande reglering

Inledning

Bestämmelser om nöjdförklaring finns förutom i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) och förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidsförordningen) även i brottsbalken, förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder, lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård och i utlänningslagen (2005:716). I lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder finns bestämmelser om förklaring som kan avges för att påskynda verkställigheten av ett beslut om sådant överlämnande.

Nöjdförklaring enligt strafftidslagen

Bestämmelser om nöjdförklaring finns i 3–8 §§. En nöjdförklaring innebär att den dömde avstår från att överklaga domen när det gäller den utdömda påföljden och medger att den får verkställas (3 §). Det innebär att den dömde därmed inte längre har rätt att överklaga domen vare sig i fråga om att han eller hon ska dömas för den åtalade gärningen (skuldfrågan inbegripet brottsrubriceringen) eller i fråga om hur påföljden för gärningen ska bestämmas (jfr NJA 1970 s. 436 och NJA 2005 s. 291). Däremot hindrar inte en nöjdförklaring den dömde från att överklaga domen i andra delar än när det gäller skuld eller påföljd, t.ex. i fråga om utvisning, förverkande av egendom eller företagsbot.

En nöjdförklaring kan endast lämnas före överklagandetidens utgång, inbegripet den tid under vilken anslutningsöverklagande enligt 51 kap. 2 § rättegångsbalken kan ske (prop. 1964:76 s. 21). Det innebär att en nöjdförklaring som lämnas efter den tiden saknar verkan som nöjdförklaring (NJA 1988 C 109). Enligt praxis anses en nöjdförklaring medföra att domen eller beslutet i den del som avser påföljden, genom förklaringen får laga kraft mot den dömde (NJA 1983 s. 817). En nöjdförklaring får inte tas tillbaka. En annan verkan av en nöjdförklaring är att om den dömde har överklagat domen innan nöjdförklaringen lämnats ska överklagandet när det gäller påföljden genom förklaringen anses återkallad (8 § strafftidslagen).

För att en nöjdförklaring ska bli gällande uppställs delvis olika krav för den som är frihetsberövad när han eller hon vill lämna en nöjdförklaring

8.2Reglerna om nöjdförklaring förstärks och förtydligas

Regeringens förslag: Möjligheten att lämna nöjdförklaring utökas genom att nöjdförklaring även ska kunna lämnas om den dömde har överklagat och tiden för att överklaga löpt ut.

En nöjdförklaring ska inte få tas emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis). Om den dömde är frihetsberövad, krävs även att han eller hon har haft betänketid till den andra dagen efter den då domen avkunnades för honom eller henne vid rätten eller på annat sätt delgavs honom eller henne i sin helhet. Den dömde ska om möjligt ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare. Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde. När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. En nöjdförklaring ska dokumenteras.

En nöjdförklaring ska innebära att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff får laga kraft mot den dömde.

Det ska även fortsättningsvis framgå av lag att en nöjdförklaring inte får tas tillbaka.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår en något annorlunda utformning av lagtexten när det gäller den utökade möjligheten att lämna nöjdförklaring. Enligt utredningens förslag föreslås som enda förutsättning för att en nöjdförklaring ska bli bindande att den som tar emot förklaringen dessförinnan har upplyst den som vill lämna förklaringen om innebörden och verkan av en nöjdförklaring.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan ser positivt på en förändring med den inriktning som utredningen föreslår. Hovrätten för Västra Sverige ställer sig särskilt bakom förslaget om utökad möjlighet till nöjdförklaring. Även Svea hovrätt och Kriminalvården tillstyrker förslaget i sak men lämnar vissa författningstekniska synpunkter. Enligt Riksdagens ombudsmän (JO) bör de grundläggande formella kraven på en nöjdförklaring preciseras och lagfästas.

Helsingborgs tingsrätt, Kriminalvården, Sveriges advokatsamfund och Stockholms universitet anser att vissa av de nu gällande formkraven bör behållas.

Statens institutionsstyrelse anser att de förslag som lämnas om utökade möjligheter till nöjdförklaring även bör omfatta de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård.

Skälen för regeringens förslag

Möjligheten att lämna nöjdförklaring utökas

Syftet med institutet nöjdförklaring är att ge den dömde en möjlighet att, om han eller hon vill det, få påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff redan innan en dom eller ett beslut fått laga kraft. En nöjdförklaring ger

överklagandetidens utgång gör också att regelverket blir mer enhetligt och enklare att förstå och tillämpa.

De remissinstanser som uttalar sig i frågan, bl.a. JO, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Helsingborgs tingsrätt, Domstolsverket, Kriminalvården och Sveriges advokatsamfund, ställer sig bakom förslaget. Svea hovrätt lämnar dock synpunkter på lagtextens utformning och ifrågasätter om uttrycket ”avstår från att överklaga” även täcker den situationen att den dömde efter att ha överklagat ångrar sig och i stället vill avtjäna det utdömda straffet och föreslår i stället som ett lämpligare uttryckssätt att en dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff. Regeringen delar hovrättens uppfattning att lagtexten på ett tydligare sätt bör ange att nöjdförklaring ska kunna lämnas även efter det att en dom eller ett beslut har överklagats. Regeringen anser i likhet med Sveriges advokatsamfund att en utökad möjlighet till nöjdförklaring ökar den enskildes valfrihet och ger ett mer flexibelt verkställighetssystem.

Nöjdförklaringens innebörd enligt förslaget är således ett avstående från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff. Till skillnad från vad som gäller i dag innebär nöjdförklaringen alltså inte längre att den dömde medger att domen eller beslutet får verkställas omedelbart. Det innebär för den som inte är frihetsberövad när han eller hon lämnar en nöjdförklaring att han eller hon inte längre omedelbart måste börja avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt. Som framgår av tidigare avsnitt (7.2.1) har den dömde dock rätt att påbörja verkställigheten om han eller hon begär det och straffet är verkställbart (jfr regeringens förslag 5 §).

Statens institutionsstyrelse anser att de förslag som lämnas om utökade möjligheter till nöjdförklaring även bör omfatta de ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård. Utredningen lämnar inga förslag i denna del och det saknas därför förutsättningar att behandla den frågan i detta lagstiftningsärende.

Formkraven förstärks och förtydligas

Syftet med nöjdförklaring är som framhålls att ge den dömde en möjlighet att få påbörja verkställigheten redan innan en dom eller ett beslut fått laga kraft. Nöjdförklaring är således ytterst något som är till för den dömde och som bygger på en från den dömdes sida frivillig och ensidig handling.

För att en nöjdförklaring enligt nuvarande ordning ska bli gällande uppställs ett flertal formkrav. Således förutsätts när det gäller den som är frihetsberövad att han eller hon så snart det kan ske ska erinras om rätten att avge nöjdförklaring och när sådan förklaring får lämnas tillfrågas om han eller hon önskar göra det. Därutöver krävs vid själva nöjdförklaringen att den som tar emot förklaringen har tillgång till domen eller ett domsbevis och att den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen avkunnades eller på annat sätt delgavs honom eller henne i sin helhet. Vidare gäller också att ett vittne ska finnas närvarande, att den som tar emot förklaringen ska göra en anteckning om den på domen eller domsbeviset samt att förklaringen ska skrivas under av såväl den som

betänketid och att ett vittne ska finnas närvarande och anser att dessa krav därför alltjämt måste finnas kvar. Vidare framhålls att det måste vara möjligt att kontrollera hur nöjdförklaringen gått till, t.ex. genom att det av dokumentationen särskilt framgår hur uppdraget utförts. Helsingborgs tingsrätt anser att som ytterligare formkrav bör gälla att den som tar emot nöjdförklaringen i någon form har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om målets utgång såvitt rör den dömde (domsbevis). Tingsrätten anser även att kraven på vittnes närvaro bör finnas kvar och att nöjdförklaringen ska vara skriftlig.

ske. Det innebär att en nöjdförklaring bör kunna lämnas vid såväl fysisk inställelse som t.ex. över videolänk, per telefon eller genom annat tekniskt förfarande. En förutsättning för att det ska vara möjligt att lämna en nöjdförklaring på annat sätt än genom fysisk inställelse är att myndigheten har tillgång till lämplig utrustning och skapar rutiner som uppfyller tillräckliga krav på säkerhet samt säkerställer ett rättssäkert förfarande. När det gäller sättet för hur nöjdförklaring ska lämnas bör det ankomma på den behöriga myndigheten att beakta omständigheterna i varje enskilt fall så att myndigheten, som JO framhåller, inte ställs inför problem när det gäller t.ex. identifieringen av den dömde.

Enligt regeringens bedömning är föreskrifter om detta handlingsregler för att skapa en ordnad struktur kring vad som bör gälla i fråga om sättet för att lämna en nöjdförklaring. Regeringen delar därför utredningens bedömning om att dessa förutsättningar kan regleras i förordning.

Förklaring enligt lagarna om arresteringsorder

Den som vill påskynda verkställigheten av ett beslut om överlämnande från Sverige enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder kan enligt särskilda bestämmelser i lagen om överlämnande från Sverige enligt en

överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas. Bestämmelserna har utformats med den nuvarande strafftidslagen som förebild och hänvisar uttryckligen till strafftidslagens bestämmelser om formkrav och handlingsregler när det gäller hur en sådan förklaring ska lämnas och vilka formkrav som ska gälla för att en sådan förklaring ska vara giltig. Som en följd av de ändrade regler om formkrav och handlingsregler för nöjdförklaring som nu föreslås bör därför även bestämmelserna om förklaring i de båda lagarna om arresteringsorder justeras och anpassas till de föreslagna ändringarna.

Nöjdförklaring kan inte lämnas avseende beslut och domar om överförande av straffverkställighet

efter det att domen om påföljdsomvandling har meddelats bedöma om verkställigheten kommer att ske på ett för den staten godtagbart sätt. Om den andra staten anser att resultatet av påföljdsomvandlingen är oacceptabelt kan den, fram till dess att verkställighet påbörjats, återkalla översändandet av den utländska domen eller intyget. Verkställbarhetsförklaringen ska då upphävas och rätten att verkställa straffet stannar hos den andra staten (3 kap. 23 § lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen). En möjlighet att nöjdförklara sig över dessa beslut och domar, och därmed möjliggöra att verkställighet kan påbörjas tidigare, skulle kunna leda till att den andra staten i praktiken berövas möjligheten att ta ställning till om överförandet av straffverkställigheten kan accepteras. En sådan ordning skulle inte vara önskvärd och möjligen även stå i strid med EU-rätten. Utredningen har inte föreslagit att någon möjlighet att nöjdförklara sig över nämnda beslut eller domar ska införas. Inte heller regeringen anser att det bör införas någon sådan möjlighet. Således framgår av förslaget till 2 § (jfr avsnitt 7.1.1) att ett utländskt fängelsestraff får verkställas här först när beslutet om verkställighet av det motsvarande utländska straffet fått laga kraft, eller i de fall beslutet om verkställighet innebär att en ny påföljd ska bestämmas genom svensk dom, när den domen fått laga kraft.

8.2.1Befogenheten att ta emot nöjdförklaring

Regeringens förslag: En nöjdförklaring får lämnas inför Kriminalvården. Om en dömd inte är frihetsberövad får en nöjdförklaring också lämnas inför Polismyndigheten.

Regeringens bedömning: Rättsmedicinalverkets befogenhet att ta emot nöjdförklaring bör flyttas över till Kriminalvården. Domstolarnas befogenhet att ta emot nöjdförklaring bör inte utökas.

Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen gör dock bedömningen att en dömds möjlighet att lämna nöjdförklaring inför domstol bör utvidgas till att även omfatta domar och beslut på fängelse. Enligt utredningens bedömning bör föreskrifter om behörighet att ta emot nöjdförklaring regleras i förordning.

Remissinstanserna: Göteborgs tingsrätt avstyrker förslaget om att det införs en generell möjlighet till nöjdförklaring inför domstol. Även Domstolsverket avstyrker förslaget i den delen och anser att möjligheten att lämna nöjdförklaring inför domstol ska begränsas till fall där domen avkunnas i den dömdes närvaro. Rättsmedicinalverket (RMV) välkomnar utredningens förslag om att befogenheten att ta emot nöjdförklaringar flyttas över från Rättsmedicinalverket till Kriminalvården.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Kriminalvården och Polismyndigheten bör även fortsättningsvis ges befogenhet att ta emot nöjdförklaring

De myndigheter och andra icke statliga subjekt som enligt den nuvarande strafftidslagen är behöriga att ta emot nöjdförklaring är Kriminalvården

(häkte och anstalter), Polismyndigheten, RMV (rättspsykiatriska

Lagrådet att det föreslagna regelverket om nöjdförklaring bör kompletteras med bl.a. ett krav om betänketid i de fall en dömd är frihetsberövad när han eller hon vill lämna en nöjdförklaring. Ett krav om betänketid medför att det inte kommer att vara möjligt att avge en nöjdförklaring inför domstol i enlighet med vad som föreslås i lagrådsremissen. Regeringen delar Lagrådets bedömning om att skälen för att införa ett krav om betänketid väger tyngre än förslaget om att utöka domstolarnas befogenhet att ta emot nöjdförklaring. Domstolarnas befogenhet att ta emot nöjdförklaring bör därför inte utökas till att omfatta domar eller beslut på fängelse.

Rättsmedicinalverkets befogenhet att uppta nöjdförklaring flyttas över till Kriminalvården

Rättsmedicinalverket (RMV) har i ett tidigare lagstiftningsärende rörande förslag till ändringar i strafftidslagen framfört förslag om att myndighetens befogenhet att uppta nöjdförklaring flyttas över till Kriminalvården (Ju2012/8024/L5). Som skäl för det har RMV i huvudsak framfört att det mycket låga antal ärenden av denna typ som kan förekomma ställer oproportionerligt stora krav på myndigheten när det gäller upprätthållande och utveckling av kompetens samt administrativ hantering. Någon egentlig kartläggning av antalet nöjdförklaringsärenden inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten har inte gjorts men enligt RMV har inget sådant ärende varit aktuellt vid någon undersökningsenhet efter år 1995. Det beror enligt RMV sannolikt på att det 1995 genomfördes ändringar i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning som bl.a. innebär att vistelsetiderna vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna minskat och numera uppgår till i genomsnitt 24 dagar. Det har inte heller i övrigt framkommit något som ger anledning att tro annat än att antalet nöjdförklaringsärenden inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten även i fortsättningen kommer att vara mycket få.

Mot bakgrund av att det i praktiken sällan förekommer ärenden om nöjdförklaring vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna framstår det, som utredningen konstaterar, inte som ändamålsenligt att upprätthålla den nuvarande ordningen. Vad därefter gäller den behörighet på området som tillkommer sjukvårdsinrättningar där rättspsykiatrisk vård ges torde visserligen sannolikheten där vara något större för att ärenden om nöjdförklaring kan uppkomma än vid de rättspsykiatriska undersökningsenheterna. Å andra sidan kan även i det avseendet ifrågasättas om kraven på att upprätthålla kompetens och administration står i rimlig proportion till det antal ärenden som kan tänkas förekomma. Dessutom är behörigheten begränsad till att omfatta endast häktade personer medan behörigheten att uppta nöjdförklaring avseende en intagen i kriminalvårdsanstalt, som ges rättspsykiatrisk vård, tillkommer Kriminalvården. Som utredningen konstaterar framstår det inte heller i denna del som ändamålsenligt att i fortsättningen upprätthålla den nu gällande ordningen. I stället bör även i de fall den häktade vistas på en rättspsykiatrisk undersökningsenhet eller en sjukvårdsinrättning där rättspsykiatrisk vård ges, frågan om nöjdförklaring hanteras av

9Uppskov

Kriminalvården. Enligt regeringen bör därför Rättsmedicinalverkets befogenhet att ta emot nöjdförklaring flyttas över till Kriminalvården.

(12 § första stycket lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m. [strafftidslagen]). Uppskov får inte beviljas om det finns skälig anledning att anta att den dömde avviker. Framkommer något som ger anledning till sådant antagande sedan uppskov har beviljats ska beslutet om uppskov återkallas (12 § andra stycket strafftidslagen). Vidare gäller i de fall den dömde visar att han eller hon har gett in en ansökan om uppskov senast den dag då han eller hon enligt föreläggande skulle ha inställt sig i kriminalvårdsanstalt och uppskov inte tidigare har sökts i målet, att verkställigheten ska anstå i avvaktan på Kriminalvårdens beslut (12 § tredje stycket strafftidslagen). I förordningen (1974:286) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidsförordningen) ges kompletterande bestämmelser om ansökningsförfarandet och om Kriminalvårdens utredningsskyldighet (10 och 11 §§).

men den bör enligt regeringen ges en könsneutral utformning. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen utformas på så sätt att en dömd som är gravid eller ammar barn får beviljas uppskov under så lång tid som anses skälig.

När det gäller frågan om barnets bästa vill regeringen understryka vikten av att ett barnrättsperspektiv genomsyrar alla åtgärder som rör barn. Det ställer bl.a. krav på att ett barns behov och rättigheter i sin egenskap av nära anhörig till en dömd person tas tillvara. I ett enskilt fall där t.ex. familjerelaterade skäl som involverar barn åberopas som grund för uppskov bör krävas att Kriminalvården samråder med socialtjänsten (jfr s. 127).

Vad därefter gäller frågan om hur tiden för uppskov bör räknas anser regeringen, till skillnad från utredningen, att uppskovstiden i stället lämpligen bör räknas från den dag då domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff är verkställbart. Vidare ska för en tillämpning av regleringen alltjämt krävas att den dömde ansöker om uppskov med verkställigheten. Detta bör framgå direkt av lagtexten.

Därutöver föreslår regeringen i likhet med utredningen som ytterligare förutsättning för att uppskov ska kunna beviljas att den dömde inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål. Till skillnad från utredningen anser emellertid regeringen att det saknas tillräckliga skäl för att även ställa krav på att den dömde för att en ansökan om uppskov ska kunna beviljas inte är omhändertagen. Vad gäller frågor om t.ex. ansökningsförfarandet kan dessa lämpligen regleras i förordning.

meddelade uppskovet vilar på. Enligt regeringens bedömning är det inte tillfredställande att Kriminalvården i ett sådant fall inte har någon möjlighet att återkalla beslutet. Enligt uppgift till utredningen har Kriminalvården därför för att undvika orimliga resultat anpassat sitt arbetssätt genom att myndigheten för vissa fall i stället delar upp uppskovsbesluten i flera beslut om kortare tider, t.ex. beviljas uppskov vid två tillfällen om vardera två månader i stället för vid ett tillfälle om fyra månader. Andra exempel på situationer där det också väsentligen brister i förutsättningarna och det på motsvarande sätt kan framstå som olämpligt att Kriminalvården inte har någon möjlighet att återkalla uppskovet är när en dömd sedan han eller hon beviljats uppskov förklaras häktad på grund av misstanke om ny brottslighet. Detsamma kan sägas i fråga om det fallet att en dömd sedan han eller hon beviljats uppskov lagförs för nytt brott.

Mot den bakgrunden anser regeringen, i likhet med utredningen det motiverat att i ökad utsträckning ge Kriminalvården möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov. Regleringen bör som utredningen föreslår inte längre vara tvingande utan i stället bör det överlämnas åt Kriminalvården att med hänsyn till samtliga omständigheter i varje enskilt fall bedöma om tillräckliga skäl för en återkallelse föreligger.

Som JO och Sveriges advokatsamfund framhåller bör möjligheten att återkalla ett beviljat uppskov tillämpas med viss restriktivitet. Den dömdes rätt till ett förutsägbart förfarande måste väga tungt. Regeringen instämmer därför i vad bl.a. JO framhåller om att den restriktivitet som avses även bör framgå direkt av lagtexten. Det kan lämpligen komma till uttryck genom att det på sätt JO föreslår i lagtexten bl.a. anges att ett beslut om uppskov får återkallas om det väsentligen brister i de förutsättningar som legat till grund för beslutet. Därmed tydliggörs också att det är förutsättningarna som låg till grund för beslutet om uppskov som möjligheten till återkallelse ska bedömas mot.

Sammanfattningsvis föreslås således att ett beslut om uppskov får återkallas om det väsentligen brister i de förutsättningar som legat till grund för beslutet, eller den dömde lagförs för nytt brott.

9.3Hinder mot verkställighet vid ansökan om uppskov

Regeringens förslag: Bestämmelsen om hinder mot verkställighet innan en första ansökan om uppskov prövats behålls.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Enligt Kriminalvården bör det övervägas om det av lagtexten tydligare ska framgå att det är den dömde som ska visa att han eller hon har sökt uppskov. Vidare bör det enligt myndigheten övervägas om det inte i lag bör anges att för det fall den dömde inställer sig i anstalt, trots att han eller hon tidigare ansökt om uppskov, han eller hon får anses ha återkallat sin ansökan.

Skälen för regeringens förslag: I dag gäller att den dömde om han eller hon gett in en ansökan om uppskov sist den dag då han eller hon senast skulle ha inställt sig i kriminalvårdsanstalt och uppskov inte tidigare har sökts i målet, att verkställigheten ska anstå i avvaktan på Kriminalvårdens beslut (12 § tredje stycket strafftidslagen).

9.4Bestämmelsen om hinder mot verkställighet vid ansökan om intensivövervakning ändras

Regeringens förslag: Hinder mot verkställighet vid ansökan om intensivövervakning ska inte gälla för längre tid än till dess att Kriminalvården prövat ansökan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: Efter ansökan av en dömd kan Kriminalvården besluta att den som ska avtjäna fängelse om högst sex månader ska verkställa straffet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll (lagen [1994:451] om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Har en dömd ansökt om att få verkställa straffet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll får han eller hon enligt 11 § samma lag inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan ansökan slutligt prövats och det finns ett beslut som fått laga kraft. Det finns dock vissa undantag. Den dömde får dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet, om ansökan har gjorts efter den dag han eller hon enligt föreläggande skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet, om den dömde tidigare har gjort en ansökan om att få undergå straffet utanför anstalt, om det är uppenbart att ansökan inte avser ett fall som avses i lagen, om det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas på grund av särskilt angivna skäl eller om den dömde är häktad.

Som nämns i avsnitt 9.3 upphävdes bestämmelsen om s.k. automatiskt uppskov vid ansökan om nåd år 2013 (prop. 2012/13:151, bet. 2012/13: SfU9, rskr. 2012/13:276). I sitt remissvar i det lagstiftningsärendet påpekade Kriminalvården att dömda, på ett sätt som lagstiftningen inte avser, utnyttjar möjligheten att ansöka om intensivövervakning för att fördröja att verkställigheten av straffet kan påbörjas och att det därför finns behov av att även se över bestämmelserna i lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Enligt Kriminalvården är det inte ovanligt att en ansökan om intensivövervakning används i det enda syftet att senarelägga inställelsetiden. Om den dömde har överklagat ett beslut om intensivövervakning ända till Högsta förvaltningsdomstolen kan det ta upp till ett år innan det finns förutsättningar att förelägga den dömde inställelse för verkställighet av straffet. Det förekommer också att dömda undanhåller sig delgivning för att på så sätt skaffa sig långa omotiverade uppskov med verkställigheten. Enligt regeringens bedömning är det inte en tillfredsställande ordning.

Som tidigare redogörs för bör som en grundläggande utgångspunkt gälla att verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff ska påbörjas så snart som möjligt efter det att straffet blivit verkställbart. Det är därför nödvändigt att iaktta återhållsamhet när det gäller uppskov med verkställighet (jfr prop. 1974:20 s. 78). Möjligheten till automatiskt uppskov med anledning av en ansökan om intensivövervakning bör därför begränsas. Enligt regeringens bedömning utgör utredningens förslag om att det automatiska uppskovet ska begränsas till att den dömde inte får tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan Kriminalvården prövat ansökan, en rimlig och ändamålsenlig ordning.

De undantag från möjligheten till automatiskt uppskov som gäller enligt den nuvarande ordningen framstår alltjämt som ändamålsenliga och bör därför behållas.

10Strafftidsberäkning

10.1Nuvarande reglering i huvuddrag

10.1.1Bestämmelser om beräkning av strafftid

Strafftidslagen

I lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) finns bestämmelser om både beräkning av strafftid (19 § första stycket, 20– 22 §§, 23 § första stycket och 25 §) och bestämmelser som har betydelse för sådan beräkning (18 §, 19 § andra och tredje styckena, 19 a–d §§, 23 § andra stycket, 24 och 26 §§). Dagen för strafftidens slut ska fastställas så snart det kan ske för en dömd som börjat avtjäna fängelse på viss tid (20 §). Utgångspunkten för strafftidsberäkningen är dagen för verkställighetens början. Ska den dömde enligt 19 a § eller domstols förordnande enligt 33 kap. 7 § brottsbalken eller enligt 19 § tredje stycket tillgodoräknas tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljden, ska avdrag för sådan tid ske först sedan slutdagen har beräknats (22 §).

Har avbrott skett i verkställigheten ska det antal dagar som avbrottet varat läggas till den beräknade slutdagen (23 § första stycket). Det anses inte som avbrott i verkställigheten att den som avtjänar fängelsestraff häktas med anledning av misstanke om brott (23 § andra stycket), vilket däremot en häktning på annan grund medför (18 §). Vidare finns bestämmelser om att vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) eller enligt 4 kap. 29, 29 a eller 31 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, eller vid överförande för förhör m.m. i samband med bevisinhämtning enligt 2 kap. 12 § eller 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, inte ska anses som avbrott utan räknas in i verkställigheten (19 § andra stycket första meningen). Detsamma gäller den tid som en intagen beviljas att tillfälligt vistas utanför anstalt, för t.ex. permission, särskild permission eller med anledning av beslut om en särskild utslussningsåtgärd (se 9 kap. 1 §, 10 kap. 1 eller 2 § eller 11 kap. 1 § fängelselagen), om inte särskilda skäl talar mot det (19 § andra stycket andra meningen).

Har en dömd varit intagen för verkställighet av ett fängelsestraff före den dag som anges i 19 § första stycket, får Kriminalvården förordna att tiden ska räknas in i verkställigheten (26 §).

Har villkorligt medgiven frihet förklarats helt eller delvis förverkad, ska vid beräkning av strafftiden vad som förverkats anses som nytt straff (24 §). Det gäller både förverkande som beslutats av domstol och förverkande som beslutats av övervakningsnämnd. En korresponderande bestämmelse finns i 26 kap. 23 § brottsbalken, enligt vilken detsamma ska gälla med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning.

Om flera fängelsestraff förekommer till verkställighet samtidigt ska strafftiderna sammanläggas för bestämmande av slutdagen (25 §). Detsamma ska enligt 26 kap. 8 § brottsbalken gälla vid tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning, dock med undantag av sådan tid för fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter. En förutsättning för att sammanläggning ska få ske är att det senare straffet kan börja verkställas innan den dömde frigivits.

Lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Av 12 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll framgår att strafftidslagens bestämmelser om bl.a. beräkning av strafftid med några undantag ska tillämpas även när ett fängelsestraff verkställs i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. En viss anpassning till verkställighetsformen har dock skett, bl.a. gäller att strafftiden i stället ska beräknas från den dag den dömde påbörjar verkställigheten i sin bostad (12 § andra stycket). Vidare ska inte heller strafftidslagens bestämmelse i 25 § om sammanläggning av strafftider tillämpas, om det sammanlagda straffet då kommer att överstiga sex månader. I 15 § regleras frågan om upphävande av ett beslut om verkställighet utanför anstalt. Upphävs ett sådant beslut ska den dömde överföras till kriminalvårdsanstalt för att där avtjäna resterande del av straffet (17 §). I samband med ett sådant beslut ska övervakningsnämnden fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt. Den tid verkställigheten utanför anstalt har pågått ska räknas som verkställd tid, om inte särskilda skäl talar mot det.

Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård

Vid verkställighet av sluten ungdomsvård ligger ansvaret för beräkning av strafftiden på Statens institutionsstyrelse (SiS). Vid beräkningen ska 19, 21–23 och 25 §§ strafftidslagen äga motsvarande tillämpning i fråga om den som är föremål för sluten ungdomsvård (11 § lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård).

10.1.2Bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

Bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd finns i strafftidslagen, brottsbalken, lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll och i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Därutöver finns sådana bestämmelser också inom ramen för den svenska lagstiftningen avseende internationell straffverkställighet. Ansvaret för tillgodoräknande ligger på Kriminalvården, domstolarna och Statens institutionsstyrelse (SiS).

tillräckligt för att förordna att fängelsestraffet ska anses helt verkställt. Av det andra stycket framgår att bestämmelsen i första stycket får tillämpas när en domstol undanröjer en villkorlig dom, en skyddstillsyn, en ungdomsvård eller en ungdomstjänst och i stället dömer till fängelse eller till sluten ungdomsvård. Bestämmelsen i första stycket gäller då även vid sådana frihetsberövanden som anges i 19 a § andra stycket strafftidslagen, dvs. frihetsberövanden som föregått en sådan påföljd eller förordnande att sådan påföljd ska avse ytterligare brott liksom även omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § tredje stycket.

Enligt bestämmelsens tredje stycke medges att domstolen även kan förordna om att böter eller ungdomstjänst ska anses helt eller delvis verkställt genom ett frihetsberövande av det slag som omfattas av första stycket och som föregått domen.

I 33 kap. 7 § finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som ägt rum utomlands. Av dessa framgår att bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd i 6 §, i 19 a § strafftidslagen och i 10 a § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård ska tillämpas av rätten i fråga om frihetsberövande som ägt rum utomlands, om inte särskilda skäl talar mot det. Det innebär att ett frihetsberövande som har ägt rum utomlands med anledning av en begäran om utlämning eller överlämnande för lagföring som huvudregel ska tillgodoräknas den som sedan döms till en frihetsberövande påföljd i Sverige ( s. 118). Av förarbetena till arresteringsorderlagarna framgår att tillgodoräknande i sådana fall i princip ska ske obligatoriskt i samband med frihetsberövanden som har skett i anledning av ett överlämnande till Sverige för lagföring enligt de nämnda lagarna (prop. 2003/04:7 s. 158 och 159. och s. 118).

I 38 kap. 2 a § brottsbalken finns en särskild bestämmelse om möjlighet att ompröva en påföljd i vissa fall. Om domstolen i ett sådant fall undanröjer fängelse eller sluten ungdomsvård och dömer till ny påföljd av sådant slag ska den tid under vilken det tidigare straffet verkställts anses vara verkställighet av det nya straffet. Den redan verkställda tiden ska anges i rättens beslut (andra stycket).

Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård

I 10 a § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård finns en bestämmelse om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande när någon har dömts till sluten ungdomsvård eller om rätten, med tillämpning av 34 kap. 3 § brottsbalken har förordnat att sådan påföljd ska avse ytterligare brott. Bestämmelsen är utformad med en hänvisning till strafftidslagens bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i 19 a–c §§ och innebär att Statens institutionsstyrelse ska pröva frågan om tillgodoräknande på samma sätt vid en dom på sluten ungdomsvård.

10.3Regelverket renodlas

Regeringens förslag: Regelverket om beräkning av strafftid renodlas. Materiella bestämmelser om inräkning av strafftid, tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd och avbrott i verkställigheten flyttas ut ur strafftidslagen och arbetas in dels i en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande, dels i fängelselagen och brottsbalken. Bestämmelsen om att villkorligt medgiven frihet som har förverkats ska anses som nytt straff vid beräkning av strafftid flyttas till och integreras med bestämmelsen i brottsbalken om villkorlig frigivning från en förverkad straffåterstod.

domstolarnas vidkommande framstår som angeläget med ett tydligt och lättillämpat regelverk för beräkning av strafftid och tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Regeringen återkommer till frågan om hur regelverket i sak bör reformeras och utformas, se avsnitt 10.5 och 10.10. Nedan behandlas frågan om hur regelverket bör struktureras.

av remissen bör vara placerad. Regeringen föreslår således att bestämmelsen flyttas till 26 kap. brottsbalken.

Sammantaget anser regeringen att en mer ändamålsenlig och användarvänlig struktur för regleringen om beräkning av strafftid bäst uppnås genom att strafftidslagen renodlas på så sätt att strafftidslagen reglerar förutsättningarna för strafftidsberäkningen medan materiella bestämmelser som påverkar beräkningen regleras i annan författning. Bestämmelserna om inräkning av strafftid och avbrott i verkställigheten bör flyttas över till fängelselagen. Bestämmelserna om tillgodoräknande av tid bör hanteras samlat i en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Genom att lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård hänvisar till vissa bestämmelser om beräkning av strafftid i den nuvarande strafftidslagen och hänvisning till motsvarande bestämmelser i den nya lagen även fortsättningsvis bör ske, kommer de förslag som lämnas i det följande även att bli tillämpliga vid verkställighet av sluten ungdomsvård. Förslagen påverkar därmed den strafftidsberäkning som Statens institutionsstyrelse ansvarar för beträffande sluten ungdomsvård. Detsamma gäller i fråga om verkställighet av fängelse som sker i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Även i det fallet blir den nya strafftidslagens bestämmelser om beräkning av strafftid genom hänvisningar i lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll tillämpliga vid sådan verkställighet.

10.4Tidpunkten för strafftidens början

som döms och som inte är frihetsberövad berövas friheten för att verkställa ett utdömt fängelsestraff utan också det fall då en person som tidigare dömts till ett fängelsestraff blir frihetsberövad i ett annat mål. I sistnämnda fall får enligt betänkandet den dömde i samma stund som han eller hon frihetsberövas, anses berövad friheten för att påbörja verkställigheten av det verkställbara fängelsestraffet. Enligt hovrättens mening är en sådan tolkning svårförenlig med lagtextens ordalydelse, varför en alternativ utformning bör övervägas.

Regeringen instämmer i de synpunkter som Svea hovrätt för fram och delar bedömningen att bestämmelsen bör förtydligas så att det direkt av lagtexten framgår vad som bör gälla ifråga om tidpunkten för strafftidens början också för det fall då en dömd som har en verkställbar dom eller ett verkställbart beslut berövas friheten eller redan är berövad friheten i ett annat mål. Regeringen föreslår därför att vid beräkning av strafftiden ska tidpunkten för strafftidens början vara den dag då fängelsestraffet är verkställbart och den dömde av den anledningen berövas friheten, eller han eller hon berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken. Med en sådan utformning skapas alltjämt det utrymme för flexibilitet som regeringen anser angeläget samtidigt som bestämmelsen ges en tydligare och mer användarvänlig utformning.

Med att fängelsestraffet är verkställbart avses som en grundförutsättning för att strafftiden ska börja löpa att domen eller beslutet ska ha fått laga kraft eller på annan grund vara verkställbart mot den dömde. Det innebär vidare att eventuella hinder mot verkställighet ska vara undanröjda, att påföljdspreskription inte har inträtt samt att det finns tid kvar att avtjäna (jfr avsnitt 7.1.1). Därtill förutsätts också antingen att den dömde av den anledningen, dvs. för att verkställa fängelsestraffet berövas friheten, eller att den dömde berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen (enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken).

Hur ska strafftiden beräknas?

En särskild fråga i sammanhanget gäller hur strafftiden bör beräknas. Enligt nuvarande ordning gäller som framgått att tiden ska beräknas från och inte från och med dagen för strafftidens början. Det innebär att dagen för strafftidens början inte räknas in i den tid som den dömde ska avtjäna. Utredningen har uppmärksammat att det leder till olika resultat beroende på om den dömde är häktad eller om han eller hon inte är frihetsberövad när fängelsestraffet blir verkställbart. Är den dömde häktad när verkställigheten påbörjas får han eller hon nämligen även tillgodoräkna sig dagen för strafftidens början som verkställighet av straffet, vilket däremot inte blir fallet för den som inte är frihetsberövad när verkställigheten påbörjas. Regeringen delar utredningens bedömning att en sådan ordning kan ifrågasättas. Som utredningen föreslår bör i stället gälla att strafftiden beräknas från och med dagen för strafftidens början till och med dagen för frigivning. Det innebär att både den dag som den dömde börjar avtjäna ett fängelsestraff och den dag som den dömde blir frigiven i fortsättningen ska räknas in i strafftiden. I lagrådsremissen gjorde regeringen den bedömningen att vad som nu sagts om hur strafftiden närmare ska räkans

fallet det visar sig att någon som häktas eller omhändertas redan har ett fängelsestraff som är verkställbart från ett annat mål ska verkställigheten påbörjas omedelbart där den dömde förvaras (se avsnitt 7.2.3). Det innebär att den avgörande tidpunkten för strafftidens början i ett sådant fall blir den dag som beslutet om häktning eller omhändertagande fattas eller i förekommande fall verkställs (t.ex. en övervakningsnämnds beslut om omhändertagande enligt 26 kap. 22 § första stycket brottsbalken kan fattas vid ett tillfälle medan själva verkställigheten av omhändertagandet inte sker förrän en tid därefter). Som Svea hovrätt påtalar bekräftar det nu sagda sambandet som finns mellan å ena sidan regler om verkställighet av straff och tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och å andra sidan regler om straffprocessuella tvångsmedel i form av frihetsberövanden.

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.). Eftersom det nordiska samarbetet bygger på lagharmonisering som innebär att de nordiska staterna i stort sett har likalydande lagar gällande överförande av straffverkställighet (SOU 2013:21 s. 167) saknas enligt regeringens bedömning tillräckliga skäl för att i detta sammanhang anpassa regelverket till det svenska systemet. Vad som följer av 7 § andra stycket lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. bör således gälla även i fortsättningen. Av regleringen om tidpunkten för strafftidens början och slut bör därför framgå att vad som sägs i den ska gälla för det fall annat inte framgår av särskilda bestämmelser.

Vidare finns särskilda bestämmelser om strafftidens början i 12 § andra stycket lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Regleringen innebär att tidpunkten för strafftidens början i sådana fall tar sin utgångspunkt i den dag verkställigheten påbörjas i den dömdes bostad.

Bestämmelserna om tidpunkten för strafftidens början och slut blir genom hänvisning i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård tillämpliga även vid verkställighet av sluten ungdomsvård. Bestämmelserna gäller dock endast i tillämpliga delar. För den som verkställer sluten ungdomsvård gäller enligt 10 § sluten ungdomsvård, att om han eller hon när domen får verkställas är häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, verkställigheten påbörjas omedelbart. Av kommentarerna till bestämmelsen framgår att regleringen torde avse den situationen att den unge är häktad i det mål där påföljden ska verkställas (jfr Zeteo, Berggren m.fl., Brottsbalken, En kommentar, 10 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård). Är den unge häktad i ett annat mål torde därför bestämmelsen inte vara tillämplig. En motsvarighet till den bestämmelse som föreslås om att verkställigheten ska påbörjas omedelbart där den dömde förvaras, även om den dömde är häktad i ett annat mål, saknas således i lagen om sluten ungdomsvård.

Tidpunkten för strafftidens början när fängelsestraffet redan har avtjänats genom tidigare frihetsberövanden

Det förekommer att ett fängelsestraff med anledning av tidigare frihetsberövanden redan har avtjänats före det att domen eller beslutet har meddelats eller efter det att domen eller beslutet har meddelats men före det att domen eller beslutet blivit verkställbart mot den dömde. I sådana fall meddelas ett särskilt strafftidsbeslut i efterhand när domen eller beslutet fått laga kraft. Som exempel kan nämnas ett fall där en person som inte är frihetsberövad döms i tingsrätt till ett kortare fängelsestraff samt domstolen undanröjer en tidigare dom på skyddstillsyn och den dömde i samband med den skyddstillsynsdom som undanröjs varit frihetsberövad under en tid som motsvarar eller överstiger den tid den dömde skulle ha avtjänat med anledning av domen till fängelse. I ett sådant fall finns det vid strafftidsberäkningen inte någon dag för verkställighetens början att utgå ifrån eftersom tiden redan har avtjänats. I dag görs strafftidsberäkningen i dessa fall med utgångspunkt antingen i anhållningsdagen (datumet för första dagen av det närmast föregående frihetsberövandet) eller beroende på omständigheterna dagen för laga kraft

(t.ex. när frihetsberövandet föregått en undanröjd skyddstillsyn eller villkorlig dom och ligger långt tillbaka i tiden).

Att det, som utredningen konstaterar, helt saknas en reglering om utgångspunkten för strafftidsberäkningen i de fall ett fängelsestraff redan har avtjänats med anledning av tidigare frihetsberövande är självklart inte en tillfredsställande ordning. Avsaknaden av en sådan reglering är särskilt problematisk med hänsyn till att den tidpunkten i sin tur blir avgörande för fastställandet av dag för t.ex. fullgjord verkställighet eller villkorlig frigivning och prövotid. Som utredningen föreslår bör därför frågan nu bli föremål för lagreglering.

Enligt regeringens bedömning bör strafftidsberäkningen i dessa fall ta sin utgångspunkt i tidpunkten för laga kraft, dvs. den dag då fängelsestraffet fått laga kraft både i förhållande till den dömde och i förhållande till åklagaren och målsäganden. Det är också den ordning som i huvudsak tillämpas i dag. En sådan ordning är också förenlig med systemet med villkorlig frigivning. Det innebär t.ex. att en dömd i ett sådant fall, trots att han eller hon rent faktiskt frigivits vid en tidigare tidpunkt, kommer att anses som villkorligt frigiven från fängelsestraffet först den dag när straffet får laga kraft. Därmed kommer också prövotiden att börja löpa först den dagen. Det innebär t.ex. att för det fall en dömd begår nya brott sedan han eller hon frigivits men innan han eller hon är att anse som villkorligt frigiven från straffet, det saknas lagliga förutsättningar att i samband med lagföring för de nya brotten förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Det följer av att det under den perioden inte löper någon prövotid.

Sammantaget föreslår regeringen således att om ett fängelsestraff redan har avtjänats genom tidigare frihetsberövanden tidpunkten för strafftidens början i stället ska anses vara den dag domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraffet fått laga kraft. Med en sådan ordning uppnås en större överensstämmelse med det regelverk som systemet med villkorlig frigivning vilar på och negativa konsekvenser undviks, vilket i sin tur bidrar till ökad rättssäkerhet för den dömde.

ombudsmän (JO), Hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs tingsrätt ställer sig särskilt bakom det förslaget. Svea hovrätt som också är positiv till förslaget ifrågasätter dock om det är en lämplig ordning att använda en omräkningsregel som innebär att den verkliga strafftiden tillåts avvika i så hög utsträckning från den strafftid som angetts i domen och efterfrågar en alternativ lösning för de långa fängelsestraffen. Helsingborgs tingsrätt föreslår att det i brottsbalken införs en legaldefinition som motsvarar utredningens förslag om att med en månad avses 30 dagar och ett år 360 dagar. Kriminalvården har förståelse för den beräkningsmodell som utredningen föreslår men anser att vissa följdproblem som en sådan modell medför inte fullt ut har analyserats. Vidare går det enligt myndigheten att argumentera för att ett år under alla förhållanden ska anses vara trehundrasextiofem dagar, oaktat att en kalendermånad räknas som trettio dagar. En sådan ordning har t.ex. valts i Finland.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande ordning

I dag beräknas strafftid i såväl kalendertid som dagar. Vid verkställighet av fängelsestraff om sammanlagt högst två månader ska strafftiden omräknas till dagar så att en månad ska anses utgöra 30 dagar (21 § första stycket strafftidslagen). Har omräkning till dagar väl skett ska den gälla även om ett senare straff förekommer och den sammanlagda strafftiden då kommer att överstiga två månader (prop. 1974:20 s. 82–83 och 114). När strafftiden är bestämd endast i dagar ska beräkningen ske så att antalet dagar läggs till den dag från vilken strafftiden ska räknas (21 § tredje stycket). Vid verkställighet av fängelse överstigande två månader räknas däremot strafftiden i månader och år (kalendertid). I sådant fall ska den dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas anses som slutdag. Finns inte motsvarande dag i månaden ska i stället den månadens sista dag anses som slutdag. Ingår även dagar i strafftiden ska antalet dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden räknad i månader och år (21 § andra stycket). Uppkommer vid beräkningen del av månad anses månaden utgöra 30 dagar. Del av dag bortfaller (21 § fjärde stycket). Tiden för tillgodoräknande av tidigare frihetsberövande respektive för tillägg efter avbrott i verkställigheten beräknas i dagar, medan tiden för tillägg sedan tidpunkten för villkorlig frigivning skjutits upp i stället beräknas i kalendertid.

Behovet av en ändrad reglering

Strafftidsberäkningen är av grundläggande betydelse för verkställigheten och viktig för den dömde. En felaktig beräkning riskerar att få som konsekvens att den dömde hålls felaktigt frihetsberövad eller att han eller hon friges för tidigt. Det är därför angeläget att regelverket om beräkning av strafftid är utformat på ett sätt som minimerar riskerna för misstag och felaktigheter vid tillämpningen. Det är också viktigt att lika fall behandlas lika. Det nuvarande regelverket innebär att strafftiden ska beräknas på olika sätt, i kalendertid eller i dagar, beroende på bl.a. fängelsestraffets längd. En kombination av dessa olika sätt att beräkna strafftid förekommer också. Beräkning av strafftid i kalendertid innebär att antalet faktiska dagar som en dömd har att avtjäna kommer att variera beroende på när under året verkställigheten påbörjas och i vilket skede tid för frihetsberövande tillgodoräknas, eftersom månadernas längd varierar mellan 28, (29 vid skottår), 30 och 31 dagar. Det innebär att det uppstår skillnader i antalet faktiska dagar att avtjäna trots att det i grunden rör sig om lika långa strafftider. I likhet med utredningen och de remissinstanser som uttalat sig i frågan anser regeringen att det inte är rimligt att antalet dagar i respektive månad påverkar hur länge en dömd faktiskt är frihetsberövad och att en sådan ordning ur rättvisesynpunkt är svår att motivera. Det nuvarande sättet att beräkna strafftid medför även i vissa fall problem för Kriminalvården att med säkerhet bedöma om det finns tid kvar för en dömd att avtjäna. I en sådan situation kan det uppstå osäkerhet i fråga om möjligheten att förelägga den dömde att inställa sig i anstalt för att avtjäna straffet. Vidare kompliceras sättet att beräkna strafftid genom att delvis olika beräkningssätt gäller för frihetsberövande som ska tillgodoräknas den dömde och för tillägg efter avbrott i verkställigheten samt vid uppskjutande av villkorlig frigivning. Tiden för tillgodoräknande av tidigare frihetsberövande respektive för tillägg efter avbrott beräknas i dagar, medan tiden för tillägg sedan tidpunkten för villkorlig frigivning skjutits upp i stället beräknas i kalendertid. Det nuvarande systemet med beräkning av strafftid i såväl kalendertid som dagar framstår även som både svåröverskådligt och komplicerat att tillämpa. Regeringen finner därför vid en samlad bedömning att det finns behov av att förändra regelverket så att det i grunden blir både enklare att förstå och tillämpa samt att nämnda brister undanröjs.

En övergång till beräkning av strafftid enbart i dagar

När det gäller frågan hur ett mer ändamålsenligt och lättillämpat sätt att beräkna strafftid bör utformas kan olika alternativ övervägas. Ett system som bygger på beräkning av strafftid enbart i kalendertid innebär å ena sidan att beräkningen kommer att överensstämma med det utdömda straffet i kalendertid, dvs. för den som döms till fängelse i två månader kommer också strafftiden att utgöra två kalendermånader. Å andra sidan kvarstår problemet med skillnader i fråga om antalet faktiska dagar som en dömd ska avtjäna, eftersom dessa alltjämt kommer att variera beroende på när under året verkställigheten äger rum och om månaden eller månaderna således har 28, 29 (vid skottår), 30 eller 31 dagar. Vidare kan ett system med beräkning av strafftid i enbart kalendertid inte tillämpas konsekvent. Det är inte möjligt att räkna kalendertid, t.ex. vid korta avbrott i verkställigheten eller vid tillgodoräknande av tid. Ett system med beräkning av strafftid enbart i kalendertid tillgodoser således inte kraven på likabehandling och avhjälper inte heller de problem som den nuvarande regleringen innebär. Ett sådant system framstår därför inte som ett ändamålsenligt alternativ.

Med ett beräkningssystem i enbart dagar är det däremot möjligt att åstadkomma ett alternativ som kan avhjälpa de problem som den nuvarande ordningen leder till. Bland annat kan antalet faktiska dagar som en dömd ska avtjäna göras oberoende av när under året verkställigheten påbörjas och i vilket skede tid för frihetsberövande tillgodoräknas. Ett sådant system skapar även i övrigt förutsättningar för ett mer

använder bl.a. har den fördelen att med ett år avses 365 dagar oaktat om med en månad avses 30 dagar. Med en sådan omräkningsregel uppnås en bättre överensstämmelse mellan den strafftid som den dömde ska avtjäna och den strafftid som angetts i såväl domstolens domslut som i de straffbestämmelser som domstolen tillämpat. En sådan beräkning av år och månader överensstämmer också väl med den allmänna uppfattningen av vad som i tid avses med ett år respektive en månad. Vidare innebär den att antalet faktiska dagar som en dömd ska avtjäna görs oberoende av när under året verkställigheten påbörjas och i vilket skede tid för frihetsberövande tillgodoräknas.

regeringen att även den bestämmelsen bör anpassas till det nya beräkningssättet på så sätt att sex månader ändras till 180 dagar. Det innebär att bestämmelsen om sammanläggning i 19 § förslaget till strafftidslagen inte ska tillämpas under verkställigheten utanför anstalt om den sammanlagda fängelsetiden då kommer att överstiga 180 dagar.

Upplysningsbestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och villkorlig frigivning

Som framgått lämnar regeringen förslag om att strafftidslagen ska renodlas på så sätt att bl.a. bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska flyttas till och samlas i en ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (jfr avsnitt 10.3 och 10.10). Det innebär att beslut om tillgodoräknande av sådan tid i fortsättningen ska ske enligt bestämmelserna i den lagen. Med hänsyn till frågans betydelse för beräkning av strafftid bör som utredningen föreslår i strafftidslagen finnas en bestämmelse som upplyser om var den regleringen finns. Detsamma bör gälla i fråga om bestämmelser om villkorlig frigivning och prövotid efter villkorlig frigivning. Således föreslår regeringen att det införs särskilda bestämmelser som upplyser om vad som nu sagts.

bör kunna ske. Vid strafftidsberäkningen bör därför gälla att prövotiden ska räknas från och med dagen för villkorlig frigivning till och med dagen för prövotidens upphörande. Det innebär att prövotiden därmed börjar löpa från och med den tidpunkt då den dömde på grund av beslutet om villkorlig frigivning lämnar anstalten.

När det gäller strafftidsbeslut för livstidsdömda ska dagen för strafftidens början fastställas på motsvarande sätt som för den som är dömd till fängelse på viss tid. Detsamma gäller i fråga om frihetsberövanden som förekommit och som den dömde om straffet tidsbestäms ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljden (se också avsnitt 10.10 om vad som närmare ska gälla om tillgodoräknande vid omvandling av livstidsstraff till ett tidsbestämt straff).

Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelser enligt ovan om hur tillgodoräknande av tid för frihetsberövande, dagen för strafftidens slut, tidigaste dag för villkorlig frigivning, återstående strafftid i dagar och prövotiden närmare ska beräknas samt att del av dag som uppkommer vid beräkningen bortfaller, lämpligen kan meddelas i förordning.

av strafftiden är omvandlingen av ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff. Därutöver kan det även förekomma olika felaktigheter i ett strafftidsbeslut som Kriminalvården själv upptäcker. Beräkningen kan t.ex. grunda sig på en bristfällig utredning när det gäller tidigare frihetsberövanden. Även fel dag, månad eller årtal kan ha angetts vid beräkningen.

Behovet av att ändra ett strafftidsbeslut kan även uppstå sedan den dömde frigivits villkorligt från ett fängelsestraff. Det kan avse t.ex. en dömd som redan verkställt ett fängelsestraff med en återstående strafftid på viss tid och som döms på nytt med stöd av 34 kap. 3 § brottsbalken (konsumtionsdom) och det enligt den nya domen finns ytterligare tid för frihetsberövande som ska tillgodoräknas den dömde.

Som utredningen konstaterar finns det därför även fortsättningsvis behov av att kunna ändra ett strafftidsbeslut när omständigheterna ger anledning till det. En bestämmelse med sådant innehåll bör därför införas även i den nya lagen. Av att ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger anledning till det följer, i likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning, att ett sådant beslut kan komma att ändras även till den dömdes nackdel. Till skillnad från Helsingborgs tingsrätt anser regeringen emellertid att det inte behöver komma till särskilt uttryck i bestämmelsen. När det gäller den föreslagna bestämmelsens förhållande till förvaltningslagens bestämmelser kan understrykas att bestämmelsen inte fråntar Kriminalvården den skyldighet som myndigheten har enligt 37 och 38 §§ förvaltningslagen (2017:900) att i vissa fall ändra ett beslut (jfr s. 219 f.).

Även ett ändringsbeslut är av grundläggande betydelse för verkställigheten och viktigt för den dömde. Det bör därför som JO påtalar direkt av bestämmelsen framgå att ett sådant beslut ska meddelas utan dröjsmål. På samma sätt som vid utfärdandet av ett första strafftidsbeslut medger kravet på skyndsamhet ett visst utrymme för att handläggningstiden beroende på ärendets karaktär och omständigheterna i varje enskilt fall kan komma att variera.

Ett ändringsbeslut kan överklagas enligt de bestämmelser som gäller för omprövning och överklagande av Kriminalvårdens beslut (se avsnitt 11.2). Att den dömde i vissa fall ska ha beretts tillfälle att yttra sig innan ett beslut om ändring fattas framgår av bestämmelser i förvaltningslagen.

Närmare om beräkningen vid utfärdande av ändringsbeslut

Utgångspunkten för beräkningen av strafftiden i ett ändringsbeslut är beräkningen och de uppgifter som framgår av det tidigare strafftidsbeslutet. Det går inte att uttömmande beskriva samtliga de omständigheter som kan föranleda ett behov av att ändra ett strafftidsbeslut. I de allra flesta fall handlar det dock om att göra om beräkningen enligt det tidigare strafftidsbeslutet, men med den skillnaden att någon eller några uppgifter i det tidigare beslutet har ändrats och ersatts med nya t.ex. om den intagne ska avtjäna ytterligare ett fängelsestraff. Det finns dock anledning att särskilt nämna två situationer som kan föranleda en ändring av ett strafftidsbeslut.

En sådan situation gäller ändring med anledning av att det skett ett avbrott i verkställigheten. När det gäller hur tiden för ett avbrott ska beräknas gäller i dag att varje del av dygn som ett avbrott varat räknas som

utanför anstalt till verkställighet i kriminalvårdsanstalt. Uppkommer avbrott i verkställigheten t.ex. i samband med övergången till verkställighet i kriminalvårdsanstalt, bör den reglering om avbrott som utredningen föreslår ska gälla för intagna i kriminalvårdsanstalt tillämpas på motsvarande sätt (jfr avsnitt 10.9).

Som SiS uppmärksammar bör dock även fortsättningsvis gälla, att i vilken omfattning en ungdom som verkställer sluten ungdomsvård får vistas utanför institutionen, ska regleras i lagen om sluten ungdomsvård. Sådana bestämmelser finns i 18 § i den lagen. Utredningen förslag om att vissa grundläggande bestämmelser om vistelse utanför anstalt ska vara tillämpliga även vid verkställighet av sluten ungdomsvård bör därför inte genomföras.

genom en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall där bl.a. villkorens utformning får betydelse.

förutsättningar för att på ett samlat och genomgående sätt förenkla, tydliggöra och förändra regelverket i syfte att åstadkomma ett så konsekvent, heltäckande och lättillämpat regelverk som möjligt. Lagrådet ifrågasätter dock behovet av en särskild lag och anser att tillämparna – tvärtemot syftet med lagen – i stället får ett mer splittrat och svåröverskådligt regelverk att hantera när de viktiga bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande placeras i en separat lag. Enligt Lagrådet är det från ett tillämparperspektiv att föredra att de materiella reglerna placeras i strafftidslagen respektive brottsbalken. Regeringen delar inte den bedömningen utan anser, liksom utredningen och flera remissinstanser, att den föreslagna ordningen medför att regelverket blir både mer välstrukturerat och överskådligt. Med en sammanhållen reglering tydliggörs också på ett bättre sätt än i dag sambandet mellan reglerna. En sådan ordning kan också förväntas bidra till ökad enhetlighet i tillämpningen av bestämmelserna, vilket både ur ett tillämparperspektiv och rättssäkerhetsperspektiv är att föredra. Sammantaget anser regeringen därför att övervägande skäl talar för att det i enlighet med lagrådsremissens förslag bör införas en ny lag som samlat reglerar under vilka förutsättningar som tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands ska eller får tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljd.

Behovet av en ändrad reglering i sak

Som tidigare redovisats finns de grundläggande bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i 19 § tredje stycket och 19 a § strafftidslagen. Bestämmelserna bygger till stor del på lagstiftning från 1970-talet. Under den tid som lagstiftningen varit i kraft har ett flertal förändringar genomförts på påföljdsområdet, bland annat har flera nya påföljder för unga lagöverträdare införts. En annan förändring är att ansvaret för att besluta om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande har flyttats över från domstol till Kriminalvården i fråga om den som dömts till fängelse. Därtill kommer att det sedan lång tid tillbaka riktas kritik mot bestämmelserna för att vara oklara och svåra att tolka. Kritiken gäller bl.a. oklarheter om vilka frihetsberövanden som ska kunna tillgodoräknas och när i tid ett frihetsberövande ska ha skett för att kunna tillgodoräknas. Kritik riktas även mot att bestämmelserna har en hög detaljnivå som begränsar tillämpningsområdet på ett sätt som innebär att situationer som borde omfattas inte gör det. Sålunda saknas t.ex. enligt den nuvarande utformningen av 19 a § strafftidslagen uttryckligt lagstöd för att kunna tillgodoräkna tid för frihetsberövande som föregått en dom på sluten ungdomsvård, om påföljden undanröjs och ett fängelsestraff döms ut i stället. Det saknas även möjlighet till tillgodoräknande av sådant omhändertagande som sker enligt 26 kap. 22 § första stycket brottsbalken (omhändertagande i avvaktan på prövning om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad på grund av misskötsamhet) eller 28 kap. 11 § första stycket samma lag (omhändertagande i avvaktan på prövning om att undanröja en skyddstillsyn på grund av misskötsamhet). Vidare får ett frihetsberövande enligt 28 kap. 6 b § brottsbalken (omhändertagande efter rättens beslut i avvaktan på placering i samband med dom till s.k.

kontraktsvård) endast tillgodoräknas i samband med ett undanröjande men

görs någon begränsning av i hur många led bakåt ett tillgodoräknande ska kunna ske vid ett undanröjande enligt t.ex. 34 kap. brottsbalken. Det innebär att all den tid som den dömde med anledning av de brott som den nya påföljden avser varit frihetsberövad bör kunna komma i fråga för ett tillgodoräknande.

verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll enligt lagen innebär bör kunna godtas. En samlad bedömning av samtliga omständigheter bör dock göras. Däremot bör mindre ingripande åtgärder som t.ex. anmälningsskyldighet eller reseförbud inte omfattas av tillämpningsområdet.

Vidare bör på samma sätt som i dag gälla att tillgodoräknande inte bör ske om tiden för frihetsberövandet redan har tillgodoräknats den dömde eller den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Tid för frihetsberövande ska således inte kunna räknas den dömde till godo mer än en gång.

Sammanfattningsvis instämmer regeringen således i utredningens förslag om att det i den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande bör införas en bestämmelse om att om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård, och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, tiden för frihetsberövandet ska tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Tillgodoräknande ska dock inte ske om tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde eller den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål.

Utredningen har också föreslagit att det ska införas en bestämmelse om att villkor som uppställts vid utlämning, överlämnande eller överförande från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av lagen. Regeringen konstaterar inledningsvis att det redan följer av 2 kap. 8 § brottsbalken att villkor som uppställts i samband med utlämning eller överlämnande gäller. Något behov av ytterligare reglering i dessa avseenden finns därför inte. Någon generell regel om villkor i samband med överförande av straffverkställighet finns däremot inte. Trots det föreslogs inte någon sådan regel i lagrådsremissens förslag till lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. I lagrådsremissen motiverades det med att tillgodoräknande av tid för frihetsberövande sällan, om någonsin, aktualiserats i samband med överförande av straffverkställighet samt att utrymmet för andra stater att uppställa sådana villkor också torde vara mycket begränsat. Som Lagrådet anför innebär emellertid det att det inte helt kan uteslutas att en situation skulle kunna uppstå där en tillämpning av den svenska lagstiftningen därmed kan komma att stå i strid med villkor i en överenskommelse med en annan stat. I likhet med Lagrådet anser regeringen att en sådan situation bör undvikas, bl.a. eftersom det skulle kunna vara förtroendeskadligt för Sverige i de internationella relationerna och motverka möjligheterna att sluta överenskommelser med andra stater. Som Lagrådet förordar anser regeringen därför till skillnad mot vad som angavs i lagrådsremissen att det bör införas en bestämmelse om att villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Frågan om hur tiden för tillgodoräknande av tid för frihetsberövande närmare bör räknas behandlas i avsnitt 10.6.

Enligt nuvarande ordning är rättens beslut om tillgodoräknande enligt 33 kap. 6 § brottsbalken inte att anse som en del av själva domen utan som ett beslut som kan överklagas särskilt. Har domen överklagats får dock beslutet ändras även om beslutet inte överklagats. Det följer av den nuvarande bestämmelsen i 33 kap. 8 § brottsbalken. Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att en bestämmelse med motsvarande innehåll bör finnas även i den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. En sådan bestämmelse bör därför införas i den nya lagen.

Avräkningsunderlag och rapportering av frihetsberövanden

I dag gäller enligt 16 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol att domstolen ska anteckna den tid en person har varit frihetsberövad på ett sådant sätt som avses i 19 a § strafftidslagen eller 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård i en handling som bifogas domen eller beslutet (avräkningsunderlag).

Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning om att det även fortsättningsvis finns ett behov av att domstolarna på motsvarande sätt som i dag tillhandahåller och redovisar uppgifter om frihetsberövanden som föregått en dom eller ett beslut om fängelse eller sluten ungdomsvård och som ska tillgodoräknas den dömde enligt den nya lagen. Det innebär således att domstolarna även ska tillhandahålla och redovisa uppgifter om t.ex. sådana frihetsinskränkningar som ägt rum utomlands och som vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter är att anse som jämförbara med någon av de former av frihetsberövanden som här kan komma i fråga för tillgodoräknande. Enligt Lagrådet bör det i lagen klargöras om avsikten är att avräkningsunderlag i ett sådant fall ska utfärdas först efter rättens bedömning av uppgifterna i underlaget. Regeringen vill med anledning av det förtydliga att avsikten inte är att rapporteringen i dessa fall ska avvika från vad som annars bör gälla vid domstolarnas rapportering om uppgifter om frihetsberövanden. Således bör liksom i dag även fortsättningsvis ansvaret för rapporteringen fullgöras av i tingsrätten rättens ordförande (15 a § förordning [1996:381] med tingsrättsinstruktion) och i högre rätt av referenten (16 a § förordningen [1996:379] med hovrättsinstruktion) respektive en beredningschef eller en justitiesekreterare (7 a § förordningen [1996:377] med instruktion för Högsta domstolen). Det innebär att det således även i fortsättningen är domstolarna som kommer att svara för att de uppgifter om frihetsberövanden som lämnas i avräkningsunderlaget är korrekta och den tjänsteman vid Kriminalvården eller Statens institutionsstyrelse som beslutar om avräkning som kommer att svara för att uppgifterna om frihetsberövanden sammanställs, summeras och tillgodoräknas vid verkställigheten enligt lag (se prop. 1999/2000:26 s. 63). I normalfallet ska alltså Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse utgå ifrån de uppgifter om frihetsberövanden som domstolen lämnar. Myndigheterna är dock inte förhindrade att beakta andra omständigheter och fatta beslut som avviker från domstolens rapportering. Finns det indikationer på att uppgifter om frihetsberövanden är felaktiga eller att någon tid för frihetsberövande saknas bör det givetvis undersökas och beslut fattas med utgångspunkt i de korrekta uppgifterna. Som utredningen påpekar kan det

11Övriga bestämmelser

dock konstateras att de nuvarande mallarna för avräkningsunderlag till följd av den nya lagen kommer att behöva ses över och anpassas till de förändringar som den innebär. Regeringen delar utredningens bedömning om att frågorna även fortsättningsvis bör regleras i förordning.

När det gäller rapportering av uppgifter om frihetsberövanden som föregått en utlämning eller ett överlämnande eller överförande från en annan stat till Sverige följer det av respektive regelverk på vilket sätt sådana uppgifter ska lämnas. Vad som gäller i det avseendet påverkas inte av den nya lagen.

Överklagande av beslut enligt den nya lagen

Ett beslut om obligatoriskt tillgodoräknande fattas, som framgått, som ett led i det strafftidsbeslut som meddelas den dömde (jfr förslaget till 21 §). Ett sådant beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, se avsnitt 11.2. (se förslaget till 26–28 §§). Detsamma gäller i fråga om de beslut om obligatoriskt tillgodoräknande som fattas av Statens institutionsstyrelse. Även ett sådant beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se 22 och 23 §§ lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård).

myndighet. Sammantaget föreslås därför att det i den nya strafftidslagen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om inledande av verkställighet, nöjdförklaring, uppskov och beräkning av strafftid.

11.2Beslutsbefogenhet, omprövning och överklagande

Regeringens förslag: Beslut enligt strafftidslagen ska fattas av Kriminalvården och ska gälla omedelbart om inte något annat beslutas.

Vissa av Kriminalvårdens beslut ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller det frivårdskontor är beläget där den klagande var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.

Ett beslut ska inte få överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning ska få begäras av den beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning. Vid omprövning ska beslutet inte få ändras till den klagandes nackdel.

En begäran om omprövning ska vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den klagande fick del av beslutet. I begäran om omprövning ska den klagande ange vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som han eller hon begär.

Kriminalvården ska pröva om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent ska den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten lämnat den klagande felaktig underrättelse om hur man begär omprövning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I utredningens förslag anges dock inte vilka beslut som är överklagbara.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig utredningens förslag i sak. Svea hovrätt efterfrågar ett förtydligande av om en dömd alltid är inskriven i ett häkte, en anstalt eller ett frivårdskontor när det beslut som kan överklagas meddelas eller om det finns behov av ett reservforum för de fall den dömde inte är inskriven vid något av dessa verksamhetsställen när beslutet meddelas. Helsingborgs tingsrätt lämnar författningstekniska synpunkter. Kammarrätten i Jönköping anser att det i författningskommentaren till forumbestämmelsen bör förtydligas vad som avses med ”första beslutet i ärendet”.

Skälen för regeringens förslag: Det är Kriminalvårdens ansvar att se till att utdömda påföljder blir verkställda. Beslut enligt den nya strafftidslagen bör därför som utredningen föreslår fattas av Kriminalvården. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att det direkt av överklagandebestämmelsen i lagen bör framgå vilka beslut som är överklagbara. Vid Kriminalvårdens handläggning av ett ärende gäller

23 October 2012; Giza v. Poland, dec, no. 1997/11,23 October 2012). Domstolen har i dessa fall understrukit att konventionen inte ger enskilda någon rätt till villkorlig frigivning utan att det är de fördragsslutande staterna som disponerar över frågan. Utgångspunkten är att domslandet inte ska ha något inflytande över den verkställande statens regler om villkorlig frigivning, eftersom det skulle motverka det internationella samarbetet på verkställighetsområdet. Domstolen har också betonat att detta samarbete på ett generellt plan ligger i de dömdas intresse (jfr tex. Ciok v. Poland, § 24). Vidare har domstolen konstaterat att enbart det förhållandet att ett överförande kan förväntas leda till en längre tid i fängelse i den verkställande staten inte gör frihetsberövandet godtyckligt och därmed anses strida mot artikel 5, så länge den tid som ska avtjänas i den verkställande staten ryms inom det utdömda fängelsestraffet (se t.ex. Ciok v. Poland, § 25). Enligt vad domstolen har uttalat kan det dock inte uteslutas att det i andra fall är möjligt att en uppenbart längre faktisk fängelsetid i den verkställande staten skulle kunna komma i konflikt med artikel 5, under förutsättning att den längre faktiska fängelsetiden kunde förutses av domslandet vid tidpunkten för överförandet av verkställigheten.

Någon närmare vägledning i frågan om vilken skillnad i faktisk fängelsetid som kan accepteras går inte att utläsa av domstolens praxis. En tolkning som leder till omfattande undantag från huvudregeln synes dock inte vara förenlig med domstolens uttalanden (jfr t.ex. Veermäe mot Finland och Csozánski och Szabó mot Sverige.). Ställningstagandena i målen Ciok och Giza mot Polen talar vidare för att även betydande skillnader i fråga om den faktiska fängelsetiden (förlängning med 50 procent eller mer) kan förekomma utan att en kränkning anses föreligga. Vidare kan konstateras att någon kränkning med anledning av den aktuella frågeställningen såvitt känt ännu inte förekommit. Europadomstolens praxis kan därför inte anses ge uttryck för annat än att det endast är i undantagsfall, dvs. när effekten av ett överförande till en stat med strängare regler för villkorlig frigivning riskerar att leda till ett uppenbart oproportionerligt resultat, som ett överförande på grund av skillnader i fråga om regler om villkorlig frigivning kan komma i konflikt med Europakonventionen och därmed påverka lagligheten av ett frihetsberövande. Av domstolens praxis framgår vidare att ansvaret för en eventuell kränkning av artikel 5 i första hand åvilar den dömande och inte den verkställande staten.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Europadomstolens praxis inte ger någon tydlig anvisning om en yttersta gräns för vilken förlängning av verkställighetstiden som kan accepteras men att domstolen ändå tydligt anger att det inte kan uteslutas att en uppenbart längre verkställighetstid kan medföra en kränkning av artikel 5.

Genomförandet av fängelserambeslutet i svensk rätt

Regeringen tog i samband med genomförandet av fängelserambeslutet (rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen) ställning till hur de aktuella frågeställningarna skulle hanteras i det sammanhanget. När det gäller ett överförande från Sverige gäller enligt 2 kap. 1 § första stycket punkten 4 lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (EVL) att en svensk dom får sändas över till en annan stat för verkställighet endast om de lagliga förutsättningarna är uppfyllda och det i övrigt är lämpligt. I lämplighetsbedömningen ska även vägas in om verkställighetsreglerna i det mottagande landet innebär att den faktiska tid som den dömde ska avtjäna förlängs på ett sätt som kan komma i strid med Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen (prop. 2014/15:29 s. 73). Om en sådan konflikt riskerar att uppstå kan det vara olämpligt att sända över en svensk dom för verkställighet i en annan stat (prop. 2014/15:29 s. 140). När det gäller ett överförande av en utländsk dom för verkställighet i Sverige gäller enligt 3 kap. 22 § EVL att Kriminalvården får besluta om villkorlig frigivning vid en tidigare tidpunkt än vad som föreskrivs i 26 kap. 6 § brottsbalken, under förutsättning att den dömde annars kommer att vara frihetsberövad under en väsentligt längre tid i Sverige än vad som skulle ha varit fallet om verkställigheten i stället hade skett i den andra staten. Med väsentligt längre tid ska förstås så lång tid att den kan komma i konflikt med de rättigheter som föreskrivs i Europakonventionen eller i övrigt framstår som oproportionerlig. Vid bedömningen av om avvikelsen får anses oproportionerlig ska inte bara den faktiska förlängningen i år och månader beaktas, utan även omständigheter som t.ex. hur långt straff det rör sig om och hur lång tid som återstår att verkställa vid tidpunkten för överförandet, ska tillmätas betydelse. Vad gäller tidpunkten för villkorlig frigivningen ska den bestämmas så att det med viss marginal står klart att verkställigheten inte kommer i konflikt med Europakonventionens regler. Kriminalvården ska beakta den andra statens regler men inte nödvändigtvis tillämpa dem eller tillämpa dem fullt ut. (prop. 2014/15:29 s. 202–203). Bestämmelsen är tillämplig endast vid överförande av straffverkställighet från en annan medlemsstat inom EU.

En ny gemensam bestämmelse om möjlighet till villkorlig frigivning vid en tidigare tidpunkt

Det är angeläget att Sverige har en ordning när det gäller överförande av straffverkställighet som underlättar det straffrättsliga samarbetet med andra stater. Det är också angeläget att Sverige inte medverkar vid genomförandet av ett överförande som kan innefatta en konventionskränkning. Som framgår tog regeringen därför redan 2015 inom ramen för det EU-rättsliga samarbetet ställning i frågan genom att bl.a. införa en möjlighet till justering av tiden för villkorlig frigivning för det fall den dömde genom ett överförande till Sverige annars riskerade att vara frihetsberövad under en väsentligt längre tid här än vad som skulle ha varit fallet om verkställigheten i stället hade skett i den andra staten. Som Göteborgs tingsrätt framhåller framgår det visserligen tydligt av Europadomstolens praxis att Europakonventionen i sig inte medför en rätt till villkorlig frigivning och att domstolen ansett även påtagliga förlängningar av det faktiska frihetsberövandet konventionsenliga. Det framgår dock även tydligt av domstolens praxis att det inte kan uteslutas att ett överförande i andra möjliga fall vid en uppenbar förlängning av den faktiska verkställighetstiden kan innebära en kränkning av artikel 5 i Europakonventionen. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att det även fortsättningsvis finns skäl för en bestämmelse som möjliggör en justering av tiden för villkorlig frigivning i fall som här avses. Som framgår är emellertid bestämmelsen i 3 kap. 22 § EVL tillämplig endast vid överförande av straffverkställighet från en annan medlemsstat inom EU. Det innebär att risken för att inte kunna ta emot en utländsk dom för verkställighet i Sverige således kvarstår i förhållande till andra länder utanför EU. I likhet med utredningen anser regeringen därför att det finns skäl att nu införa en motsvarande möjlighet till justering även vid överförande av straffverkställighet från sådana länder. Lagtekniskt bör det ske genom att det införs en ny och gemensam reglering på området enligt vilken det vid verkställighet av ett överfört utländskt fängelsestraff ska vara möjligt att besluta om en tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning.

en avsevärt längre tid, framstår en alltför oflexibel reglering som problematisk. Risken är att det uppstår resultat som upplevs som orättvisa. En ordning som den nuvarande ger också genom sin flexibilitet förutsättningar för att så långt möjligt upprätthålla huvudregeln om att straff som avtjänas i Sverige ska verkställas enligt svenska regler. Vid en samlad bedömning anser regeringen därför att det även fortsättningsvis bör överlämnas åt Kriminalvården att fastställa en rimlig tidpunkt.

Sammantaget anser regeringen att huvudregeln om villkorlig frigivning i enlighet med 26 kap. 6 § brottsbalken bör gälla även vid överförande av ett utländskt straff för verkställighet här i landet. Det bör gälla även om den dömde därigenom får avtjäna betydligt längre tid än om verkställigheten skett i den andra staten. Möjligheten till justering av tiden för villkorlig frigivning bör endast användas i klara undantagsfall där den dömde annars riskerar att få vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än om verkställigheten hade skett i den andra staten. Det är främst förlängningen räknat i andel av strafftid som verkställs i anstalt som bör beaktas vid bedömningen av om det föreligger en avsevärd skillnad i tid att avtjäna. Även andra omständigheter kan dock vara av betydelse. Skulle ett överförande av straffverkställighet medföra att den dömde får vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än om verkställigheten hade skett i den andra staten, ska Kriminalvården, som i dag, bestämma en annan rimlig tidpunkt för villkorlig frigivning. Bestämmelsen bör införas i brottsbalken.

Utredningen föreslår också att det ska införas en bestämmelse om att villkor som uppställts vid ett överförande av straffverkställighet till Sverige från en annan stat ska följas vid tillämpningen av bestämmelserna om villkorlig frigivning. I samarbetet kring överförande av straffverkställighet är en grundläggande princip att verkställighet av en påföljd ska ske enligt lagstiftningen i den verkställande staten. Detta inkluderar regler om villkorlig frigivning. Likväl kan det inte uteslutas att det i vissa situationer skulle kunna uppkomma behov av att kunna acceptera villkor kring hur verkställigheten av ett straff ska ske. Sådana villkor skulle kunna avse villkorlig frigivning men även andra frågor. Det bör därför ytterligare övervägas om en sådan eventuell regel i stället bör vara generellt utformad och om det också kan finnas behov av att införa regler om när svenska myndigheter får acceptera sådana villkor. Då det saknas beredningsunderlag för att inom ramen för detta lagstiftningsärende göra sådana överväganden anser regeringen, till skillnad från utredningen, att det för närvarande inte bör införas några regler om villkor avseende beslut om villkorlig frigivning.

Kriminalvården bör vara beslutande myndighet

Som utredningen föreslår bör på motsvarande sätt som i dag gäller enligt bestämmelsen i 3 kap. 22 § EVL även ett beslut om villkorlig frigivning enligt den nya bestämmelsen fastställas i det strafftidsbeslut som Kriminalvården enligt strafftidslagen ska fatta (jfr avsnitt 10.6 och 11.2). Kriminalvårdens beslut i frågan får överklagas i sedvanlig ordning (se vidare avsnitt 11.2).

13Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

13.1Ikraftträdande

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 april 2019.

Utredningens förslag skiljer sig från regeringens vad gäller det föreslagna datumet för ikraftträdande.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) understryker vikten av att tillräckliga förberedelser på myndighetsnivå kan ske innan lagen träder i kraft och ifrågasätter mot den bakgrunden det föreslagna datumet för ikraftträdande (den 1 oktober 2017).

Skälen för regeringens förslag: Regeringen lämnar förslag om en ny strafftidslag och en ny lag för tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Därtill föreslås i huvudsak som en konsekvens av dessa förslag flera förändringar i andra författningar. Även om förslagen till ny strafftidslag och ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i flera delar innebär en omarbetning och omstrukturering av bestämmelserna i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., innehåller de också flera förändringar i sak. Framför allt förslaget till ny strafftidslag och det nya sätt att beräkna strafftid som föreslås, förutsätter relativt omfattande förberedelser inom Kriminalvården för att kunna genomföras. Bland annat kommer Kriminalvården att behöva anpassa sina it-system till det nya sättet att beräkna strafftid och omfattande utbildningsinsatser kommer att behöva genomföras. De förslag som lämnas innebär också att styrande dokument kommer att behöva ses över hos såväl Kriminalvården och Domstolsverket som hos Polismyndigheten och Statens institutionsstyrelse. Enligt utredningens bedömning kan förberedelsearbetet inledas redan under den tid som ärendet bereds i Regeringskansliet. Regeringen som instämmer i vad JO framhåller om vikten av tillräckliga förberedelser på myndighetsnivå föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 april 2019. Hänsyn har då tagits till att förberedelsearbetet i viss utsträckning kan inledas redan innan lagstiftningsprocessen är avslutad. Vid samma tidpunkt bör lagen om beräkning av strafftid m.m., 33 kap. brottsbalken, 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård och 3 kap. 22 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen upphöra att gälla.

författningstekniska synpunkter när det gäller utformningen av övergångsbestämmelserna till strafftidslagen och lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Skälen för regeringens förslag

Allmänna utgångspunkter

Samtliga förslag till ny och ändrad lagstiftning som regeringen lämnar avser förhållanden som har med verkställighet av straff att göra. Det innebär att bestämmelserna i 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken därmed inte är tillämpliga (se t.ex. prop. 1965:159 s. 36 ff. s. 113, prop. 1997/98:96 s. 177 f). Det finns därför inget hinder mot att låta förslagen börja gälla direkt. Förslagen aktualiserar dock ett antal frågor av övergångskaraktär som kräver att särskilda övergångsbestämmelser meddelas. Dessa behandlas i de följande.

Strafftidslagen och fängelselagen

De förslag som regeringen lämnar om ett nytt beräkningssätt av strafftiden innebär en betydande förändring. Förslaget innebär att det nuvarande sättet att beräkna strafftid ska ersättas av ett nytt system enligt vilket strafftiden i fortsättningen enbart ska beräknas i dagar. Till skillnad mot i dag då beräkningen sker i kalendertid och dagar kommer enligt förslaget i stället varje fängelsestraff i månader eller år att omräknas till dagar så att med en månad ska avses 30 dagar och med ett år 365 dagar. Det innebär att det vid ikraftträdandet kommer att finnas ett relativt stort antal meddelade och alltjämt aktuella strafftidsbeslut enligt vilka strafftiden beräknats enligt det nuvarande beräkningssättet. Att låta det nya beräkningssättet gälla även för sådana fall skulle vara praktiskt svårt för Kriminalvården att hantera. Som utredningen föreslår bör det därför införas övergångsbestämmelser som anger avgränsningen för om den upphävda eller nya lagen ska tillämpas vid beräkning av strafftiden. När det gäller frågan hur situationen bäst hanteras kan olika alternativ övervägas. Ett alternativ är att använda datum för domens meddelande som avgränsning för frågan om den upphävda eller nya lagen ska gälla. Som utredningen konstaterar medför en sådan ordning dock att Kriminalvården får hantera parallella system inte endast i fråga om strafftidsberäkning utan också i fråga om t.ex. nöjdförklaring. I likhet med utredningen anser regeringen som ett bättre alternativ att låta meddelandet av ett strafftidsbeslut utgöra avgränsning för frågan om den upphävda eller nya lagen ska gälla. Övergångsbestämmelser med sådant innehåll bör därför införas. Således bör den upphävda lagen fortsatt gälla vid beräkning av strafftid för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut. Det innebär att om förutsättningarna för den beräkning som legat till grund för det meddelade strafftidsbeslutet ändras t.ex. på grund av att den dömde ska avtjäna ytterligare ett straff som ska sammanläggas med det straff som strafftidsbeslutet avser, ska även ändringsbeslutet fattas med tillämpning av den upphävda lagen. Det bör gälla även om den dom eller det beslut som är grunden för de ändrade förutsättningarna har meddelats efter ikraftträdandet. Således bör om någon döms till fängelse och påbörjar verkställigheten före ikraftträdandet så att ett strafftidsbeslut meddelas inom den tiden, äldre regler tillämpas även för ändringsbeslut som fattas efter ikraftträdandet. Även om den dömde efter ikraftträdandet begär omprövning av ett strafftidsbeslut som fattats enligt den upphävda lagen bör omprövningen ske enligt bestämmelserna i den lagen. Den upphävda lagen bör även tillämpas i ett fall där det efter ikraftträdandet visar sig att ett strafftidsbeslut som fattats enligt den upphävda lagen behöver korrigeras eller på annat sätt rättas.

Med att ett strafftidsbeslut har meddelats avses ett strafftidsbeslut som har meddelats av Kriminalvården. Det innebär att när det gäller en dömd som efter överförande hit verkställer en frihetsberövande påföljd som dömts ut eller bestämts i en annan stat, det avgörande för tillämpningen är det strafftidsbeslut som den dömde meddelats av Kriminalvården efter överförandet till Sverige. Med hänsyn till vad som nedan föreslås när det gäller avgränsningen för tillämpningen av den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (dvs. utifrån när frihetsberövandet ägt rum), bör för att det inte ska råda någon tvekan om vad som ska gälla vid tillämpningen av 22 § i den upphävda lagen om beräkning av strafftid m.m., särskilt föreskrivas att med hänvisningen till 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Regeringen delar vidare utredningens bedömning om att en avgränsning utifrån strafftidsbeslutets meddelande inte gör sig lika starkt gällande beträffande strafftidsbeslut som avser fängelsestraff på livstid. I de fallen sker som framgått strafftidsberäkningen först sedan straffet omvandlats till ett tidsbestämt straff. Antalet dömda till fängelse på livstid är dessutom förhållandevis begränsat. Som utredningen föreslår bör därför gälla att i de fall strafftidsbeslutet avser ett livstidsstraff beslutet i stället ska anses ha meddelats enligt den nya lagen.

En annan viktig förändring gäller de ändrade förutsättningarna för nöjdförklaring. Till skillnad mot nuvarande ordning föreslås ökade möjligheter att lämna nöjdförklaring. Även när det gäller formkraven föreslås förändringar genom att dessa förtydligas och förstärks. Utgångspunkten bör därför vara att de nya bestämmelserna om nöjdförklaring ska gälla från och med att den nya lagen träder i kraft. Som utredningen föreslår bör dock övergångsvis den upphävda lagen fortsatt gälla för prövningar av nöjdförklaringar som lämnats före ikraftträdandet. En övergångsbestämmelse med det innehållet bör därför införas.

När det gäller uppskov med verkställigheten föreslås en ny utformning av bestämmelsen. Även om de nuvarande grundförutsättningarna för uppskov behålls i princip oförändrade kan det inte uteslutas att en prövning enligt den nya bestämmelsen kommer att leda till delvis andra överväganden. Som utredningen föreslår bör därför den upphävda lagen fortsatt gälla för omprövning och överklagande av beslut i ärende eller mål om uppskov som meddelats före ikraftträdandet. Det innebär för ansökningar om uppskov som inkommit till Kriminalvården före ikraftträdandet men där myndigheten ännu inte fattat beslut att den nya lagen bör gälla. När det gäller de utökade möjligheter för Kriminalvården att återkalla ett beviljat uppskov som föreslås, bör gälla att sådana beslut

tillgodoräknas enligt de äldre bestämmelserna men enligt de nya, tillgodoräknande får ske från och med dagen för ikraftträdandet för den nya lagen. Med äldre bestämmelser ska därmed avses 19 § tredje stycket,

angående verkställighet m.m., 25 § tredje stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård och

verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Att äldre bestämmelser fortfarande ska gälla för frihetsberövanden som ägt rum före ikraftträdandet innebär att även ansvaret för att tillgodoräkna tid som frihetsberövande ska följa de äldre bestämmelserna när det gäller frihetsberövande som ägt rum före ikraftträdandet. Det innebär att i de fall ansvaret för tillgodoräknandet enligt regeringens förslag flyttas mellan myndigheter, den myndighet som ansvaret åvilar enligt de äldre bestämmelserna ska besluta om tillgodoräknande för de frihetsberövanden som ägt rum i tiden före ikraftträdandet, medan den nya ansvariga myndigheten ska svara för tillgodoräknande för tiden efter ikraftträdandet. Som exempel kan nämnas en situation där en dömd vid ikraftträdandet är frihetsberövad utomlands och det ankommer på domstolen att besluta om tillgodoräknande enligt 33 kap. 7 § brottsbalken för det frihetsberövande som förekommit fram till dagen för ikraftträdandet, medan det ankommer på Kriminalvården att enligt 2 § lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande, besluta om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som förekommit efter ikraftträdandet.

Brottsbalken

Förslagen i 26 kap. 6–11, 18 och 23 §§ innebär, med undantag av 26 kap. 6 § andra stycket och 8 § första stycket, i huvudsak en anpassning av regelverket med anledning av det nya sätt att beräkna strafftid som föreslås och enligt vilket strafftiden ska beräknas enbart i dagar samt den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Med hänsyn till att den upphävda strafftidslagen fortfarande ska gälla för strafftidsbeslut som har meddelats före ikraftträdandet bör som utredningen föreslår i konsekvens med det detsamma gälla beträffande de nu nämnda bestämmelserna i brottsbalken. Det bör därför införas en särskild övergångsbestämmelse enligt vilken föreskrivs att bestämmelserna i 26 kap. 6–11, 18 och 23 §§ i den äldre lydelsen fortfarande gäller för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen om beräkning av strafftid m.m.

För att det inte ska råda någon tvekan om vad som ska gälla vid tillämpningen av 26 kap. 8 § andra stycket i den äldre lydelsen, bör särskilt föreskrivas att med hänvisningen till 33 kap. 6 och 7 §§ och lagen om beräkning av strafftid m.m. även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (jfr övergångsbestämmelserna till lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande).

redogörs för ovan bör de nya bestämmelserna om nöjdförklaring gälla från och med att den nya lagen om beräkning av strafftid m.m. träder i kraft. Det bör dock även i de båda lagarna om arresteringsorder införas övergångsbestämmelser om att bestämmelserna om en förklaring i de respektive lagarna i den äldre lydelsen fortfarande gäller för prövning av förklaring som lämnats före ikraftträdandet.

Lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Som en följd av förslaget att i brottsbalken för vissa fall införa en möjlighet till villkorlig frigivning vid en tidigare tidpunkt än som följer av bestämmelsen i 26 kap. 6 § första stycket brottsbalken föreslås att den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 22 § ska upphöra att gälla. Med hänsyn till att kraven enligt den nya bestämmelsen delvis skärpts anser regeringen i likhet med utredningen att i de fall det vid ikraftträdandet redan har meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen om beräkning av strafftid m.m. den upphävda bestämmelsen i 3 kap. 22 § fortsatt ska gälla.

14Konsekvenser

Förslaget till ny strafftidslag och lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande kommer att öka rättssäkerheten och förutsägbarheten vid beräkning av strafftid genom att lagstiftningen blir tydligare och enklare att förstå och tillämpa. Genom en generell reglering av vilka frihetsberövanden som ska tillgodoräknas blir det också möjligt att åstadkomma en mer likvärdig behandling av de olika former av frihetsberövanden som kan föregå en straffverkställighet. Att lagstiftningen har utformats på ett sådant sätt att den är tydligare och enklare att förstå och tillämpa skapar förutsättningar för en bättre och säkrare ärendehantering och bör kunna leda till att undanröja mycket av den osäkerhet som i dag präglar tillämpningen av gällande regleringar. Det skapar därmed förutsättningar för en effektivare och mer ändamålsenlig hantering inom Kriminalvården. Vidare innebär förslaget om en ny bestämmelse om villkorlig frigivning vid överförande av verkställighet till Sverige att risken för att Sverige kan komma att medverka vid kränkningar av rättigheter enligt Europakonventionen undanröjs.

Kriminalvården kommer att behöva anpassa bl.a. sina styrande dokument, it-system och handläggningsrutiner för att säkerställa att de nya regleringarna följs. Myndigheten kommer också att behöva genomföra breda utbildningsinsatser. Samtliga dessa uppgifter faller inom

kommer sannolikt också att medföra att såväl domstolarna som Polismyndigheten och Statens institutionsstyrelse behöver anpassa delar av sina it-system till den nya ordningen. På motsvarande sätt som för Kriminalvården bedöms de kostnader som uppstår med anledning av de nya lagarna rymmas inom befintliga anslagsramar.

15Författningskommentar

15.1Förslaget till strafftidslag

Strafftidslagen ersätter lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Den nya lagen innebär i huvudsak en modernisering och omarbetning av bestämmelserna i lagen om beräkning av strafftid m.m. i syfte att göra regleringen tydlig och enkel att förstå och tillämpa. Lagen innehåller även flera förändringar i sak i förhållande till hittills gällande regler.

Genom strafftidslagen regleras förutsättningarna för när fängelsestraff får verkställas och hur tiden för sådan verkställighet ska beräknas. Lagen innehåller även bestämmelser om nöjdförklaring och uppskov. Lagen har utformats köns-och teknikneutralt. Den har även, så långt möjligt, utformats organisationsoberoende.

Vissa bestämmelser i lagen om beräkning av strafftid m.m. förs inte över till strafftidslagen med hänvisning till att de i stället lämpligen bör tas in i författningar på lägre nivå. Det gäller t.ex. vissa bestämmelser om nöjdförklaring och beräkning av strafftid.

Vissa bestämmelser förs över till andra lagar. Det gäller t.ex. bestämmelser om förpassning, avbrott och tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Lagen innehåller 27 paragrafer. De avser

–inledande bestämmelse (1§),

–inledande av verkställighet (2–10 §§),

–nöjdförklaring (11–13 §§),

–uppskov (14–16 §§),

–beräkning av strafftid (17–22 §§),

–övriga bestämmelser (23–24 §§), och

–överklagande (25–27 §§).

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas.

Paragrafen anger lagens innehåll och tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Av paragrafen framgår att lagen innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Med fängelsestraff avses fängelse som enligt lag dömts ut eller bestämts som påföljd för brott. Det saknar betydelse om fängelsestraffet bestämts i en dom eller i ett beslut. Det innebär att t.ex. fängelse som förvandlingsstraff för böter omfattas av tillämpningsområdet, liksom fängelsestraff som i beslut bestämts i samband med undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn (jfr 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § brottsbalken) eller med tillämpning av 34 kap. 6 § brottsbalken. Vidare omfattas sådant fängelsestraff som efter förverkande av villkorligt medgiven frihet, genom dom eller beslut, ska avtjänas av den dömde.

Lagen är också tillämplig på frihetsberövande påföljder som har dömts ut eller bestämts i något annat land och som ska verkställas som fängelsestraff i Sverige efter överförande hit enligt t.ex. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet m.m., lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

Enligt lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen kan verkställigheten av en svensk frivårdspåföljd eller övervakning efter villkorlig frigivning överföras till ett annat EU-land. Det landet har befogenhet att meddela s.k. följdbeslut. Ett följdbeslut kan innebära bl.a. att villkorligt medgiven frihet förverkas eller att fängelse döms ut i stället för en frivårdspåföljd. Även om det av någon anledning blir aktuellt att återföra verkställigheten av påföljden till Sverige (se 2 kap. 8 § lagen om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen), måste följdbeslut som har meddelats i den andra medlemsstaten iakttas. Lagen är tillämplig även på sådana beslut, eftersom de ska gälla i Sverige (se s. 118 f och 2 kap. 4 § samma lag).

Lagen ska vidare tillämpas vid samarbete med internationella domstolar och tribunaler, bl.a. Specialdomstolen för Sierra Leone och Internationella brottmålsdomstolen. Samarbetet innebär att svenska myndigheter kan verkställa straff, bl.a. fängelsestraff, utdömda av domstolarna. Sådan verkställighet förutsätter ett beslut om att straffet får verkställas i Sverige. Enligt såväl lagen (2002:329) om samarbete med internationella brottmålsdomstolen (23 §) som lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone (6§) är det regeringen som fattar sådana beslut. I samband med att ett sådant beslut fattas finns det normalt utrymme att ställa upp villkor för straffverkställigheten, oftast i samråd med domstolen eller tribunalen. Sådana villkor kan innebära avvikelser från vad som normalt gäller enligt denna lag (se Sveriges samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, prop. 2005/06:93 Samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone och prop. 1993/94:142 Lagstiftning med anledning av den av Förenta nationerna inrättade tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien).

I lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård finns särskilda bestämmelser om när verkställighet får inledas efter en dom på sluten ungdomsvård. Genom hänvisningar i den lagen är vissa av strafftidslagens bestämmelser om strafftidsberäkning tillämpliga även vid verkställighet av sluten ungdomsvård.

tredje stycket brottsbalken beslutat t.ex. två eller flera separata fängelsestraff i en gemensam dom. Även i ett sådant fall krävs för att verkställighet ska få ske att domen fått laga kraft mot den dömde i förhållande till alla fängelsestraff som omfattas av domen, om inte annat följer av särskilda bestämmelser. Det innebär att om den dömde t.ex. inte accepterar ett av fängelsestraffen utan överklagar domen i den delen, domen som regel inte får verkställas i någon del som avser fängelsestraff. Om högre rätt i denna situation i stället väljer att ge separata domar kan ett fängelsestraff i en dom verkställas även om någon av de andra domarna överklagas.

Punkt 2 avser utländska domar eller beslut som ska verkställas här som fängelsestraff efter överförande hit enligt t.ex. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet m.m., lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. I ett sådant fall gäller att ett fängelsestraff får verkställas när beslutet om verkställighet i Sverige av det motsvarande utländska straffet fått laga kraft. Med laga kraft ska förstås detsamma som beträffande punkt 1, dvs. att domen eller beslutet inte längre kan överklagas. Laga kraft enligt punkt 2 kan dock endast inträda genom att överklagandetiden löpt ut utan att någon av parterna har överklagat eller för att domen eller beslutet inte går att överklaga.

Av andra stycket följer att om ett beslut om verkställighet enligt första stycket 2 innebär att en ny påföljd ska bestämmas genom svensk dom, får verkställighet ske först när den domen fått laga kraft. Med laga kraft ska förstås detsamma som beträffande första stycket punkt 2. Även enligt andra stycket kan laga kraft dock endast inträda genom att överklagandetiden löpt ut utan att någon av parterna har överklagat eller för att domen inte går att överklaga.

Vad som närmare gäller i fråga om överklagande av ett beslut om verkställighet eller en dom om ny påföljd följer av den lag i Sverige enligt vilken beslutet eller domen fattas. Det innebär att t.ex. ett beslut som fattas av regeringen enligt lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäller omedelbart eftersom det inte går att överklaga.

I vilka fall ett fängelsestraff får verkställas utan att en dom eller ett beslut fått laga kraft behandlas i 3 §.

3 § Ett fängelsestraff får, om det följer av särskilda bestämmelser, verkställas utan att en dom eller ett beslut som avses i 2 § fått laga kraft.

Paragrafen, som har utformats efter synpunkter från Lagrådet, innehåller bestämmelser om att ett fängelsestraff i vissa fall får verkställas trots att det inte fått laga kraft mot någon av parterna. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1.

beslut fattats om att sända över en dom till en annan medlemsstat för att där erkännas och verkställas). Vidare kan det finnas hinder mot verkställighet med anledning av villkor som ställts upp i samband med utlämning eller överlämnande (2 kap. 8 § brottsbalken), eller villkor som ställts upp vid överförande av straffverkställighet till Sverige (se t.ex. 28 § lagen [1963:193] om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.), eller med anledning av specialitetsprincipen (se t.ex. 3 kap. 24 § lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen).

Hinder mot verkställighet kan också förekomma med anledning av att rätten med stöd av särskilda bestämmelser beslutat om inhibition, dvs. att en dom eller ett beslut tills vidare inte får verkställas. Sådana bestämmelser finns i t.ex. 38 kap. 2 a § första stycket brottsbalken samt i 55 kap. 8 §, 58 kap. 6 § och 59 kap. 3 § rättegångsbalken.

Bestämmelser om påföljdspreskription vid dom på fängelse finns i 35 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken. De innebär att ett fängelsestraff bortfaller om det inte börjar verkställas inom viss tid sedan domen fått laga kraft.

En verkställbarhetskontroll kan beroende på omständigheterna i ett enskilt fall behöva utföras vid mer än ett tillfälle.

Rätten att påbörja verkställighet

5 § En dömd har rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det och straffet är verkställbart.

I paragrafen regleras under vilka förutsättningar en dömd har rätt att få påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.1.

En dömd har rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det och straffet är verkställbart. Bestämmelsen är tillämplig på såväl dömda som är frihetsberövade som dömda som inte är frihetsberövade. Om den dömde inte är frihetsberövad kan han eller hon inställa sig i en kriminalvårdsanstalt eller ett häkte och begära att få påbörja verkställigheten. Men också en dömd som t.ex. hålls i förvar enligt utlänningslagen (2005:716) och som har ett verkställbart straff som han eller hon vill börja verkställa, kan begära att få påbörja verkställigheten av fängelsestraffet.

Är det fråga om ett frihetsberövande i sådan form som avses i 8 §, dvs. är den dömde häktad, omhändertagen (26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken) eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i annat mål, ska i stället som regel 8 § tillämpas. Se dock nedan under kommentaren till den bestämmelsen angående det fallet att en dömd som förklaras häktad redan har ett verkställbart fängelsestraff för vilket uppskov beviljats.

En begäran från den dömde att få påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff förutsätter som regel att den dömde inställer sig personligen vid ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt. Det innebär att en dömd som är frihetsberövad och som inte redan förvaras i häkte eller kriminalvårdsanstalt kan behöva hjälp från ansvariga myndigheter med att inställa sig. Det är normalt den myndighet där den dömde förvaras som själv ska utföra transporten. Under vissa förutsättningar får myndigheten

den dömde fysiskt ska överföras till sådan anstalt. För ett sådant överförande finns inget krav på förpassningsbeslut, utan transport kan ske med hjälp av Kriminalvården. I särskilda undantagssituationer, t.ex. då den dömde är externplacerad på sjukhus när fängelsestraffet är verkställbart och bedömningen görs att han eller hon bör vara det även efter det att verkställigheten påbörjats, ska dock inte krävas att han eller hon först måste fysiskt överföras till en kriminalvårdsanstalt för inskrivning för att sedan skjutsas tillbaka till sjukhuset.

Intagning i häkte

9 § En dömd som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff får i anslutning till det tas in i häkte

1. i avvaktan på anstaltsplacering, eller
2. om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

Den dömde får i de fall som avses i första stycket tillfälligt tas in i polisarrest. Är den dömde under arton år får han eller hon tas in i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt.

Paragrafen anger under vilka förutsättningar en dömd vid inledande av verkställighet tillfälligt får tas in i häkte. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Enligt första stycket får den som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff i anslutning till det tas in i häkte i avvaktan på anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. Med uttrycket ”den som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff” avses situationer när en dömd som genom egen inställelse med stöd av 5 § påbörjat verkställigheten av ett fängelsestraff i häkte ska överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet eller när en dömd som med stöd av 6 § andra stycket förpassats till häkte eller kriminalvårdsanstalt. Bestämmelsen är också tillämplig när en dömd, som med stöd av 8 § påbörjat verkställigheten omedelbart där han eller hon förvaras t.ex. i häkte eller på sjukvårdsinrättning, ska överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet eller när en dömd som efter överförande av straffverkställighet av en utländsk dom till Sverige anländer svenskt territorium och han eller hon för att fortsätta eller påbörja verkställigheten här ska överföras till kriminalvårdsanstalt.

Vidare krävs för att den dömde ska få tas in i häkte att det sker i avvaktan på anstaltsplacering eller att det behövs med hänsyn till transportförhållandena. Möjligheten ska tillämpas med restriktivitet och endast användas när det inte är möjligt att föra den dömde direkt till den anstalt där han eller hon ska påbörja verkställigheten. Det kan avse en situation där den dömde tas in i häkte efter t.ex. förpassning och en ny säker och ändamålsenlig placering behöver föregås av en förnyad risk- och behovsbedömning. Med punkt 1, ”i avvaktan på anstaltsplacering,” ska förstås den faktiska placeringen. Det innebär att den dömde får förvaras i häkte på den grunden även sedan placeringsbeslutet har meddelats. Med punkt 2, ”om det behövs med hänsyn till transportförhållandena,” avses dels behovet av att kunna anpassa transporterna så att utnyttjandet av transportresurserna kan ske på ett effektivt sätt, dels den situationen att en transport med hänsyn till t.ex. den dömdes fysiska eller psykiska hälsa inte

skäl får den sammanlagda tiden inte vara längre än trettio dagar. Det innebär att om en dömd t.ex. tagits in i polisarrest under någon eller några dagar den tiden ska tas med i beräkningen av under hur lång tid han eller hon får förvaras i häkte.

Nöjdförklaring

11 § En dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff (nöjdförklaring).

En nöjdförklaring får lämnas inför Kriminalvården. Om en dömd inte är frihetsberövad får en nöjdförklaring också lämnas inför Polismyndigheten.

Paragrafen reglerar möjligheten till nöjdförklaring och anger vilka myndigheter som är behöriga att ta emot nöjdförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Av första stycket följer att en dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff (nöjdförklaring). En nöjdförklaring innebär således att en dömd genom en förklaring avstår från att få en dom eller ett beslut i den del som avser fängelsestraff prövad av högre instans. Att en dömd nöjdförklarat sig i den del som avser fängelsestraff hindrar inte den dömde från att överklaga domen eller beslutet i andra delar än den som avser fängelsestraff, t.ex. i fråga om enskilt anspråk eller utvisning.

En nöjdförklaring kan endast lämnas av den dömde personligen. Förklaringen kan avse både en dom och ett beslut som avser fängelsestraff. Med fängelsestraff ska, i likhet med vad som anges under kommentaren till 2 §, förstås förutom fängelse som enligt lag dömts ut eller bestämts som påföljd för brott även sådant fängelsestraff som den dömde på grund av förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet ska avtjäna. Det innebär att en nöjdförklaring för att vara giltig i ett fall där förutom fängelse som dömts ut som påföljd domstolen även förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad, förklaringen måste omfatta både påföljden och förverkandet för att vara gällande. Detsamma gäller i det fallet högre rätt med tillämpning av 30 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken beslutat t.ex. två eller flera separata fängelsestraff i en gemensam dom. Även i ett sådant fall krävs som regel att nöjdförklaringen för att vara giltig måste omfatta domens alla fängelsestraff och förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet.

En nöjdförklaring kan lämnas både före och efter det att överklagandetiden gått ut. Det senare innebär att en nöjdförklaring kan lämnas även efter det att den dömde har överklagat, självständigt eller anslutningsvis, och överklagandetiden gått ut. Nöjdförklaring kan också lämnas när ett överklagande förfallit, t.ex. när den dömde inte inställt sig till förhandling (jfr 51 kap. 21 § rättegångsbalken).

Det finns inte något formellt hinder för en dömd att lämna nöjdförklaring avseende en dom eller beslut som är omedelbart verkställbart (jfr 3 §) även om den dömde normalt torde sakna intresse av att avge sådan förklaring i den situationen.

En nöjdförklaring kan inte lämnas med avseende på ett beslut om verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

dömde inte är frihetsberövad när han eller hon vill lämna en nöjdförklaring får det ankomma på den dömde att själv kontakta sin försvarare för eventuellt samråd i frågan om nöjdförklaring.

Av andra stycket framgår att den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ska ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde. Att innebörden och verkan av en nöjdförklaring ”på lämpligt sätt” ska ha klargjorts för den dömde ställer krav på att informationen om innebörden och verkan av en nöjdförklaring i varje enskilt fall är anpassad till den dömdes förutsättningar att ta emot informationen. Att innebörden och verkan av en nöjdförklaring ska ”ha klargjorts” för den dömde ställer krav på att den som lämnar informationen verkligen har förklarat för den dömde vad en nöjdförklaring innebär och vilka konsekvenser det får för honom eller henne att lämna en sådan förklaring. Det innebär att den dömde ska ha fått klart för sig dels vad reglerna om nöjdförklaring innebär, dvs. att domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff inte längre kan överklagas och prövas av högre instans samt att en nöjdförklaring som lämnats inte får tas tillbaka (jfr 13 §). Vidare ska den dömde ha fått klargjort för sig vad domen eller beslutet konkret innebär för honom eller henne, t.ex. vilket eller vilka brott han eller hon dömts för, vilken eller vilka åtalspunkter som ogillats, straffets längd samt eventuella förordnande av förverkande av villkorligt medgiven frihet som den dömde ska avtjäna. Ansvaret för att för den dömde klargöra innebörden och verkan av en nöjdförklaring ligger på den som ska ta emot förklaringen. Att informationen ska vara anpassad till den dömdes förutsättningar att ta emot informationen innebär att kraven på hur informationen ska vara utformad kan skilja sig åt beroende på om den dömde t.ex. är under 18 år eller har någon form av funktionshinder eller minnesstörning. Det kan då handla om att vara extra tydlig och konkret i den information som lämnas den dömde. Vidare kan det om en dömd t.ex. inte behärskar svenska eller om han eller hon har en hörsel- eller talnedsättning finnas behov av att anlita tolk för att det ska stå klart att den dömde förstått vad nöjdförklaringen innebär och vilka verkningarna blir av den. För det fall det uppstår tvekan kring om en dömd på grund av t.ex. psykisk sjukdom eller något annat liknande tillstånd är i stånd att lämna en nöjdförklaring bör medicinsk sakkunskap inhämtas.

Av tredje stycket följer att ett vittne ska närvara när en nöjdförklaring lämnas. Vittnet ska kunna intyga att nöjdförklaringen tillkommit på ett korrekt sätt. Det innebär att vittnet bl.a. ska kunna intyga vem som lämnat nöjdförklaringen liksom att den dömde personligen lämnat förklaringen. Vidare gäller att en nöjdförklaring ska dokumenteras.

Om det brister i de förutsättningar som anges i bestämmelsen leder det till att domen eller beslutet inte får laga kraft (jfr nedan under kommentaren till 13 § andra stycket). Angående verkningarna av en nöjdförklaring hänvisas till kommentarerna nedan till 13 §. Angående hur verkställigheten inleds efter en lämnad nöjdförklaring hänvisas till kommentarerna till 6 och 8 §§. Att en dömd har rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det och straffet är verkställbart framgår av 5 §, se kommentaren till den bestämmelsen.

påbörjas så snart som möjligt efter det att straffet blivit verkställbart men också samhällsskyddsintressen som t.ex. risk för att den dömde avviker, risk för fortsatt brottsaktivitet hos den dömde eller hänsyn till brottsoffer är sådant som ska beaktas i den samlade bedömningen. Ett uppskov får inte beviljas om det skulle innebära ett åsidosättande av intresset av samhällsskydd.

kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet och har uppskov inte tidigare sökts i ärendet, får den dömde inte tas in i kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan Kriminalvården prövat ansökan.

I paragrafen regleras frågan om hinder mot verkställighet innan Kriminalvården prövat en första ansökan om uppskov. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Bestämmelsen innebär att det finns hinder mot verkställighet om den dömde ansökt om uppskov senast den dag han eller hon enligt ett föreläggande som avses i 6 § första stycket skulle ha inställt sig i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet och uppskov inte tidigare sökts i ärendet. Det åligger den dömde att visa att han eller hon gett in en ansökan, jfr 14 § där det framgår att ett beslut om uppskov förutsätter att den dömde ansöker om det. Att det finns hinder mot verkställighet innebär att den dömde inte får tas in i kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten av straffet innan Kriminalvården prövat frågan (jfr 4 §). För det fall den dömde inställer sig i en kriminalvårdsanstalt eller ett häkte för att verkställa straffet trots att han eller hon gett in en ansökan om uppskov, får den dömde anses ha återkallat sin ansökan. Kriminalvården får i ett sådant fall avskriva ärendet om uppskov. Det ska för tillämpning av bestämmelsen inte spela någon roll om en ansökan om uppskov inkommit innan ett föreläggande om inställelse expedierats eller inkommit trots att den dömde inte kvitterat ut förläggandet. Hindret gäller endast till dess att Kriminalvården prövat ansökan.

Beräkning av strafftid

Tidpunkten för strafftidens början

17 § Om inte annat framgår av särskilda bestämmelser ska strafftiden beräknas från och med den dag fängelsestraffet är verkställbart och

1. den dömde av den anledningen berövas friheten, eller
2. den dömde berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller

omhändertagen enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 28 kap. 11 § första eller tredje stycket brottsbalken.

Strafftiden ska beräknas till och med den dag den dömde blir frigiven.

Om ett fängelsestraff redan har avtjänats före den dag som avses i första stycket, ska tidpunkten för strafftidens början i stället anses vara den dag domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft.

verkställbara fängelsedomar om åtta respektive två månaders fängelse, respektive fängelsestraff först omräknas till dagar innan straffen läggs samman. I exemplet innebär det att de åtta månadernas fängelsestraff ska omräknas till dagar enligt schablonen 8 x 30, dvs. 240 dagar, och de två månadernas fängelse ska omräknas till 2 x 30, dvs. 60 dagar, innan straffen läggs samman. När omräkningen till dagar skett ska straffen läggas samman, i det angivna fallet till 300 dagar (dvs. 240 + 60 dagar). Detsamma ska gälla för det fall till verkställighet förekommer både ett fängelsestraff och villkorligt medgiven frihet som förklarats förverkad.

En förutsättning för att bestämmelsen ska bli tillämplig och sammanläggning ske är att det senare fängelsestraffet kan börja verkställas innan den dömde frigivits från anstalt.

Att bestämmelsen är tillämplig även vid verkställighet av fängelse utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll följer av 12 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. För det fall det sammanlagda straffet i ett sådant fall kommer att överstiga 180 dagar gäller emellertid enligt andra stycket i samma bestämmelse att någon sammanläggning inte ska ske.

20 § I lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd.

I 26 kap. brottsbalken finns bestämmelser om villkorlig frigivning och prövotid efter villkorlig frigivning.

Paragrafen upplyser om var vissa bestämmelser av central betydelse för beräkning av strafftid finns. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

Paragrafens första stycke innehåller en upplysning om att det i lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd. Lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande avser att täcka alla situationer där tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd aktualiseras. Den omfattar således frihetsberövanden i såväl Sverige som utomlands. Uppgifter om det antal dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande ska fastställas i ett strafftidsbeslut enligt strafftidslagen (jfr 21 §). Kriminalvården är beslutsmyndighet när det gäller fängelse och Statens institutionsstyrelse när det gäller sluten ungdomsvård. Lagen reglerar även domstols möjlighet att besluta att ett straff ska anses helt eller delvis verkställt genom ett frihetsberövande.

I andra stycket finns en upplysning om att i 26 kap. brottsbalken finns bestämmelser om villkorlig frigivning och prövotid efter villkorlig frigivning.

Strafftidsbeslut

21 § En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer

1. dagen för strafftidens början,
2. fängelsestraffets längd i dagar,
3. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande, och
4. dagen för strafftidens slut.

Om fängelsestraffet uppgår till mer än trettio dagar, ska beslutet även fastställa

1. tidigaste dag för villkorlig frigivning,
2. återstående strafftid i dagar, och
3. dagen för prövotidens utgång.

Om ett beslut enligt första stycket avser ett fängelsestraff på livstid, ska beslutet fastställa

1. dagen för strafftidens början, och
2. antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms.

Beslutet ska meddelas utan dröjsmål.

fängelsestraff fått laga kraft (jfr 17 § andra stycket). Av uttrycket ”utan dröjsmål” följer ett visst utrymme för att handläggningstiden beroende på t.ex. ärendets karaktär kan komma att variera från fall till fall. I det fallet att kort tid återstår att avtjäna i anstalt finns särskild anledning att påskynda beslutsprocessen. Å andra sidan kan det vara rimligt att t.ex. ett ärende om strafftidsberäkning efter frihetsberövande utomlands eller efter överförande av straffverkställighet i vissa fall får ta längre tid än vad som annars skulle anses normalt. Det ligger i sakens natur att ett strafftidsbeslut inte kan meddelas innan nödvändiga kompletteringar inhämtats och rättslig utredning skett, t.ex. när det gäller om ett frihetsberövande utomlands är möjligt att tillgodoräkna enligt svensk rätt.

Ändring av strafftidsbeslut

22 § Ett strafftidsbeslut ska ändras när omständigheterna ger anledning till det. Beslutet ska meddelas utan dröjsmål.

Paragrafen reglerar när ett strafftidsbeslut ska ändras. Övervägandena finns i avsnitt 10.7.

Enligt bestämmelsen ska ett strafftidsbeslut ändras när omständigheterna ger anledning till det. Ett strafftidsbeslut ska ändras både när förutsättningarna för den beräkning som legat till grund för beslutet ändrats och när beräkningen visat sig vara felaktig. Som exempel på omständigheter som ger anledning till ändring kan nämnas att den dömde ska avtjäna ytterligare straff som ska sammanläggas med det straff som strafftidsbeslutet avser eller att dagen för strafftidens slut och tidigaste dag för villkorlig frigivning ska justeras med anledning av ett avbrott i verkställigheten. Det kan också handla om att den dömde fått den villkorliga frigivningen uppskjuten eller att påföljden ändrats i högre instans eller på grund av beviljad resning eller nåd. Ett strafftidsbeslut kan också behöva ändras t.ex. med anledning av att den dömde friges i avvaktan på högre rätts avgörande. Ett ytterligare exempel som medför ändrade förutsättningar för beräkningen är omvandlingen av ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff. Som exempel på felaktigheter av olika slag som kan förekomma kan nämnas att beräkningen kan grunda sig på en bristfällig utredning när det gäller tidigare frihetsberövanden eller att ett räknefel uppstått vid summeringen av frihetsberövandena.

Det finns inget krav på att verkställigheten måste pågå i anstalt för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Således ska ett strafftidsbeslut även ändras om det först sedan den dömde frigivits villkorligt framkommer omständigheter som gör att det finns anledning till ändring. Det kan t.ex. handla om att det i efterhand visar sig finnas ytterligare tid för frihetsberövande för den dömde att tillgodoräknas eller att något annat fel uppmärksammas som påverkar beräkningen i ett tidigare strafftidsbeslut.

Ett beslut enligt bestämmelsen kan meddelas även till den enskildes nackdel.

Ett ändringsbeslut ska i likhet med ett beslut enligt 21 § meddelas utan dröjsmål. För kommentarer i den delen hänvisas till kommentaren till den bestämmelsen.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om behörig förvaltningsrätt. Med första beslut i ärendet avses grundbeslutet, t.ex. ett beslut om strafftid som fattats av en tjänsteman i anstalt eller häkte. En dömd skrivs in i Kriminalvården i samband med att en dom eller ett beslut inkommer till myndigheten för verkställighet av fängelsestraff. I det fall den som dömts inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt får Kriminalvården kännedom om domen genom att domstolen skickar en kopia av den till myndigheten (se 6 § förordningen [1990:893] om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.). Om den som dömts till fängelse är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt skickas en kopia av domen eller ett domsbevis till häktet eller anstalten (se 2 § i samma förordning). En dömd kan även skrivas in i Kriminalvården i samband med att ett ärende initieras, t.ex. om en dömd ansöker om uppskov med verkställigheten innan Kriminalvården fått kännedom om domen genom att domstolen skickat myndigheten en kopia av den. Vidare följer av bestämmelserna i tredje stycket att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

26 § Ett beslut får inte överklagas enligt 25 § första stycket innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses som en begäran om omprövning.

Vid omprövning enligt första stycket får beslutet inte ändras till den klagandes nackdel.

Paragrafen innehåller bestämmelser om obligatorisk omprövning inom Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 11.2. De gäller i stället för motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900).

med regleringen i fängelselagen (2010:610), se 14 kap. 3 § i den lagen. De gäller i stället för motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Genom lagen upphävs lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande

a)i fråga om sådan tillfällig förvaring i häkte eller polisarrest som pågår vid ikraftträdandet, b)för prövning av en nöjdförklaring som har lämnats före ikraftträdandet, c)för omprövning och överklagande av beslut i ärenden eller mål om uppskov som har meddelats före ikraftträdandet, och d)vid beräkning av strafftid för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § i den upphävda lagen med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Avser strafftidsbeslutet ett fängelsestraff på livstid ska beslutet dock anses ha meddelats enligt den nya lagen.

4. Ett beslut om återkallelse enligt 15 § får endast grundas på förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

Vidare gäller att vid tillämpningen av 22 § i den upphävda lagen med 19 § andra stycket och 19 a § den lagen samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Det innebär att tillgodoräknande av tid för frihetsberövande enligt den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande även ska ske vid tillämpning av 22 § i den upphävda lagen när det frihetsberövande som ska tillgodoräknas den dömde ägt rum efter ikraftträdandet.

Avser strafftidsbeslutet ett fängelsestraff på livstid ska beslutet i stället anses ha meddelats enligt den nya lagen.

Av punkt 4 följer att ett beslut om återkallelse av ett beslut om uppskov enligt 15 § endast får grundas på förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

15.2Förslaget till lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

Lagen är ny och innebär att bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands som verkställighet av påföljd hanteras samlat. De allmänna övervägandena om lagen finns i avsnitt 10.3 och 10.10.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om när tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands ska eller får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd.

Paragrafen anger lagens innehåll och tillämpningsområde. Lagen avser att täcka alla situationer där tillgodoräknande av frihetsberövande aktualiseras. Den omfattar således frihetsberövanden såväl i Sverige som utomlands. Vidare omfattar den t.ex. frihetsberövanden som föregått en dom som lett till en annan påföljd än fängelse eller sluten ungdomsvård under förutsättning att frihetsberövandena kan avräknas vid verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Lagen reglerar också domstols möjlighet att besluta att ett straff ska anses helt eller delvis verkställt genom ett frihetsberövande.

I de fall domstol ger strafflindring till följd av ett frihetsberövande sker det dock med tillämpning av bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken (se t.ex. NJA 2013 s. 321 och NJA 2015 s. 769).

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands

2 § Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.

Tillgodoräknande ska dock inte ske om

1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller
2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till

Paragrafen reglerar i vilka fall och under vilka förutsättningar som tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd ska komma i fråga. Övervägandena finns i avsnitt 10.10.

kontroll. Det kan t.ex. avse att vid verkställighet av en efter resning meddelad dom tillgodoräkna den dömde tid som denne med anledning av den undanröjda domen redan avtjänat i kriminalvårdsanstalt. Det kan också avse redan verkställd tid i ett annat land som den dömde ska tillgodoräknas här efter ett överförande av straffverkställighet.

Det ska för ett tillgodoräknande räcka att det brott som föranlett frihetsberövandet har prövats av någon av instanserna i målet eller i någon av de domar som påföljden avser.

Tillgodoräknande ska kunna ske både för frihetsberövanden som ägt rum i Sverige och frihetsberövanden som ägt rum utomlands. När det gäller utländska frihetsberövanden får vid avgörandet av frågan om huruvida tillgodoräknande ska ske en bedömning göras i varje enskilt fall av om frihetsberövandet i den andra staten är jämförbart med någon av de former av frihetsberövande som här kan komma i fråga för tillgodoräknande. Ytterst får vägledning sökas i den generella beskrivningen av vad som ska förstås med ett frihetsberövande. Det innebär att frihetsinskränkningar i form av mindre ingrepp i den personliga friheten som t.ex. reseförbud och anmälningsskyldighet faller utanför tillämpningsområdet.

Enligt andra stycket ska tillgodoräknande inte ske om tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde eller den dömde samtidigt har avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Det innebär att tid för frihetsberövande inte kan räknas den dömde till godo mer än en gång. Detta innefattar även situationer när tillgodoräknande skett i utlandet. En sådan situation skulle kunna vara när frihetsberövande ägt rum utomlands på grund av en svensk begäran om överlämnande enligt en nordisk eller europeisk arresteringsorder men den dömde redan fått tillgodoräkna sig häktningstiden i den andra staten som verkställighet av ett där utdömt straff.

Paragrafens tredje stycke innehåller en bestämmelse om att villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf. Det innebär således att avsteg kan förekomma från vad som normalt ska gälla vid tillämpning av bestämmelsen. Att villkor som uppställts i samband med utlämning och överlämnande gäller följer av 2 kap. 8 § brottsbalken. Tredje stycket har införts efter synpunkter från Lagrådet.

Beslut om att påföljd ska anses helt eller delvis verkställd

3 § Om någon döms till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant beslut är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.

Om någon döms till böter eller ungdomstjänst och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Bestämmelserna, som är fakultativa, innebär att rätten när den dömer till fängelse eller sluten ungdomsvård får besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom sådant frihetsberövande som enligt 2 § ska tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljd, även om det inte fullt uppgår till den bestämda strafftiden. Även i det fallet att den som varit frihetsberövad på ett sådant sätt döms till böter eller ungdomstjänst får rätten besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet. Paragrafen motsvarar i stor utsträckning den tidigare regleringen i 33 kap. 6 § brottsbalken. Vissa ändringar görs dock till följd av den nya utformningen av 2 §. Dessa innebär att tillämpningsområdet utvidgas. I den delen hänvisas till kommentaren till 2 §. I övrigt innebär paragrafen inte några sakliga ändringar. Tidigare förarbeten och praxis kan därför i oförändrade delar ge vägledning om tillämpningen (se t.ex. och 2005/06:165, NJA 1989 s. 12 och NJA 2007 s. 636).

I de fall domstol ger strafflindring till följd av ett frihetsberövande sker det dock med tillämpning av bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken (se t.ex. NJA 2013 s. 321 och NJA 2015 s. 769).

Övriga bestämmelser

4 § Vid prövning i högre rätt av ett överklagande av utdömd påföljd får beslut i en fråga som avses i 3 § ändras även om det beslutet inte överklagats.

Paragrafen innehåller den bestämmelse som hittills funnits i 33 kap. 8 § brottsbalken. Paragrafens sakliga innehåll motsvarar den hittillsvarande bestämmelsens. Förarbetena till den bestämmelsen och praxis kan alltjämt ge vägledning för tillämpningen (se t.ex. NJA 1974 s. 356 och NJA 1979 s. 565). Övervägandena finns i avsnitt 10.10.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.

Paragrafen innehåller i informativt syfte en erinran om att verkställighetsföreskrifter kan komplettera lagen. Det kan avse t.ex. bestämmelser om underrättelse och avräkningsunderlag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för frihetsberövanden som ägt rum före ikraftträdandet.

bestämmelser ska därmed avses 19 § tredje stycket, 19 a–c och 26 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., 33 kap. och 38 kap. 2 a § andra stycket brottsbalken, 5 c § fjärde stycket lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet m.m., 25 § tredje stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård och 3 kap. 21 § tredje stycket lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

15.3Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

49 kap.

5 § En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet

1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket

8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7, eller
9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av en enskild part ska betalas av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra stycket.

Paragrafen behandlar frågor om särskilt överklagande av beslut. Paragrafen ändras på så sätt att den hittillsvarande punkt 10 utgår.

Ändringen är en följd av förslaget till ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och att 33 kap. brottsbalken har upphört att gälla. I paragrafen görs också vissa språkliga ändringar.

Ändringen behandlas i avsnitt 10.10.

15.4Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

26 kap.

5 § Om ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet, ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar något annat.

Första stycket ska dock inte gälla i fråga om ett fängelsestraff som har börjat verkställas enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om omedelbar verkställighet av hovrättens dom eller beslut i visst fall om inte annat beslutas. Paragrafens första stycke har viss motsvarighet i hittillsvarande 15 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.3.

Bestämmelsen tar sikte på det fallet att en dömd, sedan en dom eller ett beslut blivit verkställbart, har påbörjat verkställigheten av ett fängelsestraff när hovrätten, efter överklagande av åklagaren eller målsäganden, skärper straffet.

Enligt bestämmelserna i första stycket ska i ett sådant fall hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart om inte rätten beslutar något annat. Det innebär att om en dömd t.ex. efter att ha lämnat en nöjdförklaring avtjänar straff enligt tingsrättens dom eller beslut när hovrätten skärper straffet, hovrättens dom eller beslut ska gälla omedelbart trots att den domen eller det beslutet inte fått laga kraft mot den dömde. Det innebär således att verkställigheten ska fortsätta men med den nya domen eller det nya beslutet som grund. Med uttrycket ”om inte rätten beslutar något annat” ges möjlighet för hovrätten eller, efter överklagande, Högsta domstolen att besluta att verkställigheten av domen eller beslutet ska anstå. Vid bedömningen av om ett sådant beslut ska meddelas får beaktas om det av särskilda skäl finns risk för att hovrättens avgörande kan komma att leda till en alltför lång verkställighetstid. Som exempel på när sådana särskilda skäl kan finnas kan nämnas att avgörandet rör en fråga av principiell natur som redan är föremål för Högsta domstolens prövning.

Bestämmelsen omfattar även det fallet att en dömd redan har avtjänat tingsrättens dom och frigivits från det straffet när högre rätt skärper straffet. Det innebär att det nya avgörandet även i en sådan situation blir omedelbart gällande. Den dömde ska därmed utan dröjsmål föreläggas att inställa sig i kriminalvårdsanstalt (jfr 6 § strafftidslagen [2018:000]).

Enligt andra stycket gäller inte bestämmelserna i första stycket om omedelbar verkställighet i fråga om ett fängelsestraff som har börjat verkställas enligt lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Det innebär att om en dömd efter att ha lämnat en nöjdförklaring påbörjat verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll när hovrätten skärper straffet, det nya avgörandet får verkställas först när det fått laga kraft mot den dömde (jfr 12 § första och andra styckena lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Undantaget innebär en anpassning till den särskilda verkställighetsformen.

6 § När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst trettio dagar, har avtjänats ska den dömde friges villkorligt.

Om en utländsk dom verkställs i Sverige och det framgår att den dömde kommer att vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än om verkställighet hade skett i den andra staten, ska villkorlig frigivning ske vid en tidigare tidpunkt än vad som följer av första stycket.

Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter.

Paragrafen innehåller bestämmelser om villkorlig frigivning. Paragrafens andra stycke, som är nytt, har viss motsvarighet i hittillsvarande 3 kap. 22 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Övervägandena finns i avsnitt 10.5 och 12.

I första stycket görs, förutom en språklig ändring, en justering till följd av att strafftiden enligt förslaget till ny strafftidslag ska beräknas enbart i dagar. Genom ändringen framgår att när två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst trettio dagar, har avtjänats ska den dömde friges villkorligt. Se vidare kommentaren till 8 § om betydelsen av om flera fängelsestraff verkställs samtidigt.

I paragrafens andra stycke anges att villkorlig frigivning ska ske vid en tidigare tidpunkt än vad som följer av första stycket om verkställigheten avser en utländsk dom och det framgår att den dömde annars kommer att vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än vad som hade varit fallet om verkställigheten hade skett i den andra staten. Med att verkställigheten ska avse en utländsk dom ska förstås en dom som meddelats av en nationell domstol i en annan stat. Det innebär att en utländsk frihetsberövande påföljd som verkställs här som fängelsestraff efter överförande hit enligt t.ex. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet m.m., lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen omfattas av begreppet. Domar meddelade av internationella domstolar och tribunaler omfattas inte av begreppet utländsk dom.

Utgångspunkten vid verkställighet av utländska domar i Sverige är att huvudregeln om villkorlig frigivning när två tredjedelar av straffet har avtjänats ska gälla och det oavsett om det leder till att den dömde får avtjäna betydligt längre tid i anstalt än vad som hade skett om

bestämmelserna om frigivning, med viss marginal står klart att verkställigheten inte kommer i konflikt med Europakonventionen. Kriminalvården ska alltså beakta den andra statens regler men inte nödvändigtvis tillämpa dem eller tillämpa dem fullt ut.

Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i mycket klara undantagsfall för att undvika stötande resultat.

När villkorlig frigivning ska ske vid en tidigare tidpunkt än vad som annars följer av första stycket, ska tidpunkten fastställas i det strafftidsbeslut som Kriminalvården enligt 21 § strafftidslagen (2018:000) ska fatta. Beslutet får överklagas i sedvanlig ordning (26–28 §§ samma lag).

6 a § Om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning, ska den skjutas upp enligt vad som framgår av 7 §. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning ska det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten.

Paragrafen, som är ny, innehåller den bestämmelse som hittills har funnits i 6 § andra stycket om uppskjutande av villkorlig frigivning. I bestämmelsen görs endast vissa språkliga ändringar. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

7 § Om den villkorliga frigivningen skjuts upp, ska det i beslutet anges med hur många dagar det ska ske.

När antalet dagar som den villkorliga frigivningen ska skjutas upp med bestäms ska arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder att den villkorliga frigivningen skjuts upp särskilt beaktas. Den villkorliga frigivningen får skjutas upp med högst etthundraåttio dagar åt gången.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet vid uppskjuten villkorlig frigivning. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.

Genom ändringen i första stycket första meningen framgår att om ett beslut om att skjuta upp den villkorliga frigivningen fattas, ska det i beslutet anges med hur många dagar det ska ske. Det innebär att det inte längre ska anges en ny tidpunkt för när den dömde ska friges, utan om den villkorliga frigivningen skjuts upp, ska det i stället anges med hur många dagar det ska ske. Ändringen är en anpassning till att strafftiden enligt förslaget till ny strafftidslag ska beräknas enbart i dagar. Första stycket ändras också genom att den tidigare andra meningen har utgått. Ändringen i den delen är inte avsedd att medföra någon förändring i sak. Att det inte finns någon begränsning i fråga om hur många gånger tidpunkten för villkorlig frigivning kan skjutas upp framgår av andra stycket.

Ändringarna i andra stycket innebär en anpassning av bestämmelsen till att strafftiden enligt förslaget till ny strafftidslag ska beräknas enbart i dagar. Någon förändring i sak är inte avsedd. Genom ändringarna framgår således att arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder att den villkorliga frigivningen skjuts upp särskilt ska beaktas när antalet dagar med vilka den villkorliga frigivningen ska skjutas upp bestäms. Den villkorliga frigivningen får skjutas upp med högst 180 dagar åt gången.

I paragrafen görs också vissa språkliga ändringar.

8 § Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, ska vid tillämpning av 6 § första stycket hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Detta gäller dock inte tid för fängelse som verkställs med tillämpning av 6 § andra stycket eller som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller förvandlingsstraff för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid under vilken straffet ska anses verkställt enligt bestämmelserna i lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av tid. Ändringarna i bestämmelsens första stycket behandlas i avsnitt 12.

Ändringen i första styckets andra mening innebär att om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, ska någon sammanläggning av fängelsestraffen vid tillämpning av bestämmelserna om villkorlig frigivning enligt 6 § första stycket, inte ske i de fall som anges. Ska en dömd t.ex. samtidigt avtjäna två eller flera fängelsestraff och avser ett av dessa en utländsk dom eller ett beslut för vilket ska beslutas om en tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning än vad som annars gäller, ska fängelsetiden i den domen eller det beslutet inte sammanläggas med fängelsetiden i de övriga straffen vid beräkning av tidpunkten för villkorlig frigivning. Den tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning som enligt 6 § andra stycket kan beslutas kan således endast avse den utländska dom eller det utländska beslut som överförts för verkställighet här i Sverige. Vidare görs en språklig ändring.

Andra stycket justeras till följd av förslaget till ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

9 § Kriminalvården fattar beslut om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 6 a och 7 §§. Sådana beslut gäller omedelbart om inte något annat beslutas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut om uppskjuten villkorlig frigivning. I paragrafen görs en följdändring med anledning av att den bestämmelse om uppskjuten villkorlig frigivning som hittills har funnits i 6 §, nu finns i 6 a §. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

Paragrafen ändras också språkligt.

10 § Efter den villkorliga frigivningen gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst trehundrasextiofem dagar.

Paragrafen innehåller bestämmelser om prövotid efter villkorlig frigivning. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

Paragrafen justeras till följd av att strafftiden enligt förslaget till ny strafftidslag ska beräknas enbart i dagar. Genom ändringen framgår att prövotiden efter villkorlig frigivning ska motsvara den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst 365 dagar.

11 § Det kan i anslutning till att villkorlig frigivning äger rum eller senare beslutas att den villkorligt frigivne ska stå under övervakning, om det bedöms som påkallat. Beslut om övervakning meddelas av Kriminalvården. Har övervakning beslutats men bedöms därefter att övervakningen inte längre är påkallad, får övervakningsnämnden besluta att övervakningen ska upphöra. Övervakningen ska utan något särskilt beslut upphöra sedan trehundrasextiofem dagar av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av 18 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om övervakning efter villkorlig frigivning. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

Paragrafen justeras till följd av att strafftiden enligt förslaget till ny strafftidslag ska beräknas enbart i dagar. Paragrafen ändras också språkligt.

18 § Iakttar den frigivne inte vad som åligger honom eller henne enligt denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 15 § eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,

1. besluta att varning ska meddelas den frigivne, eller
2. besluta om övervakning av den frigivne under viss tid efter det att trehundrasextiofem dagar av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder som övervakningsnämnden ska vidta när den frigivne inte följer föreskrifter eller missköter sig på annat sätt. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

Paragrafen justeras till följd av att strafftiden enligt förslaget till ny strafftidslag ska beräknas enbart i dagar. Paragrafen ändras också språkligt.

23 § Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, ska med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkats anses som nytt fängelsestraff. Detsamma ska gälla vid beräkning av strafftid enligt strafftidslagen (2018:000).

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av ny villkorlig frigivning efter förverkande. Andra meningen, som är ny, motsvarar hittillsvarande 24 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.

I paragrafens första mening görs endast en språklig ändring. Av andra meningen framgår att om villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förklaras förverkad ska vid beräkning av strafftid enligt strafftidslagen vad som förverkats anses som nytt fängelsestraff. Med förverkande avses både förverkande som beslutas av domstol enligt 34 kap. 5 § brottsbalken och förverkande som beslutas av övervakningsnämnden enligt 26 kap. 9 § samma balk.

25 § Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden.

Paragrafen, som är ny, motsvarar hittillsvarande 19 d § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Paragrafen innehåller bestämmelser om konkurrens på verkställighetsstadiet mellan påföljd som innebär långvarigt frihetsberövande och andra påföljder. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar i sak den reglering som tidigare fanns i 34 kap. 11 § första stycket brottsbalken (med den skillnaden att ungdomsvård har lagts till) och som i samband med att 34 kap. brottsbalken reformerades flyttades till 19 d § i strafftidslagen (jfr s. 48). Ett livstidsstraff konsumerar på verkställighetsstadiet samtliga andra påföljder som den livstidsdömde har dömts till. Den som dömts till livstids fängelse behöver inte verkställa någon annan påföljd, om inte han eller hon döms för brottet efter det att livstidsstraffet tidsbestämts. Om livstidsstraffet har omvandlats till fängelse på viss tid, ska det fortsättningsvis betraktas som ett tidsbestämt fängelsestraff.

av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen visat sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av åklagaren eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till ny påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda påföljden inte har till fullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får verkställas.

Är den tidigare påföljden villkorlig dom eller skyddstillsyn och bestäms den nya påföljden till fängelse, ska vid straffets bestämmande skälig hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn. Härvid får dömas till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet.

Paragrafen ger en möjlighet att ompröva påföljden i vissa fall. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.10.

Paragrafen ändras genom att det hittillsvarande tredje och fjärde meningarna i bestämmelsens andra stycke tas bort. Ändringen är en följd av förslaget till ny lag om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande kommer att ske enligt 2 § lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Ändringen innebär även att ansvaret för obligatoriskt tillgodoräknande övergår från domstolarna till Kriminalvården respektive Statens institutionsstyrelse. Därutöver görs en språklig ändring.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6–11, 18 och 23 §§ i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av 26 kap. 8 § andra stycket i den äldre lydelsen med 33 kap. 6 och 7 §§ och lagen om beräkning av strafftid m.m. även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder bestämmelserna i kraft den 1 april 2019.

Enligt punkt 2 ska bestämmelserna i 26 kap. 6–11, 18 och 23 §§ i den äldre lydelsen fortfarande gälla för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen om beräkning av strafftid m.m. En motsvarande reglering finns i punkt 3 d i övergångsbestämmelserna till strafftidslagen (2018:000). Det hänvisas till kommentaren till den bestämmelsen. Vidare ska vid tillämpningen av 26 kap. 8 § andra stycket i den äldre lydelsen med 33 kap. 6 och 7 §§ och lagen om beräkning av strafftid m.m. även avses lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Det innebär att vid tillämpning av 26 kap. 8 § andra stycket i den äldre lydelsen som avtjänad tid även ska räknas sådan tid för frihetsberövande som ägt rum efter ikraftträdandet och som ska tillgodoräknas den dömde som verkställighet av fängelsestraffet enligt den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

15.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om . angående verkställighet av straff m.m

15.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om brottmålsdom

flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet eller avskildhet enligt 34 § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:000), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna,
5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars-och säkerhetsområdet,
6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken,
7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, och
8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2013:311) om valfrihetssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare. I fjärde stycket 3 görs en ändring med anledning av att lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. ersätts av strafftidslagen.

15.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

25 § Ska enligt förordnande som avses i 2 § fjärde stycket eller 3 § verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring ägt rum i främmande stat, gäller i fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om inte annat följer av vad som anges nedan.

Ska verkställigheten ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt svensk lag kunnat följa på brotten. Ådömda böter får verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande art.

Verkställighet i fall som avses i denna paragraf får inte i något fall ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den främmande staten.

för frihetsberövande. Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som ägt rum i den andra staten eller i Sverige kommer i stället att ske enligt 2 § lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Paragrafen ändras också språkligt.

15.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

11 § Har den dömde ansökt om att få undergå verkställighet av dom på fängelse utanför anstalt, får han eller hon inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verkställigheten innan Kriminalvården prövat ansökan. Den dömde får dock dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet, om

1.ansökan har gjorts efter den dag han eller hon enligt föreläggande som avses i6 § första stycket strafftidslagen (2018:000) senast skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet,

2. han eller hon tidigare har gjort en ansökan om att få undergå verkställighet av straffet utanför anstalt,
3. det är uppenbart att ansökan inte gäller ett fall som avses i 1 § denna lag,
4. det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas på grund av bestämmelsen i 2 § andra stycket, eller
5. han eller hon är häktad.

Paragrafen behandlar frågan om hinder mot verkställighet efter det att en dömd ansökt om att få verkställa fängelse i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.

i 19 § strafftidslagen om sammanläggning av fängelsestraff ska inte tillämpas under verkställigheten utanför anstalt om den sammanlagda fängelsetiden då kommer att överstiga etthundraåttio dagar.

I fråga om avbrott i verkställigheten utanför anstalt ska 12 a kap. 1–3 §§ fängelselagen (2010:610) tillämpas.

Paragrafen innehåller bestämmelser som hänvisar till och kompletterar bestämmelserna i strafftidslagen om när ett fängelsestraff får verkställas och hur strafftiden ska beräknas. Övervägandena finns i avsnitt 10.3, 10.5 och 10.9.

I paragrafens första och andra stycken görs ändringar som föranleds av förslaget till ny strafftidslag. Bestämmelserna i den nya strafftidslagen är tillämpliga även för den som verkställer fängelse i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. En viss anpassning till den särskilda verkställighetsformen har dock varit nödvändig. Således gäller vid denna verkställighetsform inte strafftidslagens bestämmelser i 6 § andra och tredje styckena om förpassning till häkte eller kriminalvårdsanstalt för den som inte följer ett föreläggande, 7 § första stycket 1 och 2 och andra stycket om Kriminalvårdens möjlighet att skjuta upp verkställigheten och 14–16 §§ om uppskov.

Under den tid verkställigheten utanför anstalt pågår ska inte heller någon sammanläggning av fängelsestraff enligt strafftidslagens bestämmelse i 19 § ske annat än om den sammanlagda fängelsetiden ändå inte kommer att överstiga etthundraåttio dagar. Med den sammanlagda fängelsetiden avses den sammanlagt utdömda tiden. Till följd av att strafftiden enligt förslaget till ny strafftidslag ska beräknas enbart i dagar ändras tidigare angivna sex månader till etthundraåttio dagar. Någon ändring i sak är inte avsedd. I 26 kap. 5 § brottsbalken finns bestämmelser om verkställighet av ett fängelsestraff när hovrätten skärper fängelsestraffet. För ytterligare kommentarer hänvisas till kommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafens hittillsvarande tredje stycke utgår till följd av att övervakningsnämndens uppgift att vid upphävande av ett beslut om verkställighet utanför anstalt pröva och fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt utgår (se vidare kommentaren till 15 §).

Enligt ett nytt tredje stycke ska, i fråga om avbrott i verkställigheten utanför anstalt, 12 a kap. 1–3 §§ fängelselagen gälla på motsvarande sätt. För ytterligare kommentarer hänvisas till kommentarerna till de bestämmelserna.

14 § Beslutet om verkställighet utanför anstalt ska upphävas, om den elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning ska dock inte föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.

Beslut om verkställighet utanför anstalt ska upphävas om den dömde

1. åsidosätter vad som åligger honom eller henne enligt denna lag eller enligt en föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom eller henne till last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så ska ske,
3. inte följer föreläggandet att påbörja verkställigheten eller, när verkställigheten ska påbörjas, är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan

anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser, eller

4. innan verkställigheten har påbörjats, antingen döms på nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap. 19 § eller 34 kap. 5 § brottsbalken på sådan tid att han eller hon ska avtjäna fängelse i mer än etthundraåttio dagar.

Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall ett beslut om verkställighet utanför anstalt ska upphävas. Ändringen i punkt 4 är en följd av att strafftiden enligt förslaget till ny strafftidslag ska beräknas enbart i dagar. Någon ändring i sak är inte avsedd. Ändringen behandlas i avsnitt 10.5.

15 § Övervakningsnämnden prövar, efter anmälan av Kriminalvården, frågan om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. Om det finns synnerliga skäl, får nämnden besluta om återbetalning av avgift enligt 5 § som belöper på tid efter det att verkställigheten utanför anstalt upphört.

Beslutet om verkställighet utanför anstalt får inte upphävas efter den fastställda dagen för strafftidens slut.

Paragrafen innehåller bestämmelser om prövning av frågan om upphävande av beslut om verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Övervägandena finns i avsnitt 10.8.

Paragrafen ändras genom att den del av första stycket som behandlar frågan om beräkning av strafftid utgår. Ändringen är en följd av att övervakningsnämndens uppgift att vid upphävande av ett beslut om verkställighet utanför anstalt pröva och fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som verkställts utanför anstalt utgår. Ändringen innebär att den tid som den dömde avtjänat innan beslutet om verkställighet utanför anstalt upphävs ska räknas som verkställd tid (i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll). Det gäller oavsett om det avser ett beslut fattat av Kriminalvården (jfr 16 §) eller ett beslut av övervakningsnämnden.

Verkställigheten av ett fängelsestraff ska ses som en sammanhängande enhet. Det gäller även om verkställigheten, som vid ett upphävande av ett beslut om verkställighet utanför anstalt, övergår i annan form. Det innebär att verkställigheten avbryts av ett beslut om upphävande enligt 16 § (interimistiskt beslut) eller, om något sådant beslut inte meddelats, enligt förevarande bestämmelse. Tid som eventuellt uppkommer från det att ett sådant beslut om verkställighet utanför anstalt upphävs (interimistiskt eller slutligt) och verkställigheten i anstalt påbörjas ska därmed inte räknas in i verkställigheten, utan ses som ett avbrott i verkställigheten. I fråga om avbrott i verkställigheten utanför anstalt ska 12 a kap. 1–3 §§ fängelselagen (2010:610) gälla på motsvarande sätt (jfr 12 §). För ytterligare kommentarer hänvisas till kommentarerna till de bestämmelserna.

17 § Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt ska upphävas eller om det bestäms att beslutet tills vidare inte ska gälla, ska den dömde, om verkställigheten har påbörjats, föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten ska förpassa den dömde till en sådan anstalt.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde undandrar sig verkställighet, får Polismyndigheten förelägga honom eller henne att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom eller henne dit.

Paragrafens andra stycke ändras på så sätt att begreppet ”avviker” på motsvarande sätt som i 6 § tredje stycket strafftidslagen (2018:000), ersätts med begreppet undandrar sig verkställighet. Med begreppet avses både att avvika och att av annat skäl utebli från verkställighet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Bestämmelserna i 11 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för ansökningar som getts in före ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 12 och 15 §§ i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § den upphävda lagen om beräkning av strafftid m.m. med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder bestämmelserna i kraft den 1 april 2019.

Av punkt 2 följer att bestämmelserna i 11 §, om automatiskt uppskov vid en första ansökan om att få verkställa fängelse i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll, i den äldre lydelsen fortfarande gäller för de ansökningar som har getts in till Kriminalvården före ikraftträdandet. Det innebär att om en dömd gett in en sådan ansökan till Kriminalvården före ikraftträdandet, han eller hon inte får tas in i en kriminalvårdsanstalt innan ansökan slutligt prövats och det finns ett beslut som fått laga kraft. Den dömde får dock dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet om någon av de i bestämmelserna angivna undantagen föreligger.

Enligt punkt 3 ska bestämmelserna i 12 och 15 §§ gälla i den äldre lydelsen för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen om beräkning av strafftid m.m. En motsvarande reglering finns i punkt 3 d i övergångsbestämmelserna till strafftidslagen (2018:000). För en kommentar hänvisas till kommentaren till den bestämmelsen. Vidare ska vid tillämpningen av 22 § i den upphävda lagen om beräkning av strafftid m.m. gälla att med hänvisningen till 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Det innebär att tillgodoräknande av tid för frihetsberövande enligt den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande även ska ske vid tillämpning av 22 § den upphävda strafftidslagen när det frihetsberövande som ska tillgodoräknas den dömde ägt rum efter ikraftträdandet.

15.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

11 § I fråga om beräkning av den tid som verkställigheten ska pågå och avbrott i verkställigheten, ska 17–19 §§ och 20 § första stycket strafftidslagen (2018:000) samt 12 a kap. 1 § fängelselagen (2010:610) tillämpas.

Så snart domen på sluten ungdomsvård har börjat verkställas, ska Statens institutionsstyrelse fastställa dagen för verkställighetens slut. Styrelsen ska fastställa en ny sådan slutdag om omständigheterna ger anledning till det.

Paragrafen behandlar frågan om hur beräkningen av tiden för verkställighet av sluten ungdomsvård ska ske. Övervägandena finns i avsnitt 10.3 och 10.9.

I paragrafens första stycke görs de ändringar som föranleds av förslaget till ny strafftidslag. I 17 § strafftidslagen regleras tidpunkten för strafftidens början, bestämmelserna gäller i tillämpliga delar vid verkställighet av sluten ungdomsvård. I 18 § samma lag anges att när ett straff på viss tid ska verkställas ska strafftiden beräknas i dagar. Ett straff i månader och år ska omräknas till dagar så att med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar. Bestämmelserna ska tillämpas på motsvarande sätt när det gäller verkställighet av sluten ungdomsvård. Det gäller även 19 § och 20 § första stycket samma lag. Av 19 § följer att om flera straff på viss tid verkställs samtidigt, ska den sammanlagda strafftiden i dagar läggas till grund för beräkningen av strafftiden. I 20 § första stycket finns en upplysningsbestämmelse om att i lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande finns bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd. I 12 a kap. 1 § fängelselagen finns bestämmelser om avbrott i verkställigheten och hur ett avbrott i verkställigheten påverkar strafftiden. Bestämmelserna är tillämpliga även vid verkställighet av sluten ungdomsvård. Även vissa språkliga ändringar görs.

Andra stycket ändras endast språkligt.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Bestämmelserna i 11 § första stycket i den äldre lydelsen gäller fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Dock ska vid tillämpningen av bestämmelsen i 22 § den upphävda lagen om beräkning av strafftid m.m. med 19 § andra stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

15.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om arresteringsorder

stycket och 19 a § samma lag samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Det innebär att tillgodoräknande av tid för frihetsberövande enligt den nya lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande även ska ske vid tillämpning av 22 § den upphävda lagen om beräkning av strafftid m.m. när det frihetsberövande som ska tillgodoräknas den dömde ägt rum efter ikraftträdandet.

15.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

6 kap.

4 § Om den som ska överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske även om beslutet inte har fått laga kraft. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 11 § andra stycket samt 12 § och 13 § första stycket strafftidslagen (2018:000).

Paragrafen innehåller bestämmelser om att den som ska överlämnas enligt en europeisk arresteringsorder kan påskynda verkställigheten av rättens beslut om överlämnande. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

I paragrafen görs vissa justeringar till följd av ändrade regler om formkrav och handlingsregler för nöjdförklaring i förslaget till ny strafftidslag. Genom hänvisningen till 11 § andra stycket strafftidslagen framgår inför vilka myndigheter en förklaring får lämnas. Av 12 § framgår vilka formkrav som ska vara uppfyllda för att en förklaring ska vara giltig. Vidare framgår av 13 § första stycket att en förklaring inte får tas tillbaka. För kommentarer hänvisas till kommentarerna till de bestämmelserna.

I bestämmelsen görs även vissa språkliga ändringar.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Bestämmelserna i 6 kap. 4 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för prövning av en förklaring som lämnats före ikraftträdandet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder bestämmelserna i kraft den 1 april 2019.

Enligt punkt 2 ska bestämmelserna om förklaring i 6 kap. 4 § i den äldre lydelsen fortfarande gälla för prövning av en förklaring som lämnats före ikraftträdandet.

15.11Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)

1kap.

2§ Den som är intagen i anstalt får under verkställigheten vistas utanför anstalten i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag. En intagen får under verkställigheten även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat.

Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas.

Vid vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. 1 § första stycket 2–4 gäller inte 2–

10kap.

Paragrafen innehåller vissa grundläggande bestämmelser om vistelse utanför anstalt. Tillägget i andra meningen motsvarar delvis innehållet i hittillsvarande 19 § andra stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Övervägandena finns i avsnitt 10.8.

Första stycket första meningen ändras språkligt, någon ändring i sak är inte avsedd. Genom ändringen framgår att en intagen i anstalt under verkställigheten får vistas utanför anstalten i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag. Sådana föreskrifter finns i 9 kap. 1 §, 10 kap. 1 – 4 §§ och 11 kap. 1 §.

Den intagne får i de fall som avses i första stycket tillfälligt placeras i polisarrest. Är den intagne under arton år får han eller hon placeras i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt.

Paragrafen, som är ny, anger under vilka förutsättningar en intagen tillfälligt får placeras i häkte eller polisarrest. Paragrafen har viss motsvarighet i hittillsvarande 11 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., som tillämpats även när en intagen ska omplaceras från en kriminalvårdsanstalt till en annan sådan anstalt (omplacering). Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Enligt första stycket får en intagen i anslutning till omplacering placeras i häkte i avvaktan på anstaltsplacering, om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten, eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. Bestämmelsen är tillämplig både i förhållande till en planerad omplacering och i förhållande till en omplacering som uppstår akut t.ex. när det till följd av misskötsamhet uppstått risker kring den intagne. Den är också tillämplig i de fall en intagen som efter att ha avvikit inte ska återföras till den kriminalvårdsanstalt från vilken han eller hon avvek, utan omplaceras. Med ”i avvaktan på anstaltsplacering” ska förstås den faktiska placeringen och inte beslutet om placering. Det innebär att placeringen i häkte får bestå på den grunden även sedan placeringsbeslutet har meddelats. För en placering enligt punkt 1 krävs att det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Det innebär att anstalten i första hand ska försöka hantera frågan på plats t.ex. genom inre differentiering eller avskildhetsplacering, eller om det är möjligt genom omplacering direkt till en annan anstalt. Det är alltså först sedan sådana åtgärder inte är möjliga att vidta eller tillräckliga som en placering i häkte enligt punkten 1 bör tillgripas. Bestämmelsen i denna del torde framför allt vara tillämplig på akuta situationer. När det gäller punkt 2 finns en motsvarande reglering i 9 § strafftidslagen (2018:000). För ytterligare kommentarer hänvisas till kommentaren till den paragrafen.

Enligt andra stycket får den intagne tillfälligt placeras i polisarrest. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast om placering i häkte inte är möjligt. En placering i polisarrest ska vara tillfällig och får inte fortgå längre än en eller ett par dagar. Genom bestämmelsen föreskrivs vidare att en ung intagen under arton år får tas in i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt. Förvar i polisarrest kan vara absolut nödvändigt om det uppstår en situation där den intagnes hälsotillstånd eller en akut situation som rör säkerheten gör att det inte är lämpligt att föra honom eller henne direkt till den anstalt som han eller hon ska placeras i och den dömde inte kan placeras i häkte. Som exempel på akut situation som rör säkerheten kan nämnas att den intagne under transporten blir våldsam eller att det framkommer att hot riktas mot honom eller henne.

Bestämmelser om under hur lång tid en placering enligt paragrafens första stycke får fortgå framgår av 4 b §.

4 b § Tiden i häkte med stöd av 4 a § första stycket får inte vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om det finns särskilda skäl får tiden inte vara längre än trettio dagar.

Vid tillämpning av första stycket ska tid i polisarrest räknas som tid i häkte.

Paragrafen som är ny anger under hur lång tid en placering i häkte som avses i 4 a § första stycket får pågå. En motsvarande reglering finns i 10 § strafftidslagen (2018:000). För ytterligare kommentarer hänvisas till kommentaren till den paragrafen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

6 kap.

8 § Under utredning av frågor enligt 12 kap. 1 § denna lag eller enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken får en intagen tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den utsträckning det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras. Den intagne får inte hållas avskild under längre tid än fyra dygn.

En intagen som hålls avskild från andra intagna enligt första stycket får vägras kontakt med andra personer genom besök, elektronisk kommunikation eller försändelser, om det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte ska äventyras.

Om ett avskiljande enligt första stycket inte kan verkställas i anstalt, får den intagne placeras i häkte.

Paragrafen innehåller bestämmelser om avskildhet vid utredning av misskötsamhet. Paragrafen justeras till följd av att den bestämmelse som hittills funnits i 6 § andra stycket brottsbalken flyttas till en ny 6 a § samma balk. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

12 kap.

2 § Bestämmelser om att den villkorliga frigivningen kan skjutas upp finns i 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken.

Paragrafen hänvisar upplysningsvis till brottsbalkens bestämmelser om uppskjutande av villkorlig frigivning. Paragrafen justeras till följd av att den bestämmelse som hittills funnits i 6 § andra stycket brottsbalken flyttas till en ny 6 a § samma balk. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

3 § Frågor om varning enligt 1 § eller uppskjutande av villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken ska avgöras skyndsamt.

Enligt paragrafen gäller ett skyndsamhetskrav vid handläggning av ärenden som rör varning och uppskjuten villkorlig frigivning. Paragrafen justeras till följd av att den bestämmelse som hittills funnits i 6 § andra stycket brottsbalken flyttas till en ny 6 a § samma balk. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

5 § I mål och ärenden om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken ska ett offentligt biträde förordnas för den intagne, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Innan ett beslut om uppskjuten villkorlig frigivning meddelas ska den intagne ges tillfälle att yttra sig.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen i mål och ärenden om uppskjuten villkorlig frigivning. Paragrafen justeras till följd av att den bestämmelse som hittills funnits i 6 § andra stycket brottsbalken flyttas till en ny 6 a § samma balk. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.

Av andra stycket framgår att det inte är att anse som ett avbrott i verkställigheten om den intagne häktas med anledning av misstanke om brott eller med anledning av brott som prövats i ett mål eller som en påföljd avser. Det innebär att något avbrott i verkställigheten inte ska ske om den intagne samtidigt som han eller hon verkställer fängelsestraff, häktas i ett annat mål på grund av misstanke om nya brott, eller sedan huvudförhandling hållits i målet, på grund av brott som prövats vid förhandlingen eller t.ex. på grund av en begäran om överlämnande enligt en nordisk eller europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning, eller överförande av straffverkställighet till Sverige enligt t.ex. lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten avbryts dock om den intagne häktas av annan anledning än vad som nu sagts, t.ex. för att tvinga någon att uppfylla en skyldighet, som att vittna (jfr 36 kap. 21 § rättegångsbalken) eller avlägga bouppteckningsed under konkurs (jfr 2 kap. 16 § jämförd med 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 13 § utsökningsbalken).

2 § Frågor om avbrott i verkställigheten med anledning av att en intagen avvikit ska prövas utan dröjsmål när verkställigheten återupptas.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om handläggningen av ett ärende om avbrott i verkställigheten på grund av att en intagen avvikit. Övervägandena finns i avsnitt 10.9.

Enligt paragrafen gäller ett skyndsamhetskrav vid handläggning av ärenden om avbrott i verkställigheten med anledning av att en intagen avvikit. Kravet innebär att sådana frågor ska prövas så snart den intagne påträffats och återförts eller om verkställigheten på annan grund återupptagits. Prövningen ska avse frågan om huruvida ett avbrott har förekommit och i förekommande fall, vid vilken tidpunkt (vilken dag) avbrottet inleddes samt när det avslutades och verkställigheten återupptogs. Det antal dagar som ska läggas till den i strafftidsbeslutet beräknade slutdagen fastställs genom ett ändringsbeslut (se 22 § strafftidslagen [2018:000]).

3 § Innan ett beslut om avbrott i verkställigheten enligt 2 § meddelas ska förhör hållas med den intagne.

I paragrafen, som är ny, anges att ett beslut om avbrott i verkställigheten på grund av att den intagne avvikit inte får meddelas utan att förhör hållits med den intagne. Ett sådant förhör syftar till att belysa vad som har inträffat och ge den intagne tillfälle att ge sin syn på saken. Övervägandena finns i avsnitt 10.9.

15 kap.

Förpassning

2 a § Påträffas en intagen som avvikit ska han eller hon återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten ska förpassa den intagne till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt.

Vad som sägs i 2 kap. 4 a § första stycket 2 och andra stycket samt 4 b § ska gälla också beträffande den som enligt första stycket ska återföras till den kriminalvårdsanstalt från vilken han eller hon avvek.

Paragrafen, som är ny, innehåller en särskild förpassningsregel för det fallet att en intagen som avvikit påträffas. Första stycket motsvarar innehållet i hittillsvarande 10 § fjärde stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Andra stycket har viss motsvarighet i hittillsvarande 11 § samma lag som tillämpats även om en dömd ska återföras till anstalt efter att ha avvikit. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.1.

Enligt första stycket ska en intagen som påträffas efter att ha avvikit återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet. Polismyndigheten ska förpassa den intagne till häkte eller anstalt, oavsett en begäran av Kriminalvården om förpassning. I de fall den intagne när han eller hon påträffas inte ska återföras till den kriminalvårdsanstalt som han eller hon avvek ifrån utan i stället omplaceras, gäller att den intagne i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 4 a och 4 b §§ tillfälligt kan placeras i häkte eller polisarrest i avvaktan på anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. För ytterligare kommentarer hänvisas till kommentarerna till de bestämmelserna.

Bestämmelsen i andra stycket tar sikte på det fallet att den som avvikit ska återföras till den kriminalvårdsanstalt från vilken han eller hon avvek. Även i ett sådant fall ska det vara möjligt att tillfälligt placera den intagne i häkte eller polisarrest, dock endast om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Den upphävda lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. gäller dock fortfarande i fråga om tillfällig placering i häkte eller polisarrest som med tillämpning av 11 § den lagen pågår vid ikraftträdandet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder bestämmelserna i kraft den 1 april 2019.

Av punkt 2 följer att den upphävda lagen om beräkning av strafftid m.m. fortfarande gäller i fråga om tillfällig placering i häkte eller polisarrest som med tillämpning av 11 § den lagen pågår vid ikraftträdandet. Bestämmelsen är tillämplig vid sådan placering som sker i samband med omplacering eller då en intagen som avvikit ska återföras till den kriminalvårdsanstalt varifrån han eller hon avvikit för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet.

15.12Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1165) om arresteringsorder

5 kap.

3 § Om den som ska överlämnas avger en förklaring om att han eller hon avstår från överklagande och medger att beslutet om överlämnande får verkställas, får verkställighet ske även om beslutet inte har fått laga kraft. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 11 § andra stycket samt 12 § och 13 § första stycket strafftidslagen (2018:000).

Paragrafen innehåller bestämmelser om att den som ska överlämnas enligt en nordisk arresteringsorder kan påskynda verkställigheten av rättens beslut om överlämnande. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

I paragrafen görs vissa justeringar till följd av ändrade regler om formkrav och handlingsregler för nöjdförklaring i förslaget till ny strafftidslag. Genom hänvisningen till 11 § andra stycket strafftidslagen framgår inför vilka myndigheter en förklaring kan lämnas. Av 12 § framgår vilka formkrav som ska vara uppfyllda för att en förklaring ska vara giltig. Vidare framgår av 13 § första stycket att en förklaring inte får tas tillbaka. För kommentarer hänvisas till kommentarerna till de bestämmelserna.

I bestämmelsen görs även vissa språkliga ändringar.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Bestämmelserna i 5 kap. 3 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för prövning av en förklaring som lämnats före ikraftträdandet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder bestämmelserna i kraft den 1 april 2019.

Enligt punkt 2 ska bestämmelserna om förklaring i 5 kap. 3 § i den äldre lydelsen fortfarande gälla för prövning av en förklaring som lämnats före ikraftträdandet.

15.13Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

2 kap.

10 § Om verkställigheten av den påföljd som avses i domen pågår i Sverige när den sänds över till den andra medlemsstaten för att där erkännas och verkställas, får verkställigheten fortsätta här till dess den dömde transporteras till den andra staten enligt 12 §.

Om den dömde, efter det att domen har sänts över till den andra staten, häktas i ett annat mål, tillämpas 8 § strafftidslagen (2018:000).

Om Kriminalvården enligt 8 § har upphävt ett beslut om att sända över en dom eller om en behörig myndighet i den andra medlemsstaten beslutat att inte erkänna och verkställa domen, får verkställighet av påföljden fortsätta eller påbörjas i Sverige. Detsamma gäller om myndigheten i den andra staten har underrättat Kriminalvården om att verkställighet av andra skäl inte kan äga rum i den staten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet i Sverige efter det att domen sänts över till en annan medlemsstat för att där erkännas och verkställas.

I paragrafens andra stycke görs en ändring som föranleds av förslaget till ny strafftidslag.

3 kap.

21 § Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Paragrafen som reglerar vad som gäller i fråga om verkställigheten i Sverige av en utländsk dom, ändras genom att det hittillsvarande tredje stycket tas bort. Ändringen är en följd av att bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövanden som skett utomlands i stället regleras i den nya lagen (2018:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019.
2. Den upphävda bestämmelsen i 3 kap. 22 § gäller dock fortfarande för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 13. Enligt punkt 1 träder bestämmelserna i kraft den 1 april 2019.

Enligt punkt 2 ska den upphävda bestämmelsen i 3 kap. 22 § fortfarande gälla för den som före ikraftträdandet meddelats ett strafftidsbeslut enligt lagen om beräkning av strafftid m.m. En liknande reglering finns i punkt 3 d i övergångsbestämmelserna till strafftidslagen (2018:000). För en kommentar hänvisas till kommentaren till den bestämmelsen

(SOU 2016:18)

Beräkning av strafftid

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2017, då lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. ska upphöra att gälla.
2. Den gamla lagen ska fortfarande tillämpas för prövning av nöjdförklaring som lämnats före ikraftträdandet.
3. Den gamla lagen ska fortfarande tillämpas för omprövning och överklagande av beslut i ärende eller mål om uppskov som har meddelats före ikraftträdandet.
4. Den gamla lagen ska fortfarande tillämpas för den som före ikraftträdandet har meddelats ett strafftidsbeslut. Vid tillämpning av bestämmelsen i 22 § den gamla lagen ska dock med 19 och 19 a §§ samt 33 kap. 7 § brottsbalken även avses lagen (2017:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Avser strafftidsbeslutet ett fängelsestraff på livstid ska beslutet dock anses ha meddelats enligt 23 § den nya lagen.
5. Bestämmelserna i 11 och 12 §§ i den nya lagen ska tillämpas också på sådana placeringar i häkte som med tillämpning av äldre bestämmelser pågår vid ikraftträdandet.
6. Beslut enligt 17 § den nya lagen får endast grundas på förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

1.2 Förslag till lag (2017:000) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande Härigenom föreskrivs följande.

Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i Sverige och utomlands

2 § Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.

Tillgodoräknande ska dock inte ske om

1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller
2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Villkor som uppställts vid utlämning, överlämnande eller överförande

från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna lag.

Beslut om att utdömd påföljd ska anses helt eller delvis verkställd

3 § Om någon döms på sätt som anges i 2 § och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant beslut är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.

Om någon döms till böter eller ungdomstjänst och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på sätt som enligt första stycket ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Övriga bestämmelser

4 § Vid prövning i högre rätt av ett överklagande angående utdömd påföljd får beslut i fråga som avses i 3 § ändras även om beslutet inte överklagats.

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2017.

1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2017.